Ansamlade dikter

diktböckerna 009

Det var för att jag letade efter en alldeles speciell sak som dom kom fram igen, diktböckerna.

När  jag var sjutton, arton år var jag som besatt av lyrik. Det var där svaren fanns, trodde jag. På allt som var bra att veta inför vuxenblivandet. Det var där, i dikterna, jag skulle hitta det, smärtan, sorgen, skräcken, kärleken.

Nyckeln.

Antagligen till friheten.

Jag och biblioteket var absolut allra bästa vänner. Ut och in sprang jag, fram och tillbaka, med lass med poesi. Ständigt på jakt efter nya skatter, nya guldgruvor.

Dikter fanns överallt. Det var bara att ta för sig.

Jag hade ingen urskiljningsförmåga. Jag tog allt jag hittade och finkammade texterna efter diamanterna. Det var svenskt, tyskt, engelsk poesi. Det var klassiker och ultramodernt.

diktböckerna 022

(Erich Kästner. En favorit. Jag hittade en liten tjock antologi i soprummet på Dr Linds gata där jag bodde då. Det var bara sjukhusfolk som bodde där då. Sahlgrenskas läkare. Boken hette Lyrische Hausapoteke. Troligen var det någon som fått den i reklamsammanhang för något läkemedel. Och som inte kunde tyska och därför slängt den).

Det var ryskt, tjeckiskt, spanskt, portugisiskt.

Finskt.

Indiskt och argentinskt.

Långa drapor och kortkorta haikus.

Väldigt mycket haikus.

Aforismer. (Rochefoucaud. Clemenceau.Montesquieu. Väldig många fransmän, ser jag.)

 

Korthuggna, drastiska och dräpande.

Urdumma och riktigt bra.

 

Eftersom jag inte hade tillgång till något så praktiskt som en skrivare fanns det bara en sak att göra.

Att själv och med yttersta noggrannhet skriva av.

Rad för rad.

Vers för vers.

Jag köpte lagom stora anteckningsböcker. Svartblanka pärmar och med linjer och rundade hörn.

I dom präntade jag inte direkt mödosamt med väldigt idogt med den jättetunna rotringpennan.

 

Jag har faktiskt alltid gillat att texta. Skriva skrivstil var jag usel på, men jag textade snyggt.

Mina lärare gillade det.

Det var tydligt och lättläst.

Lätt att rätta. Så även om jag hade en massa fel i ett test, så fick jag beröm för min skönskrift.

 

Så jag textade på, skrev av. Det var väldigt tillfredsställande och något att hålla på med under tiden jag på det där tonårsfrustrerade sätt väntade på att något lite mer spännande skulle hända.

Det var strax innan jag på allvar kastade loss och blev en vanlig tonåring och fick pojkvän och bar mig åt på annat sätt.

Det satte faktiskt inte slutpunkt för dikttextandet, men livet blev liksom lite mer realistiskt.

 

Jag skrev av jätteunderliga saker.

Jag har aldrig skrivit dagbok, men att ta fram de här tre häftena och läsa i dom är precis lika pinsamt som att läsa gamla dagböcker.

Precis lika överspänt och ofokuserat.

Så där oskuldsfullt och beräknande förväntansfullt som man är i den åldern.

Allt börjar förstås med Quasimodos Och plötsligt är det afton.

Jag minns hur den dikten kanske inte träffade rakt på men den svischade förbi väldigt nära. Det där med att stå på jordens medelpunkt genomborrad av livet, så kändes det ju.

Och plötsligt är det afton. Det förstod jag också, fast bara i teorin. Den var så enormt avlägsen, den där aftonen, att det var nästintill ljuvligt i sin sorgsenhet.

Nu känns det helt annorlunda. Mer verklighetsförankrat.

Skymningstid i skymningslandet.

 

Elmer Diktonius, denna bittra, hetlevrade revolutionär kunde dela sida med Beppe Wolgers små underliga djur.

Eller så blev det ännu konstigare kast mellan sockersött och den dunkla strömmen av politiskt patos.

diktböckerna 024

Och så letar jag på, efter ursprung och färdriktningar. Alla dessa  korta och långa dikter, för mig blev de liksom små upptrampade stigar rakt in i det väntande livet.

Det kunde bli hur hjärtsnörpande sorgligt som helst och dramatiskt värre. Det kunde vara helt obegripligt och ibland helt osant.

Korta små självklarheter kan jag fortfarande tycka om än idag, för sin värme och sin befriande humor.

diktböckerna 023

Sånt är ju begripligt att jag skrev av. Men hela Howl?

Allan Ginsberg, beatpoetkungen, hans gigantiska, för en sjuttonåring helt obegripliga storverk?

Sida efter sida efter sida.

Det var bara benhårt beslutsamhet och gott om tid som fick mig att lyckas med något så tradigt.

diktböckerna 025

diktböckerna 027

 

 

diktböckerna 028diktböckerna 029

 

diktböckerna 026

diktböckerna 030

Till slut hade jag fått med allting och då ritade jag för säkerhets skull en teckning, för att fira bedriften.

Jag tror inte, att jag verkligen läste denna diktcykel.

Jag liksom bara skrev av.

”Jag såg min generations bästa hjärnor,förstörda av vansinne, svältande, hysteriska, nakna…”

Jo, jag tackar, jag. Inte handlade det om mig, precis.

Men det hade blivit den tiden i livet med en riktig pojkvän, när allting liksom vidgades och vi läste Kerouacs On the road och tyckte vi var hippies.

Så jag skrev och skrev.

För framtida behov.

Man vet aldrig när man behöver en riktig lång beatpoet-dikt.

 

Som omväxling till Nalle Puh.

diktböckerna 010

 

Ibland handlar dikterna om att bli äldre. Redan innan man hade hunnit fylla tjugo tog skräcken för att bli gammal strupgrepp. Det var liksom avigsidan med vuxenblivandet.

En kompis minns jag, fast det var lite senare, tänkte ta livet av sig när hon fyllde trettio. Så meningslöst gammal ville hon aldrig bli.

Som tur var gjorde hon det inte utan fortsatte att leva och lägga år till år.

Men Sonja Åkesson kunde åtminstone formulera saken på ett bar sätt. Lite krasst och lagom ångestladdat.

diktböckerna 020

Att man vill leva och uppleva och vara med var ju självklart, men ibland, när jag läser det nu, verkar det ibland hårresande långt ifrån där jag befann mig.

diktböckerna 017

Dessa rader är fullt begripliga idag. Men då?

Även detta. Det är något lite fräckt och övermodigt och inte-bryr-jag-mig över det.

Det var rent önsketänkande.

Inte var jag sån.

diktböckerna 016

 

 

Men detta, då? Är inte det lite väl, ja, vad ska jag säga?

diktböckerna 014

 

Det är väl ändå en dikt för lite senare i livet. När man varit med om lite saker. När man blivit besviken på riktigt.

 

Men A G Wide var tydligen en favorit.

Liksom Langston Hughes. Kanske ingen som vet vem han är idag. Han var en svart, amerikansk poet på sextiotalet. Inget lätt att vara då, på den tiden,när det begav sig.

Och väldigt mycket började hända.

Han skrev vackra, enkla dikter som låg nära det folkloristiska, bluesen, sångarna.

diktböckerna 021

 

Det är lite rörande att se, när jag bläddrar fram och tillbaks i de lätt anlupna böckerna som jag trots allt släpat med mig genom åren.

Jag var både där och inte där än. På randen av ett samhällsmedvetande, men ordentligt nedstucket med båda fötterna i den egocentriska myllan.

Fortfarande rörde det sig om bara mig. Med en förhoppning, att, när jag nu hade lyckats ta mig så där långt, kanske jag skulle klara av att ta mig en bit till.

In i vuxenvärldens underbara värld.

Med dikterna hjälp skulle det gå.

Och det kanske det gjorde.

 

Sist i första boken finns ett collage.

Det säger allt.

Viljan fanns.

Resten är historia.

diktböckerna 019

En sak tror jag däremot: jag lärde mig att gilla språk, och ord och att läsa. Och att hitta sånt jag letar efter.

Men det jag egentligen letade efter den här gången är några utklipp. Som berättar en helt annan berättelse. Och som är riktigt rolig.

Men den tar jag inte idag.