Ensam i november

gullregn 009

 Frökapslarnas torra bruna klasar

frasar

i den isiga morgonvinden.

Så ensam är ingen

som ett gullregn i november.

Så skrev Lars Gustav Hellström.

Och nu är det faktiskt äntligen november. Som är lite av ensamhetens månad.

Mycket grått, ensamma månar och dyster sorgsenhet.

Månaden mellan höstens sista fanfar och jule-december med allt vad det innebär. Av fröjd och gamman och onödig men oundviklig stress.

Det är bara de upphöjda buddhisterna som kommer undan. Och en och annan som verkligen inte bryr sig.

Alla vi andra får dekorera och stå i.

Fast som sagt, först lite moloken ensamhet i grå november.

Så ensamt är inget, som ett gullregn i november.

Det stämmer faktiskt inte.

Jag vet en och annan människa som är minst lika ensam.

Och som jag inte mäktar med att göra något åt.

Ingen borde få vara ensam, framför allt inte nu, när det är november.

Mormor var mycket ensam, då, i slutet, när vi alla hade åkt iväg.

Emigrerat.

Rymt.

Givit oss av.

Stuckit vår kos.

Hon var den som blev ensam kvar i sitt rum-fängelse.

Eftersom hon var liksom böjd vinkelrätt på mitten och inte kunde mer än nödtorftigt hasa omkring så fick hon snällt stanna kvar där hon var och där hon trots allt kände, att hon hörde hemma.

Hon hade sitt fönster, att se ut igenom och betrakta folk som gick förbi.

Som tur var var detta innan bilismen tagit makten på gatan, människor gick fortfarande omkring.

Strosade.

Flanerade.

Med spatserkäpp.

Så mormor hade lite underhållning.  Hon kunde hälsa på dom och utbyta ett och annat ord.

När hon inte tittade ut genom fönstret, väntade hon mestadels på att vi, framför allt jag, skulle komma och hälsa på.

Det är värdelöst att överlämna ansvaret för övergivna mormödrar på barnen.

Varken min yngre syster eller jag var stora och mogna nog för detta, att ha plats för en gammal människas ensamhet.

Det fattades liksom en generation emellan, det var den som givit sig av, mer eller mindre på villovägar.

Mormor hade två söner och en dotter.

Sönerna, mina morbröder, hann jag aldrig träffa. De var sagofierade.

De hade funnits men fanns inte kvar. Det hade spunnits nät av berättelser kring dom. Berättelser fulla av luckor, fulla av antaganden.

Min värld var så uppfyllt av sagor och påhitt, att det som var och det som inte var flöt ihop och blev till verklighetsanpassade myter.

Mormors äldste son bara försvann. Detta var verklighet. Detta hade av en outgrundlig anledning hänt.

Denna morbror med det magiskt skimrande ödet, vart hade han tagit vägen?

I sagolandet kom de alltid tillbaks, de som givit sig av på äventyr, med glimmande gåvor, sjungande fåglar, gyllene, spelande löv.

Och kanske med prinsessor och halva kungariken.

Men inte här inte, inte här i verkligheten.

Hur kan en son bara  ge sig av, inte lämna några spår, lämnas sin mor i livslång ovisshet?

Ibland fantiserade mormor om honom. Försökte lista ut vart han hade begivit sig.

Det allra underligaste är, att han faktiskt hade ett barn, en äldre slyngel, som då och då kom och kallade mormor för mormor.

Ville ha saker.

Tak över huvudet.

Pengar. Sen drog han vidare. Jag minns inte ens vad han hette.

gullregn 010

Här ligger en och annan familjehund begraven. Det har jag förstått.

Alla dessa hemligheter.

Irrljus i natten.

Halvsagda ord, antydningar, gåtor, charader, gissningstävlingar.

Mormors andra som drog ut i krig, lyckades överleva ända till den sista skälvande minuten, blev träffat av en granat i armen och dog.

Av kallbrand.

Mormor berättade, att allt penicillin var slut vid det laget. Så är det i krig, då som nu.

Män dör.

Kvinnor dör.

Barn dör.

Samhällen dör och hoppet om allt och om ett återseende dör.

Sånt borde alltid ske i november.

Bara då.

I ensamhetens och de svårtolkade minnenas månad.

Så mormor hade bara en ytterst märklig flicka kvar, vacker och bortskämt en gång i tiden, avgudad av sin far.

Som förresten också var död.

Hon fick allt hon pekade på och på så vis lärde hon sig aldrig vad som krävs för att leva ett lämpligt liv.

Som hade svårt med verkligheten, med humöret och med allt hon tvingats in i av eget oförstånd.

Och som såg sin chans, tog sin chans, gav sig av när möjligheten bjöds.

Och så var mormor ensam kvar.

Ända till slutet.

gullregn 011

Hon bodde i ett hus befolkat av elaka människor, som så småningom lät henne dö i ensamhet.

Så kan ett liv sluta.

Jag tycker det känns orättvist.

Att behöva kämpa, att behöva ge sig i kast med sorg och elände hela livet, att ständigt bli övergiven, att vara på kant med alla och envar och sen behöva sitta ensam i ett rum med utsikt mot en gata med flanerande grannar.

Men jag kunde inte göra något åt det.

Ibland försökte hon, så diskret hon var kapabel till, att locka mig hem igen.

Men jag ville inte tillbaks. Jag hade fullt upp med att bli vuxen och lära mig saker och anpassa mig och bli en annan.

Sista sommaren jag besökte henne hade vi mycket tid tillsammans och hon berättade om sitt liv för mig.

Jag är glad över, att jag var där hos henne, att vi hade tid att spela vansinnes-fia-med-knuff och kinaschack och dam och att jag hann lyssna på hennes berättelser.

Sen åkte jag hem, hon levde ett tag till och sen dog även hon.

Jag minns inte, vilken månad det var. Det borde ha varit november, med sitt låga valv som gjort för begravningar.

Med sin föraning av kyla och död.

Med sina rasslande gullregnsfrökapslar.

Jag har gott om gullregnsträd överfulla av frökapslar som kan rassla i vinden.

Det är ett ensamt och kusligt ljud.

Antar jag,

Jag har inte direkt stått och lyssnat.

Jag som har lyxen att trivas med en och annan ensamhet känner mig grymt privilegierad så här års också.

Att kunna njuta av novembergrått och glädjas åt de slocknade färgerna och den annalkande vintervilan i trädgården och löftet om vår i knopparna som redan är på plats.

Och skulle jag trots allt behöva en vän i nöden så tar jag fram Tove Janssons Sent i november och sveper om mig muminkoftans varma ludd:

”Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd som man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst det vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.

Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.”

002

Alla fåglar kommit ren…

undulater_pinne

Alla fåglar kommit ren, den sången är fin och hör våren till och ska egentligen sjungas i stämmor. Då blir det extra stämningsfullt.

Annars kan man sjunga Volare, för det flaxades och flögs efter noter i Herr Buschs voljär.

Där var det lätt att fasta framför när jag gick förbi, på hemvägen.

Den fanns ute i trädgården, alldeles vid staketet, så undulaterna och de små papegojorna syntes bra från gatan.

Det var också där min mamma hade köpt våra olika undulater.

Den förste hette Leo och var ljusblå. Han bara fanns där, när syrran och jag kom tillbaks från USA. Leo var  tystlåten, han gjorde inte mycket väsen av sig där han joddlade omkring i sin bur.

Ända tills han låg där på burgolvet en morgon, med dom små klo-benen i vädret.

Vad som dödat honom var det ingen som visste, möjligen dog han för att han hade åldern inne. Det var väl ingen somhade koll på, hur gammal stackarn egentligen var eller hur längre undulater förväntas leva.

Fast egentligen trodde vi alla, att han hade dött av hyacintedoften.

Mormor hade fått en kruka med hyacinter på sin födelsedag och doften hängde tungt i hemmet. Troligtvis doftade hyacinter bra mycket mer på den tiden, även blomdofter har ju degenererat.

Vilken konstig idé, att en fågel skulle bringas om livet av en blommas doft. Det borde dom väl klara, kan man tycka. Det hör ju naturen till, blomdoft, och fåglar är en betydande del av den så dom borde inte dö av sånt.

Fågeln fick sin ståndsmässiga trädgårdsbegravning med träkors och allt. Nya, mycket lyckligare undulater flyttade in i hans bur.

En gul och en grön.

Den gröna passade på att rymma vid första bästa tillfälle, en utomhusvistelse och en illa stängd burdörr var allt som behövdes för att väcka hansäventyrslusta.

undulat-008

Den gula fick i sitt ensamma ungkarlsliv nöja sig med mitt sällskap. Jag hade nämligen fått för mig att lära honom tala.

Det var envishet som gällde, som alltid.

Varje kväll satt jag framför hans bur och upprepade hans namn 100 gånger: Hansi. Hansi, Hansi, Hansi, Hansi….

Jättetråkigt.

Men det funkade. Snart kunde han säga det.  På det där speciella, flöjtande undulatvis, som inte är lika fräckt som när en papegoja talar, men klart urskiljbart.

Han lärde sig dessutom sitt märkligt svåra smeknamn: min lilla sparv. På utpräglat sydtysk dialekt och med tysk diminutivändelse.

Det var en arbetsseger jag kunde räkna mig till godo.

Sen fick han en turkos kompis. Som för enkelhets skull också fick heta Hansi och han lärde sig väldigt fort att säga sitt namn eftersom han härmade den gula.

Så nu hade jag två talande undulater. Och en smågalen mor.

En dag fick hon för sig, att den gula retade den turkosa lite väl mycket. Då greppade hon  helt resolut bråkstaken till fågel och slängde ut honom genom fönstret.

I vredesmod.

Hon var bra  både på vredesmod och att slänga ut saker genom fönstret. Det var många intressanta saker som hamnade ute i friska luften.

Sen ångrade hon sig bittert och jag fick försöka att fånga den stackars troligtvis förvirrande men ännu troligare frihetsrusiga fågeln.

Vilket alla som försökt vet, är en omöjlighet. En fri undulat är en förlorat undulat.

undulat-8001

Ändå kämpade jag mig genom grannarnas trädgårdar i jakt på ett litet gult flutter i trädens grönska.

Vilket höll på att sluta i katastrof.

I ett grannhus lite längre bort bodde en blind man. Som hade en trogen, stor, svart, ständigt förbannad blindhund.

Som alltid var instängt i sin hundgård. Eller nästan alltid.

Just fågelfångardagen däremot, var även hunden fri. Och efter mig så snart jag satte mina intet ont anande fötter i hans trädgård.

Det var den dagen, jag lärde mig vad rädsla, nej, frifräsande skräck, ren och skär dödsångest, är.

Och hur adrenalinpåslaget i kroppen känns, vid uppenbar fara.

Aldrig hade jag sprungit, eventuellt flugit, snabbare. Mot räddningen, mot staketet.

Aldrig hade jag kastat mig över ett staket med större vighet och energi.

Jag överlevde, troligen med hjärtat någonstans i ögonhöjd.

Och jag hade tappat all lust, att fånga fåglar. Det fick gå som det ville med gulingen. Troligen dog han en smärtfull död, när skatorna fick tag i denna lilla, till livet i frihet illa anpassade godbit.

Efter det var det slut med undulater. Min mor tyckte synd om den turkosa som nu var helt ensam.

Hon hade förresten en märkligt välutvecklad empati för undulater, något som väl då och då hade kunnat spillt över lite också på hennes barn. Som det inte sällan var ganska synd om. Men det gjorde det aldrig.

Jag minns när vi fick fåglarna, då tyckte hon buren var alldeles för trång och oinspirerande.

Vi gick ner till floden och hämtade en mäktig sälggren. Sen röjde hon ut ett överskåp på en möbel, skåpet hade två fönsterdörrar.

Hon var mäkta händig, när det gällde uppfinningsrika lösningar.

Tog bort baksidan och alla hyllor. Arrangerade grenen i all sin prakt, hängde upp hirskolvarna och foderstationerna plus vattenbadet för att till sist lyfta in fåglarna.

Dom satt blixtstilla på var sin gren, chockskadade av all denna natur, livrädda att röra sig.

Undrande.

Tankfullt sonderande, på det där skeptiska undulatvis, när dom blir alldeles smala och ser konstiga ut..

Naturligtvis skulle det ta lite tid för dom att acklimatisera sig.

Men fick dom en chans?

Icke.

Dom  trivs inte, konstaterade mor. Efter högst tre minuters ivrig och spänd väntan. Så det var bara att flytta tillbaks in i buren, ut med grenen, skåpet blev åter skåp.

Så förutom att bli vansinnigt arg var hon också extremt otålig.

Men som sagt, hon tyckte synd om den ensamma turkosa. Honom tog hon med tillbaks till herr Busch och bytte mot en liten papegoja med många färger.

Där väntade ett nytt jobb för mig som talpedagog.

Papegojan, som nog hade namn men som jag glömt, gjorde inget vidare intryck på mig. Den var liten och grön med ett rött huvud.

Och den började med att spårlöst försvinna.

Vi letade allihopa, en hel dag, överallt.

Min mors vredesmod höll på att byggas upp till nya höjder av bibliska mått, eftersom hon naturligtvis anklagade oss barn för att ha släppt ut honom.

Det fanns en viss chans att hon kunde få för sig, att slänga ut oss genom fönstret. Den ena efter den andra.

Till slut hittade jag eländet.

Den satt i helt stilla, helt tyst, och klamrade sig fast i snirklarna på trampsymaskinen. Sa inte ett knäpp.

I timmar.

Här hade vi äntligen en individ med en ängels tålamod. Han kanske höll på med en internutredning av människans fjolliga beteende.

Honom hade vi inte länge, han fick ganska så snart återvända till Herr Busch eftersom det nu var dags för den stora resan till någon annanstans.

Dit inga fåglar fick följa med.

Det där fågelintresse som min mor hade höll i sig även i utlandet.

Åratal senare, när hon och hennes danske man bodde i Sönderjylland var jag på besök. Hon och mannen tog en tur till en annan stad och väl hemma igen, lyfte mor sin stora väska och fiskar fram en bur med en undulat i.

Som hon köpt och smugglat med hem utan att mannen hade märkt något.

En bedrift, om än obegriplig.

Speciellt som dom fick åka tillbaks till staden och lämna igen den dagen därpå. Ännu en av hennes karaktäresegenskaper var ju trots allt att ångra sina tilltag strax efteråt.

Då var det bättre med mormor.

Djur var inte hennes starka sida, hon brydde sig i stort sett om inga djur.

Katter hatade hon med en speciell oförsonlighet, eftersom en katt hade tagit sig ner i hennes källare under kriget och ätit upp den usla köttransonen familjen hade fått ut.

Fast jag tror, hon gillade Leo. Eller också levde hon med dåligt samvete för att det var hennes hyacint som dödat honom.

Enda fågeln hon alltid hållit sig med var annars den som bodde i hennes gökur.

Bara man kom ihåg att dra upp järnkottarna så var den tillfreds och gjorde sitt jobb. Utan att rymma. Utan att dö.

gök

Halvvägs mot himlen

jägarstånd och snödroppar 003

Igår såg vi Jägarna 2. Här hemma har vi en poängskala för film som inte är stjärnor eller fyrar. Det är sömnpiller, som delas ut. Ju fler, desto tråkigare. Och allt baseras på, hur snabbt Ess somnar framför TVn.

Jägarna höll måttet. Ess satt spikrakt upp och hade ögonen öppna hela tiden.

Att jag överhuvud taget nämner detta, beror på, att filmen påminde mig.

Om jakttorn.

Precis som dom där jättestora affischerna som satt uppe vid Masthuggstorget och som ingick i Röda Stens utställning Mynningsladdare. Bilderna är av konstnären AKAY. Dom förställer färgglada jakttorn.

Jag är väldigt glad i jakttorn. Inte för att jag villl jaga djur, jag vill inte ens sitta dät i timmar och vänta på att få se dom.

För mig var dom en gång i tiden tillflyktsorter. Skyddade ställen för förtroliga samtal.

Som elvaåring hade jag en riktig totalbästis. Hon hette Hildegard. Hon bodde längst bort på gatan närmast skogen i ett litet hus tillsammans med sin strävsamma mamma och pappa.

Det som skilde dom från andra familjer var, att både mamman och pappan arbetade. När Hildegard var sju fick hon en lillasyster som hon alltid, alltid var tvungen att se efter. När sen denna syster blev sju, fick de ytterligare en syster som blev mellansystern ansvar. Och Hildegard blev fri.

På så vis ordnade familjen sin barnpassning. Det besynnerliga var, hur dom kunde tajma barnen med sju års mellanrum.

Katoliker och allt.

Hildegard var ett par år äldre än jag, jag tyckte hon var jättesnygg, en nästan vuxen dam ochväldigt  intressant.

Och så gick hon på handelsskolan och skulle bli något speciellt.

Vi gick alltid till skogs, alla dessa vackra sommardagar. Där klättrade vi upp i jakttorn som fanns lite överallt och där kunde vi sitta i timmar och prata.

Vi pratade om våra drömmar, om vad vi skulle bli. Om allt underbart som låg och väntade oss. Hon lärde mig underliga saker ur företagens värld.

Ibland gjorde hon sina läxor och jag passade på att lära mig nya saker.

Vad GmbH betyder.

Gesellschaft mit beschränkter Haftung. Bolag med begränsat ansvar.

Den bolagsformen finns bara nere i Centraleuropa, Tyskland, Österrike, Schweiz. Ett sort aktiebolag. Fast annorlunda.

På den tiden trodde jag, att jag ville bli sekreterare. Med snäv kjol, höga klackar och en otrolig begåvning för stenografi.

Eller så skulle jag bli skyltfönsterdekoratör.

På den tiden hade man både tiden för sig och valen kvar.

Jakttornet var vårt trädhus, vårt kungarike och ingen kunde störa oss där.

Splendid isolation.

Trädkronors sus.

Fågelsång.

Bin som surrar.

Blå himmelsfläckar mellan tallgrenarna.

Den aromatiska doften från träden, den varma lukten från barrtäckta marken.

Solljusets glans i skira grässtrån.

Spindeltråden som glittrande vajar mellan två stammar.

Barn har ett gott förhållande till att vistas i träden. Ap-reminiscenserna har inte helt polerats bort av det sociala trycket.

Barn tycker det är helt naturligt och minns känslan av trygghet bland grenar och lövverk.

Grönt är skönt.

Grönt är tryggt.

Säger färgpsykologen.

Barn bygger gärna trädkojor. Jakttornen är liksom ready-mades, klara för inflyttning.
Någon jägare såg jag aldrig till. Fanns det över huvud taget några djur?

En gång, på 1100-talet, hade staden sitt ursprung i ett jaktslott, Schloss Ratibor. Då jagade ädlingarna vildsvin och björn i dessa trakter.

Nu var det tomt i skogarna.

Min  morfar var skogsvakt. Det är nästan som att vara jägare. Det fanns en berättelse om honom, att han tog en rävunge med hem.

Som sen blev en  rävstola.

Min mormor hade en sån, med huvud, tassar och svans. En maläten stackare som jag tyckte synd om.

Det var inte den räven, sa hon. Den riktiga rävens skinn sålde (gav?) han till en annan dam.

jägarstånd och snödroppar 004

Det fanns mystiska visor om en tjuvskytt som till sist sköts till döds. Den var extremt sorglig och dramatisk.

Men aldrig, att vi såg några jägare, inga smygande tjuvskyttar, ingen skogsvaktare. Inga jagande ädlingar.

Vi fick vara ifred i vårt torn och drömma om framtiden tillsammans.

Hildegard försvann sen när hon blev vuxen. Då hade jag för länge sedan gett mig av på min egen vandring ut i världen.

Jag fick höra, att hon hade gift sig med en amerikan och flyttat till USA.

Jag såg henne aldrig mer. Och jag kan förstås undra ibland, hur det går (gick) för henne.

Det är mycket folk i ens liv som försvinner och som man aldrig får se igen.

Eller så är det bara jag, som är slarvig med människor omkring mig.

Det finns förresten ett flertal sajter på nätet som erbjuder gratis bygganvisningar för jakttorn. Så det finns ett behov, uppenbarligen.

Det finns också böcker om trädhus. Allt från hur man bygger ett till vårt förhållande till dom.

T ex Pete Nelson, New Treehouses of the World. Trädhusen har ett budskap till hos, säger författaren. De talar ett uråldrigt språk och deras budskap är enkelt: klättra upp och var i harmoni med naturen. Var fri!

Boken är full av förverkligade drömmar, alltifrån kojor hämtade från gamla barnboksillustrationer till gedigna hus förverkligade av folk med tjocka plånböcker.

En i boken hade i en uppenbarelse fått ett uppdrag av gud.

Att bygga en gigantisk katedral. Han såg den framför sig, en ofantlig trädhuskyrka och 18 år senare bygger han fortfarande på den.

Ett makalöst bygge, unikt i sitt slag, ett under av återbruk.

Men vissa ska visst alltid gå till överdrift.

Man ska hålla drömmen vid liv, träden är viktiga för oss människor och trädkojor är skoj. Psykologer och dokumentärfilmare är helt överens om det, att människan mår bra av att klättra upp en bit.

Jonas Selberg Augustsén gjorde filmen Trädälskaren. I den drabbas han av en enorm hemlängtan, han känner sig själsligt dränerad av stadslivet och grips av en stark längtan tillbaks till naturen.

Tillsammans med vänner återvänder han till Norrbotten och bygger en trädkoja 14 meter upp i en tall och gör en film om det.

När kojan är färdigt, får mormor(!) klippa bandet vid invigningen och vara den första som som tar sig uppför den branta trappan.

”Det är så vackert att man vill gråta, säger hon.

Det förstår jag.

En annan som har byggt en rejäl koja var konstnären Mikael Genberg. Byggnadsnämnden i Västerås gav honom lov till att bygga loss i en 350-årig ekkrona. Det var ok, tyckte politikerna.

Eftersom han var konstnär och projektet kunde ses som en installation.

Kojan har sedan blivit ett populärt andrum för västeråsarna.

”Vardagens stress berövar oss våra innersta drömmar och tankar, här halvvägs till himlen blir allt plötsligt så klart. Och man känner sig lite busig liksom” skriver en besökare i trädkojans gästbok.

För den som vill uppleva trädkoje-känslan utan att själv ge sig in i byggbranschen, kan boka in sig för en övernattning i Hotell Andrums anläggning utanför Falköping. Sex meter upp i en ek finns ett boende med perspektiv där frukosten hissas upp i en korg.

Så finns det där stället, uppe i Norrland, i Bodentrakten. Trädhotellet i Harads. Jag läste om det, det var flera fantastiska trähus, byggda som hotellrum uppe i träden, alla med olika stil.

Jäkligt flott och spännande såg det ut. Hus av spegelglas, rymdskepp, allt möjligt..Men allt för långt från trädkojans och-jakttornens råa charm.

Trädkojeplats, en mänsklig rättighet, tycker poeten och docenten i växtbiologi, Sten Selander.

”I trädens toppar svävar en värld, Oberörd och längtansvärd” skriver han i sin dikt Trädtopparna.

Nog är det gott att vistas i träden, säger apan i oss. Och barnet i oss kanske hoppas jämfota av glädje.

Låt dom rehabsbehövande och utbrända återvända till trädens famn.

Så kanske de kommer ner igen med nya krafter.

jägarstånd och snödroppar 005

skolan – en gång för alla

blandat att sortera 009

Skoldebattens vågor går allt högre, efter att stillsamt kluckat och sköljt i land en och annan klok synpunkt och ett och annat dumt förslag.

Någonting verkar exceptionellt snett när det kommer till den svenska skolan. Och ingen vet riktigt, vad man ska hitta på för att allt ska bli bra igen.

Det finns visst alla möjliga skolor:

lydskolor

pluggskolor

flumskolor

stökskolor.

Privata skolor, kommunala skolor, t o m  undervisning i hemmet, om man är extremt begiven på att behålla kontrollen. Fast helt säker är jag inte, att det är lagligt här i landet.

Jag har gått i en hel del olika skolor, och, det ska jag säga redan från början: jag gillade att gå i skolan. Jag gillade att lära mig saker. Jag trivdes i de flesta skolor jag gått i.

Så det är tur, att det inte är jag som är utbildningsminister. Jag skulle lätt kunna skena iväg och utgå ifrån, att alla barn tycker som jag.

Vilket jag mycket väl vet, att det inte är så.

Många hatar sin skola.

Eller bara vantrivs, eller tycker det är höjden av tråkighet.

Jag började som sexåring i den tyska skolan som såg det som sin uppgift, att fostra. Lydiga barn skulle bli lydiga vuxna. Det skulle bli samhällsmedborgare av oss, som visste sin plats, som gjorde som  man blir tillsagt.

Som drog sitt strå till stacken utan att knota alltför mycket.

Pli-skola kan man kalla det. Pliskola i kubik. Och så var man tvungen att göra allt rätt. Till att börja med skulle man ha rent förkläde på sig och  håret flätat.

Det fanns en klassvakt. En lydig flicka av god familj. Hon skulle gå från bänk till bänk och kontrollera:

Att pennorna var vässade

Att svampen var våt (vi körde med griffeltavla. Tyskland på 50-talet var fortfarande svårt slitet efter kriget. Papper var det ont om.)

Att händerna var rena och fläckfria.

Att naglarna var utan sorgkant.

Första dagen i skolan fick vi gå med fröken till toaletten där hon förmanade oss att aldrig ta mer en en ruta toalettpapper. (Pappersbristen, återigen!)

Man fick inte störa. Störde man eller var allmänt dum fick man stryk. Med bambukäppen tvärs över fingrarna. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick ofta stryk.

Inte för att jag var dum eller störde, utan bara för att jag hade ett sadistiskt nazisvin till skolfröken. Hon var uppfinningsrik och hittade ständigt på nya, käcka anledningar till att ge mig ett rapp.

Men man hade i alla fall  slutat att stänga in barnen i trånga utrymmen där det fanns råttor.

Det rådde sträng apartheid på skolan. Flickorna i en klass, pojkarna i en annan. Till och med skolgården var delat itu. Pojkar här, flickor där.

Jag menar, vi kom alla från ett liv i frihet där flickor och pojkar lekte hej vilt med varandra  Min allra bästa vän var pojke, vi var oskiljaktiga.

Underligt, att det fanns en minerad mur med vakter och en sträng av ingenmansland emellan. Men det fanns tydligen gränser, trots allt.

Religionsundervisningen av också segregerat.

Religion och religion, förresten. Det fanns bara två inriktningar, katoliker och protestanter. Dom skulle hållas isär, för tydligen lärde man sig olika saker.

Jag har alltid undrat, vad de katolska barnen fick lära sig, som inte jag fick ta del av.

Ändå tyckte jag det var roligt. Det måste ha varit något konstigt med mig.

Precis i slutet av tredje klass slets jag bokstavligen från skolgården och kastades in i ett helt nytt liv långt borta i Amerika, i Kalifornien.

Efter sommaren hade jag lärt mig engelska och kunde börja i skolan.

Nu kom jag till något helt annat. Plötsligt gick jag i en regnbågsklass, barn av alla de sorter, blandade hej vilt. Svarta, gula, vita, bruna. Nu var jag en i mängden, inte en som stack ut.

Det var en trevlig känsla.

Alla behandlades likadant, alla barnen var synliga. Man jobbade i grupper, man lärde sig ett egenvärde, att uttrycka sig och att stå upp och göra sig hörd. Lärarna slog ingen, någonsin. Lärarna var måna om alla.

Sablar, vilken skillnad.

Ibland åkte vi förbi Berkeleys universitet. Då pekade dom och sa, att där, där skulle jag få gå så småningom. Dom hade stor tilltro till min inlärningsförmåga.

Hade det besannats, hade jag fått uppleva flower-power rörelsen på plats. Där det hände.

Men det blev inte så. Det varade bara ett år. Sen kom jag tillbaks.

Och propsade på, att få gå i mellanskolan. Gymnasiet, det tåget hade redan gått. Det fick man välja efter fjärde klass, sen var det kört. Och det var bara för de utvalda.

Men mellanskolan skulle vara ok. Hade jag bestämt.  Där utbildades flickor som blev sekreterare, t ex. Vi fick lära oss stenografi och skriva på skrivmaskin.

Och sjunga i flickkör. Vår sånglärare hette Herr Schiller. Vi hade honom i teckning också. Och han var lite knäckt av att heta Schiller. Med ett sånt litterärt namn kunde man inte bli konstnär eller hålla på med musik.

Då fick man bli lärare.

Det var också roligt. Även om sång inte var min grej. Sjunga tillsammans är alltid roligare än att sjunga ensam för sig själv.

Men sen kom nästa flytt, nu till vänaste land i världen. Danmark, sen ännu ett vänt land, Sverige.

Fyra månader hade jag på mig, eller fem, att snabbt lära mig svenska. Sen upp och in i skolan, direkt. Tur, att man var så ung och lättlärd.

Och med ett germanskt språk att utgå ifrån.

På flickskolan i Uddevalla tyckte jag, att jag hade kommit till himmelriket. Överallt fanns detta obegripliga överflöd.

Vi fick nya böcker, massor av dom. Behövde vi skrivböcker, pennor, suddgummin, gick man till vaktmästaren. Och vi fick skolmat.

Alla var glada och snälla. Lärarna var vänliga, även om jag från min tyska tid hade alltför stor respekt för dom för att se dom som vanliga, dödliga människor.

På Nya Elementar i Göteborg, med alla sina Carl Larsson-väggmålningar var det lite mera ålderdomligt, lite strängt men ändå människovänligt.

Rektorn hon hette Fröding och hade röda plyschfåtöljer på sitt rum. Ännu en med ett litterärt namn.

Det var den svenska skolan då. Ett bra ställe att var på. Ett himmelrike som flöt av mjölk och honung. Och där jag lärde mig en massa bra-att-kunna saker.

Man måste komma ihåg en sak: allt beror ju på, vad man jämför med.

Jag har nästan alltid (inte i USA, där höll man inte på med sånt) gått i rena flickklasser.

Flickskola i Uddevalla och i Göteborg.

Flickläroverket, som under min tid ändrade namn till Kjellbergska gymnasium började ta in pojkar. Det var underligt. Stökiga varelser som hojtade och skrek. Och bar sig åt.

I samtliga klasser jag gått i rådde det lugn. Det var liksom ordning, även om det fnittrades och tisslades och tasslades,på sin höjd var det lite flickaktigt småbus, som ändå aldrig funkade.

Det är väl det som är skillnaden mot idag. Barnen tar mer plats och är mer påstridiga och kanske mer disträa och splittrade. Har för mycket annat. Mobiltelefoner. Facebook. Statusar att uppdatera.

Och lärarna är osäkra och vet inte vad dom ska hitta på ibland. Saker växer alldeles för mycket och för högt över deras huvud.

Och skolorna har inte längre några pengar. Miljöerna rasar ihop.

En rektor jag träffade nyss, sa att dom inte ens hade råd med suddgummin.

Och man har experimenterat. Provat olika modeller. Trixat och stått i. Förmodligen med den goda avsikten att göra skolan inte billigare men bättre.

Men vad är det då som har hänt? Hur kunde denna föredömligt bra skola förändras så?

Varför har man fått eländesskolor över hela stan som får underkänd  i undersökningarna, för att inte tala om kommunalskolorna i ytterområden, där ingen vill gå.

Och privatskolor som slåss med dumma klyschiga slogans om eleverna. Ja, det gör ju de kommunala skolorna också, de måste ju hänga med. Alla vill de åt skolpengen.

Och jag antar, att även om alla vill lära barnen något vettigt  så verkar ändå vinstintressena gå före allt annat.

Kan det vara bra? I längden?

skola 1

Jag är glad att jag inte behöver gå i skolan längre. Att jag blev klar i tid. Det verkar så himla kämpigt nuförtiden. Och jag önskar, att det vore annorlunda.

För ungarnas skull.

Och för lärarna.

Ändå finns det dom där glada, trevliga, överintelligenta femteklassarna som kan allt och som har världens självförtroende. Dom där i lekprogrammet på TV.

Var har man odlat fram dom, om nu allt är så eländigt?

Det är något som inte stämmer. Det är en gåta.

En sak till som jag är glad för: att jag inte är lärare.  Jo, vars, jag är en sorts lärare ibland. När jag har mina kurser och workshops. Men det går inte att jämföra.

Dom som är där är vuxna som valt själv. Som vill lära sig något. ,

Och ytterligare en sak som jag är glad för: att jag fick börja i Tyskland. Dels för att efter det kunde det ju bara bli bättre.

Men också för att vi fick en skolstrut när vi började. En strut som var nästan lika stor som jag själv var, fyllt med godis. Uppblandat med frukt, förstås, annars hade det varit ohållbart.

Men ändå, det gällde väl, att locka med något. Som små glada musungar i laboratoriet lät vi oss lockas i fällan av den jättelika godisstruten.

På så vis var i alla fall första dagen något att se fram emot. Alla de övriga skoldagarna fick man ta som de kom. Med en nypa salt och ett gott humör.

Bara man var hel och ren och man kom från rätt familj skulle det nog gå bra.

(Vinjettbilden längst upp är från tiden då jag ritade idylliska korsstygnmönster till Hemslöjden i Kalmar. De hade trots allt vett att inte köpa just denna.)

schultuete

Vattentankar

geo plus annat 118

Jag tänker på vatten igen, nu när jag läst ut Nina Burtons Flodernas bok.

Det var en bok jag verkligen tyckte om, från allra första sidan.

Jag gillar blandningen, allkunskapen. Att inte bara tas med på en resa genom Europa, utan att också få förklarat så många samband, att undervisas, att få inblick.

I det självupplevda och i Europas historia.

Någonstans hittar jag anknytningspunkter. Bra böcker är som förklaringar till det egna livet.

Den väckte en längtan, som inte bara handlade om att själv få se floderna.

En poetisk essayist är något att stilla bedja om. Någon, som med ett så vackert och rikt språk kan binda ihop det kollektiva med det personliga, det historiska med nuet. Som på ett så behagligt vis är allvetare.

Jag har inte sett Rhône och aldrig varit vid Rhen. Men Themsen har jag sett med egna ögon, i London.

Då visste jag ingenting av allt om det som jag nu vet . Ninas engelska flodresa är full av historier, från källorna till mynningen. Om romarna, om öl, om litteratur, om poeter, om träd och träsk, om historiska hemskheter, om hamnar, om konst.

Om engelsk idyll och roddartävlingar.

Om pilarna längs stränderna, som tar upp så mycket vatten och skapar så mycket dimma, att det för evigt präglat det engelska landskapet.

15

Boken får mig att komma ihåg.

En gång som fick vi göra en skolutflykt. Det var i femman. Vi åkte tåg till Fichtelgebirge och knatade uppför en bergssluttning i en övernaturligt vacker granskog.

Vi var på väg att titta på Mains ena källa. Naturligtvis hade den två. En röd och den vit.

Träden var himmelshöga och marken var täckt av stenar som glittrade.

Det var precis likt mig, att jag stoppade ryggsäcken full med stenar. Jag ville ha dom därhemma. Under vår blågran, framför huset.

Det är som att släpa musselskal från ett land till ett annat.

Fullständigt meningslöst.

Att återskapa något är dömt att misslyckas.

Upplevelser är till för stunden.

16

Jag minns bara vagt hur Mains ena källa så ut. Och inte minns jag vilken färg den hade. Röd eller vit?

Mest kommer jag ihåg dom glittrande stenarna.

Vatten måste vi alla ha. Våra kroppar består av vatten nästan helt och hållet.

Vi kom upp ur vattnet och steg iland.

Så småningom återvände vi till stränderna och åt av vad havet gav, fisk, musslor, ostron.

Och blev allt klokare. Allt mera mänskliga.

geo plus annat 115

Alla ska ha tillgång till vatten. Ingen ska behöva törsta eller bli dödssjuk av dåligt vatten.

Så vem har rätt till vattnet? Nyligen florerade en artikel om en höjdare från Nestlé som ville äga rätten till vattnet och göra sig en hacka.

Det kanske inte var så, egentligen. Men tanken är avskräckande.

Så fram med slagrutorna, hasselklykorna, och hitta det dolda vattnet. Det som droppar och rinner under våra fötter, osynligt för oss, men närvarnade.

Försök leta rätt på en egen brunn, ett eget flöde. En källa.

I min trädgård finns underjordiska flöden som märks på växtligheten. Bitvis och ibland är trädgården en sumpmark, där kabbelekorna och den gula svärdsliljan trivs. Och kandelabervivan.

I ett hus vi hyrde i Dalsland då det begav sig, fanns inget vatten som var drickbar. Det som kom ur kranen var brunt och full av åkrarnas salter och järn.

Vi fick hämta från annat håll.

Vi lärde oss spara och vara noggrann med vattnet.

Här hemma är det redan någon som äger vattnet. Som skickar oss lappar om egen avläsning och som tar betalt. I gengäld renar de vattnet åt oss. Så vi slipper bli sjuka.

I Flodernas bok läser jag om hur fruktansvärt förorenat Themsen en gång var. Då var det vanligt med dödlig kolera. T. ex.

Det slipper vi här och nu.

14

Någon renar ju vattnet åt oss, medan vi gör allt för att smutsa ned det och överkonsumerar det och låter det rinna i onödan och duschar stup i kvarten.

Men är jag glad över vattenräkningen. Vi slipper dö i kolera. Det är relativt billigt, trots allt, att få vara frisk och ha denna tillgång på renat vatten.

13

Det finns förresten ett hemligt vattenrum i Göteborg. Borta vid Alelyckan, där vattnet från Göta älv renas åt oss.

Långt inne i berget, finns ett pumprum. Ovanför pumprummet finns ett annat rum, där man förr reglerade vattenflödet i hela hela Göteborg.

Mängder med spakar och saker och kontrollsaker, som numera står oanvända.

Allt har ju datoriserats.

Men på femtiotalet använda man allt detta. Folk arbetade i detta totalt fönsterlösa rum, över ett extremt högljutt pumprum, långt inne i berget.

Och för att göra det uthärdligt, gav man uppdrag åt en av stadens konstnärer, Nils Wedel, att måla taket. Så där är nu detta underbara tak, med stjärnor och fåglar, underbart välbevarat på grund av avsaknaden av dagsljus.

Och ingen ser det numera, för ingen får vistas där.

Men jag har sett det. Och det är mycket vackert.

geo plus annat 120

Det är bara ormar och floder som slingrar sig fram genom landskapet, skriver Nina Burton. Och vet man det, ser man floder  precis överallt. Även i gatans asfalt, slingrar sig  en bild av floden.

(PS: broderierna är från en serie med tema vatten som jag gjorde för några år sedan.)

glada barn och ledsna barn

grtande__barn

Just nu är Liseberg i hetluften, med alla sina gråtande barn. Bortsett från en mysko, oetisk kampanj som nog tål att debatteras, så tycker jag ungarna ser så obehagliga ut.

Dom skrämmer mig och jag vill inte trösta dom.

Liseberg i våra hjärtan. Nog finns det många sätt att uppleva den välkammade nöjesparken,alla sina nogsamt skötta blomrabatter till trots.

Jag har vadat runt med min danska syster, sexton år gamla båda två, och med nya skor som klämde. Föräldrarna sitter på någon av restaurangerna medan vi har släppts lösa, trots trånga skor så trivs vi.

Vi bodde då trots allt i Uddevalla, och ett lisebergsbesök var storstad och äventyr.

Vi fick åka flera gånger i rad i spöktunneln, utan att betala,  för att vi skrek så bra. Dom hade högtalare ut mot parken och just den dagen var det lite halvrisigt väder med inte alltför högt publiktryck, så vi var bra reklam.

En annan gång, långt senare, tappade jag bort ett av mina barn. Det blev stort pådrag med vaktpersonalen, som till slut hittade honom i gräset vid alla dom där kändishänderna. Han var ungefär två år och svårt chockat. Han sa inte ett knyst på flera timmar. Men grät gjorde han inte.

Jag har fortfarande dåligt samvete. Som för så mycket annat.

Senare ändå, då var jag med på en jubileumsutställning som Liseberg ordnat, hade jag köpt ett åkpass till samma barn, nu betydligt äldre och inte lika lätt att slarva bort. Återigen hade jag nya skor.Det var nappa-pumps och det regnade. Mycket.

Barnet blev åksjuk efter en  tur på någon attraktion som gick runt, runt. Vi fick ta oss hem, genomblöta båda två och gräma oss över det outnyttjade åkpasset.

Inte sålde jag något på utställningen heller. Alla andra sålde, men inte jag. Det är straffet för att envisas med att trassla med det textila.

En förlustaffär, från början till slut. Men inte grät vi, varken barnet eller jag.

Fast det hade varit på sin plats. En annan regnig, dum dag tog vi oss pliktskyldigt runt, barnet hade nu vuxit till sig och fått flickvän. Detta måste ha varit vinter-Liseberg eftersom vi var och titta på isbaren. Där man kunde få gå in, sitta en kort stund och få vodka för jättemycket pengar.

Vi gick och åt wienerschnitzel i stället.

liseberg

En annan gång på vinter-Liseberg: jag vallade mitt japanska besök som kommit lite oförhappandes mitt i smällkalla december. Utan vinterkläder.

Här bjöds det ju åtminstone lite stämningsfull julkänsla, även om det var lite jippolikt med alla dunderdyra, ätliga produkter i dom upplysta bodarna.

Liseberg var magiskt vacker med alla sina ljus, gnistrande kyla och eldfat där man kunde värma händerna. Jag var oavbrutet orolig för mitt besök som antagligen frös som aldrig förut i sitt liv. Hon hade förstås fått låna halsduk och mössa och vantar av mig, men lämnat allt hemma.

Troligtvis av japansk artighet.

Fast hon tyckte det var fint och tog en massa bilder. Jag tror, att det är lag på det i Japan. Är man utomlands måste man vid hemkomsten visa upp sin fullmatade kamera för att få komma in i landet igen.

Men jag tror att hon tyckte det var lika fint när vi åkte till Skärhamn och hela naturen var förtrollat av tjock rimfrost. Hon hade aldrig sett det förut. Rimfrost. Jag vet inte hur det är med sånt i Osaka.

Den allra jobbigaste lisebergsturen var ändå den med sambons brorsbarn på besök från Idre. Dom små tallarna var helt galet förväntansfulla.

Det hela slutade med stor dramatik och yttersta sorg. Precis som på Lisebergs reklam.

Storgråtande lilltjejen som på parkeringsplatsen lyckats bli av med sin delfinformade ballong som glatt seglade iväg mot nya, onåbara höjder.

Den något äldre storebrodern var rejält åksjuk efter allt han åkt som gick runt, runt och kräktes eller hotade att kräkas hela vägen hem i bilen. Men han grät åtminstone inte.

Jag tror, dom hade det underbart i Spanien året därpå.

Allt detta bara som en reflektion. Att verkligheten och dikten inte alltid samverkar.

Reklamen till trots. Liseberg kommer att få rejäla problem med sin nöjda-barn-garantin.

Annat var det när jag var liten. Vi hade inget Liseberg, men vi hade Folksfesten med stort F. Kirchweih.

Som hölls  i fyra underbara dagar i augusti. Varje år. Och så var det i alla städer, i alla byar. Då kom det ambulerande tivolit, med alla attraktioner man kunde önska sig. Slänggungor, pariserhjul, radiobilar, spöktunnel, bergochdalbanan, djävulshjulet…

karussell1

Min lilla stad hade en festplats. I byarna ställde dom upp allt längs bygatan, det gick bra det med.

Alla gick man ur huse för att gå till festen. Den varma, svarta sommarnatten var full av familjer, finklädda och i feststämning, på väg till eller från. Det var en kollektiv, social händelse som inbegrep samtliga, barn, ungdomar, vuxna, gamlingar, alla var med.

Man kunde skjuta på saker med luftpistoler och vinna priser, nallar, dockor eller konstgjorda rosor på en liten pinne som man gav till sin käresta.

Man kunde köpa goda saker: brända mandlar, sockervadd, honungskakehjärtan med texter på i kristyr.

Hemma bakade mormor alltid dom speciella bakverk, som hörde till Kirchweih: Küchle. Det var fyrkantiga degplattor som friterades och svällde upp och blev som kuddar med florsocker på. Bet man i dom uppenbarades fantastiska grottor med stalakiter.

Man kunde köpa rökt-lax-frallor och hårtrökta böcklingar. Och man kunde dricka massor med öl i ölhallen.

roth

Det gjorde de vuxna. Satt på långbänkar och drack öl ur stora sejdlar och gungade fram och tillbaks och sjöng unisont dryckesvisorna, den ena efter den andra.

Glädjen stod högt i tak. Det var väldigt stämningsfullt och alla var snälla och på gott humör. Ingen grät.

szenenbild_KasperleTheater4

Till festen kom alltid kasperteatern. Vi barn satt på det hårt ihopstampade, doftande gräset i det lilla teatertältet och hejade på den totalt asociala, helt genomgalna Kasper när han klådde upp krokodilen, polisen och rövarna.

Han hade en snäll fru som hette Gretl och en ännu snällare mormor.

Alla lyckligt lottade hade en mormor när jag var liten. Precis som jag.

Jag har nog aldrig älskat någon så mycket som Kasper.

Staden eller vem det nu var, ordnade också ett barntåg. Då samlades vi alla på gatan vid handelsmannens hörna, alldeles där jag bodde.

I god, tysk ordning inlemmades vi i rader och kolonner. Sen delades det ut en massa biljetter till attraktionerna. Det var helt underbart att gratis få en hel hög av dom i sin hand. Sen kunde man byta med varandra.

Kommersen började sen, när vi väl lydigt marscherande hade letts genom stan under musikaliskt ackompanjemang av  blåsorkestern.

floejtspelaren-i-hameln

Det var lite av Råttfångaren från Hameln över det hela, med musik och alla barnen som vandrade iväg. Som tur var bara till festplatsen och inte in i berget. Vi kom alla hem igen.

Nöjda och jättelyckliga. Precis såna barn som Liseberg skulle vilja ha i sin hägn.

Att gå till Folkfesten var alltså något man aldrig missade, inte ens när jag som halvvuxen tonåring var på besök. Det var där, man hade störst chans att få till det med pojkar.

radiobil

Och visst hittade jag en liten sommarkärlek vid radiobilarna. Det var bara att hänga där och se allmänt söt och intagande ut. Strax var han där och bjöd på en tur eller flera.

Och sen var allt igång. Folksfesten varade bara i fyra dagar. Men det var lust-stinna dagar. Och dom avslutades  med ett hejdundrande fyrverkeri som vi kunde se jättebra hemifrån, från mormors sovrumsfönster i övervåningen.

Hejdundrande och hejdundrande. Då hade jag ju inget att jämföra med. Det räckte med raketer som steg mot natthimlen och exploderade.

Microsoft Word - Dokument1

Jag hade faktiskt inte varit i närheten av GP-fyrverkeriet vid den tiden.

Och Liseberg kör väl också med ett. Som Grande Finale. (I skojarbranchen?)

Ska vi fröjdas då, eller ska vi gråta? Hur ska ni ha det, Liseberg?

första maj-promenaden

första-maj-demo-730x454

Idag är det första maj och jag har inte demonstrerat. Det beror delvis på, att jag inte trivs i stora folksamlingar. Jag tycker inte om när en människomassa blir till en organism som börjar tänka och agera kollektivt.

Jag kommer från ett land där kollektiv avgudadyrkan och pöbelmentalitet ledde till fasanfulla saker.

Och när jag växte upp på 50-talet, var det bland ett folk som skamset gömde sin hitlerhänder i rockfickorna medan det kalla kriget skickade sina svarta flygplan över den blå vårhimlen och skrämde slaget på mig.

Politik var inget som det pratades om hemma. Vem man röstade på var jättehemligt. Men jag visste, att min mormor var socialdemokrat. Det hade hon berättat för mig med trumpen stolthet.

Men jag vet inte om det förekom 1:a majdemonstrationer i vår lilla stad. Jag vet inte, om det fanns kvar några socialdemokrater förutom min mormor.

Men arbetare fanns det gott om och första maj var en helgdag. Oavsett vad dom så hemlighetsfullt röstade på så fick alla ledigt den dagen. Många av dom, t ex min mormor, när hon fortfarande arbetade, jobbade på Loenische. Där tillverkades det  koppartråd bl a och det var en stor och viktig arbetsplats.

Som fortfarande finns kvar än idag.

En lustig sidoeffekt av denna koppartrådstillverkning var att restprodukterna användes i små fabriker där man gjorde julgranspynt. Det fanns tre stycken. Min mamma arbetade på en av dom.

Och på första maj var också hon ledig. Troligtvis var hon inte så där jätteledig, eftersom hon, bortsett från alla möjliga konstiga egenskaper hon hade, faktiskt var extremt flitig. Så hon hade fått med sig hem en sorts spinnrock, som hon gjorde vackra julgransstjärnor på.

Så egentligen är det inte alls konstigt, att jag gillar julen så mycket. Allt har sina förklaring.

En gång när jag som vuxen var på besök och tittade in i stadens museum, kom jag i samspråk med en man, som samlade på julgranspynt från hela världen. Det var han som berättade om sambandet mellan kopparfabriken och julpyntet. Jag lovade att skicka honom svensk pynt.

Men sen tappade jag bort adressen innan jag hann hem.

Hoppas, någon annan vänlig turist har hjälpt honom med samlingen.

På första maj var det alltid fint väder. Solen sken och mamma tog oss barn på skogsutflykt. Varje år.

Det var det bästa sättet hon visste, att koppla av på.

Jag befann mig nästan alltid i skogen eller dess omedelbara närhet. Jag var ofta ute med min mormor. Men när jag var med henne, handlade det om arbete. Det skulle plockas saker: kottar, fallved, bär, svamp.

Med mamma var det rekreation. Nöje.

Då gick vi och beundrade naturen. Trädens nya fina grönska, gräsets nya lena grönska, blommorna som kommit upp. Mamma älskade alla de fina färgerna.

Vi tävlade nästan om att vara uppmärksamma. Se och ta till oss. Lyssnade på fågelsång. Sjöng själv.

Der Mai ist gekommen…

Det var andra toner än de brottstycken av mer eller mindre skamliga soldat- och marchsånger som fortfarande var i omlopp.

Men visst kunde man promenera fint till Det Mai ist gekommen.

Men mamma var det bara en anings mera aktivt än att sitta under korkeken och lukta på blommorna.

Vi barn hade massor med studs i benen. Vi skuttade omkring som kalvarna i vårgrönskan och på dom sandiga stigarna och tyckte livet var lugnt och trevligt och som omväxling var mamma på gott humör och vi var tillsammans.

Det är väl så, man lär sig älska naturen1a maj 2013 033.

Så idag demonstrerade jag inte. På mitt totalt osolidariska sätt gick jag på skogspromenad och försökte återuppleva känslan.

Det gick väl så där.

Våren är liksom inte lika långt kommen som det var då. Ingen värme precis. Ingen grönska precis. Träden har inte slagit ut heller.

1a maj 2013 037

Men det fladdrade en och annan fjäril förbi, på sitt småberusade vis, medan flera humlor körde med motorn på från de få blommorna som finns.

1a maj 2013 035

Vitsipporna är i alla fall på plats. Äntligen. Och fåren borta i hagarna vid 4H-gården har fått lamm.

Och himlen var blåaste blått, med vita molntrasor som liksom fastnat i de kala grenarna på träden.

1a maj 2013 023

Små bäckar som speglar himlen, som miniatyrfloder som meandrar genom landskapet. Då, på den tiden, hade vi också bäckar att följa. Men de var alltid kantade av humleblomster, svärdsliljor och kabbeleka.

Här finns det bara brunt gräs.

1a maj 2013 056

Men bland granarna med det magiska ljuset som sipprar och flödar mellan grenarna, där håller fåglarna konsert. Vassa små pip, korta flöjttoner, långa haranger av ren  livsglädje. Det låter i alla fall så.

Det låter hjärtvärmande underbart.

Så jag har inte demonstrerat idag. Jag har inte direkt skuttat, det passar sig liksom inte längre, men i sakta mak har jag tagit mig genom skogen. Jag har iakttagit och lyssnat och sett det som finns att se.

Och det får vara bra så.

1a maj 2013 078