mormor vill dansa

dans1

Att dansa är härligt.

Man kan dansa på många olika sätt och olika fort.

Tryckare har alltid försökt undvika, men vifta med armarna och trassla med kroppen och bära sig åt, det tyckte jag var roligt.

Och allt har sin början och ibland sitt slut.

Min början var ett kort mellanspel som fjortonåring på dansskola i Uddevalla.

Det var vedervärderigt och totalt bortkastat.

Jag var ständigt livrädd för de säkert lika blyga pojkarna och det blev ännu värre när det var vals och tango.

Då skulle vi tjejer bjuda upp och det var då jag oftast rymde. På något intrikat sätt lyckades jag ta mig bort och hem.

Jag lärde mig ingenting, förstås, framför allt inte vals och tango.

När jag skulle på min första tjusiga bröllopstillställning som sextonåring fick min syster ge mig en snabblektion i vals på hotellrummet.

Hon hade gått på samma dansskola och haft vett att stanna på sin plats och härda ut.

Mormor älskade att dansa. Det berättade hon ofta för mig. När jag hade tid att lyssna och inte var  totalupptagen av att ta mig genom tonårstiden.

Fast jag har aldrig sett henne dansa.

Jag har sett henne cykla en gång. På en av sina senare födelsedagar fick hon en röd cykel av mor. Hon kastade sig full av tillförsikt upp på den och cyklade något sammanbiten ner för gatan.

Ända till slutet där det var en massa lös sand.

Hon sladdade, ramlade, vred axeln ur led och och slutade cykla för alltid och evigt.

Cykeln fick mor ta över.

Undrar om det var något liknande som hände när hon slutade dansa.

Något dramatiskt.

~3142879

Jag tyckte faktiskt om att höra om tiden när mormor hon var ung.

För det spred liksom lite ljus över, varför hon blev ett sånt rivjärn, så surmulen mot andra och så arg på det mesta.

Människor formas ju av sina öden.

Sista sommaren vi träffades berättade hon mycket om sitt liv för mig. Jag hade tid och ro och hade på sätt och vis acklimatiserat mig i livet. Vi spelade fia med knuff eller chinaschack och hon berättade.

Om tiderna, när hon var lika ung, och yngre, än jag var då.

Eftersom hon föddes alldeles i slutet på artonhundratalet, så var hon ung vid sekelskiftet.

Det gamla sekelskiftet.

La belle epoque.

(Uttrycket omfamnar tiden 1890-1914 och återspeglar positva samhällsförändringar som ägde rum då. Stämningar av tillväxt och framtidstro, men också ett nostalgiskt tillbakablickande. Står det i Wikipedia).

dans 5

Eftersom mormor tyckte så mycket om att dansa, var hon antagligen bra på det.

Tyvärr var jag inte så bra på att luska i hennes historier och fråga efter relevanta fakta.

Jag vet t ex inte, vart hon gick för att dansa.

Inte heller vilka danser hon kunde.

Wienervals?

Quadrill?

Rheinländer?

Mazurka?

Polka?

Galopp?

Det var sånt man kunde då. Som man tyckte var top of the pops.

Det var tydligen en riktig dansfeber som hade brutit ut då, vid förra sekelskiftet.

Det var en häftig ungdomsrörelse, som spred sig över hela Europa.

Vid sekelskiften brukar det hända ett och annat. Människor grips av sin tidsanda, de känner förändringens vindar.

Det blåser skönt om öronen och man vill plötsligt förändra saker.

Eller sig själv.

Det blev det sedvanliga upproret mot den gamla generationen.

Man upptäckte det där med ungdomen. Att det var något speciellt.

Det är något man känner igen.

Det händer gång på gång på gång. Man märker, att man är ung och att världen ligger vid ens fötter.

Det är bara att dansa på.

~4804899

Jag kommer ihåg hur extremt lycklig och stolt jag kände mig när jag hade fått kläm på det där med twist.

Hur jag hade tränat i smyg.

Till Chubby Checker.

Come on, let’s twist again…

Och sen kunde jag plötsligt.

Hur jag sen fick demonstrera det, på hippan, som vi sa i Uddevalla.

Äntligen något i dansväg  jag hade lyckats lära mig.

Mormor gickpå dans så ofta hon bara kunde. Fast det var svårt.

För hon fick inte gå och dansa, hoppa omkring på detta syndfulla vis bland en massa andra syndare som bara var ute efter en enda sak.

Och det visste man ju vad det var.

Då som nu.

~9516042

Mormor var på sätt och vis en produkt av sin sjukligt stränga far, som vakade över henne som en hök.

Dansa var det egentligen inte att tänka på.

Men hennes danslust var större än hennes fruktan så hon smet väl iväg.

Men alltid kom hennes far efter henne.

Stampade in mitt i ringdansen eller vad det nu var och slet ut henne.

I håret.

Framför alla dom andra, rosigt glada och danssvettiga ungdomarna.

Skam.

~1872252

Det var vad mormor kände till och med på ålderns höst.

Hon glömde aldrig förnedringen.

Hatade hon sin far, eller älskade hon honom trots allt eller accepterade hon bara att det var som det var?

Det enda hon berättade om honom var, att han var skrämmande sträng och omedgörlig. En grinig patriark som hade fullt upp med att hålla sin familj i herrans tukt och förmaning.

Var det då, i ett dramatiskt ögonblick när han skällande drog henne hem som hon gav upp sin lust eller sin längtan efter ungdomens fröjder?

Annars var det väl bara så, att livets allvar avlöste ungdomlig dansglädje alldeles för snabbt.

Det kom även andra saker i hennes väg som mycket effektivt tog död på hennes lust att svänga sina lurviga.

I Uddevalla avlöstes twisten av shaken och sen av än fler roliga, befriande danser.

Ingen förföljde mig ut på dansgolvet och släpade mig hem.

~7817255

Jag hade ingen sträng far.

jag hade ingen far alls.

En fosterfar hade jag, som inte var sträng men noga med att vi kom  hem i tid. Och det gick ju att stå ut med. Min syster och jag var trots allt välartade och lydiga.

Det var andra tider, där och då, i Uddevalla.

Jag blev äldre och slutade vara blyg och lärde mig att älska dansa, precis som mormor.

Jag hade tur och slapp bli  förgrämt och förnedrat.

Jag tror mormor saknade sitt levnadsglada unga jag, som ville ut och dansa och ha kul.

Någon gång måste hon har tyckt om musik.

Mor har jag heller aldrig sett ta ett enda danssteg. Hon var värdelös på musik, på rytm och på befriande dans.

Det kanske hängde ihop med, att hon aldrig drack en droppe. Hon kom aldrig i kontakt med sin inre dansare eller sfärernas musik.

Hon gjorde en massa andra mentala frigörelsesaker, men dansa kunde hon inte.

~3066421

Och med musiken i hemmet var det inte mycket med.

Det vi lyssnade på i radion var ganska oinspirerande sydtysk umpabumpa. Och lite lagom tråkig underhållningsmusik. Förutom den sedvanliga folkfostrande klassiska musiken. Som inte stod högt i kurs hos oss. Möjligen glada operettsnuttar.

Helst från Vita hästen eller Zigenarbaronen.

~2435517

Sittra var ett instrument mormor gillade så mycket att jag under en kort tid och i barnslig oförstånd greps av en stor lust att bli sittraspelare.

Men inte kan man väl dansa till sittra?

Man kan smyga omkring i mörka gränder i Wien till tonerna av Tredje-mannen-motivet, då är det spänningskapande och suggestivt, men dansa?

Hur det än var med den saken, vilken musik man än dansade till på mormors tid, så hade hon bevarat minnet av det i sitt väderbitna hjärta. Hon ville gärna då och då få minnas sin egen oskulds tid, när hon fortfarande hade en längtan, ett liv framför sig.

Jag är väldigt glad, att jag faktiskt satt där med henne och lyssnade.

Även om jag inte var gammal nog och nyfiken nog att gå djupare in i berättelsen och ta reda på detaljerna.

Men bilden av en glad och dansande mormor är ändå en trevlig bild.

Humlehänder

Hopfendolde-mit-hopfengarten-1024x7682

Min mormor hade humlehänder.

Valkiga, grova, underbart doftande humlehänder.

Inte hela tiden, bara då, när humletiden var inne.

Varje år var det likadant. Tidigt på sommaren kom bönderna in till stan och letade efter folk, som ville komma och plocka humlen, när det var så dags.

hopfenbauer-288

Bor man mitt inne i det bayerska bryggeritrakterna, då är man van vid humleodlingar. Dom är överallt.

Om man ger sig ut på landet, ser man de karakterisktiska odlingarna överallt.

Men vi var förvånande lite utanför vår lilla stad.

Det riktiga bondlandet var en plats utanför vår direkta erfarenhet. Humleodlingar var något mytologiskt, ungefär som Edens lustgård, något mormor berättade om.

Något som lät mycket spännande och aromatiskt.

De långa humlestörerna, som finns på fält efter fält,  arrangerade så att den snabbväxande humlen hade något att hålla sig i. Dom har jag fått se senare.

Hopfenanbau

När den mognat, humlen, blev det brått. Det gällde att få ner den rika skörden och iväg till bryggerierna. Då behövdes den där billiga säsongsarbetskraften, som kunde ta i.

Det kunde min mormor.

Hon passade på.

Att komma ut på landet, att tjäna lite extra pengar.

För bönderna hade det bra. Där fanns en sorts mytomspunnen rikedom.

Där höll man sig med djur, där fanns mat, tillgångar. Ingen svalt, inte hos de bayerska bönderna i alla fall.

Min mormor hade berättat för oss, hur de gick från by till by under kriget. Och hamstrade.

Nödvändigheter, Mat, som kunde sparas.

Skinkor, Korv, Rovor, Potatis. Smör var också bra att få. Riktigt smör.

Och bönderna gav av sitt överflöd. För alla var ju släkt med varandra.

Man hjälptes åt.

Att överleva. När det blev skralt i städerna.

JOSEF-WOPFNER-HOPFENERNTE-AM-BODENSEE-LEINWAND-RAHMEN-8

Så när det var humledags, tog mormor sitt lilla pick och pack och vandrade iväg. Ut på äventyr.

Hon som annars alltid var hemma och såg till våra behov.

Gav oss smörgåsar när vi hungrade, värme när vi frös.

Förmaningar.

Skäll, när vi inte lydde.

En liten slant till godis när vi tiggde och bad.

Men nu skulle hon plötsligt till byn där humlen fanns.

För mig var det  något anmärkningsvärt och smått oroande. Att hon kunde försvinna så där, lämna oss åt vårt öde med till vår mor.

Som mig veterligen var något ambivalent till uppgiften att ta hand om barn.

Eller ovan.

Hon kanske bara var ovan.

540618

Jag föreställde mig hur mormor knatade på. Oförtruten och sammanbiten.

Eller kanske var det med lätt hjärta hon gick, sjungande, glad över och uppfylld av sin tillfälliga frihet?

Inga ungar.

Ingen kverulereande dotter att bli osams med.

Över fält och genom skogarna.

Hon visste precis vart hon skulle.

Bort.

Det var långt att gå, det tog timmar, men det bekymrade inte mormor.

hopfenbau01

Sen var hon borta i några veckor. Hon plockade och plockade medan jag längtade och längtade efter henne och ville, att hon skulle  komma hem.

Hon kom faktiskt hem på helgerna.

Då hade hon knatat tillbaks hela vägen, genom skogarna.

På natten, när det var kolmörkt.

dunkler-Wald-a25050020

Hon hade ju berättat om snubbelrötterna. Om man snubblade över dom, hittade man aldrig hem igen. Alla rötter var inte snubbelrötter, men mormor kunde se skillnaden.

Även i mörket, tydligen.

Hon hade berättat om irrljusen, som glimmade till mellan träden och lockade vandraren i fördärvet.

Hon glömde inte heller att berätta om spökena och de osaliga ute i skogen.

Och hon hade beskrivit den otäcka skrämslebjörnen, som trots hennes livliga berättelser förblev en dimmig och konturlös gestalt i  min fantasi,

Fast skrämmande och hemskt.

Alla dessa otäcka väsen, ute i en becksvart skog.

Jag tyckte att min mormor var en tuffing. Inget av allt detta konstiga kunde skrämma henne. 

För hos humlebönderna var det underbart.

Föreställde jag mig.

Gråpäron

Mormor plockade humlekottarna och när hon kom hem, hade hon sina djupa fickor fulla av gråpäron.

Ur knytet tog hon fram saligt gott, äkta bondbröd.

Som hon gav oss.

Och hennes händer doftade av humlekottarna. Aromatiskt på ett kärvt, berusande sätt. Inget annat doftade så gott, så tryggt.

Mormors humlehänder.

Och hon hade också med sig humlekottar så att vi skulle se dom och lukta på dom och fatta, vad det var.

Humleböndernas bröd jag var alldeles galen i. Det fanns inget godare.

Så en gång när längtan efter bondbrödet blev större än det lilla förnuft man skulle kunna räkna med att jag hade, tog jag min lillebror i handen och lockade med honom på en vandring till närmsta by.

Där bodde släktingar, avlägsna och obekanta, men ändå, släkt.

Och jag kunde vägen, den hade jag fått gå en gång med mor. Och den gick genom skog.

Fast vi gick förstås på dan. Hade vi gett av av på natten hade väl alltid någon därhemma anat oråd.

children-in-the-forest

Men nu spatserade vi på, som en sorts malplacerade Hans och Greta, Inte direkt utsatta och övergivna, men lite underligt var det, Med två barn på väg genom storskogen.

Varav det ena var oroväckande liten.

Fast vi mötte ingen. Inga levande och inga döda osaliga.

Och det var ruskigt långt till byn.

Ibland tvivlade jag på mitt företag, men då hade vi kommit till den punkt där tillbakavändandet var lika tröstlöst som att fortsätta framåt.

Så jag stretade på, lirkade med lillebror så han inte gav tappt. Lillebröder är inte så uthålliga. Man måste ständigt hålla modet uppe på dom. Dom har korta, små ben, som lätt tröttnar.

I slutet av vår vandring vankade bondbrödet. Mörk och grov som synden.

Jag tror inte att han brydde sig, egentligen.

Det var mer, att han gjorde som jag sa.

(Skulle han mot förmodan läsa dessa rader, ber ja om ursäkt, i efterskott. Det var ett dumt påhitt. Fast jag tror, han hade roligt, trots allt. Jag var bra på, att hålla ångan uppe.)

Och så kom vi fram.

Där var byn, där var gårdarna, där var gödselhögen med tuppen.

Och där tittade den avlägsna släktingen fram, plirade på mig och kände igen mig.

Tack och lov.

Hur skulle jag annars fått tag på bröd.

Jag kunde ju inte bara tigga som en landstrykare. Kriget var över, ingen hamstrade längre.

Hon blev grymt förvånad och jag hade svårt att förklara, varför vi plötsligt stod där.

Konstig unge. Men inte så förvånande  kanske, med den mamman.

Tänkte hon antagligen. Och gav oss bröd.

Hummel-Gaenseliesl-Maedchen-10-cm-Hoehe-MIH-Hum_1

Och det var ju det allt hade gått ut på.

Nu var det bara den lika långa vägen tillbaks som återstod.

Piece of cake!

Mormor blev lika förbryllad som vår avlägsna släkting.

Hon kunde inte fatta, vad som hade fått mig att göra denna märkliga utflykt.

Hon fattade tydligen inte det där med brödet.

Men åter till humlen.

Det året min lillasyster och jag bodde i USA hade min mor hängt på mormor och båda hade gett sig ut på humleplockning.

För pengarna hade hon köpt sig en radio.

Men då måste hon ju ha tagit med lillebror, tänker jag.

Undrar om han kommer ihåg något från detta.

Och om han fick äta sig proppmätt på gråpäron och bondbröd.

717634_hopfenfest

humlefest

Sagan om Sterntaler eller plötsligt händer det!

sterntaler 005

Sagan om Sterntaler, Pennies from Heaven och Trisslotteriets Plötsligt händer det handlar i grunden om samma sak.

Att det ska regna rikedomar ner över oss, att Fru Fortuna tömmer sitt ymnighetshorn urskiljningslöst över oss, att vid ska belönas.

För upp med händerna, alla ni, som skulle tacka nej för lite oförtjänta extra slantar i plånboken.

Flickan i sagan var så fattig, så allt hon ägde var sin skjortel och inget mer. Ingen mor och ingen far och ingenting. Men hon var snäll och lydig och glad i gud, så han förbarmade sig och lät stjärnorna falla ner över henne.

I folksagorna lönade det sig att vara gudfruktig och skötsam, ärlig och flitig. Då kunde man räkna med, att man fick lön för mödan i slutet. Prinsar, halva kungariken, guld och ädla stenar.

Och guddomliga guldstjärnor.

H C Andersen var mycket mer brutal och en man som levde i verkligheten, så för hans fattiga flickor gick det inte alltid så väl. En och annan t o m frös ihjäl.

Är man inte född med silverskeden i munnen är det ett styvt slit, att bli rik.

Så det är inte så konstigt, att man vill ta lite genvägar ibland via en liten skraplott. Fast alla vet ju, hur löjligt små chanserna är till dom där 25 000 i 25 år. Det finns bara den där försvinnande, microminimala chansen, och det är den man hoppas på.

Det är bra mycket mera troligt att bli överkörd eller dö av en fallande stjärna som man får i huvudet, men den risken bedömer man som totalt obefintlig. Så nog tänker vi alla lite skevt när det gäller att snabbt komma över pengar.

Om man slår upp det, ser man, att det finns otaliga synonymer för pengar. Kärt barn osv:

1: penningar

2: rikedom

3: överflöd

4: välstånd

5: ymnighet

6: guld

7: förmögenhet

8: myckenhet

9: skatter

10:Mammon

Många olika ord, prosaiska, poetiska, ålderdomliga. Sen finns det ju nya, cash t ex, och slangord, kosing, stålar.

Mammon är det inte leka med. Jag har sett bilder på honom, han är en best, en djävul. Dyrkar man honom, är det avgudadyrkan. Värre än att dansa kring den gyllene kalven, men ändå ungefär samma sak.

Så fastän Gud, kyrkan och de redan och alltid lika priviligerade inte vill, att de fattiga ska tråna efter rikedomar utan hålla tillgodo med det lilla och se till att komma genom nålsögat på sin väg till paradiset, så gör folk det ändå. Trånar. Vill ha.

På pin kiv, förmodligen.

Guldet i slutet av regnbågen, sjörövarskatter, gravplundring, trisslotter, Harry Boy. Försöka duger.

När Ess fyllde jämt härom året, hade vi en stor fest till hans ära. Inträdesbiljetten var en trisslott och en flaska vin.

Det var tur, det där med vinet. Det hade vi i alla fall glädje av under en tid.

 Trisslotterna var bara onödigt skraparbete.

Min mormor, som hade tjänat hos de rika i sin ungdom, hade lärt sig ett och annat om hur man gör för att bli rik.

T ex att man ska skära tunna, jämna skivor av brödet.

Hon var en fena på att skära i de rejäla tyska surdegslimporna. Men inte blev hon rik för det.

En enda gång kände hon sig förmögen. Det var under den galopperande tyska inflationen, på trettiotalet.  D-marken devalverades minut för minut, den där oskurna brödlimpan kunde kosta flera tusen miljoner från en dag till en annan. Sedlarna var helt värdelösa.

Ändå kunde hon småle, när hon tänkte tillbaks. Det var väl själva känslan att äga sedlar med så många nollor på. Sen vet man ju, det är inte vad det står på sedlarna som räknas, det är vad sedlarna står för.

Och så vet man ju, att enda verkligt vettiga sättet att få ihop det är att spara. Och att investera. Fast då är man genast ute på ett gungfly av osäkerhet. Spara är säkrast. Gärna i madrassen, för säkerhets skull.

Jag t o m gav mina två unga söner var sin bok som handlade om att spara och investera. I hopp om, att de ska se om sitt hus i tid.

Vi får väl se, om det har fallit i god jord. Hoppas kan man ju alltid. De är ju trots allt mitt hopp inför vårdnedskärningar och en pensionslös och fattig ålderdom, om det vill sig illa.

Annars finns det hemskt mycket böcker som handlar om hur man blir rik.

Attraktionslagen, Hemligheten, magnetism, Universums stora outtömliga rikedom som räcker till varenda kotte på hela jorden, bara man affirmerar och visualiserar, så kommer pengarna i ett aldrig sinande flöde.

Inte tror jag på det. Det är dom som skriver böckerna som blir rika. När de lyckas sälja sitt koncept till oss törstande. Dom framhåller sig som exempel på att det funkar.

Cirkelbevis, matematiska finter. Lurendrejeri, lättgenomskådliga trolleritricks.

Och så finns det alla dessa Så-här-blir-du-rik-bloggar. Samma sak. Men dom har säkert som amen i kyrkan sina trogna läsare. Och många.

Jag förstår, att jag bloggar om fel saker.

pennies-from-heaven-902215l

Pennies from heaven, förresten. Det fanns en bra tv-serie, med Bob Hoskins. Den minns jag än. Vad däremot originalet med Bing Crosby handlar om kommer jag inte ihåg.. Men den var säkert bra den med.

Låten är i alla fall riktigt bra.

Den kan jag glatt gnola på när jag lördagsstädar i morgon. När jag nu inte ens har råd med en nyliberal rut-tjänare.

När det regnar manna från himlen har de fattiga ingen sked. Så är det.

Att vara rik är inget att skämmas för, men att bara vara rik, det är en skam. Sug på den du!

Man är inte rikare än man gör sig. Den har jag hittat på. Det märks.

Men om man nu ska slänga sig med ordspråk, kan man åtminstone få vara lite kryptisk.

Sen ska jag sätta upp Sterntaler på kylskåpet. Som en dröm.

Och bredvid ska jag sätta upp bilden på Mammon. Som varning.

Pennies from HeavenFint lapptäcke.

min mormor

I veckan fyllde min mormor år. Jag skulle ha skrivit om henne då, den dagen, men till min stora skam, kommer jag inte ihåg om det var den tredje eller den fjärde mars.

Men vid närmare eftertanke, så passar dagens datum, den åttonde mars, Internationella kvinnodagen, så mycket bättre för en liten lovsång till denna kvinna, som kanske visste, vad en suffragett var, men troligen inte. Och som hur som helst i så fall inte brydde sig nämnvärt. En kvinnokämpe var hon likväl, antingen hon var medveten om det eller inte. Hennes liv i den trånga ankdammen som vår lilla stad utgjorde hade inte varit  en dans på rosor, snarare en balansakt på slak lina, att överleva i motvind.

mormor

Bilden är ovan är den första bildväv jag gjorde, efter att jag slutat på konstskolan. Det syns, att den är från mitten av sjuttiotalet. Och att den är gjort i Göteborg. Då de politiskt realistiska textila bildernas stad.

Hon hade betytt allt för mig, jag ville hedra hennes minne. Bilden har jag kvar. Den lämpade sig aldrig till försäljning.

Bilder är förstås ingen politisk manifestation, den heter Medan skuggorna växer och det min mormor som sitter där, i det rum som blev hela hennes värld till slut. Fönstret var hennes enda kontakt med yttervärlden.Hon hade behövt komma till ett vårdhem, men det ville hon inte, för för henne betydde det döden.

Döden hittade henne naturligtvis även här och hämtade henne härifrån till slut.  Men hon fick sin vilja fram.

Mormor levde hos oss, eller rättare sagt, vi levde hos henne. Min mor, min syster, min bror. Ett kvinnokollektiv. Min bror räknas i detta sammanhang inte, han var minst och hur han än försökte, räckte hans små krafter inte till mot tjej-övertaget.

Min mormor var en fruktansvärt arg person, förbannat, är ett heltäckande ord för hennes allmänna sinnesstämning. Hon var argsint, långsint, och där det behövdes, även småsint.

Hon kunde alla tricks i boken: baktaleri, ironi, öppet förtal. Hon hade gjort sig ovän med nästan alla på gatan. Och hon var förstås i sin tur föremål för alla andras ontsinthet, inte alldeles oförskyllt. Kanske borde jag har skämts för henne. Men jag älskade henne alltför högt för att det skulle ha varit möjligt. Dessutom var hon livsnödvändigt.

Hon kunde gorma så hela gatan hörde det, och hon kunde sura i dagar, instängt på sitt rum. Hon kunde gräla som en skata, men så kunde hon också skratta som en besatt så det rungade ut över hela nejden. Och hon var livsnödvändigt

Men vad hon framför allt var, så var hon mitt orubbliga stöd i livet, en tröstens klippa, ett skydd för vind och storm. Hon var den, ett barn behöver som inte riktigt kan lita på att övriga vuxna skulle krypa fram ur sina hålor och ta tag i  sitt ansvar.

Min mamma lärde mig mer esoteriska saker som att fantisera, att tro på sagor, att lyssna på radioteater och klä en julgran på ett fröjdefullt sätt. Och att rita och teckna.

Min mormor lärde mig mer handfasta saker, sånt man har nytta av: att samla ved, hitta svamp, odla rädisor och spela fia med knuff.

Min mor gav mig av sitt underliga förråd av överlevnadsknep. Men hon var sällan att lita på. Min mormor var alltid att lita på. Hon gav mig smörgåsar med smör och salt eller socker på, pengar till godis, varma kläder, och hon tog mig alltid med stadspromenader. Hon eldade i spisen på vintrarna, så vi slapp frysa, och hon virkade gula överdrag till värmeflaskorna vi hade i sängen på natten.

Tyvärr gav hon mig inte sin stora matematikbegåvning. Den hade hon för övrigt ingen användning för, hennes futtiga penningar var lätt räknade.  Så det hade varit kul att få den, begåvningen. Den hade satt henne rejält i klistret en gång, men det är en annan historia.Hon ville antagligen bespara mig den upplevelsen.

Däremot gav hon mig min första skrivmaskin. Då, när jag med den envishet som jag garanterat ärvt av henne oförmodat masade in mig på en högre utbildning och skulle bli sekreterare. Vilket inte hon, men annat satte stopp för. Turligt nog.

Och hon avrådde mig på det bestämdaste, att läsa den stora, tunga familjebibel jag hittade i källaren. Det var inget för barn, påstod hon.

Så det var väl inte underligt, att trodde fröken (hon från helvetet) läste en av min mammas sagor för oss när hon drog i gång berättelsen om Jesu liv.

Vad lär man sig mer, omgiven av en stenstodstark kvinna som inte går av för hackor, någonsin? Att lita på sig själv och sin förmåga. Att man kan klara av allt man behöver kunna. Hugga ved var en sån sak, och att tälja humlestörar det var egentligen sånt som män gjorde. Har man inga män, får man lita på sin egen förmåga. Eftersom jag då fortfarande var liten, slapp jag det där med ved och humlestörar. Det hade väl kommit så småningom. Om allt hade haft sin stilla gång.

Att ha en kvinnoförebild som min mormor har enorma fördelar för självtilliten, men också vissa nackdelar. Man lär sig tyvärr inte underdånighet med mormödrar av den här kalibern. Det kan straffa sig.

Mormor är död sen länge. Hon hade inte så stor kontakt med den nya, underbara tekniska världen. Hon kände till cykeln, kameran och radioapparaten. Allt annat kom senare och var utom räckhåll för henne. Därför ska jag idag skicka ut hennes bild i eternätet, så att hon för evigt ska finnas där. Så att hon aldrig kan försvinna. Någonsin.

Även om jag glömt hennes födelsedatum, så har jag aldrig, aldrig glömt henne.

Tack vare henne, har jag sluppit bli ett offer. Själv var hon ett offer för grymma omständigheter, men hon skulle aldrig kommit på tanken, att beklaga sig. Med envishet, ett stort mått bondförnuft, en invecklat form av intelligens och  ett sjuhelvetes humör kan även en liten, rund gumma klara sig långt och bli det ljus i mörkret som visserligen malen dras till, men som lättar upp den snåriga stigen som leder fram genom.

mormor o jag 1