Att kunna göra upp eld

litet elitet llitet d

Jag kan göra upp eld. Ibland tror jag nästan inte på det, men jag har bevisligen gjort upp eld, t ex så sent som idag.

Jag är ensam hemma och ute är det bitande och envist kallt. Så om jag vill ha värme, ombonad trivsel och uthärdlig temperatur inomhus, måste jag tända i braskaminen.

Jag menar, hur svårt kan det vara. Ess (sambon) har bunkrat ved till mig, det ligger i högar nere i ateljén. På något sätt hamnar allting där. Trädgårdskor. Kompressor, ved. Allting snubblande nära dörren ut. Men vad gör väl det? Jag kan ändå inte jobba där, för på arbetsbordet gror mina små blomstertobaksplantor. Jag kan inte störa dom, dom har fullt upp med att växa till sig.

Jag har aldrig varit scout. Visserligen tyckte jag det såg kul ut, att vara scout, när jag läste Kalle Anka och såg vad dom små Knatte-Tjatte-och Fnattescouterna hade för sig. Speciellt ville jag gärna ha deras fantastiska scoutbok, där kunde man slå upp precis allt. Som en dåtidens Wikipedia.

Vad jag vill säga är, att min eld-teknik inte är den allra elegantaste. Jag vet, att män framför allt, lägger stor vikt vid, att gör upp eld på rätt sätt. Utan fusk. På ett snyggt och dugligt sätt. Återigen det med överlevnadsinstinkten som gör sig påmint hos dom.

Man måste ha en kniv, och så måste man ha vedklampar med bark, som man kan skära av. Utan att skära i sig själv. Denna bark, eller rättare sagt, denna näver, eftersom det alltid måste vara björk, använder man sen att tända med. Man gör små perfekta högar, man öppnar rätt lucka, man öppnar balkongdörren. Utan att släppa ut katterna. Det måste jag se till, att dom inte rymmer. Oftast hinner dom göra det ändå, eftersom jag beundrar eldgöraren och glömmer den öppna dörren.

Sen staplar man alltså veden på ett väldigt fint sätt, så att luften kommer åt, slingrar sig på rätt sätt runt alltihop och tillsammans med syret gör, att det strax flammar upp en någorlunda stolt eld.

Så gör man när man inte fuskar. Jag gör inte alls så. Jag staplar ved, med eller utan bark. Efter att ha avlägsnat askan, det måste man också göra. Innan man tänder på.

Sen gör jag jättemånga tidningsbollar, och lägga dom på ett snyggt sätt runt, framför och bakom veden. Sen tar jag en näve såna där speciella tändblock som jag köpt på Hornbach. Och tänder jag på. Jag har naturligtvis också öppnat balkongdörren.

Det funkar jättebra. Ibland funkar det inte med det samma, men då bara gör jag fler tidningsbollar, så det blir  jätemycket flammor innanför glaset. Det ser festligt och oprofessionellt ut. Men eld är det. Och varmt blir det.

Även om jag inte är en fena på att göra scouteldar, så gillar jag eld. Framför allt utomhus. På hösten. I mörkret. På ett fält.

Så gjorde folk när jag var liten. Eldade upp potatisblasten efter skörden. Ute på fälten. Det var så fint och äventyrligt. Det fanns alltid potatis kvar, som man glömt plocka, dom grävde vi barn fram och slängda på glöden sen. Man fick fantastiskt god bakad potatis som var alldeles svart i skalet och smakade sot och aska. Inuti var den stekhet och mjäll och jättegod.

Det behövdes inte mycket för att göra oss barn saliga och mätta.

Jag har också gjort ett flertal eldbilder. Den här heter Eldvakten. Handbroderi, maskinbroderi.

3

 Och nu när jag ser den, längtar jag efter att få vara i ateljén och jobba igen. När får jag det, tro? Kan inte dom där plantorna skynda sig lite?

Leva i dimma

 

dim 2

Idag har jag lust att skriva om dimman, fast ute är det kristallklart och kallt.

Häromveckan däremot hade det passat bättre. då var det riktigt vackert dimmigt, och dessutom rimfrost. Mitt uppe i väntan på våren gjorde vintern ett litet återbesök, insvept i sin vackraste vitgrå mantel.

Dimma är mestadels fint. Tjocka är ett elände, framför allt om man befinner sig i bil ute på vägarna. Man vet, man minns, att det finns en värld alldeles intill, men den är försvunnen. Förhoppningsvis inte för alltid. Det är lite kusligt. Och farligt.

Vanliga dimman däremot är ett gudomligt filter över en ond och kall värld, ett täcke, en slöja, en spökdräkt.

Och ibland får jag en rad, en titel, i huvudet som inte släpper taget. Då är det dags, att göra en bild. Eller skriva en dikt.

Så börjar jag att  snitsla ihop en bildidé. Klipper, syr, broderar, komponerar, förkastar, får till det till slut.

Texten kommer simultant, alldeles  av sig själv. Den formar sig i huvudet utifrån den första titelraden. Inte vet jag, hur det går till, men det blir något som jag då, just i den stunden, kan uppfatta som intressant.

I detta fall kom den så fort, texten, så jag hann brodera in den i bilden. Det var en ganska stor bild, och det tog tid, att brodera alla bokstäver.

Bilden var mycket sammansatt. Det är så jag arbetar med stora bilder som ska handbroderas. Att bryta ner den, dela upp den. sen sammanfoga. Här var det långa intrikat broderade remsor, blomsterbroderier och en tredimensionell mask. Allt i mycket vitt, i grått och lite svart.

Jag visste, vad jag ville skildra. Den där känslan, när man försvinner, uppslukas.

Men konstigt nog, levde inte bilden särskilt länge. Jag hann knappt visa den, förrän jag slaktade den. Så kan det bli ibland.

Bilden fanns till så kort tid, att jag inte ens hann fotografera den ordentligt. Till och med fotot är suddigt. Rätt så, med tanke på titeln. Det är så, det ska vara. Och så var det förstås på den icke-digitala tiden. Med dia och sånt blev allt mycket besvärligare.

Fast den fanns faktiskt med på en utställning, och jag fick höra, att den var omtyckt. Det kanske bara var så, att det var jobbigt, att uppbevara en. Textil, det kan vara enerverande jobbigt, att ha att göra med. Besvärligt.

Men texten har jag kvar. Den tycker jag fortfarande om, och kanske återkommer jag till den en annan gång. Kanske skildrar den ett sinnestillstånd jag befann mig i och som jag bara kunde uttrycka på detta vis. Och på så vis vrida mig ur dess grepp.

Leva i dimma

att leva i dimma är att se

inte med ögonen

men med huden.

allt oftare ömsar du skinn. huden blir allt tunnare,

allt mer genomlyst inifrån.

Sprickorna

kan vara rispor och repor

från vandringar i vildmark,

blindskrift och ärr.

Du trevar dig fram,

du bär ditt sökande som en mantel

och ett skydd.

Sprickorna kan vara en karta

inristad i dina fotsulor.

Ibland är det vinter,

försiktigt går du på stigar

hala av is.

Sedan är det en annan årstid,

en plötslig och oväntad förändring,

du känner det med fingertopparna:

allt står i blom.

Sprickorna kan vara de ställen

där landskapets dofter sipprar ut.

Dofter om går rakt in i dig

och tvingar dina steg

från stigen.

dimma 171