Frön på gång

f 2Rfler bokstäver och prickar 063n

Fröna gror. Sakta men säkert. Jag sådde dom efter alla konstens regler och i rättan tid, och nu är jag åter igen med tusentals små grodd-barn.

Det brukar bli så, att det blir för mycket och för många. Men jag vill ju så gärna fylla trädgården med doftande blomstertobak, och hur ska jag kunna välja, när det nu finns så många sorter.

Höga och låga, vita, flerfärgade, limegröna.

Ess är inte så där  jätteengagerad i trädgårdens flora, men han älskar doften av blomstertobak en skön, varm sommarkväll.

Själv har jag uruselt luktsinne och då gäller det, att ta till det tunga artilleriet nr det kommer till dofter. Och då är blomstertobak helt rätt.

 

Så i god tid beställer jag. Och dom små färgglada påsarna kommer, med sina pyttesmå frön, som knappt syns och som är jättesvåra att så, oftast hamnar alla i stort sett på samma ställe. Ett tips är, att blanda fröna med socker och sen så. Har jag läst mig till. Men glömt praktisera.

Det tog inte lång tid, och nu trängs groddstackarna tätt tätt intill varandra.

Det är då, jag måste ingripa, med min pincett. Och välja bland alla, vilka som ska få fortsätta att gro och vilka som ska dö. All denna växtkraft som går till spillo! Att vara allsmäktigt, är inte roligt.

frön 2

I helgen var det så dags, att plantera om dom första groddplantorna i annan jord och en och en, så de kan få bre ut sig. Det ska bli 40 underbara, stora, vita blomstertobakplantor. Det borde räcka bra, så vad ska jag med de ca tvåtusen andra småplantorna till, de flerfärgade, de limegröna? Narcisstobaken?

Sen har jag den där eländiga jätteverbenan på gång, fast jag undrar verkligen. Den är bara så besvärlig. Först ska den in i kylskåpet ett par veckor, sen ska den gro under svart plast. Och de kan ta upp till tre månader, innan det syns något. Det är alltid svindlande nära, att jag hystar ut hela saligheten. Risken verkar överhängande, att de små fröna aldrig tänker växa upp.

Red_eyed_tree_frog_edit2

På danska är frö en groda. Såna har vi också jättegott om, när det är grod-tider. Vi bor nära en mosse, och dom små liven är då precis överallt. Ska man ut och gå, måste man akta, var man sätter fötterna. Dom hoppar hit och dit och fram och tillbaks på vägar och stigar. ofta ser de ut som små stenar, ändå tills de tar ett dödsföraktande skutt. Dom kommer lätt in i ateljén, om jag glömmer att stänga dörren. Sen hittar jag dom, platta, torra och jättedöda.

Och storgrodor kommer också in. Två brukar bo under vattentunnan. Ibland är en av dom i sovrummet,och i mörkret, strax innan sömnen lägrar sig eller vad den nu gör,  hör jag den pluppa omkring. Då jagar jag upp Ess, så att han kan fånga grodan och befria den.

Fast, det måste jag erkänna, dom ser inte ut som på bilden. Det där är en exotiskt groda, säkert giftig. Men mer fotogenik,än  våra brungrodor.

Lite sagoaktigt är det dock. Även om dom är tråkbruna och inte har guldkrona, det kan ju vara en förtrollad prins. Den lilla misstanken har vi väl alla, när det kommer till grodor. Fast så långt som att pussa dom sträcker sig min nyfikenhet  inte. Då kan det dessutom uppstå ett nytt problem. Vad gör man återförvandlade prinsar som skräpar omkring i ens sovrum?

Sen finns det en asagud som heter Frö. Eller Frej. En i triaden med Oden och Tor. Fruktbarhetsguden som rider på grisen Gyllengalte. Den hade borst av guld, galten. Måste sticka skönt i rumpan, denna guldborst. Han hade ett magiskt svärd som svingade sig självt, jättebra vapen i kampen mot jättarna. Men den gav han bort till svärfar, jätten  Gymer, för att få gifta sig med Gerd. Och stridhingsten Blodighove skänkte han till bästisen Skirner för att att hade hjälpt honom med frieriet. En generös typ, denna Frö. Det måste man nog vara, om man skall lyckas som fruktbarhetsgud.

En frösort jag saknar mest är busfröna.  Ett och annat busfrö har man väl mött, men förrutom de egna sönerna var nog  lillbrorsan en sort inkarnation av busfrö. Han var liksom busfrö i kvadrat. Vissa busfrön kanske slår rot och växer till sig. Andra tappar alla sina rötter och då är det slut med busandet. Så går det för vissa. Det vet jag.

george 001

Älggräs och hallonsnår

Går mig ut i skogen eller något i den stilen. En av mina vanliga svängar, det var ett tag sedan och jag vill gärna se hur allt har det. Det är ju trots allt semester och jag har tid. Tid att gå och tid att stå stilla.

Det är något avslappnat och behagligt med den här tiden på året. Sommaren har tippat över sitt krön och utförslutet ned mot hösten är svag med skönjbar. Man har väntat klart, sommaren är här och har varit på en och samma gång, liksom. Och den har blivit som den blev.

Överallt är det rallarrosor och det vidunderliga älggräset.

älggräs och rallarros

En gång i tiden lärde jag mig många växtnamn när jag växtfärgade. Det var en period man gjorde sånt, och själv gjorde jag det bara en gång. Ett projekt s a s, det var roligt (och upenbart lärorikt). Allt blev mer eller mindre vackert gulgrönt och det är begränsat hur mycket gulgrönt det går åt när man som jag höll på med bildväv ett tag.

Men älggräset är och förblir en favorit längs sommarstigarna. Googlade och kollade om det heter älggräs eller älgört. Båda namnen finns samt en hel del andra. Man lär sig mycket på Wikipedia. Att man gjorde mjöd med älggräset och att bladen doftar härligt rödklöveraktigt vilket man använder sig av när man gnider in bikupor med dem för att locka till sig svärmande bin. Och så har växtens tidigare namn, Spiraea ulmaria, gett namn åt aspirinet.

älggräs

Jag tycker den doftar underbart på sitt egna aparta sätt, har en sån vacker gräddgul, krämig färg och är så härligt fluffig.  Stjälkarna smakar minttandpetare.

Förutom älggräs och rallarros så är det tät med hallonsnår, fulla av vildhallon som ingen plockar. Jag kommer liksom inte framåt. Gång på gång stannar jag och äter ur hand i mun.

hallonhand

En annan sak jag tycker om så här års är det underbara rosabruna skimret av moget gräs som tonar bort över ängarna mot skogskanten. Man får lust att ta av sig skorna och springa i detta skimmer och få frön över hela sig.

gräs

Överhuvudtaget, vad ska man säga: Hisingsskogen är fantastisk! Den har liksom allt, från mörksvart nordisk granskog till engelsk park med blommande påskliljor på våren.

djup skog

parklandskap

Det syns inte många djur idag uppe vid 4H-gården. Det är tunt med besökare också, fast ute i trädgården bland fikabord och bänkar finns kaninburarna framställda. Hästen på gärdet verkar ha det härligt behagligt i sin ensamhet och inga ridlystna flickor syns som kan störa hans frid.

häst i lugn och ro

Näckrosorna har slagit ut i kärren och lyser överjordiskt vackert.

näckens ros

Underliga svampar har dykt upp, säregna och oätliga förutom några kantstötta kremlor. Säkert växer kantarellerna till sig i någon annan skog just nu, det är liksom väder för det. Varmt, vått. Doftande. Man borde ha en svamphund. Tankarna vandrar iväg på imaginär svamputflykt. Det får bli en annan gång.

Och just nu börjar det regna. Inte mycket, inte så att man behöver rusa hem. Tillåtande, man får fortsätta sitt strövtåg inne i sina gräs- och trädtankar.

Och hemma väntar en gedigen körsbärskaka. För där i trädgården dignar det av svarta, söta körsbär. Och något måste man ju göra med dom.

rejäl körsbärskaka

mitt blommiga liv

Det här är ingen trädgårdsblogg, men ändå:

I vintras och genom hela den smällkalla våren tyckte jag att trädgården hade vänt mig ryggen, men nu är vi sams igen.

Det som var brunt, grått och dystert kvarblivna perennrester är nu åter ett prunkande paradis. Jag tror man får säga så. Efter några år av slit, grävande och åtskilliga misslyckande så blev det något till slut. Om än inte så där tidningsperfekt, välskött och ogräsfritt, så är det ändå det blommande överdådet som syns mest just nu.

pioner

blommande pion

Stockrosorna har ingen rost i år, inte än i alla fall. Alla dessa rosor, förhoppningsfullt planterade under en massiv rosenfeber, de som inte har dött av under de senaste två kallvintrar, blommar äntligen lite så där praktfullt och insmickrande. Pionerna är definitvt mina vänner, allihopa. Det vet ju alla, att pioner kan man lita på. Inget krångel, inga uppätna knoppar, inga snigelangrepp. Lite myror som kilar omkring och inte gör någon skada. Så ska det vara.

Min trädgård är är en avvägd blandning av djungel och park. Den är förtjusande i solsken men man står också ut med den i regn. Vad kan man mer begära?

Här finns sol, här finns skugga,här finns svalka mot hettan och tak över huvudet mot regn. Det finns barfotagräs och ett badkar för kylslagna bad. Och så finns det dofter, en ständig kavalkad: syrener, gullregn, pioner, schersmin, kaprifol och så rosorna, förstås, ved som torkar i solen och nyklippt gräs. Och så grilldofter. Det hör väl också till, antar jag.

kanadaros

kanadaros

Aicha

Aicha

pion

pionpionerRosarie de L’Hayvit pion

kornvallmo

självsådderrabatt

daggkåpor

daggkåpor i mängder

vit pion

vit pion