Höstens tid är nu

t o m i trädgården växer det svampar i år

Riktigt kul att vara tillbaks i bloggen, det är längesedan nu som jag kände mig motiverad att skriva. Sommaren kom och hälsade på med sitt evinnerliga varannandagsväder . Slapp vattna i tädgården i alla fall. alltid något gott.

Och så var det inte bara sommaren som hälsade på. Semestern kom, och med den släkt på längden och tvärsen i ett par omgångar. Efterlängtat besök som slet semestern i småbitar, alltihop blev liksom bara ett lapptäcke till slut. Vila, väntan, städning före, städning efter, mera vila, intensiva vara-tillsammans-dagar, städning igen och lite vila och ingen ork kvar att göra allt det där som jag såg fram emot att få ge mig hän åt när jag hade alla ändlösa semesterveckorna framför mig.

Men skit samma, förmodligen kommer det en ny sommar och nu står en härlig höst för dörren.

Jag har hållit ett öga på vår stora lönnen i hörnet av trädgården. Ja, det går inte att inte lägga märka till den. Förra året minns jag att jag krattade ockragula lönnlöv till stora högar, men i år! Blossande röd och rödare för var dag som går! Står som ett brinnande stopptecken där den höjer sig över hustaken: Se hitåt! Det är höst! Det är underbart!

det brinner i trädet

I kväll är det kuling som känns och hörs som storm. Det är så mörkt det kan bli så här års, och det känns extra mörkt eftersom man fortfarande minns de ljusa kvällarna. Jag börjar fundera på en brasa, det vore helt rätt med den dramatiska föreställningen utanför. Hoppas lönnlöven har vett och ork att hålla sig kvar ett tag till innan det blir dags för krattning.

Jag älskar den brinnande hösten och tittar längtansfull på bilder från storslagna nordamerikanska landskap i höstskrud. Där kunde jag tänka mig att både vandra omkring i och bosätta mig. Att alltid få njuta va detta crescendo  denna uppflammande explosion före allt vintervitt och silverkristaller och tystnad.

Igår var det söndag och med den ena fronten flåsandes i nacken på nästa blev det i alla så pass mycket sol att det lockade till en snabb svamputflykt. Vi brukar åka till Svartedalen. Där är det gott om skog men ändå svårt att bli riktigt hemtam i. Än har vi inte  ”våra ” ställen där kantarellerna lyser knallgult mil efter mil.  Men det är roligt ändå. I år finns det svamp, om än en del ytterst obegripliga sådana.

Jag är ganska bra på svamp. Mormor tog mig alltid med ut i skogen, där lärde jag mig grunderna. Resten finslipade jag senare i Dalsland.

Det är lite roligt att kunna sånt.

Vi hittade naturligvis inga gula kantareller men väl trattkantareller en masse när vi väl ställt in ögonen på rätt färg. Och forserat strida bäckar och sumpiga mossriken.

Sen blev det de vanliga björk- och aspsopparna, dom som alltid åker med som utfyllnad när det är ont om dom riktiga sopparna. Kremlor fanns det inte många, det är lika bra det. Dom är skojigt färgglada inslag i biotopen men omöjligt att hålla isär. Och då måste man smaka på var och en och det slutar med att man är helt uppfrätt i munnen och trött på alltihop och gå hem och dricka varm choklad.

Blodriskor däremot hittade jag. Så det blev en ganska intressant blandsvampssmörgås till TV-nyheterna.

I kväll kanske jag trär upp trattissarna på ett snöre och hänger dom på tork i köket. Lantligt och fint, så som man vill ha det, eller? Varför inte. I köket står redan all sylt, svarta vinbär, körsbär, aronia, och havtorn. Havtorn! Mina egenhändigt planterade buskar har i år burit rikligt med frukt.

(Sen fuskade jag till det och plockade tre liter på stranden utanför Århus när jag var där och hälsade på.)

Och saft har jag gjort, för första gången i mitt liv. Av mina frysta aroniabär. Det var ju enkelt. Så nu blir det nog slånbärssaft också så småningom.

Jag känner mig som en av figurerna i den mysiga barnboken jag läste för ungarna när dom var små: Mössen på Björnbärsstigen. Precis så idylligt och duktigt blir det, om man beskär lite här och var på verkligheten.

Sen hör det till saken, att vi aldrig hinner äta upp all sylten och allt äppelmos. Det enda som går åt är Stens slånbärs- och malörtsnapsar. Så nu ska jag ge bort på allvar. Inte snapsen, men väl sylten! Så blir det nog bra till slut!

Älggräs och hallonsnår

Går mig ut i skogen eller något i den stilen. En av mina vanliga svängar, det var ett tag sedan och jag vill gärna se hur allt har det. Det är ju trots allt semester och jag har tid. Tid att gå och tid att stå stilla.

Det är något avslappnat och behagligt med den här tiden på året. Sommaren har tippat över sitt krön och utförslutet ned mot hösten är svag med skönjbar. Man har väntat klart, sommaren är här och har varit på en och samma gång, liksom. Och den har blivit som den blev.

Överallt är det rallarrosor och det vidunderliga älggräset.

älggräs och rallarros

En gång i tiden lärde jag mig många växtnamn när jag växtfärgade. Det var en period man gjorde sånt, och själv gjorde jag det bara en gång. Ett projekt s a s, det var roligt (och upenbart lärorikt). Allt blev mer eller mindre vackert gulgrönt och det är begränsat hur mycket gulgrönt det går åt när man som jag höll på med bildväv ett tag.

Men älggräset är och förblir en favorit längs sommarstigarna. Googlade och kollade om det heter älggräs eller älgört. Båda namnen finns samt en hel del andra. Man lär sig mycket på Wikipedia. Att man gjorde mjöd med älggräset och att bladen doftar härligt rödklöveraktigt vilket man använder sig av när man gnider in bikupor med dem för att locka till sig svärmande bin. Och så har växtens tidigare namn, Spiraea ulmaria, gett namn åt aspirinet.

älggräs

Jag tycker den doftar underbart på sitt egna aparta sätt, har en sån vacker gräddgul, krämig färg och är så härligt fluffig.  Stjälkarna smakar minttandpetare.

Förutom älggräs och rallarros så är det tät med hallonsnår, fulla av vildhallon som ingen plockar. Jag kommer liksom inte framåt. Gång på gång stannar jag och äter ur hand i mun.

hallonhand

En annan sak jag tycker om så här års är det underbara rosabruna skimret av moget gräs som tonar bort över ängarna mot skogskanten. Man får lust att ta av sig skorna och springa i detta skimmer och få frön över hela sig.

gräs

Överhuvudtaget, vad ska man säga: Hisingsskogen är fantastisk! Den har liksom allt, från mörksvart nordisk granskog till engelsk park med blommande påskliljor på våren.

djup skog

parklandskap

Det syns inte många djur idag uppe vid 4H-gården. Det är tunt med besökare också, fast ute i trädgården bland fikabord och bänkar finns kaninburarna framställda. Hästen på gärdet verkar ha det härligt behagligt i sin ensamhet och inga ridlystna flickor syns som kan störa hans frid.

häst i lugn och ro

Näckrosorna har slagit ut i kärren och lyser överjordiskt vackert.

näckens ros

Underliga svampar har dykt upp, säregna och oätliga förutom några kantstötta kremlor. Säkert växer kantarellerna till sig i någon annan skog just nu, det är liksom väder för det. Varmt, vått. Doftande. Man borde ha en svamphund. Tankarna vandrar iväg på imaginär svamputflykt. Det får bli en annan gång.

Och just nu börjar det regna. Inte mycket, inte så att man behöver rusa hem. Tillåtande, man får fortsätta sitt strövtåg inne i sina gräs- och trädtankar.

Och hemma väntar en gedigen körsbärskaka. För där i trädgården dignar det av svarta, söta körsbär. Och något måste man ju göra med dom.

rejäl körsbärskaka