clothesline saga

klädnypor 009

För några inlägg sen skrev jag om hur nedhuggna betongpelare avsedda för tvättlinan kan skapa livslång fiendeskap av bibliska mått. Nu läser med viss förfäran, att tvättlinor t o m kan döda. Jag vet, i min mormors fall handlade det inte om själva tvätten, men om dystra, olycksbådande, bakomliggande orsaker. Dolska blickar, onda ord, slarvigt utslängda anklagelser, baktaleri eller medvetet förtal.

I det här fallet handlar det om själva tvätten.

”Man dead over Clothline dispute” står det, och det gäller den 41-årige Kieth Spears som 2008 sköts till döds i Verona, Mississippi. Han hade hamnat i en ödesmättat dispyt med sina grannar och det gällde hans tvättlina..

Denna så simpla och helt och hållet praktiska anordning kan alltså idag tända helt oproptionerliga passioner och ilska. Knappt att man tror det, men att hänga upp tvätt kan vara en känslig, politisk fråga.

I USA t ex finns The Right to Dry-movement som propagerar för att spara energi och skona miljön genom att övertala människorna att tvätta sitt byk i kallt vatten och hänga upp det på tork på en lämplig tvättlina ute i det fria. Låta vinden göra arbetet i stället för energikrävande torktumlare eller brummande torkskåp.

Genom detta uppmuntrar de faktiskt till civil olydnad. Även om det inte är förbjudet från högre ort, så finns det tillräckligt med lagar och förordningar på lokal nivå i USA och Kanada för att sätta folk i klistret.

Straffet kan bli både böter och vräkning. Det gäller att tänka sig för innan man visar sin tvätt offentligt.

Och som nobelprisvinnande (fredspriset!) Helen Calddicott (grundaren av Läkare för socialt ansvar) säger, tvätt förolämpar människornas estetiska sinne. Medan man under den viktorianska tiden kunde se tvättlinor precis överallt, så stör det numera mångas ordningssinne att se någon annans tvätt blåsa i vinden.

klädnypor 007

Min syster t ex, som, precis som jag bara älskar att hänga upp tvätten i det fria, utsattes för ständigt tjat från sina grannar i villan bredvid för att hennes tvättställning, en sån där vinda som man planterar på ett strategiskt ställe i sin trädgård, störde deras utsikt från vardagsrummet. Deras lösning var att föreslå ett högt staket, tätt intill fönstret, eftersom det var där tomtgränsen gick. Jag menar, är det bättre med en hög mur att fånstirra in i  som totalt blockerar en vidare och mer storslagen vy ut över grannarnas blommande äppleträd?

Så även om det inte är förbud här i landet, i alla fall inte vad jag vet, så ses det även här av visa med oblida ögon,som ett störande och smått snuskigt inslag i deras livsrum.

En gång läste jag hur man på ett mycket intrikat sätt hängde upp tvätt så att de mer känsliga plaggen, underkläderna, hamnade inanför större sjok och på så vis upprätthöll man god sed och anständighet.

I en annan etikettsbok av äldre datum fick jag veta, att goda husmödrar aldrig lämnar sin tvätt och heller inte sina klädnypor ute över natten. Det gör jag nästan jämt. Mina klädnypor får sitta där dom sitter i väntan på nästa omgång. De är av trä och har en fin, grå, väderbiten patina.

I Danmark köpte jag plastklädnypor en gång som verkade jättebra men som var affektframkallande uruselt. Varje gång jag skulle nypa upp ett plagg knäcktes de och hoppade iväg i två eller tre delar.

klädnypor 013

köp inte dessa!

Jag har annars tur med min tvättlina. Dels har vi knappt insyn i trädgården, och linan har jag sträckt mellan ett guldregnsträd på ena sidan via några huspelare bort till äppleträdet. Snyggt och prydligt smyger den sig parallellt med huset. Min tvätt får dansa i vinden utan att förarga.

I USA återigen, finns det på fullt allvar röster som gör gällande, att huspriserna i området sjunger med oroende 15% ( det har något som är bra på sånt räknat ut). Och det finns gott om folk som förknippar tvättlinor med 30-talets depression och fattigdom. Heja för efterkrigtidens ekonomiska boom när de energislukande torktumlarna förkroppsligade den amerikanska drömmen och 50-talets hemmafruar kunde beställa sin Lady Keymore tvättmaskin och torktumlare i salviagrönt, solskensgult eller godisrosa. Då var Lyckan total.

Att se andras underkläder är helt enkelt anskrämligt och fult.. Tycker man, over there. Och det håller man fast vid, trots att man allt tydligare märker av vartåt det barkar vad gäller klimatpåverkan på grund av överkonsumtion av el, bl a.

Och som man säger, allt ligger i betraktarens öga. I andra kulturer, t ex i Venedig, om en kvinna ska ge en annan kvinna en komplimang, så säger hon, att hon ”hänger en underbar lina”. (Och här pratar vi inte om kokain)

Tvätt på tvättlina, lufttorkande, är organisk skönhet, det är enkel, omistlig funktionalitet. Dessutom är det inspirerande. Lyssna på Bob Dylans Clothesline saga. En underlig, suggestiv berättelse som handlar om absolut ingenting, en vardaglig bagatell i en familjs liv. Den har jag alltid gillat. Fanns med på Basement Tapes.

Och Amy Benedicts fångar i sin dikt Wood on Cloth on Cord den meditaitva känslan:

Wood on cloth on cord

Forming a waving wall, a flag, a sail…

C. Oldenburg, Clothespin

Och titta bara på Claes Oldenburgs enorma urbana klädnypa, Clothespin, som så stolt höjer sig över allting i centrum av Philadelphia medan den turkiska konstnären Mehmet Ali Uysals version av en klädnypa klämmer ihop gräsmattan i parken Chaudfontaine i Belgien till ett jätteveck som om det vore ett gigantiskt tygstycke.

giant-clothespin-mehmet-ali-uysal-1356039791_b

Det finns också en stor klädnypa som en gravutsmyckning i Middlex, på Vermonts kyrkogård.

621532852_E9SHE-L

Om nu själva tvättlinan inspirerar poeter och konstnärer, så verkar klädnypan tända en skapande gnista hos designers. Det är ett så basal, vardagligt föremål, som vi alla har men aldrig skänker en tanke.

Och den kan användas till så många saker, att hänga upp saker med och att fästa ihop, denär nästan lika användbar som gemet. Sen används den i filmindustrin. Strålkastarna blir gärna alltför varma för att handskas med, men en klädnypa i trä gör det möjligt, att byta filter framför spotlighten när det behövs. Både elektriker och produktionsassistenter ses ofta med en radda klädnypor i bältet.

Klädnypan kommer också till användning när man bygger instrument, för att hålla ihop det som limmas när man tillverkar gitarrer, mandoliner och sånt.

Till och med vid dykning kommer den till användning, man har den till linmarkering. Markeringen visar att en dykare har följt den lina den sitter på. Klädnypan sitter där för att markera vägen ut. Den förses t o m med dykarens namn och initialer. När samme dykare återvänder, tar han bort nypan.

Den är dessutom gränsöverskridande, i nästan alla kulturer används den. Det finns undantag, i Indien t ex torkar man gärna kläder genom att hänga dom över buskar eller sprida ut dom på trappstegen i de jättelika ghats, tvätteriområdena i storstäderna.

Och trots torktummel-inträdet i våra liv, så har klädnypan envist klamrat sig kvar.  Här i landet kan man fortfarande köpa träklädnyporna, så de måste ju fortfarande tillverkas någonstans, även om den tillverkningen helt försvunnit i USA och England. I stället har det vuxit upp en snårskog av olika modeller i färgglatt plast.

klädnypor 001

min rävnypa

Det är en sån bra konstruktion, klädnypan. Tre delar består den av för det mesta, enkel och med en klar och tydlig funktion. Ändå har det uppstått en sån rikedom av olika lösningar. Det är fascinerande att se, hur mycket påhittighet som lagts på denna simpla pryl. Det är en lektion i en produkts utveckling, i människans behov att tolka, hitta på, att säga samma sak på ett nytt sätt.

Det finns t o m kulturellt intressanta avvikelser att glädjas åt i studiet kring klädnypan: Kinas bambunypor försedda med familjens namn för att kunna skilja ut dom i de offentliga platserna där tvätten torkasoch den japanska jätteklädnypan som används för att hänga mattor på tork, t ex.

wooden-clothespins

Från början var klädnypan snidat i ett stycke och uppfanns av Shaker-sekten på 1700-talet.1853 kom David M Smith på det där med två skänklar och en fjäder. En uppfinning som sen ytterligare förfinades av Solon E Moore.

Klädnypan är en så listig sak, den så suverän att jag ständigt förvånas. Att kunna hitta på något så genialt.

Ett minne jag har rör just klädnypor, eller rättare sagt, ett förkläde i hellinne, rosa, beige och brunt som vi fick sy i slöjden någongång i femte klass. Att ha klädnyporna i. Ett plagg att träna många nyttigheter på: hålsöm, maskinsömnad, att vändsy, applikationsteknik. På framsidan av de stora fickorna skulle vi sy aplikationer föreställande en gul banan, ett grönt päron och några äpplen. Då fick vi träna ett bra tag på langettsöm när all denna frukt skulle sys fast. Allt var dessutom förutbestämt, allas skulle bli exakt lika. Det var bara handskickligheten som skilde de olika förklädena åt.

Att jag minns just detta så väl är för att vår slöjdlärarinna läste en spännande bok för oss medan vi sydde. Jag minns inte vilken historia det var, men det var uppslukande.

Och vi var flitiga som små bin och tysta som små möss. Smart fröken.

En liten men växande skara människor i England firar faktiskt den lilla klädnypan med en alldeles egen dag, den 6 maj.

Måtte det alltså aldrig bli omodernt eller förbjudet med klädnypor, med att hänga ut tvätten och låta den fladdra  fullt synligt t ex över hustaken, låt oss fröjdas i att det faktiskt finns världens enklaste, effektivaste och billigaste sätt att torka våra kläder.

Åtminstone så länge det inte regnar.

klädnypor 005

min grodnypa

PS: 19 april är det  National Hanging out Day, skapat av föreningen Project Laundrey List. Länken leder till deras hemsida. Det är dom som leder den lufttorkande, kallvattentvättande revolutionen i USA. Hemsidan är en online-resurs om just detta och andra effektiva sätt att spara energi och pengar. Det är en riktigt rolig sida. Som jobbar för en positiv förändring av användandet av jordens resurser.

tvätt och björkbild 005

Hänga tvätt och hur det kan gå

rött bl a 003

Varför är det en sån underbar känsla, att få hänga ut tvätt utomhus? Se lakan bukta sig som segel i vinden, se, hur strmporna trivs där de hänger och håller varandra i handen, ingen av dom har en tanke på att rymma till strumphimlen, tröjorna kråmar sig och örngotten hänger lydigt på rad.

Nästan alla jag känner erfar samma njutning. Det är något överjordiskt tillfredställande, att ha en tvättlina ute.

Och så torkar det så fort, och så luktar det ljuvligt av renhet och sol. Om man inte överraskas av ett plötsligt och totalt oanat regn. Då måste man rusa ut, rafsa ihop hela härligheten,medan man, i värsta fall bli genomblöt på det där somriga sättet.

Som inte gör något.

Vi har ingen torktumlare och torkskåpet som följde med huset var paj redan då vi övertog det. Så det åkte ut när vi renoverade tvättstugan.

Vi köpte en ny tvättmaskin men inget annat.

Det är inte klimatsmart med sån prylar. Tvätt torkar ändå.

Vi har inga småbarn så vi har inga jättetvätthögar som måste torkas omedelbart eftersom kläderna behövs.

Vi kan vänta tills det självtorkar.

tvätt och björkbild 008

Och som sagt, på sommaren är en fröjd, ren och skär njutning.

Att få hänga ut. Få använda dom fina träklädnyporna. Dom i plast jag köpte i Danmark är superskit. Klämmer man på dom, fördelar dom sig i småbitar och sprätter  iväg.

Klädnypor i trä ska det vara. Vanliga. Inte såna där handsnidade djur som jag köpte i Wanås, dom är gudomligt söta med vem kan ha en hel korg med såna, när dom kostar en femtiolapp styck?

klädnypa 007

Om man inte har en händig man som gillar att tälja. Ess tycker om att snitsla med kniv, men då blir det mest nya knivar: knivskaft och smörknivar i en.

Klädnypor ligger utanför hans intressesfär.

Men han är bra på att tvätta. Han tvättar hur ofta som helst.

tvätt och björkbild 005

Jag minns när jag var liten, då tvättades det i källaren, källaren med stort K. Där fanns en tvättgryta man kunde elda under. Och byka på allvar.

Sen hängdes tvätten ut. Det höll man på med långt in på vintern.

Jag minns alla dom stelfrusna lakan och handdukar man bar in som skivor. Det var roligt. Och tvätten doftade is och snö, frost och kyla.

Tvätten var också ursprunget till min mormors djupa och innerliga fiendskap med grannfamiljen.

Det började när hon och morfar skulle bygga sitt hus. Då, i ett svagt ögonblick och utan den självinsikt, som  brukar leda till bra beslut, kom dom fram till, att det var en käck idé, att bygga ett parhus. Tillsammans med en annan byggsugen familj.

Med tanke på min mormors generella folkilska och hennes specifika dåliga humör tidvis, borde de ha insett, att detta var dömt att misslyckas.

Kan man inte hålla sams, ska man hålla sig på behörig avstånd.

tvätt och björkbild 024

Familjemyten berättar i alla fall, att redan under bygget blev det strul.

På den tiden hörde det till varje hus, att man hade fyrkantiga, troligtvis gjutna cementpelare, mellan vilka tvättlinan spändes.

Det var liksom lika viktiga element som dagens carport.

Mormor berättade, att när de väl fått sina tvättlinepelare på plats, smög sig de nya grannarna in i trädgården och högg ner dom.

Redan som barn, var detta en gåta för mig. Varför? Varför gör man så?

Jag menar, tvättlinepelare?

Antagligen var det en hämnd. För något min mormor gjort, sagt eller tänkt. Hur det var med min morfar vet jag inte. Min mormor var inget vidare förtjust i honom, så det talades aldrig eller mycket sällan om honom.

Dessutom dog han strax innan jag föddes, så jag har inget eget minne av Herr Meier.

Det kan ju ha varit hans fel.

rött bl a 009

Denna incident utlöste alltså en livslång fejd. Familjerna blev ovänner för evigt.

Jag är uppvuxen med den, det är fantastiskt. Fejden var vardagsmat för oss barn.

Det var alltså mormors-generationen som blev fiender.

Sen fick båda familjer barn, som inkluderades i fejden. Min mamma och grannens jämnåriga flicka.

Sen fick dessa flickor barn, vi tre ungar och dom två flickorna i huset intill.

Vi fick inte leka med dom barnen. (Vilket vi ändå gjorde)

Vi fick inte gå in till dom.

Vi fick aldrig hälsa på någon i den familjen.

Mormödrarna som bodde i övervåningen satt sida vid sida i sina likadana fönster och bligad eut på gatan, utan att låtsas om varandra.

Det baktalades. Det hånades. Det smädades. I smyg.

Sen en dag, hände det fantastiska. Den yngre generationen grannar skulle bygga till sitt vardagsrum. Det skulle ligga dikt an till staketet och därför krävdes vårt godkännandet.

Den livslånga fejden bröts. De kom över med sitt byggpapper i handen.

Mormor befattade sig inte med detta. Men mor skrev på. Hon var ju en helt annan typ än mormor.

Galen, impulsstyrd, lättantändlig i sin ilska, glad i hågen och hon skrattade gärna.

Hon skrev mer än gärna på.

rött bl a 001

Nu fick vi hälsa.

Nu fick vi leka.

Nu fick vi tom gå in i deras hus och trädgård.

De gamla blängde på varandra, vägrade prata med varandra, eldade ständigt på sin avsky för varandra och tog hela fejden med ner i graven.

Så kan det gå, allt p g a nedhuggna pelare.

klädnypa 006

Och det som är allra mest underligt, är, att det var just den familjen (den yngre delen) var dom, jag hade kontakt med, i alla år.

När jag en gång var och hälsade på på min gamla gata, bjöds vi in till Frau Schelter. Hon bjöd på kaffe och kakor.

Vi pratade som om vi varit de godaste vännerna.

Och sen skickade vi julkort till varandra i alla år.

Dom enda på gatan jag behöll kontakten med.

Visst är det både ironiskt och glädjande?

Min tvättlina behöver inga cementpelare. Och skulle det vara så, så bor det enbart civiliserade människor har på min nuvarande gata. Ingen skulle komma på idén att huggna ner tvättlinepelare.

Jag spänner min lina mellan befintliga träpelare, såna, som bär upp balkongen längs hela bakre långsidan.

Det är så underbart praktiskt.

klädnypa 004