brott, straff och bokmärkesänglar

svarta-tavlan1

Man kan ju alltid hoppas, att det är åtminstone lite roligt, att få börja skolan igen, efter en lång och underbar lov.

Det tyckte i alla fall jag.

(Även om detta som kommer är en lite sorglig historia).

Att det är roligt, att få träffa sina kompisar igen, att få öppna nya, aldrig lästa böcker. Att skaffa nya skrivhäften, nya mappar. Lukta på nya suddgummin.

Kanske få ett nytt klassrum.  En ny bänk.

Nya lärare.

Det klart, att det inte känns så för dom som utsätts för nollning och pennalism på Lundsberg.

Den underliga andan av tillåtna övergrepp och föråldrade uppfostringsidéer som ger den äldre, den starkare, den överlägsna rätt att trycka ner och t o m skada andra hör inte hemma i dagens skola.

Det hör inte hemma någonstans.

Fostra högdragen överlägsenhet som kan ta sig rättigheter var kanske något man kunde hålla på med på feodaltiden.

Alla vet ju hur det gått till innanför murarna i de välrenommerade engelska internat. Hur pennalism har fått breda ut sig i alla tider. Hur det knäckt och förstört unga människor.

Och hur man på ett vedervärdigt snedvridet sätt har fått för sig att det var bra, naturligt och inget att hojta om.

Att tilldela varandra skador som ger ärr var förresten ett populärt nöje i det tyska internaten på den tiden det begav sig. Då använde man värjor och tyckte sen att de s k mensa-ärren var något alldeles speciellt häftigt att skryta med.

Man tillhörde en elit av supertuffa, superklyftiga.

Det förbjöds, men det tog sin lilla tid, att få slut på egenheterna.

Det gällde att få så många ärr som möjligt antagligen. Hårdvaluta i en värld där du måste bevisa, att du är finare och bättre och en som förtjänar sina privilegier.

Att tycka det är helt ok att äldre plågar yngre eftersom det innebär att dom yngre sen i sin tur får plåga på när det väl kommit upp sig i hierarkierna, ses av vissa sturska lärarna och av en del korkade föräldrar som en vettig form av fostran.

Att man lär sig något värdefullt.

Jag undrar bara vad.  Är det värdefull fostran att lära sig gilla sadistiska lekar?

sts_svarta_tavlan_hjalp

En annan variant:

Att börja skolan igen och veta, att man återigen kommer att hamna i klorna på samma eländiga mobbare är inte heller något att hoppa högt för.

Att ständigt utsättas för andras grymma lekar och skändningar är inget barn förtjänt av.

Alla, precis alla, vad det än är för fel på en, var man än kommer ifrån, hur man än ser ut, alla har rätt att få vara i fred.

Det ska lärarna ser till.

Det ska stå absolut högst upp på tavlan med jättestora bokstäver:

Budord 1:

Du ska icke djävlas med någon bakom, framför, under, över eller bredvid dig. På det att det må gå bra för dig i skolan och du ska slippa stigmatiseras som en eländig mobbare för all framtid.

Det där kan man göra något åt. Det kan man, faktiskt. Rensa upp i Mobb-träsket.

Budord 2, som kommer sen, handlar om att det är absolut förbjuden för lärare att ägna sig åt förnedrande särbehandling, elakt förtal av elever eller hålla fast vid hårdnackade fördomar att vissa barn  inte har rätt att ta upp deras dyrbara tid eftersom det ändå aldrig kommer att bli till något av  dom.

På grund av arv och ohejdad vana.

Såna lärare finns inte längre. Hoppas jag innerligen.

bokmärken 3

Men min första fröken, hon från helvetet, hon var sån.

Mot mig. Och med all sannolikhet mot många fler.

Ändå tyckte jag om, att börja igen, efter sommarlovet.

För att jag var oknäckbar.

Dessutom trodde jag, att det var ett naturligt, följdriktigt och helt och hållet oundvikbart beteende hos en lärare.

Att man fick ha favoriter, att det var helt rätt att de rika behandlades med vördnad och respekt, att man skulle veta sin plats, att man skulle tiga och lyda och finna sig.

Jag accepterade hela konkarongen, fann mig, teg och fortsatte att lära mig saker och var oknäckbar.

PAP

Till den eländiga madammens förtrytelse.

Hon kunde tre saker väldigt bra: att var skenhelig, att ställa in sig och att vara elak som synden själv.

Dessutom var hon stor som ett slagskepp och så gammal att hon hade haft min mor som elev. Henne ogillade hon starkt och det överförde hon  på mig. Direkt.

Jag minns liksom bara elaka saker när jag tänker på henne.

bokmärke 7

Och jag minns hennes namn. PALMEDO. Inte hennes förnamn. Det hade hon antagligen inget.

Hon var lärar-fröken och hon var inte värt ett ha ett förnamn.

Pli var väldigt viktig för henne.

Hon hade en massa oskrivna lagar, som vi var tvungna att följa om livet var oss kärt.

För hon hade redskap till sitt förfogande. Attribut hon kunde slå oss med.

Aga var tillåtet. Yes.

-Vet-reglerna--handskriven-med-vit-krita-på-svarta-tavlan--vintage--varning-623649

Ett av hennes underliga påhitt var, att vi fick inte ha mer än tre bokmärken i vår läsebok.

Vad hon byggde detta påbud på för logiskt begripbara motivering vet jag inte.

Vi kanske kunde bli blinda av allt för många glansbilder.

Eller distraherade.

Eller inleda en bytesverksamhet som tog fokus från undervisningen.

Eller var det ur luthersk synpunkt inte försvarbart med för mycket bländverk i form av blomsterkransar och hjärtan med banderoller.

Tre små Rafael-änglar som stötte sina små feta armar mot tussiga moln gick an.

bokmärke

Fler bokmärken var synd.

Och troligtvis skam.

En dag kom mor hem med tre helt underbara bokmärken. Som jag fick av henne.

Det var stora bokmärken, mycket större än änglarna och mycket snyggare.

Det var tre blomsterflickor. En blåklocka. En prästkrage, en ros.

bokmärke2

Jag blev helt förälskat i dessa bokmärken.

Jag hade aldrig ägt finare.

Jag la dom i min läsebok. Där skulle dom få bo.

Ett helt och hållet felaktigt beslut. När det kom till kritan.

I skolan såg fröken ett av bokmärkena. Och hon slog ner på mig som en hök.

Hon tog upp min bok.

Och hon bläddrade och hon letade.

Och hon fann.

bokmärken 2

Samtliga tre blomsterflickor.

Plus tre små bokmärken till.

Som jag i min stora iver och min stora glädje hade glömt ta bort.

”Ni får bara ha tre bokmärken”, sa hon strängt och tydligt skadeglatt.

Vilket inte var någon nyhet för mig. Vi kunde alla reglerna.

Och så tog hon blomsterflickorna, rev sönder dom och slängde dom i papperskorgen.

Jag behövde inte föreställa mig, hur hon gladde sig inombords. Jag såg det på henne.

Hur det strålade om henne.

Jag blev inte bara ordentligt förnedrad.

Jag blev också helt, totalt, kolossalt förkrossad.

Och nästan knäckt.

Detta om något, är mobbing. Storstilad, uträknad och oförlåtlig  psyk-mobbing.

Man kan straffa och djävlas med små barn på så många sätt.

Man kan se mellan fingrarna när ungar ger sig på ungar och kallar det oskyldigt lek.

Man kan låtsas som inget när barn plågar barn.

Inget av detta hör hemma i våra skolor.

Och definitivt inte sadistiska lärare.

Dom ska man bara slå ihjäl.

Måtte hon aldrig någonsin få ro i sin grav. Måtte hon bli osalig för evigt.

Och en sak vet jag.

I himlen, där kommer hon inte in.

Det kommer bokmärkesänglarna att sätta stopp för.

bokmärken 1

Påven och jag

Att ha så tråkigt, att man ramlar av stolen i ren förskräckelse

Att ha så tråkigt, att man ramlar av stolen i ren förskräckelse

Nej, jag har ingen speciell relation till påven, inte till den som nu sagt hej då i dagarna som gått eller någon av hans föregångare.Visserligen växte jag upp i en liten stad, där hälften av befolkningen var katoliker, dom hade sin kyrka och trodde på sitt sätt. Vi hade vår, som var större och vi trodde på vårt sätt och häcklade katolikerna då och då. För sitt påveri.  Men påven och jag, vi har en liten pytteliten sak gemensam.

Jag vet, att påven är inte så oskyldig som han kan se ut, men sällan gör. Han är en makt-gubbe, som skulle, om han ville, kunna utnyttja sina befogenheter på ett för mänskligheten bra sätt. Istället väljer han att hålla på med sina bullor och avlat och påbud och massor med förbud och hotelser om helvetet.

En och annan helgonförklaring, ytterst sällan, och då sitter det banne mig långt inne. Helgon blir man inte i en handvändning, det är massor med skumma krav man måste leva upp till. Ett icke förhandlingsbart villkor är, att man måste kunna utföra mirakel. Och det är inte lätt, inte om man inte fuskar.

Ett litet under är det då förstås, att påven valt att säga upp sig, vilket inte är ett dugg påvligt. Dom brukar hålla ut till det bittra slutet, och det kan bli hur bittert som helst, eftersom det inte finns några statuter för hur man gör med påvar som blir senila, får blodpropp eller ligger för döden i decennier.

Här är det emellertid någon, för en gångs skull varit förutseende nog och lämnat in i tid.

Jag läste, att påven är nästan blind. Och att han hade för vana, att ramla ur sängen.

Och det är där vår gemensamma sak kommer in i bilden. Ja, lite skillnad är det. Men jag blev liksom påmint om det här, när jag läste om hans (nattliga) besvär.

När jag gick i första klass, första terminen, fick vi inga betyg direkt. Det hade annars varit likt den stränga, tyska skolan. Förvånande nog fick vi bara ett omdöme.

Från vår fröken (hon som direktimporterats från helvetet). Trots uppenbar illvilja kunde hon inte förneka, att jag mot hennes förmodan och till hennes helt uppenbara överraskning, klarade av att hänga med i undervisningen. Däremot, skrev hon, hade jag en tendens (!) att störa sagda undervisning genom att ramla av stolen.

Men vadå! Skriver man verkligen sånt? Även i då-tiden? Det kan inte ha hänt så där jätteofta, det skulle hon ha fått mig att sluta med direkt med några rappar med bambukäppen tvärs över fingrarna. Och var det, när det väl hände, nu så konstigt? Jag kom direkt från ett liv i ganska så total frihet och friskt och frejdigt uteliv till detta evinnerliga stillasittande, lyssnande och lydnad. Vem skulle inte då ha gungat lite lätt på stolen och eventuellt, då och då, ramlat av densamma?

Det var alltså på grund av för mycket instängt energi som jag eventuellt ramlade av stolen, av ledsnad, av att vara levnadsglad men uttråkad.

 

I påvens fall är det nog mera ångest och maror och elaka drömmar. Smådjävlar som håller på och pinar honom och kickar honom ur sängen. Han drömmer om himmelriket och börjar undra.

Hur kommer det att se ut, så småningom, när han står där i pärleporten och Gud får läsa Sanktepärs utlåtende:

”Han skötte sig något sånär som förväntad men hade en tendens att ramla ur sängen.”

Så hur man än vänder och vrider våra likartade dilemman, så är det nog påven, som vrider och vänder sig mest.