Det där med konst

winteridylle_in_den_alpen_k071039

det var faktiskt inte dessa alptoppar

Mitt konstintresse lär väl knappast ha börjat med detta, men det var i alla fall mitt första möte med en äkta oljemålning. För det var precis så hon sa, den pigga men lite lömska kvinnan, där hon stod med tavlan under armen vid vår dörr.

Hon kom från en av dessa illa sedda delar av staden som väl finns överallt, barackområden, där de mindre bemedlade och illa sedda individerna höll till, ofta av osäker ursprung och inte att lita på.

Och hon hade alltså en äkta oljemålning till salu. För en, antar jag, billig peng, med tanke på all olja som gått åt för att skapa detta dubiösa mästerverk föreställande en tysk alptopp. Och på något för mig obegripligt vis, hamnade den i vår ägo.

Det var väl knappast det, att hon var en hejare på att sälja,det fanns säkert en för mig dolt men svagt anat skuldförbindelse mellan henne och min rabiata mormor. Hon, som aldrig lät lura på sig något som a) kostade pengar och b) inte behövdes.

Jag minns inte om den någonsin satt uppe på någon vägg därhemma, så småningom hamnade den i alla fall som ersättning för ett trasigt glas i verandan.

Jag kom att tänka på detta här om veckan, när vi på jobbet diskuterade en text till en broschyr om vår verksamhet. Det handlade om, om vi kunde garantera, verkligen garantera med vårt liv som insats, att det var konst av god kvalitet vi handskades med, att vi förstod oss på det där med vad som är bra och vad som inte är så bra.

På ett sätt ville vi ju alla gärna framstå som förståsigpåare. Arbetar man med något, vill man gärna tro, att man kan det man håller på med och att andra kan lita på, att man kan sitt jobb.

Men hur vi än vände och vred problemet kunde vi inte påstå just detta, att vi kan garantera. God konst, god kvalitet.

Möjligen kan vi garantera, att vi håller på med sånt som vi bedömer som god konst.

En gång var det en man från Bukowski som berättade en sedelärande historia. Det var då, när auktionsfirman hade börjat med uppsökande verksamhet, åkte ut i landet och erbjudit folk att göra kvalitetsbedömningar av deras konst.

En dag, uppe i kallaste Norrland, kom det en man som berättade, att han tidigt i sitt liv blivit intresserad av konst och i alla år sen dess samlat på konst. Ville Bukowskimannen komma hem till honom och ge honom en relevant bedömning av värdet av hans samling? Han började bli till åren och kände nu ett behov av att avyttra.

Experten följde med och hade en pirrig känsla i magen, en förväntan av att hitta en skatt.

Men eftersom detta  är ju en sedelärande historia: samlingen var totalt värdelös. Det som fanns, var hötorgskonst.

Nu kan man säga att den konst är väl lika mycket konst för den som gillar den,och vem är det förresten,som bestämmer?

I slutändan är det ändå så, att det som anses av experterna att vara konst är det man får betalt för och som man sen kan leva på på  ålders höst.

Fast jag vet verkligen inte, om historien är sann. Bukowski-mannen kanske bara hittade på för att göra sig viktig.

Jag läste en avhandling en gång, om vad sorts konst folk har på sina väggar. Uppåt väggarna, kanske den hette. Det var rolig läsning, detta etnologiska perspektiv. Lärorikt var det också, eftersom man ganska snart fattade, att god konstsmak är en riktig fet, samhällelig markör. och att de var alla sorters lustiga motiv och glada minnen som fick folk att hänga upp älgar och gråtande barn.

Lite samma sak som i den kluriga danska filmen om ett höghus, där alla lägenheter är exakt lika. Filmaren visar inga människor, bara hur det var inrett till ackompanjemang av musik den boende gillade. Och genast växte det fram en bild av människan bakom smaken.

Jag har själv inte många oljemålningar. De är ofta dyra att köpa men har man inte råd  kan byta sig till målningar. En målning jag bytt till mig av antikhandlaren i Mellerud är en bild av en sjö av Ivar Kåge, målat 1909. Den är i och för sig inget märkvärdigt, mer än att han Ivar var bror till den berömde glaskonstnären, Wilhelm Kåge. Ivar Kåge var faktiskt skådis. Som uppenbarligen var ganska hyfsat på att måla också. Den förställer en sjö och att bilden liknar Dalsland där vi höll till på den tiden. Nostalgi och igenkännande.

001

(Att vara nostalgiskt när man befinner sig mitt i skeendet är annars en konstig avart på nostalgi om man ser det så. Det verkar liksom lite avståndslöst).

Det är annars sånt jag gärna faller för. och gärna lite nationalromantik på toppen, t  ex Otto Hesselbom, som visas just nu på Dalslands konstmuseum.

Eller Caspar David Friedrich.  Caspar David är bra. Mycket solnedgångar och stämning och melankoli och små, små människor i stora, stora landskap. Och snötyngda granar.

Annars  skulle jag gärna  ha denna bild på väggen. För den påminner mig om min barndoms landskap. Så såg det ut, i Bayern, där jag växte upp.Det varför övrigt norröver,  långt från  bayerska alptoppar.

bilden

När jag hänger konst på arbetsplatserna, kan jag mötas av alla möjliga åsikter och invändningar. Och beställningar, av typ: gärna lite glada målningar i färg.

Det jag har att röra mig med svarar  inte alltid mot förväntningarna.Inte alltid jättebra, inte alltid jätteglatt, inte alltid i färg. Så om jag inte ska gå hem och snabbt slänga ihop ett gäng glada, uppiggande oljemålningar, (vilket jag ändå inte kan) så är mina möjligheter begränsade att tillmötesgå önskningarna.

Fast för det mesta går det bra, det blir fint och det blir uppskattat, jag ska inte ljuga och säga annat. Det är ett roligt och inspirerande och lärorikt jobb.

Men ibland ser folk så mycket konstigt i bilderna. Plötsligt dyker det upp en tolkning, som, väl uttalad, tvingar alla att se just det. Det kan vara  snusk och otillåtet, och det kan vara sånt som skräms.

En hukande soldat som siktade med sitt gevär dök t ex upp i ett oskyldigt, abstraherat landskap. En fin stor triptyk som dessutom var både färgglad och i olja. Vi hämtade hem den och placerade den på ett annat ställe och jag aktade mig mycket noga för att nämna något över huvud taget om en soldat. (Nobody mention the war, som John Cleese uttryckte det).Ingen såg soldaten, han var inte längre där, han var försvunnen.

En stor bild förställande den stora stadsbranden (av Åke Nilsson) tyckte jag skulle passa bra på regionarkivet, längst ner, i valvet eller vad det nu var där de har alla viktiga dokument. Som en påminnelse om, hur bra det är med brandsäkra arkiv.

Tyvärr gjorde bilden folk bara nervösa. Eld är alltid lite skrämmande, även om den bara är målad.

Då tog jag tog den till en av stadens brandstationer. Där om något skulle den väl platsa? Den skildrade ju liksom brandmännens vardag  på ett ganska dramatiskt och storslaget sätt och liksom påminde om meningen och nyttan  med brandstationer. Men där blev tavlan efter ett tag tyvärr en grym påminnelse om den traumatiserande händelsen med Backabranden.

Att samtala om konsten vi hängt upp är bra. Samtala, inte föreläsa. Det öppnar upp dörrar in i konsten, det ger möjlighet till nya erfarenhet och skojiga aha-upplevelser. Och så är det roligt att få veta lite skvaller om konstnärerna.

Vi fick gå en kurs i sokratiska samtal härom året. Det är ett riktigt bra och roligt redskap.

När det var min tur, att hålla i ett samtal, tog jag med en av våra tavlor, ett verk av Karin Mamma Andersson. Ett tidigt verk, från begynnelsen, när vi fortfarande hade råd att köpa av henne. Vi hade hängt den  på en arbetsplats med högt renommé, så att säga. Dom hatade den så mycket, att de hade försökt kväva den med ett stort skåp.

Jag tyckte om den. Den var lagom mystiskt, med lagom svärta i berättelsen, vidöppet för allehanda tolkningar.

Samtalet lärde mig massor. Om hur andra ser på saker, på sånt som jag gillar, och som skräms av det, t ex. Det slutade med, att jag gav efter för andras tolkningar. Nu ser jag bilden med helt nya ögon.

Men för att fräscha upp mina kunskaper och vässa mina argument inför kommande runda kaffebordsdiskussioner -för jag vill fortfarande veta, vad jag talar om – har jag plockat fram lite gamla godingar ur bokhyllan. John Berger, t ex, den gamla radikalen. Sätt att se på konst. Han kan sin sak.

Och medan jag vässar kan jag alltid på mitt enfaldiga, nostalgiska sätt minnas en enastående dålig, äkta alptopps-oljemålning. Som hamnade i verandan. Mitt första möte med konsten.

Helt i klass med mitt möte med litteraturen i form av den extremt stora, tjocka, tunga familjebibeln som någon gömt i källaren. Men det är en helt annan historia.

Noanamn och totemdjur

Idag var jag och klippte mig igen, vilket är deprimerande och dessutom inte det jag tänker skriva om idag.

Idag ska jag skriva om björnar.

Om jag skulle välja ett totemdjur, skulle jag troligtvis säga varg. Vilket är helt fel, vid närmre eftertanke. Jag är inte minsta varg-lik, har inte gula ögon, är inte rovlysten och inte jagar jag i flock.

En gång för evigheter sen såg jag en förfilm om brunbjörnar. Den gjorde djupt intryck, det var mycket hos dessa björnar jag fann sympatiskt och älskvärt.

Björnhonan, som föder sin max tre ungar när hon fortfarande ligger i halvdvala i sitt vinteride. (bra idé).

Sen fostrar hon dom till lydiga småbjörnar, som följer hennes minst vink, är uppmärksamma, läraktiga och snälla. (god idé det med).

Hon har dom hos sig i två år, när det så är dags för nästa omgång. Då måste hon göra sig av med ungarna, på något sätt. Eftersom hon är en sträng och lydnadskrävande (men också kärleksfull) mor, använder hon sig förstås av det.

Hon jagar upp ungarna i ett träd, låtsas, att det är fara å färde. Sen går hon och kommer inte igen. Ungarna sitter lydigt och klamrar fast sig i grenarna, och väntar och väntar, för det har dom lärt sig. Sitta kvar tills mor kommer tillbaks. Till sist driver hungern ner dom från trädet och då har dom tydligen glömt allt och är redo för livet som självständiga varelser. (Också en bra idé, men svår att tillämpa. Mina ungar skulle aldrig suttit kvar i ett träd. Om jag ens hade fått upp dom dit).

Så för mig är björnen en bra förebild, stark, tålig, bestämd. Ser snäll ut, är varmt klädd och kan försörja sig på bär och fisk och annat som skogen ger. Gillar honung.

Och så heter jag ju faktiskt Björn som andranamn, Ursula, som kommer från latinska ursus, björn.

Om jag t ex hade kallat mig det, hade mitt ursprungsnamn nästan liknat namnet för stjärnbilden Stora björnen: Ursus Major: Ursula Meier. Det finns en Ursus minor också, som alla vet. Men den är ju så himla liten.

Ursa_Major2

I sagorna vimlar det av björnar. Ofta förtrollade prinsar, goda varelser, som hjälper och beskyddar. Och sen har vi den mysiga kärnfamiljen pappa Björn, mamma Björn och lilla Björn. Som får besök av Guldlock och som dom, vad jag minns, inte äter upp (vilket förstås vargen skulle ha gjort.)

Vi har också kloka, lilla Nalle Puh och alla hans kloka, om än barnsliga vänner. Vänligheten personifierad. Samma snällhet och godmodighet finns också hos björnen i Djungelboken. Vilket däremot man inte kan säga om Björnen i Kalle Anka, han som bor i samma skog som Zeke Varg och de tre små grisarna. Han är mer av en råbarkad redneck, en rå sälle med påk, ganska outbildad och småbrutal och med olämpliga kompisar (Räven). Fast ändå inte så durkdriven elak som Lilla Vargens far.

Här i landet har vi haft Björnes magasin, (Björne har jag faktiskt träffat, skådisen, han var väldigt bitter men det berodde på Sveriges Television som arbetsgivare och hade inget med rollfiguren att göra).

Och så har vi den sedelärande sången om Mors lilla Olle, han Olle  blir heller inte riven och uppätna blir bara hans blåbär. Och den andra sången, om björnen som sover är lite, lite hemsk i slutet, när han vaknar, men ändå barnvänlig nog att sjungas i förskolorna.

Och så finns den underbart rara barnboksserien av Janosch om Lilla Tiger och Lilla Björn, som bor ihop och har det bra och är hur snälla som helst mot varandra. Fast det höll på att gå lite illa i en av böckerna, när en av dom, jag tror det var Tigern, föll för Lilla Grisens charm men kom snart nog på andra tankar. Vänskapen går före kärleken. I det här fallet var det säkert bara sex det handlade om, det syntes tydligt på Lilla Grisen vad hon var för en. Det var inte direkt uttalat, men vi vuxna, vi vet ju hur landet ligger.

Så vad ska man säga annat än att björnen är att föredra framför illvilliga vargen.

Björnen har liksom en helt annan aura runt sig, även i den dagsaktuella debatten. Jag hör aldrig samma hätskhet vad gäller björnen som när det handlar om vargen. Även om björnar rivit jägare eller skrämt livet ur ungar som råkat trilla  lite otursamt rakt ner i idet. Björnen betraktar man med respekt, inte med hat.

Det finns en massa ord som inbegriper björnar. Björnkram t ex. Och så kan man suga på ramarna. Det uttrycket är extra roligt när man är konstnär eftersom det då får en rolig dubbelbetydelse.

Sen kan man göra folk en björntjänst. Jag vet inte hur det kommer sig. Varför man säger så.

Jag gjorde en gång ett broderi som hette Bädda för björntjänst. Jag tyckte det var en inspirerande titel.

Förra året gjorde jag en björnbild till: I de magiska djurens skog. Det här är en detalj.

björntavlan 010

Sen är det den här historien med björntavlan från loppisen. För några somrar sedan hittade min vän Britten och jag var sin målning som vi blev förtjusta i, på Tanums stora loppmarknad. Hennes var med snö, med en jägare och med en räv.  Underbart naivistisk och man märkte, att det fanns en stilig förebild gjort av någon naturlyrisk mästare från den svenska konsthistorien

Min ser ut så här:

tavlan

Också en grymt bra  blandning av total naivism och småskickligt målade träd och rötter. Stämningsfullt. Jag bara älskar den och blir glad varje dag jag går nerför trapporna och möts av den.

Och så idag sitter jag och små-googlar på björnbilder. Och då hittar jag detta! Jag blev helt förbluffat. Tanken, att det fanns en förlaga också till den här tavlan hade bara inte slagit mig.

Men naturligtvis, hur dum får man vara?

Den riktiga tavlan är gjort av en rysk konstnär, Ivan Shishkin, en riktig höjdare och jättekänd. Han har gjort massor med fantastiska naturscenerier, skogar och landskap, med och utan snö.

Så här ser originalet ut. Den heter Morgon i tallskogen:

morning-in-a-pine-forest-ivan-shishkin

Och hur jag hittade den? Jo, den fanns som bakgrund till en väldigt rolig bild. Då förstod jag, att jag bara måste leta mig fram till originalet.

putin-rider-bjorn

När jag stötte på det här, Putin ridande den ryska björnen fattade jag, att min lilla naivistiska tavla hade en storrysk förlaga!

Jag antar, att bilden är ironisk och inte storvulen. Men man vet som sagt aldrig med Putin.

Kanske blev jag lite, lite besviken, för jag tyckte det var så fint med en målare som kunde sitta framför staffliet i sin lilla stuga någonstans i Sverige och hitta på en sån fin bild alldeles själv.

Men det blir roligt på detta viset också. När saker uppenbaras.

Ordet björn är förresten ett noanamn. Det betyder brun. Noanamn var omskrivningar för ord som enligt folktron var tabu. Som djävulen och sånt hemskt. Man trodde, att om man använde det riktiga namn för björn, skulle man själv och ens tamdjur attackeras av den. Detta tabu var så starkt att man faktiskt förlorat det germanska ursprungsordet helt och hållet.

Och om jag ska återknyta till det jag sa inledningsvis, det om mitt mellannamn, som betyder björn. Om jag mot förmodan skulle hålla fast vid vargen som skyddsdjur, skulle jag kunna kalla mig Varga.

Det låter ganska fräckt.

Varga  Difteria Margarin. Vilket namn för en som egentligen ska hålla sig till björnarna.