första maj-promenaden

första-maj-demo-730x454

Idag är det första maj och jag har inte demonstrerat. Det beror delvis på, att jag inte trivs i stora folksamlingar. Jag tycker inte om när en människomassa blir till en organism som börjar tänka och agera kollektivt.

Jag kommer från ett land där kollektiv avgudadyrkan och pöbelmentalitet ledde till fasanfulla saker.

Och när jag växte upp på 50-talet, var det bland ett folk som skamset gömde sin hitlerhänder i rockfickorna medan det kalla kriget skickade sina svarta flygplan över den blå vårhimlen och skrämde slaget på mig.

Politik var inget som det pratades om hemma. Vem man röstade på var jättehemligt. Men jag visste, att min mormor var socialdemokrat. Det hade hon berättat för mig med trumpen stolthet.

Men jag vet inte om det förekom 1:a majdemonstrationer i vår lilla stad. Jag vet inte, om det fanns kvar några socialdemokrater förutom min mormor.

Men arbetare fanns det gott om och första maj var en helgdag. Oavsett vad dom så hemlighetsfullt röstade på så fick alla ledigt den dagen. Många av dom, t ex min mormor, när hon fortfarande arbetade, jobbade på Loenische. Där tillverkades det  koppartråd bl a och det var en stor och viktig arbetsplats.

Som fortfarande finns kvar än idag.

En lustig sidoeffekt av denna koppartrådstillverkning var att restprodukterna användes i små fabriker där man gjorde julgranspynt. Det fanns tre stycken. Min mamma arbetade på en av dom.

Och på första maj var också hon ledig. Troligtvis var hon inte så där jätteledig, eftersom hon, bortsett från alla möjliga konstiga egenskaper hon hade, faktiskt var extremt flitig. Så hon hade fått med sig hem en sorts spinnrock, som hon gjorde vackra julgransstjärnor på.

Så egentligen är det inte alls konstigt, att jag gillar julen så mycket. Allt har sina förklaring.

En gång när jag som vuxen var på besök och tittade in i stadens museum, kom jag i samspråk med en man, som samlade på julgranspynt från hela världen. Det var han som berättade om sambandet mellan kopparfabriken och julpyntet. Jag lovade att skicka honom svensk pynt.

Men sen tappade jag bort adressen innan jag hann hem.

Hoppas, någon annan vänlig turist har hjälpt honom med samlingen.

På första maj var det alltid fint väder. Solen sken och mamma tog oss barn på skogsutflykt. Varje år.

Det var det bästa sättet hon visste, att koppla av på.

Jag befann mig nästan alltid i skogen eller dess omedelbara närhet. Jag var ofta ute med min mormor. Men när jag var med henne, handlade det om arbete. Det skulle plockas saker: kottar, fallved, bär, svamp.

Med mamma var det rekreation. Nöje.

Då gick vi och beundrade naturen. Trädens nya fina grönska, gräsets nya lena grönska, blommorna som kommit upp. Mamma älskade alla de fina färgerna.

Vi tävlade nästan om att vara uppmärksamma. Se och ta till oss. Lyssnade på fågelsång. Sjöng själv.

Der Mai ist gekommen…

Det var andra toner än de brottstycken av mer eller mindre skamliga soldat- och marchsånger som fortfarande var i omlopp.

Men visst kunde man promenera fint till Det Mai ist gekommen.

Men mamma var det bara en anings mera aktivt än att sitta under korkeken och lukta på blommorna.

Vi barn hade massor med studs i benen. Vi skuttade omkring som kalvarna i vårgrönskan och på dom sandiga stigarna och tyckte livet var lugnt och trevligt och som omväxling var mamma på gott humör och vi var tillsammans.

Det är väl så, man lär sig älska naturen1a maj 2013 033.

Så idag demonstrerade jag inte. På mitt totalt osolidariska sätt gick jag på skogspromenad och försökte återuppleva känslan.

Det gick väl så där.

Våren är liksom inte lika långt kommen som det var då. Ingen värme precis. Ingen grönska precis. Träden har inte slagit ut heller.

1a maj 2013 037

Men det fladdrade en och annan fjäril förbi, på sitt småberusade vis, medan flera humlor körde med motorn på från de få blommorna som finns.

1a maj 2013 035

Vitsipporna är i alla fall på plats. Äntligen. Och fåren borta i hagarna vid 4H-gården har fått lamm.

Och himlen var blåaste blått, med vita molntrasor som liksom fastnat i de kala grenarna på träden.

1a maj 2013 023

Små bäckar som speglar himlen, som miniatyrfloder som meandrar genom landskapet. Då, på den tiden, hade vi också bäckar att följa. Men de var alltid kantade av humleblomster, svärdsliljor och kabbeleka.

Här finns det bara brunt gräs.

1a maj 2013 056

Men bland granarna med det magiska ljuset som sipprar och flödar mellan grenarna, där håller fåglarna konsert. Vassa små pip, korta flöjttoner, långa haranger av ren  livsglädje. Det låter i alla fall så.

Det låter hjärtvärmande underbart.

Så jag har inte demonstrerat idag. Jag har inte direkt skuttat, det passar sig liksom inte längre, men i sakta mak har jag tagit mig genom skogen. Jag har iakttagit och lyssnat och sett det som finns att se.

Och det får vara bra så.

1a maj 2013 078

mot ljusets tid

Det märks att vi är på väg mot april, vädret har varit lite lynnig på sista tiden. Håller oss alla på sträckbänken. Först är det fint, ok, lite kallt, men ändå: sol. YES, våren är på väg. Det syns i ljuset över stan, det märks på solen. Men redan på senkvällen samma dag börjar det singla ner snö igen, helt och hållet ovälkommet. Inte som i november, eller kring jul, när det var helt rätt.

Är man som jag lite maniskt besatt av att promenera, framför allt i skog och mark, så har man haft problem. Det var inte många veckor sedan det var något av ett obehagligt äventyr att ta sig fram på isbanorna som skulle föreställa stigar.

min isiga promenadväg i skogen

isstig

Jag gillar att fundera när jag går, men inte tänker man speciellt djupa tankar när man har blicken stint riktat mot marken och fullt sjå att ta sig framåt hemåt. Det kanske hade varit lättare, om jag hade haft mina broddar kvar och inte tappat den ena vid ett annat tillfälle.

Jag kan säga som är: här hemma finns två, liksom motsatta viljor: S, som ger mig saker som kolfiberstavar när första snön kommit för att stanna och skridskor när isen ligger silvrigt spegelblankt, och så min vilja, som går ut på att undvika att bryta ben eller armar. De är lite på kollisionskurs, om man vill uttrycka det så.

Men det var då det, nu är det annat, nu är trots allt våren på väg, med vårdagsjämningen alldeles runt hörnet.

Ljuset fick mig att ta med kameran och leta TECKEN häromdagen. Reflexer, speglingar, solkatter, skuggor. Och så isen på kanalen, där nere vid Norra Hamngatan, där jag arbetar. Intressant att studera, den förändrades från timme till timme. Fast det var en sorglig syn med i ikastade livbojerna. Tänkte skriva något argt men fick höra att det är en farbror med problem som är den skyldige.

Samma dag gick vi konstrondan, mina två rådgivare och jag skulle ut och se aktuella utställningar och, där det gick, köpa nytt till kulturförvaltningens samling. Även på utställningarna blandade sig solen i. Lekte med konstverken och tecknade sina egna påhitt på väggar och golv. I Irene Westholm bild satte den t o m in ett fönster där inget fönster fanns. Det var förresten en fin utställning. Mycket av Alice i Underlandet, så solens trolleri passade in.

Malin Bogholts utställning på galleri Thomassen var en stor behållning. Solen var med där på ett hörn och hade gjort sina egna konstverk på golv och väggar. Och använde sig gärna av Malins verk till sina egna syften.

solljus

solspegling

bild av Irene Westholm, utställningen You can open yuor eyes now

bild av Irene Westholm

isen på Hamnkanalen

Hamnkanalen

Norra Hamngatan, kanalen