Vattentankar

geo plus annat 118

Jag tänker på vatten igen, nu när jag läst ut Nina Burtons Flodernas bok.

Det var en bok jag verkligen tyckte om, från allra första sidan.

Jag gillar blandningen, allkunskapen. Att inte bara tas med på en resa genom Europa, utan att också få förklarat så många samband, att undervisas, att få inblick.

I det självupplevda och i Europas historia.

Någonstans hittar jag anknytningspunkter. Bra böcker är som förklaringar till det egna livet.

Den väckte en längtan, som inte bara handlade om att själv få se floderna.

En poetisk essayist är något att stilla bedja om. Någon, som med ett så vackert och rikt språk kan binda ihop det kollektiva med det personliga, det historiska med nuet. Som på ett så behagligt vis är allvetare.

Jag har inte sett Rhône och aldrig varit vid Rhen. Men Themsen har jag sett med egna ögon, i London.

Då visste jag ingenting av allt om det som jag nu vet . Ninas engelska flodresa är full av historier, från källorna till mynningen. Om romarna, om öl, om litteratur, om poeter, om träd och träsk, om historiska hemskheter, om hamnar, om konst.

Om engelsk idyll och roddartävlingar.

Om pilarna längs stränderna, som tar upp så mycket vatten och skapar så mycket dimma, att det för evigt präglat det engelska landskapet.

15

Boken får mig att komma ihåg.

En gång som fick vi göra en skolutflykt. Det var i femman. Vi åkte tåg till Fichtelgebirge och knatade uppför en bergssluttning i en övernaturligt vacker granskog.

Vi var på väg att titta på Mains ena källa. Naturligtvis hade den två. En röd och den vit.

Träden var himmelshöga och marken var täckt av stenar som glittrade.

Det var precis likt mig, att jag stoppade ryggsäcken full med stenar. Jag ville ha dom därhemma. Under vår blågran, framför huset.

Det är som att släpa musselskal från ett land till ett annat.

Fullständigt meningslöst.

Att återskapa något är dömt att misslyckas.

Upplevelser är till för stunden.

16

Jag minns bara vagt hur Mains ena källa så ut. Och inte minns jag vilken färg den hade. Röd eller vit?

Mest kommer jag ihåg dom glittrande stenarna.

Vatten måste vi alla ha. Våra kroppar består av vatten nästan helt och hållet.

Vi kom upp ur vattnet och steg iland.

Så småningom återvände vi till stränderna och åt av vad havet gav, fisk, musslor, ostron.

Och blev allt klokare. Allt mera mänskliga.

geo plus annat 115

Alla ska ha tillgång till vatten. Ingen ska behöva törsta eller bli dödssjuk av dåligt vatten.

Så vem har rätt till vattnet? Nyligen florerade en artikel om en höjdare från Nestlé som ville äga rätten till vattnet och göra sig en hacka.

Det kanske inte var så, egentligen. Men tanken är avskräckande.

Så fram med slagrutorna, hasselklykorna, och hitta det dolda vattnet. Det som droppar och rinner under våra fötter, osynligt för oss, men närvarnade.

Försök leta rätt på en egen brunn, ett eget flöde. En källa.

I min trädgård finns underjordiska flöden som märks på växtligheten. Bitvis och ibland är trädgården en sumpmark, där kabbelekorna och den gula svärdsliljan trivs. Och kandelabervivan.

I ett hus vi hyrde i Dalsland då det begav sig, fanns inget vatten som var drickbar. Det som kom ur kranen var brunt och full av åkrarnas salter och järn.

Vi fick hämta från annat håll.

Vi lärde oss spara och vara noggrann med vattnet.

Här hemma är det redan någon som äger vattnet. Som skickar oss lappar om egen avläsning och som tar betalt. I gengäld renar de vattnet åt oss. Så vi slipper bli sjuka.

I Flodernas bok läser jag om hur fruktansvärt förorenat Themsen en gång var. Då var det vanligt med dödlig kolera. T. ex.

Det slipper vi här och nu.

14

Någon renar ju vattnet åt oss, medan vi gör allt för att smutsa ned det och överkonsumerar det och låter det rinna i onödan och duschar stup i kvarten.

Men är jag glad över vattenräkningen. Vi slipper dö i kolera. Det är relativt billigt, trots allt, att få vara frisk och ha denna tillgång på renat vatten.

13

Det finns förresten ett hemligt vattenrum i Göteborg. Borta vid Alelyckan, där vattnet från Göta älv renas åt oss.

Långt inne i berget, finns ett pumprum. Ovanför pumprummet finns ett annat rum, där man förr reglerade vattenflödet i hela hela Göteborg.

Mängder med spakar och saker och kontrollsaker, som numera står oanvända.

Allt har ju datoriserats.

Men på femtiotalet använda man allt detta. Folk arbetade i detta totalt fönsterlösa rum, över ett extremt högljutt pumprum, långt inne i berget.

Och för att göra det uthärdligt, gav man uppdrag åt en av stadens konstnärer, Nils Wedel, att måla taket. Så där är nu detta underbara tak, med stjärnor och fåglar, underbart välbevarat på grund av avsaknaden av dagsljus.

Och ingen ser det numera, för ingen får vistas där.

Men jag har sett det. Och det är mycket vackert.

geo plus annat 120

Det är bara ormar och floder som slingrar sig fram genom landskapet, skriver Nina Burton. Och vet man det, ser man floder  precis överallt. Även i gatans asfalt, slingrar sig  en bild av floden.

(PS: broderierna är från en serie med tema vatten som jag gjorde för några år sedan.)

Vatten, floder och en och annan å

vaTTe 1n


Idag tänkte jag på vatten. Vatten som flyter fram. Av en händelse tog jag fram Nina Burtons Flodernas bok igår kväll.

Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden.

Det var precis rätt.

Hon reser på Europas floder och har ögonen öppna och sinnet inställt på samband. Themsen, Rhen, Rhone. Välskriven är den också, en fröjd.

Jag lärde mig simma på en flod, som inte var en flod, jag ska alltid överdriva, det var en liten å. En å med humusrikt, brunt vatten, lagom djupt att bada i. Utan att drunkna.

Fast en gång, en underbar sommarkväll, höll min lilla bror på att drunkna. Allt vi såg var hans svarta krullkalufs, som snabbt flöt iväg. Men min mammas modersinstinkter tog över, hon hoppade i och räddade honom, snabbt och enkelt, mycket driftigt och troligen helt och hållet instinktivt.

Det var ett intressant sätt jag lärde mig simma på. Det fanns en liten sandansamling som man med lite god vilja kunde kalla en ö och mellan ön och stranden var det strömt. Vattnet liksom bar en igenom. Jag kunde kasta sig i, lita på det strömmande vattnets kraft, ta simtagen med armar och ben, och vips, det dröjde inte länge så kunde simma. Också i o-strömt vatten.

Hade jag bara haft lust och en bra, lagom stor båt, hade jag också kunnat ta mig fram på floder. Först ån, som mynnade ut i en större å, som mynnade ut i Main som i sin tur mynnade ut i stora Rhen som så småningom mynnade ut i Havet. Men det hade väl ändå varit  lite underligt, en väldigt liten minderårig på lång-utflykt till det stora äventyret.

Och vad skulle jag med havet till, då? Jag var nog mera som Aspenströms mätarlarv, som höll sig på sitt körsbärsblad eftersom världen syntes alldeles för stor och tusenmila.

Nu bor jag vid ett hav och det känns helt ok, men då hade ett hav nog tett sig skrämmande och onödigt stort.

Min mormor kunde inte simma. Det var väl ganska vanligt för den generationens kvinnor och män. Att lära sig sånt var lite av en lyx och inget för strängt sysselsatta arbetare Eller strävsamma bönder. Dom höll sig undan strömmande åar, stillastående vatten, och sjöar. Dom klarade sig. Ändå.

För oss barn var badande och simmandet en livsnödvändighet. Somrarna var varma, på gränsen till heta, speciellt i augusti. Då hade vi sommarens absoluta toppnoteringar, då var det åskvädersvarmt, flimrande och dundrande. Då behövde man vattnet: sjöar, dammar, åar, kommunala simbassäng. Då var vi i, hela dagarna.

Stället vi gick till hette Runzel. Det betyder rynkan, sånt man har i ansiktet. Troligen gjorde ån en krök där. Det var i vilket fall ett paradisiskt ställe. Där kunde vi härja ostört, obevakade och trygga. Stoja, stimma, leva rövare. Lära sig simma.

På stranden växte det såpnejlikor. Om man tog av bladen och gnuggade dom, bildades grön skum. Som innehöll saponiner. Tvålämnen. Som man kunde tvätta sig med. Det var roligt. Tvål som växer längs vattnet. Som gjort för skitiga småungar.

En gång fångade jag en ål där i ån. Med händerna. Den bet mig. Jag tog hem den till ett cementkar som fanns utanför huset. Där man hämtade vatten till att vattna trädgården med. Där la jag ålen

Dagen därpå var den borta.

Folk sa, att ålar kunde ta sig fram över fuktigt gräs. Jag såg den framför mig, där den slingrade sig mot ån, över stock och sten fast mest genom daggvått gräs. Som en enveten orm.

Ibland undrar jag, om stället finns kvar. Antagligen inte på det där paradisiska sättet. Eftersom allt annat ha förändrats väldigt mycket och ganska så totalt.

Min mormor, som inte kunde simma, hotade ofta, när hon var i stark affekt, extra surmulen eller extra arg. att gå och dränka sig. Hon var extremt teatralisk. Hade jag ärvt den egenskapen, hade jag kunnat bli något stort. Men jag ärvde jag bara hennes sunda förnuft.

Och som tur var, var det bara prat. Hon var alldeles för jordbunden och rejäl för att iscensätta sånt. Hon kunde stänga in sig i sitt rum i stället och sura ett tag, men hon kom trots allt ut igen, levande.

Drunkningsdöden var annars något välbekant. Min mamma hade lärt sig några häftiga skillingtryck och där var det  bl a en flicka, Marie, som hade hamnat på fel sidan av gatan, så att säga. Hon hade blivit av med ett och annat, sitt rykte, sin heder, sin jungfrudom. Och det slutade alltid mycket sorgligt, att hon skulle dränka sig. Och sitt lilla barn. Men först satt hon en stund och grät vid flodens strand. Och sen var allt hopp ute, tårarna hade tagit slut, och livsviljan. Då dränkte hon sig. Till min ständiga fasa.

Drunkningsdöden lär inte vara så farligt,  sägs det. Det tror inte jag så mycket jag vill. För mig är den traumatisk och obehaglig. Behäftat med sturska mormödrar och sorgliga melodier. Och med viss fara för eget liv. Ibland ville mormor inte gå i vattnet ensam utan skulle ta mig med.

Jag var ju trots allt hennes älsklingsbarnbarn. Sånt förpliktar.

Tomma hot, men lite, lite traumatiserande.

Så drunkning var en realitet för mig. Vattnets godhet och vattnets grymhet. Att bära barn genom en strömmande passage, att sluka mormödrar och lösaktiga flickungar. Och oskyldiga bebisar. Sånt inger respekt. Vattnet har makt. Det kommer från avlägsna källor, det flyter iväg mot stora havet, och på vägen hittar det på ett och annat.

Ville det sig riktigt illa, efter mycket regnande av nästan bibliska dimensioner,  blev det översvämning. Och delar av skolvägen raserades av vattenmassor. Ån blev en flod och intog sin gammaltestamentliga bredd och djup.

Inte blå, som Donau, inte glittrande och faderligt som Rhen, med älvor och vattennymfer, utan  lika humusbrun och stillaflytande som vanligt, bara lite pampigare, lite bredare.

Jag skall läsa Nina Burtons essäer.

”Den här gången vill jag följa de ådror som fått Europa att pulsera av liv och som även har del i mitt liv. Jag vill skriva flodernas bok.

Också de speglar något av mig. Vi delar det vaga minnet av källor, liksom vi delar glömskan, otåligheten, uthålligheten, vilan i att färdas och lusten att känna på allt i vår väg för att sedan fortsätta mot något nytt. Formade av vår omgivning trevar vi mot något vi bara vagt kan ana. Mitt i vår envisa riktning har vi en gränslös frihetslängtan. Vi rör oss i en djup tid som är mer geologisk eller existentiell än privat, och vårt nu är mättat av det förflutna, för vi känner samband med allt. Ja vi förstår varandra, floderna och jag”

Visst låter det fint. Jag ska läsa och jag ska minnas min lilla å. Som lärde mig simma.

364_1

min hemstad med sin å