Hänga tvätt och hur det kan gå

rött bl a 003

Varför är det en sån underbar känsla, att få hänga ut tvätt utomhus? Se lakan bukta sig som segel i vinden, se, hur strmporna trivs där de hänger och håller varandra i handen, ingen av dom har en tanke på att rymma till strumphimlen, tröjorna kråmar sig och örngotten hänger lydigt på rad.

Nästan alla jag känner erfar samma njutning. Det är något överjordiskt tillfredställande, att ha en tvättlina ute.

Och så torkar det så fort, och så luktar det ljuvligt av renhet och sol. Om man inte överraskas av ett plötsligt och totalt oanat regn. Då måste man rusa ut, rafsa ihop hela härligheten,medan man, i värsta fall bli genomblöt på det där somriga sättet.

Som inte gör något.

Vi har ingen torktumlare och torkskåpet som följde med huset var paj redan då vi övertog det. Så det åkte ut när vi renoverade tvättstugan.

Vi köpte en ny tvättmaskin men inget annat.

Det är inte klimatsmart med sån prylar. Tvätt torkar ändå.

Vi har inga småbarn så vi har inga jättetvätthögar som måste torkas omedelbart eftersom kläderna behövs.

Vi kan vänta tills det självtorkar.

tvätt och björkbild 008

Och som sagt, på sommaren är en fröjd, ren och skär njutning.

Att få hänga ut. Få använda dom fina träklädnyporna. Dom i plast jag köpte i Danmark är superskit. Klämmer man på dom, fördelar dom sig i småbitar och sprätter  iväg.

Klädnypor i trä ska det vara. Vanliga. Inte såna där handsnidade djur som jag köpte i Wanås, dom är gudomligt söta med vem kan ha en hel korg med såna, när dom kostar en femtiolapp styck?

klädnypa 007

Om man inte har en händig man som gillar att tälja. Ess tycker om att snitsla med kniv, men då blir det mest nya knivar: knivskaft och smörknivar i en.

Klädnypor ligger utanför hans intressesfär.

Men han är bra på att tvätta. Han tvättar hur ofta som helst.

tvätt och björkbild 005

Jag minns när jag var liten, då tvättades det i källaren, källaren med stort K. Där fanns en tvättgryta man kunde elda under. Och byka på allvar.

Sen hängdes tvätten ut. Det höll man på med långt in på vintern.

Jag minns alla dom stelfrusna lakan och handdukar man bar in som skivor. Det var roligt. Och tvätten doftade is och snö, frost och kyla.

Tvätten var också ursprunget till min mormors djupa och innerliga fiendskap med grannfamiljen.

Det började när hon och morfar skulle bygga sitt hus. Då, i ett svagt ögonblick och utan den självinsikt, som  brukar leda till bra beslut, kom dom fram till, att det var en käck idé, att bygga ett parhus. Tillsammans med en annan byggsugen familj.

Med tanke på min mormors generella folkilska och hennes specifika dåliga humör tidvis, borde de ha insett, att detta var dömt att misslyckas.

Kan man inte hålla sams, ska man hålla sig på behörig avstånd.

tvätt och björkbild 024

Familjemyten berättar i alla fall, att redan under bygget blev det strul.

På den tiden hörde det till varje hus, att man hade fyrkantiga, troligtvis gjutna cementpelare, mellan vilka tvättlinan spändes.

Det var liksom lika viktiga element som dagens carport.

Mormor berättade, att när de väl fått sina tvättlinepelare på plats, smög sig de nya grannarna in i trädgården och högg ner dom.

Redan som barn, var detta en gåta för mig. Varför? Varför gör man så?

Jag menar, tvättlinepelare?

Antagligen var det en hämnd. För något min mormor gjort, sagt eller tänkt. Hur det var med min morfar vet jag inte. Min mormor var inget vidare förtjust i honom, så det talades aldrig eller mycket sällan om honom.

Dessutom dog han strax innan jag föddes, så jag har inget eget minne av Herr Meier.

Det kan ju ha varit hans fel.

rött bl a 009

Denna incident utlöste alltså en livslång fejd. Familjerna blev ovänner för evigt.

Jag är uppvuxen med den, det är fantastiskt. Fejden var vardagsmat för oss barn.

Det var alltså mormors-generationen som blev fiender.

Sen fick båda familjer barn, som inkluderades i fejden. Min mamma och grannens jämnåriga flicka.

Sen fick dessa flickor barn, vi tre ungar och dom två flickorna i huset intill.

Vi fick inte leka med dom barnen. (Vilket vi ändå gjorde)

Vi fick inte gå in till dom.

Vi fick aldrig hälsa på någon i den familjen.

Mormödrarna som bodde i övervåningen satt sida vid sida i sina likadana fönster och bligad eut på gatan, utan att låtsas om varandra.

Det baktalades. Det hånades. Det smädades. I smyg.

Sen en dag, hände det fantastiska. Den yngre generationen grannar skulle bygga till sitt vardagsrum. Det skulle ligga dikt an till staketet och därför krävdes vårt godkännandet.

Den livslånga fejden bröts. De kom över med sitt byggpapper i handen.

Mormor befattade sig inte med detta. Men mor skrev på. Hon var ju en helt annan typ än mormor.

Galen, impulsstyrd, lättantändlig i sin ilska, glad i hågen och hon skrattade gärna.

Hon skrev mer än gärna på.

rött bl a 001

Nu fick vi hälsa.

Nu fick vi leka.

Nu fick vi tom gå in i deras hus och trädgård.

De gamla blängde på varandra, vägrade prata med varandra, eldade ständigt på sin avsky för varandra och tog hela fejden med ner i graven.

Så kan det gå, allt p g a nedhuggna pelare.

klädnypa 006

Och det som är allra mest underligt, är, att det var just den familjen (den yngre delen) var dom, jag hade kontakt med, i alla år.

När jag en gång var och hälsade på på min gamla gata, bjöds vi in till Frau Schelter. Hon bjöd på kaffe och kakor.

Vi pratade som om vi varit de godaste vännerna.

Och sen skickade vi julkort till varandra i alla år.

Dom enda på gatan jag behöll kontakten med.

Visst är det både ironiskt och glädjande?

Min tvättlina behöver inga cementpelare. Och skulle det vara så, så bor det enbart civiliserade människor har på min nuvarande gata. Ingen skulle komma på idén att huggna ner tvättlinepelare.

Jag spänner min lina mellan befintliga träpelare, såna, som bär upp balkongen längs hela bakre långsidan.

Det är så underbart praktiskt.

klädnypa 004

En guldfisk gör ingen trädgård

goldfisch-gartenteich

En svala gör ingen sommar sägs det, varje år, ungefär vid den här tiden. Bara för att ingen ska få några falska förhoppningar.

Så att man lugnar ner sig och snällt inväntar resterande svalor, som i samlad trupp är pålitliga garanter för en underbar och fin sommar.

Och då kan jag ju passa på, att på samma gång tala om, att en guldfisk gör ingen trädgård.

Och framför allt inte en stulen guldfisk.

Jag menar, hur många idiotsaker kan man egentligen göra och skylla på att man var ung och dum.

Jag borde ju ha insett, att det var lönlöst, att stjäla grannens guldfisk.

Men så är det, med förespeglingar.

Jag förespeglade mig, att vår trädgård skulle få ett lyft värt namnet med en guldfisk.

Så här var det.

botaniska 095

Hemma på vår gata såg alla hus exakt likadana ut, även om rappningarna hade olika färger. Trädgårdarna var alla lika stora. Men inte lika fina.

Vår trädgård var en alldeles vanlig blandning av köksträdgård, blommor och fruktträd. Inget märkvärdigt alls.

Ungefär så det ut i alla trädgårdarna.

Men några hus längre bort bodde fru Zimmerer. Hon var rysligt, otroligt tjock. Mest var hon inomhus och satt vid sitt hemarbete.

Hon tillverkade skursvampar av stålull. Eller så tittade hon ut genom sitt fönster. Och eftersom hon var så kopiöst tjock, fick hon riktigt klämma in sig mellan fönsterkarmen.

Hon hade något mycket fint i sin trädgård: En fiskdamm.

Det var det ingen annan som hade. En  granne  hade en blind man inneboende, så han hade en hundgård med en vansinnig schäfer i. Men det var ju något helt annat än en guldfiskdamm.

botaniska 092

Än idag undrar jag, var jag fick idén ifrån. Att ta mig på ett mycket smart och hemligt sätt in i hennes staketomgärdade trädgård och med mina bara händer fånga hennes guldfisk, lägga den i en liten hink och ta den snabbt med hem.

Vi hade ju ingen damm.

Vi hade bara det där cementgjutna karet vid huset på baksidan, det som var bra att ha när man skulle vattna trädgården. Men det var ju inget välkomnande hem för en guldfisk.

Där jag tidigare hade härbärgerat den där stackars ålen jag hade fångat. Som antagligen på eget bevåg gav sig av igen.

Vad var det för konstiga idéer som fick mig att ständigt slänga ner fiskar i detta dystra tråg där väggarna var grönludna av alger.

Ingen näckros, inget roligt alls, för en guldfisk. Vattnet så mörkt och dunkelt att inget syntes, kanske blänkte den till lite grann, där den irrade omkring, villrådig, förvirrad och skräckslagen.

Som tur var, kom tjocka.fru Zimmerer rullande och räddade sin guldfisk, hämtade tillbaks den till den rena, fina guldfiskdammen, hans rättmätiga hem här på jorden.

botaniska 091

Två saker var ytterst förbryllande.

1 Hur visste hon, att det var jag som hade snott den? Var jag liksom ökänd som fisksnattare?

2 Varför var hon inte rosenrasande arg? Hon bara sa, att guldfisken genast skulle försmäkta på grund av det dåliga vattnet. Den behövde syre, sa hon. Och troligen mer omvårdnad i form av mat och sånt jag inte ens hade funderat över om jag kunde ge den.

Jag kom helskinnat undan, inget stryk, inga bannor. Jag fick ge upp mina önskedrömmar om en magisk trädgård med guldfisk, men det var för ovanlighetens skull allt.

Jag har egentligen ingen speciell känsla för just guldfiskar, inte ens då. Jag trodde väl bara, att vårt liv skulle bli lite finare med en guldfisk i trädgården.

Det jag egentligen ville ha och hett önskade mig, var en lövgroda. En sån där gräsgrön en, som bor i en glasburk med en liten stege i.

Stegen är det viktigaste, vid sidan av själva grodan. För lövgrodor kunde spå väder, sas det. Om den satt högt upp på stegen, blev det fint väder. Satt den längre ned, blev det inte fint väder. Som en levande barometer.

Jag tror, att det är lite sant. Att det har med lufttrycket att göra. Men om det funkade inne i glasburken vet jag inte.

För självklart fick jag aldrig någon lövgroda. Det var sånt killarna höll sig med. Dessutom fick jag  aldrig, vad jag önskade mig. Precis som med dom stärkta tyllkjolarna, som jag heller aldrig fick en.

Inte konstigt, att man då blir kriminell och börja stjäla. Lövgrodor var förstås svåra att hitta i det bayerska ekosystemet, och tyllunderkjolar skräpade heller inte omkring på gatorna. Bara till att ta.

Men en guldfisk levde farligt nära mitt begär. Men räddades i sista stund.

Jag tror inte, att jag lärde mig något av det äventyret. Mer, än att det mesta var dömt att misslyckas. Och att man nog bör tänka till ett par extra gångar, när man vill ha en guldfisk utan att ha en därtill passande damm.

botaniska 093

När pojkarna var små pojkar och vi höll till i Dalsland på somrarna fanns det i Upperud ett roligt ställe. Det var fiskhandlaren i Mellerud och hans son som hade tagit över ett stort, gammalt ställe (fabrik?) vid sjön.

Där hade de massor med Koikoi, japanska guldfiskar. De hade andra fiskar också, eftersom det var tänkt som ett akvarium.

Men det var de fantastiskt färggranna koikoierna som var roligast för pojkarna. Och att de alltid fick en glass av fiskhandlaren. Och att delar av Ronja Rövardotters filmborg fanns där.

Tyvärr bar det sig väl inte. Men fiskhandlaren var en man med visioner.

botaniska 090

Numera ska man ju helst ha damm, , enligt trädgårdstidningarna, trädgårdsböckerna och Hornbach. Lätt som en plätt gräver man djupa hål, helst i olika, komplicerade nivåer, slänger dit en stor, ful plastbalja och fyller allt med vatten.

Sen kommer det svåra: man måste plantera efter alla konstens regler.

Olika växter på olika nivåer. Lägga stenar och hålla på, tills det blir sagolikt fint.

Sen finns det en annan variant, som är ännu svårare. Den där man skapar en naturlig damm. Utan plastbalja. En som man kan bada i. Med andra ord, en baddamm istället för en vanlig, tråkig, fyrkantig, klorerad pool.

Men det är så avancerat, det är bara att glömma direkt.

Även om det skulle innebära, att jag kan ha massor med egna, ärligt inhandlade, o-stulna guldfiskar, så avstår jag från sådana projekt.

Om jag mot all förmodan skulle lyckas, kräver dylika dammar underhåll. Skötsel. Kunskap. och dessutom blir de ett tillhåll för myggor. Även för grodor, men framför allt för myggor.

Det finns säkert tricks för, hur man bli av med dom. Men allra bäst är, att avstå från trädgårdsdamm.

Jag är ju faktiskt inte attraherad av guldfiskar. Kanske botade min stöldrajd mig från det. Vad vet jag.

Jag kan numera klara mig utan både damm och fiskar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

att slå ihjäl tiden

ännu fler bokstäver 001ännu fler bokstäver 013fler bokstäver och prickar 040k 2i 1gännu fler bokstäver 001

Om jag säger, att jag aldrig har tråkigt, så är det en ren och skär lögn. För tråkigt, det har alla, åtminstone ibland. Även jag.

Fast inte så ofta. Eftersom också tråkigheten kan inlemmas bland de njutbara upplevelserna. Och då upphäver den ju sig själv.

Man kan lida eller njuta av det. Man har ett val.

Slår jag upp ordet i en etymologisk ordbok, så lär jag mig att ordet har bildats av det dialektala tråka, d v s arbeta långsamt, gå och släpa.

Onekligen ligger det ett stråk av lustlöshet och leda över ordet. Lite tuggumisegt, lite tungt.

Sen finns det ju två olika betydelser:

”Det är tråkigt, att världen ser ut som den gör.”

”Det var ju tråkigt, att du tappade din plånbok.”

”Det är tråkigt att höra, att du inte trivs med oss.”

Beklagligt, men inte speciellt intressant för någon.

Sen den andra betydelsen:

”Jag har så tråkigt, att jag tror jag exploderar”.

Då handlar det plötsligt om ett helt annat sinnestillstånd, om starka och obehagliga känslor.

Kollar jag upp ordet på nätet, bara för skojs skull, i en kort stund av oinspirerad blodsockerfall, ser jag, att det skrivs mycket om att ha tråkigt.

Tusentals tips om hur man kan undvika att ha tråkigt.

Artiklar och inlägg och böcker och avhandlingar om att det är rätt att ha tråkigt. Det är sunt att tillåta sig, att ha tråkigt.

Att det är hälsosamt och utvecklande för hjärnan.

Speciellt när det gäller barn går mycket ut på att befria dom från döstunder och långsam händelselöshet.

Redan på dagis ska det hållas i gång, och där det visar sig, att ungarna är överstimulerade redan klockan två. När de sen kommit hem, är de ångestskapande odrägliga i sina krav att underhållas.

Det är här det kommer in, att vara stark och stå på sig. Att låta dom hitta på egna saker.

Eftersom det känns inte riktigt helt rätt, att stimulans konsumeras i en aldrig sinande ström. Man kan slå mynt av all pedagogik och alla tjänster, som ska hålla de små aktiva och sysselsatta med kul saker.

Vuxna har också tråkiga stunder, som också helst ska betvingas och hållas nere på ett minimum.

Det finns massor att ta till för att undvika att ställas ansikte mot ansikte med sin oförmåga att möta sig själv rakt upp och ner.

Vissa psykoterapeutiskt lagda saluför teorier om, att de som har tråkigt inte har funnit de rätta nycklarna till sin inre rikedom. Man har bara inte knäckt koden, sägs det helt käckt,att nå fram till all den underbara energi, som finns längst in.

Det kan ju vara en tröst. Att det finns psykologiskt kunniga låssmeder som kan lirka upp dessa igenrostade lås.

Sen finns ju förstås alla dessa artiklar typ: Från tråkigt badrum till läcker tvättstuga. Och Det är liksom ett helt annat ämne, mer åt heminredningshållet.

I sin bok Tystnadens historia berättar Peter Englund att det där med att ha tråkigt först dök upp på 1800-talet. När folk fick mer tid, använde de delar av den till att ha tråkigt. Innan dess var man fullt upptagen av annat.

Överlevnaden, t ex. Som väl var allt annat än tråkigt.

Om jag får sköta mig själv, har jag sällan tråkigt, tråkigheten läggs på mig utifrån. Tråkigt har jag, när jag utsätts för saker jag inte kan bestämma över.

Möten t ex. Ofta tråkiga, onödiga och långrandiga.

Har man då ett rikt inre liv, kan man fylla block med ändlösa krumelurer, som sen kanske kan användas i något kreativt sammanhang så småningom.

Att läsa tjocka buntar med rapporter, utredningar, handlingar o s v är ganska nervdödande tråkigt. Det tycker nog de flesta.

Actionrullar tråkar ut mig.

Romantiska highschoolfilmer.

TV över huvud taget.

Och jag kan ärligt erkänna, att alla dessa gnuer som förekom i naturprogrammen förr, var otroligt tråkiga i längden.

Allt detta kan jag undvika genom att stänga av och gå därifrån.

Långa, utdragna middagar där man inte kommer loss från sin stol och måste sitta kvar i evigheter  försöker jag  undvika så långt det bara går.

Långa, invecklade eller mördande trista tal.

Sånt tråkar ut mig. På allvar.

Därför fick ingen hålla tal på sambons födelsedag. Efteråt tänkte jag, att han kanske hade gillat att få höra lite skojigt om sig själv. Kanske var jag egoistisk i överkant, just i det fallet.

Om jag ska ha tråkigt, vill jag ha det i lugn och ro och jag försöker inte kamouflera eller undvika det genom att utsätta mig för humörhöjande surrogat.

För om hjärnan har tråkigt, så börjar den hitta på egna fantasier, vilket kan vara nog så skojigt.

Ta bort alla sinnesintryck, och hjärnan kompenserar direkt. Med egna infall och stolligheter.

tråkigt

Jag minns som barn, när jag hade tråkigt. Speciellt ett tillfälle. En sommardag. Varmt, nästan hett ute. Det är alldeles stilla. Alla andra barn är som bortblåsta. Jag är ensam alldeles kvar i hela världen.

Jag sitter på huk utanför grinden och gör ingenting. Jag sitter i en bubbla av ingenting, och det är inte alls obehagligt.

Jag börjar rita i sanden, med en pinne. Fortsätter att rita. uppslukad.

Jag hade tråkigt. Och jag överlevde.

Den absolut megastörsta tråkigheten var den jag inte rådde över själv. Då som nu. När jag bodde ett år i USA, hos gudfruktiga metodister, var största delen av underbara söndagen vigt åt gud.

Först barngudstjänst, det gick väl an. Roliga historier ur Jesu liv, teckna lite, färglägga lite. Klippa ut och klistra och sjunga och lära sig verser.

Men sen kom den ändlöst långa vuxengudstjänsten på hårda stolar med en präst som malde och malde och mässade och mässade och uppmanade och fördömde och välsignade. Och tråkiga sånger jag inte kunde och vuxna som fläktade sig med solfjädrar.

Och där satt jag, med myror i byxorna och allt jag hade att fästa hoppet till var väggklockan.

Det enda intressanta,  med sina visare som ack alltför sakta tickade iväg och tog med sig värdefulla sekunder och minuter och timmar av ens unga, otåliga liv.

Jag tror, att inte ens under den djupaste hypnos skulle jag kunna återkalla, vad det hela handlade om. Mer än att det var ett ändlöst lidande, ett till kyrkorum förklädd tortyrkammare, en försmak av helvetet.

Det var verkligen så det kändes. Varje söndag.

En gång läste jag en rolig recension av en bok, jag minns inte vilken, men det handlade om förströelselitteratur, uppenbarligen.

Det här är en bra bok att läsa, om man vill slå ihjäl tiden. Om man nu föredrar den död.”

Dötid. Död tid. Stillastående tid. Där inget händer. Man kan läsa en lättsam bok.

Eller man kan bara vara och ge sig en kort tids andningspaus från allt som ska göras, upplevas, registreras  konsumeras och njutas av i livshetsen.

En kort tid i skuggan under korkeken. Man behöver inte ens lukta på blommorna.

Vatten, floder och en och annan å

vaTTe 1n


Idag tänkte jag på vatten. Vatten som flyter fram. Av en händelse tog jag fram Nina Burtons Flodernas bok igår kväll.

Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden.

Det var precis rätt.

Hon reser på Europas floder och har ögonen öppna och sinnet inställt på samband. Themsen, Rhen, Rhone. Välskriven är den också, en fröjd.

Jag lärde mig simma på en flod, som inte var en flod, jag ska alltid överdriva, det var en liten å. En å med humusrikt, brunt vatten, lagom djupt att bada i. Utan att drunkna.

Fast en gång, en underbar sommarkväll, höll min lilla bror på att drunkna. Allt vi såg var hans svarta krullkalufs, som snabbt flöt iväg. Men min mammas modersinstinkter tog över, hon hoppade i och räddade honom, snabbt och enkelt, mycket driftigt och troligen helt och hållet instinktivt.

Det var ett intressant sätt jag lärde mig simma på. Det fanns en liten sandansamling som man med lite god vilja kunde kalla en ö och mellan ön och stranden var det strömt. Vattnet liksom bar en igenom. Jag kunde kasta sig i, lita på det strömmande vattnets kraft, ta simtagen med armar och ben, och vips, det dröjde inte länge så kunde simma. Också i o-strömt vatten.

Hade jag bara haft lust och en bra, lagom stor båt, hade jag också kunnat ta mig fram på floder. Först ån, som mynnade ut i en större å, som mynnade ut i Main som i sin tur mynnade ut i stora Rhen som så småningom mynnade ut i Havet. Men det hade väl ändå varit  lite underligt, en väldigt liten minderårig på lång-utflykt till det stora äventyret.

Och vad skulle jag med havet till, då? Jag var nog mera som Aspenströms mätarlarv, som höll sig på sitt körsbärsblad eftersom världen syntes alldeles för stor och tusenmila.

Nu bor jag vid ett hav och det känns helt ok, men då hade ett hav nog tett sig skrämmande och onödigt stort.

Min mormor kunde inte simma. Det var väl ganska vanligt för den generationens kvinnor och män. Att lära sig sånt var lite av en lyx och inget för strängt sysselsatta arbetare Eller strävsamma bönder. Dom höll sig undan strömmande åar, stillastående vatten, och sjöar. Dom klarade sig. Ändå.

För oss barn var badande och simmandet en livsnödvändighet. Somrarna var varma, på gränsen till heta, speciellt i augusti. Då hade vi sommarens absoluta toppnoteringar, då var det åskvädersvarmt, flimrande och dundrande. Då behövde man vattnet: sjöar, dammar, åar, kommunala simbassäng. Då var vi i, hela dagarna.

Stället vi gick till hette Runzel. Det betyder rynkan, sånt man har i ansiktet. Troligen gjorde ån en krök där. Det var i vilket fall ett paradisiskt ställe. Där kunde vi härja ostört, obevakade och trygga. Stoja, stimma, leva rövare. Lära sig simma.

På stranden växte det såpnejlikor. Om man tog av bladen och gnuggade dom, bildades grön skum. Som innehöll saponiner. Tvålämnen. Som man kunde tvätta sig med. Det var roligt. Tvål som växer längs vattnet. Som gjort för skitiga småungar.

En gång fångade jag en ål där i ån. Med händerna. Den bet mig. Jag tog hem den till ett cementkar som fanns utanför huset. Där man hämtade vatten till att vattna trädgården med. Där la jag ålen

Dagen därpå var den borta.

Folk sa, att ålar kunde ta sig fram över fuktigt gräs. Jag såg den framför mig, där den slingrade sig mot ån, över stock och sten fast mest genom daggvått gräs. Som en enveten orm.

Ibland undrar jag, om stället finns kvar. Antagligen inte på det där paradisiska sättet. Eftersom allt annat ha förändrats väldigt mycket och ganska så totalt.

Min mormor, som inte kunde simma, hotade ofta, när hon var i stark affekt, extra surmulen eller extra arg. att gå och dränka sig. Hon var extremt teatralisk. Hade jag ärvt den egenskapen, hade jag kunnat bli något stort. Men jag ärvde jag bara hennes sunda förnuft.

Och som tur var, var det bara prat. Hon var alldeles för jordbunden och rejäl för att iscensätta sånt. Hon kunde stänga in sig i sitt rum i stället och sura ett tag, men hon kom trots allt ut igen, levande.

Drunkningsdöden var annars något välbekant. Min mamma hade lärt sig några häftiga skillingtryck och där var det  bl a en flicka, Marie, som hade hamnat på fel sidan av gatan, så att säga. Hon hade blivit av med ett och annat, sitt rykte, sin heder, sin jungfrudom. Och det slutade alltid mycket sorgligt, att hon skulle dränka sig. Och sitt lilla barn. Men först satt hon en stund och grät vid flodens strand. Och sen var allt hopp ute, tårarna hade tagit slut, och livsviljan. Då dränkte hon sig. Till min ständiga fasa.

Drunkningsdöden lär inte vara så farligt,  sägs det. Det tror inte jag så mycket jag vill. För mig är den traumatisk och obehaglig. Behäftat med sturska mormödrar och sorgliga melodier. Och med viss fara för eget liv. Ibland ville mormor inte gå i vattnet ensam utan skulle ta mig med.

Jag var ju trots allt hennes älsklingsbarnbarn. Sånt förpliktar.

Tomma hot, men lite, lite traumatiserande.

Så drunkning var en realitet för mig. Vattnets godhet och vattnets grymhet. Att bära barn genom en strömmande passage, att sluka mormödrar och lösaktiga flickungar. Och oskyldiga bebisar. Sånt inger respekt. Vattnet har makt. Det kommer från avlägsna källor, det flyter iväg mot stora havet, och på vägen hittar det på ett och annat.

Ville det sig riktigt illa, efter mycket regnande av nästan bibliska dimensioner,  blev det översvämning. Och delar av skolvägen raserades av vattenmassor. Ån blev en flod och intog sin gammaltestamentliga bredd och djup.

Inte blå, som Donau, inte glittrande och faderligt som Rhen, med älvor och vattennymfer, utan  lika humusbrun och stillaflytande som vanligt, bara lite pampigare, lite bredare.

Jag skall läsa Nina Burtons essäer.

”Den här gången vill jag följa de ådror som fått Europa att pulsera av liv och som även har del i mitt liv. Jag vill skriva flodernas bok.

Också de speglar något av mig. Vi delar det vaga minnet av källor, liksom vi delar glömskan, otåligheten, uthålligheten, vilan i att färdas och lusten att känna på allt i vår väg för att sedan fortsätta mot något nytt. Formade av vår omgivning trevar vi mot något vi bara vagt kan ana. Mitt i vår envisa riktning har vi en gränslös frihetslängtan. Vi rör oss i en djup tid som är mer geologisk eller existentiell än privat, och vårt nu är mättat av det förflutna, för vi känner samband med allt. Ja vi förstår varandra, floderna och jag”

Visst låter det fint. Jag ska läsa och jag ska minnas min lilla å. Som lärde mig simma.

364_1

min hemstad med sin å