skogstokig

Röda sten och kalhygget 063

Det har hänt något hemskt på vår gata.

Något irreparabelt, ett övergrepp, en dödssynd.

Och alltihop började med famlijen som köpte huset rakt ovanför vårt, en bit upp på höjden.

Det dröjde inte länge, så byggde dom världens största träaltan. En altan av bibliska mått, omgiven av ett palissad-likt, ändlöst långt staket.

Bredvid detta hus och räcka hus en bit bort, sträcker sig Buberget ända ner till vår lilla oansenliga gata. Där växer tall och gran med lite björk och rönn insprängt, med ett stort körsbärsträd och en storvuxen sälg. Små stigar genomkorsar den ganska branta sluttningen. Folk, som sneddar genom skogen upp till sina hus.

Ess vet var trattkantarellerna växer om hösten. Ungarna bygger kojor. Katterna gör vad katter gör. Ibland, när det regnar, gömmer dom sig under en stor, utskjutande sten.

Röda sten och kalhygget 065

katt-stenen

Skogen skyddar bra mot kalla norrvindar, precis som det ska vara.

Enligt feng shui ska det alltid finnas ett berg mot norr.

Ess var noga med det, när vi köpte kåken. Inte för att han praktiserar feng shui utan för att kan det mesta om vindar. Från alla väderstreck. Man ska akta sig mot dom från norr.

Ett skydd i norr är perfekt.

Så här sa trädäcksgrannen till skogsägaren: ”det kommer att bli dyrt för dig, om ett av träden ramlar ner på mitt hus.”

Hans hus har stått där i bästa vänskaplighet bredvid skogens träd under en ansenlig tid. Utan att något träd fick för sig att ramla ner och kvadda hans tak.

Vad han menade var: ”se till att glesa ut din förbannade skog så att vi kan få lite kvällssol på vår nya, gigantiska altan.”

Röda sten och kalhygget 066

Vad ägaren till alla dessa tallar och andra trän tänkte eller sa, det är ingen som vet. Men han skickade dit några skogstokiga avverkare som snabbt och effektivt glesade ut skogen mot grannen till.

Det blev väldigt fult. Och väldigt skräpigt. Jag vet inte, var de hade lärt sig skogavverkning någonstans, hans hejdukar, kanske på en avlägsen ogästvänlig planet i yttre rymden.

Plocka upp efter sig hade de definitvit inte lärt sig.

Bråte överallt, skadade trän. Grenar som hängde kvar i träden och dinglade. Och så låg gren- och kvistverket kvar.

Ingenting hände.

Alla vi grannar började gruffa och muttra och småförbanna.

Vi till och med försökte gadda ihop oss.

Och så gav vi oss på den nya grannen (engelsman är han, dom har verkligen ingen koll på det där med trädäck) och frågade om han eventuellt visste något om detta slarv. Vi fick en lapp med skogägarens mailadress på.

Under tiden hände förstås  ingenting och åter ingenting.

Sommaren kom.

Semestertider.

Jag reste bort  och kom hem efter två veckor.

Det var under den tid när jag var borta som det hemska hände.

Röda sten och kalhygget 069

Skogmarodören hade gjort slag i saken och avverkat i stort sett resten av skogen.

Kanske som en hämnd mot engelsmannen, kanske såg han sin chans.

Han trädsäkrade husen, hade han sagt. Nu skulle det banne mig aldrig mer något av hans träd ramla över något. Och orsaka honom ekonomisk förlust.

Allt som återstod nu var ett jätteförfärligt kalhygge. Med ännu mer bråte än förut.

Jag fick en så allvarlig chock så att jag genast kastade mig på hemnet för att hitta ett annat hus att bo i.

Vilket naturligtvis var dömt att misslyckas.

Så lätt byter man inte adress. Nu gällde det att bita ihop och lära sig tå ut.

Grannarna som bor mittemot är mycket mer desillusionerade och uppgivna. Jag får egentligen inte klaga.

Men avverkad skog är förlorad skog som inte kan återskapas. Och jag är helt enkelt oförbätterligt glad i tallskog.

Och vart har eventuella djur och alla fåglarna tagit vägen? Har de flytt längre upp, till Hisingsskogen? In i konkurrerande revir och fått på pälsen?

Som som tur är ägs övriga Hisingsskogen av staden och sköts av Park och Natur. Dom skulle aldrig låta det se ut som det gör här hos oss.

Enda gången de hade problem med skogsröjningen var efter stormen Gudrun.

Jag har hört ryktas att ägaren har siktet inställt på att få bygglov på marken. Bygga hus i en brant? I en bergssluttning? Troligtvis kan han glömma det.

Men röja upp, det kanske han skulle kunna göra.

Röda sten och kalhygget 058

Hade det varit på min mormors tid hade vi gått man ur huset och länsat hygget på allt brännbart på nolltid. Vedspisarna krävde ständigt nytt brännbart. Skogens fallved fick man ta. Skogarna var välstädade som polerade balsalar.

Vi hade dragit iväg med våra pinnkärror och samlat och inte ett oss.

Men här blir det liggande. Kanske kommer barkborren och ställer till elände. För den skog som är kvar.

Trädäcksenglesmannen.

Tycker hand et är snyggt nu. Gillar han att ha det så här utanför sitt hem som antagligen är hans borg?

Röda sten och kalhygget 047

Inte var det väl detta han ville?

Han ville väl bara ha lite sol.

Skogägaren vet jag sen gammalt har ett mycket hatfyllt förhållande till sin skog. Han har länge velat bli av med den.

Han till och med försökte sälja den till vår granne för en (1) krona.

Om grannen inte snällt hade tackat nej till erbjudandet att bli skogsbonde i en handvändning hade vi sluppit detta.

Men det går inte att skylla på honom. Honom är det mest synd om. Honom och Gunnel. För de bor precis med denna naturkatastrof framför köksfönstret.

Varje dag.

Ess och jag har många stora trän på vår tomt. Körsbär, björkar, idegranar, gullregnsträd, rönnar, en katsura, lönnar så det räcker och blir över.

Ett tag ville jag glesa ut och lätta lite på grönskan. Man får för sig sånt.

Att ta bort trän är tydligen en sjuka som angriper varje husägare.

Jag hade svårt att förstå det, förut. Precis som jag heller inte förstod, att man kunde irritera sig på rådjur. Eller maskrosor.

Nu vet jag, att det är ett beteende kommer med själva husägandet.

Men kalhygget har fått mig på bättre tankar.

Röda sten och kalhygget 046

Nu är mina träd mina garanter. Mitt skydd. Min kinesiska mur mot den yttre fienden. Vår tomt är en oas, säger Ess’ bror. Han sa också, att det kommer att växa murklor på vårt kalhygge. Han är från Idre, han vet sånt. Han har erfarenhet av kalhyggen.

Men jag är tveksam. Var skulle de plötsligt komma från? Behövs det inte ett mycelium eller något sånt? Och skulle jag verkligen plocka dom?

Det skulle kännas som att plocks svamp på en grav.

Ärligt talat, så vet ingen av oss som bor härikring om man verkligen får göra så och jag skulle verkligen vilja straffa marodören.

Lite häxeri, lite voodoo, lite illvilja i största välmening.

För man kan vara skogstokig på flera olika sätt.

Och jag är definitivt skogtokig på mitt sätt.

elefant

Ensam i dimmig skog

Ibland kan man också på jobbet uppleva magiska saker. Det beror alldeles på, i vems sällskap man är.

Som kommunalkulturarbetare får man sitta med i både det ena och andra sammanhanget, inte alltid hundra procent roligt, ibland inte ens uthärdligt.

Men en gång satt jag med i ett riktigt intressant sammanhang. En grupp, som beredde, eller åtminstone hade åsikter om när det planerades nya byggprojekt. En grupp bestående av biologer,botaniker, arkeologer, arkitekt och så lite kultur (=jag).

En viktig grupp. Som hade till uppgift, att redan från början säga ifrån, när planerna gick över styr och krockade med en massa kulturintressen.

Gruppen lades ner sen. Av dåvarande kulturchef. Synd.

Det var mycket man lärde sig i den gruppen. Om att det finns skyddade vattensalamandrar, som man måste ta hänsyn till. Tyvärr trivs dom i vattengravarna på golfbanorna  så de var inte till mycket hjälp om man ville hindra byggen av golfbanor i kulturhistoriskt rika miljöer.

Ibland åkte vi på studieutflykter. En gång till naturskyddsområdet längs Nordre älv. Mycket fina, gamla odlingsmarker, gamla gårdsbebyggelser, åldriga namn på gårdar. Och fina, underbara skogar, med fågelsång och blandade träd.

Biologen i sällskapet hade varit där många gånger. Också, när skogen var betydligt yngre. Han ledde oss in och fram till ett bokträd.

Det var där det magiska fanns. En kvinnofigur, naturlig storlek, som ristats in, när trädet var ungt. Nu hade hon vuxit till sig,  hon hade vuxit på höjden och ristspåren hade breddats i takt med att tiden hade förflutit,. Det som hade varit tunna rispor hade blivit till breda fåror, djupa spår.

Alldeles ensam stod hon där. Som en fruktbarhetsgudinna, ett skogsrå.

Tiden gick, och jag tänkt på henne ibland. En gång försökte jag hitta tillbaks till henne. Det gick inte.

Härom veckan träffade jag på biologen igen. Och han hade en fantastisk karta i sin dator. Han kunde visa mig precis, var hon står och väntar.

Dimmiga, rimfrostklädda onsdagen bestämde jag mig. Jag tog ledigt  några timmar, hämtade bilen, kameran och broddar, och gav mig ut på jakt efter den mytologiska varelsen, som jag visste, stod och väntade.

Alldeles ensam i dimmig skog.

Det var tur, att jag hade tagit med broddarna. Det var isigt värre på sina ställen. Jag kände mig en anings övermodigt dum, där jag gick. Vad hade jag här inne i denna vinterskog att göra? Jag känner mig alltid lite kusligt allena i en tom skog. Visserligen hördes ett och annat underligt fågelljud men det var långt ifrån det glada kvittrande jag mindes från vår utflykt, det bara underströk ensamhetskänslan. Och dumdristigheten.

Det tog ett tag. Men jag hittade. Först stötte jag ihop med skogsråets lilla sällskapsdam. Hon som aldrig haft något huvudet, men nog hade hon integritet!
dimma 128

Sen tog det en stunds irrande och letande, men jag visste, att jag var nära. När som helst skulle hon uppenbara sig för mig. Hon fanns, det visste jag. Hon kunde inte bara försvinna. Såvida inte någon skogsman hunnit huggit ner trädet.

Det hade han inte. Här var hon, lika förnöjt leende, lika självsäker och glad. Inte ett dugg bekymrat över ensamheten. Troligen glad över mitt besök. Hon visste hela tiden, att jag skulle komma tillbaka.

dimma 131

dimma 133

dimma 138

Nu har vi återknutit bekantskapen. Nu vet jag precis, var hon håller hov. Och kan hälsa på henne igen. Hon har lovat, att inte försvinna.

Höstens tid är nu

t o m i trädgården växer det svampar i år

Riktigt kul att vara tillbaks i bloggen, det är längesedan nu som jag kände mig motiverad att skriva. Sommaren kom och hälsade på med sitt evinnerliga varannandagsväder . Slapp vattna i tädgården i alla fall. alltid något gott.

Och så var det inte bara sommaren som hälsade på. Semestern kom, och med den släkt på längden och tvärsen i ett par omgångar. Efterlängtat besök som slet semestern i småbitar, alltihop blev liksom bara ett lapptäcke till slut. Vila, väntan, städning före, städning efter, mera vila, intensiva vara-tillsammans-dagar, städning igen och lite vila och ingen ork kvar att göra allt det där som jag såg fram emot att få ge mig hän åt när jag hade alla ändlösa semesterveckorna framför mig.

Men skit samma, förmodligen kommer det en ny sommar och nu står en härlig höst för dörren.

Jag har hållit ett öga på vår stora lönnen i hörnet av trädgården. Ja, det går inte att inte lägga märka till den. Förra året minns jag att jag krattade ockragula lönnlöv till stora högar, men i år! Blossande röd och rödare för var dag som går! Står som ett brinnande stopptecken där den höjer sig över hustaken: Se hitåt! Det är höst! Det är underbart!

det brinner i trädet

I kväll är det kuling som känns och hörs som storm. Det är så mörkt det kan bli så här års, och det känns extra mörkt eftersom man fortfarande minns de ljusa kvällarna. Jag börjar fundera på en brasa, det vore helt rätt med den dramatiska föreställningen utanför. Hoppas lönnlöven har vett och ork att hålla sig kvar ett tag till innan det blir dags för krattning.

Jag älskar den brinnande hösten och tittar längtansfull på bilder från storslagna nordamerikanska landskap i höstskrud. Där kunde jag tänka mig att både vandra omkring i och bosätta mig. Att alltid få njuta va detta crescendo  denna uppflammande explosion före allt vintervitt och silverkristaller och tystnad.

Igår var det söndag och med den ena fronten flåsandes i nacken på nästa blev det i alla så pass mycket sol att det lockade till en snabb svamputflykt. Vi brukar åka till Svartedalen. Där är det gott om skog men ändå svårt att bli riktigt hemtam i. Än har vi inte  ”våra ” ställen där kantarellerna lyser knallgult mil efter mil.  Men det är roligt ändå. I år finns det svamp, om än en del ytterst obegripliga sådana.

Jag är ganska bra på svamp. Mormor tog mig alltid med ut i skogen, där lärde jag mig grunderna. Resten finslipade jag senare i Dalsland.

Det är lite roligt att kunna sånt.

Vi hittade naturligvis inga gula kantareller men väl trattkantareller en masse när vi väl ställt in ögonen på rätt färg. Och forserat strida bäckar och sumpiga mossriken.

Sen blev det de vanliga björk- och aspsopparna, dom som alltid åker med som utfyllnad när det är ont om dom riktiga sopparna. Kremlor fanns det inte många, det är lika bra det. Dom är skojigt färgglada inslag i biotopen men omöjligt att hålla isär. Och då måste man smaka på var och en och det slutar med att man är helt uppfrätt i munnen och trött på alltihop och gå hem och dricka varm choklad.

Blodriskor däremot hittade jag. Så det blev en ganska intressant blandsvampssmörgås till TV-nyheterna.

I kväll kanske jag trär upp trattissarna på ett snöre och hänger dom på tork i köket. Lantligt och fint, så som man vill ha det, eller? Varför inte. I köket står redan all sylt, svarta vinbär, körsbär, aronia, och havtorn. Havtorn! Mina egenhändigt planterade buskar har i år burit rikligt med frukt.

(Sen fuskade jag till det och plockade tre liter på stranden utanför Århus när jag var där och hälsade på.)

Och saft har jag gjort, för första gången i mitt liv. Av mina frysta aroniabär. Det var ju enkelt. Så nu blir det nog slånbärssaft också så småningom.

Jag känner mig som en av figurerna i den mysiga barnboken jag läste för ungarna när dom var små: Mössen på Björnbärsstigen. Precis så idylligt och duktigt blir det, om man beskär lite här och var på verkligheten.

Sen hör det till saken, att vi aldrig hinner äta upp all sylten och allt äppelmos. Det enda som går åt är Stens slånbärs- och malörtsnapsar. Så nu ska jag ge bort på allvar. Inte snapsen, men väl sylten! Så blir det nog bra till slut!