Böcker och öde öar

De är ofta och alltid med ett visst mått av existensiell fasa som jag ser på mina bokhögar. Som bara växer,  jag kommer aldrig  att hinna läsa dem alla, det vet jag med säkerhet.  Jag köper på mig ständigt nya, från bokhandeln, från nätet, från bokklubbarna. Detär i sig inte för att äga böckarna, det är mer för den potentiella, säkerställda läsglädjen. Så jag kan säga som så, jag lider inte av mitt habegär, jag njuter av det.

olästa böcker

olästa böcker i bokhyllan

och mer olästa böcker

och mer ölästa böcker, en bråkdel

När jag växte upp, hade vi inte många böcker drällandes omkring i hemmet. I källaren hittade jag tidigt en voluminös familjebibel , som jag försökte plöja mig igenom. Jag kom aldrig längre än till att Gud skapade världen. Det var i och för sig trösterikt, men sen fick jag tillsägelse att ge f-n i det hela, detta var  inte skrivet för barn.

Så var Grimms sagor avlösta av Enid Blyton, varvat med högläsning av Tarzan som fick svinga sig i tallkronorna i brist på djungel. Och trots detta begränsade med dock ganska så fantasieggande utbud växte inom mig en lust till böckarna och läsandets värld. Jag blev en bokslukare, nästan lika äventyrligt och farligt som att sluka svärd eller eld.

Och böckarna får bre ut sig , de har fått ett eget rum i huset, som de nu visserligen får dela med katterna. Ändå är de inte nöjda, de smyger iväg och bildar kluster av ogenomträngliga läsupplevelser som hägrar men aldrig blir av. På varje ledig yta och i varje lämpligt hörn alla dessa ansamlingar som aldrig blir lästa!

I stället lånar jag ut till vänner och bekanta. För att sen gå till biblioteket  där jag hittar ännu mer och ännu intressantare och helt oemotståeliga böcker som jag släper hem och tvingas läsa först: dom är ju bara till låns!

Någonstans finns det ändå en tillfredställelse i allt detta ägande, i fall, mot alla odds och på grund av en mystisk simultanhändelse samtliga bibliotek skulle brinna ner till grunden. Då är jag välförsedd. Och kan dela med mig.

Men det finns dagar, då jag verkligen upplever det som ett ok och bara vill hysta ut hela härligheten i all sin olästa glans eller lämna dem till första bästa insamling.

Det är då, jag tänker på det där med öde öar.

Vad skulle jag ta med mig i läsväg, för en vistelse i ensamhet, år efter år. För det är väl tänkt så, att man får sitta där ett bra tag? Vilken av alla mina böcker skulle göra livet uthärdligt för mig, i ensamhet i skuggan under kokospalmen?

En riktig tio-poängare är faktiskt  ”Omfamningarnas bok” av Edouardo Galeano från Uruquai, som levt i exil i Europa och som återvänt till sitt land. Han som skrev ”Latinamerikas öppna ådror” som var en bibel på 70-talet. Detta är berättelser, många väldigt korta, verkliga, magiska, vardagliga, skrämmande, bittra, ljuvliga, politiska, rörande, oroande. Latinamerikanska till sin natur. Berättelser man kan läsa hur många gånger som helst och som väcker nya tankar, bilder, nya insikter hela tiden. Detta är en bok värt att äga och ömt vårda och rädda ur lågorna i fall det börjar brinna!

Kankse ska man ta med sig massor med papper istället, även om det är fusk, och skriva själv, Sin egen bok, tills pappret tar slut. Sen får man fortsätta med att skriva i sanden, sen i vattnet. Underbart förgängligt.

Ibland får man ta med en person till sin ensamma ö. Någon att plåga och som plågar tillbaks. Vem ska man ta då? En bra berättare, en magiker, en liten häxa? Eller någon med multipel personlighet. Då har man liksom ett helt gäng som sällskap.

För några vintrar sedan seglade vi i San Blas, utanför Panamas kust på östra sidan. Detta är Kunaindianernas land och där fanns gott om både större öar och små, med kanske en palm på. Kuna Yala består av 365 öar, en för varje dag på året. Men som ensamöar, jag vet inte, de var liksom för nära inpå varandra. Alla öarna får alltid besök förr eller senare, indianerna tar väl hand om sina kokosnötter.

Men som sinnebild för den ensamma ön duger de bra. Vädret är trots allt underbart och vattnet en paradisisk dröm.

Ok. Några veckor kankse. Med Tranströmer. Eller Adonis. Poesi står sig alltid även på öde öar, skulle jag tro.  Och utan mänskligt sällskap. Eller förresten: en händig person får vara med. Som kan fånga fisk. Och gräva efter vatten.

Kuna Yala, San Blas, Panamna

kokospalm ö i havet

om konsten att resa

är titeln på en bok skriven av en av min favoriter och jag har just läst ut den. Alain de Botton är en författare (essayist) som jag vill att alla ska läsa. För att han är så rolig, begåvad, filosofisk och tankeväckande. Och så kan han en massa. Född 1969 och uppvuxen i Schweiz och Storbrittannien. Han kan konsten att på ett alldeles fantastiskt sätt öppna upp världar man överhuvudtaget inte visste man var intresserad av. Bland annat i en underbar bok som heter Arbetets lust och leda.

I konsten att resa skriver han om resandets fröjder och besvikelser, tar oss till turistparadis, bensinmackar, hotell, avkrokar i storstaden, storslagna landskap. Som ”reseledare” har han engagerad storheter som Baudelaire, Flaubert, van Gogh, Wordsdworth, Alexander von Humbolt,Edward Hopper och Ruskin bl a. Det är annorlunda resor man får göra! Och lära sig att tänka till och i andra banor.'”Att uppleva” handlar om individens förmåga att se saker på ett visst sätt – vilka är då bättre lärare än författare och konstnärer? Säger författaren.

I kapitlet ”Om att äga skönhet” är det John Ruskin som är läromästaren, och vips, har man lärt en massa nya saker om denna centralfigur för Arts and Craft Movement. de Botton berättar om hur Ruskins intresse för skönhet och makten över den ledde honom till fe viktiga slutsatser:

Att skönheten är resultat av ett stort antal faktorer som psylogiskt och visuellt påverkar sinnet.

Att människor har en medfödd benägenhet att låta sig påverkas av skönhet och att vilja äga den.

Att det finns många lägre stående uttryck för denna vilja att äga, däribland lusten att inhandla souvenirer och mattor, rista sitt namn på pelare och ta fotografier.

Att det bara finns ett sätt att ta skönheten i besittning, nämligen genom att förstå den, att göra sig medveten om de faktorer (psykologiska och visuella) som ger upphov till den.

Och till sist, att det mest effektiva sättet att odla denna medvetna förståelse är genom att försöka skildra vackra platser i konsten, att skriva om dem eller teckna dem, oavsett om vi råkar ha någon talang för det eller inte.

Så kunde man tänka då, på 1800-talet, att skönhet var ett nödvändigt begrepp både i konsten och i verkligheten.

Men Ruskins övertygelse att man förhöjde sitt seende om man tecknar av saker och ting är ju trots allt rätt och riktigt. Även om man tycker att man inte kan.

Alain de Botton är fantastiskt underhållande, hans sätt att på ett energiskt och lustfyllt sätt tolka och omtolka. Men ser saker liksom lite annorlunda efter att man läst honom, så jag rekommenderar!

Själv ska jag genast kasta mig in i nästa volym, Lyckans arkitektur, där han tar upp det mest fundamentala i våra liv, hur vi bor.

bok

Om konsten att resa

(de Botton har förresten skrivit en bok som blev lite av en bestseller: Låt Proust förändra ditt liv.)