Att springa långt och att springa fort

varv1_jpg_169293c

Så nu är det dags igen.

Göteborgsvarvet, denna folkstinna halvmara som alltid gör stan så folkligt sportigt och glittrande glad, har krävt sina förberedelser.

Har jag förstått.

Överallt har dom synts, löparna. Och speciellt nu, när vädret har blivit alltmer springvänligt, kommer dom susandes överallt ifrån.

Över stock och sten går det, på asfalt, på grus, på barrtäckta skogsstigar.

I dagsljus och i mörker.

Fast inte jag. Jag tränar inte, för jag tänker inte springa.

För tjugo år sedan sprang jag regelbundet och idogt femman i Skatås. Det var bitvis härligt euforiskt upplyftande, andra bitar var lite onödigt jobbiga.

På grund därav har jag i alla dessa år sett mig som en löpare. Inte en joggare, utan en som springer.

Den livslögnen har jag levt på ett tag. tills jag insåg hur det förhåller sig.

Att löpning är färskvara.

Men jag har faktiskt  några gånger varit med i Vårruset. Med ett gäng från jobbet.

Fast det var nästan lite fusk. Det gick mer ut på att ta sig runt de fem kilometrarna, ingen brydde sig riktigt hur.

Om man inte var i elittruppen som fick starta först.

Vi knatade mest på, ibland med lite spring i benen, men mest gick vi småmysigt  pratande.

Man fick sin medalj och en picknickkorg.

Det var alltid lite kylslaget och av och till regnade det. Picknicken blev aldrig som man hade tänkt sig.

Numera vet jag inte ens var mina tre medaljer tagit vägen. Jag tror, jag tyckte, att det var fuskmedaljer.En tävlingsmänniska som jag kräver lite mer  av mig själv för att ha rätt till en belöning.

Ett tag hade jag ersatt ute-springandet med pass på löpbandet på gymmet. Men det var lite väl tråkigt.

Enda trösten var, att jag varken frös eller blev blöt. Och så kunde jag se TV-program medan jag gick och gick utan att komma en millimeter framåt.

Jag tittade nyfiket på såna serier jag aldrig får se annars.

Dag-serier. T ex om hur familjer som lever i misär och alldeles för trångt som får sitt hus nedrivet och ett nytt chateau uppbyggt på nolltid. Familjen skickas mangrant på semester och får världens överraskning när de kommer hem. Alla blir vansinnigt glada. Fast man kan ana skräcken.

Jag skulle vilja veta vad som händer sen. När man har stökat till allt igen.

Problemet är, att jag inte längre springer snabb som en hind.

Jag springer överhuvudtaget inte längre. Det är lite sorgligt.

En gång var jag snabbast på gatan. Som flicka med tunna ben och tunna små, löjliga flätor. Jag vägde nästan ingenting och flög fram på den oasfalterade gatan som var vår lekplats och sprinterbana.

Dom andra flickorna hade inte en chans och jag sprang dessutom ifrån pojkarna också. Till deras förtret.

De försökte och försökte. Utmanade mig hela tiden, försökte rädda ansiktet och äran.

Det satt i länge. När som sextonåring kom tillbaks på besök, fick dom äntligen sin revansch. Då hade dom hunnit växa till sig, bli starkare och snabbare än jag.

Hon springer som en gudinna , sa en tränare om Susanna Kallur.

Och då tänkte jag: vilken gudinna då?

Fanns det en gudinna som höll på med sånt?

Och naturligtvis fanns det det. I den grekiska mytologin, var annars!

Hon hette Atalante. Hennes attribut är springsandaler och gyllene äpplen och hon är löparnas och romantikens gudinna.

atalante_

Kul kombination. Lite apart, kan man tycka, men det får sin förklaring om man läser på.

Det finns två versionerav berättelsen, men i stort sett går de på ett ut.

Atalante som ibland stavas felaktigt Atlante eller Atlanta, övergavs på en bergstopp i en skog av sin far, Iasion. Han var lite besviken över att hon inte var en pojke.

Som tur var såg Artemis, den käcka jaktgudinnan, det, och skickade en björnhona som tog sig an flickebarnet och uppfostrade henne.

Så Atalante växte upp till en stark och självständig kvinna, som uppskattade sin frihet och som gillade att jaga. Det hade hon väl lärt sig av Artemis, skulle jag tro.Hon hade en manlig vän, Meleager. Dom jagade ihop och hade kul. Han var lite förälskat i henne, men det var inte ömsesidigt.

En gång jagade de den calydoniska galten tillsammans, hon lyckades såra den, han la ner den och gav henne det värdefulla skinnet.

Calydonian Boar.newnew

Då gick det som det gick, andra jägare blev avundsjuka och gav sig på Meleager och dödade honom.

Efter det hade Atalante fått nog av karlar. Hennes far ville förstås gifta bort henne mot henne vilja, det vill dom alltid,  men hon var  listigare än han hade räknat med.

Och väldigt snabbfotad. Hon visste vad hon gick för, så hon lovade att gifta sig med den man som kunde besegra henne i en kapplöping.

Förlorade han, skulle han döden dö. Hon hoppades väl, att det skulle avskräcka en och annan.

Men då ville de sig inte bättre, än att det kom en som hon föll pladask för. Hippomenes hette han. Honom ville hon verkligen inte döda,  samtidigt som hon ju visste, att han aldrig skulle kunna vinna över henne.

Parnassens snabbaste gudinna.

Då tog hon till tricket med guldäpplena. Hon gav honom frukterna, som troligen inte var äpplen utan kvittenfrukter, gula, vackra och väldoftande.

Allt eftersom de sprang kastade han äpplena omkring sig, och hon böjde sig ner och plockade upp dom. Och på så vis vann han och dom kunde gifta sig.

atalante_129507 (1)

Det var väl därför hon också är romantikens gudinna.

Allt hade varit så bra, om dom bara inte hade fått för sig att älska med varandra i ett heligt tempel., Genast förargade det någon snarstucken gudom som förvandlade dom till ett par lejon.

Som, för säkerhets skull, inte kunde para sig med varandra.

På så vis skildes de åt för evigt.

I den andra versionen är nog inte så, för det finns belägg för att de fick en son.

atalante 1

Atalante hade för övrigt inga egna tempel, utan all världens löparbanor är vigda åt henne.

Tänk på det, vid nästa olympiad!

Berättelsen speglar förresten en äldre tradition med ett samhälle, där atletiska, kraftfulla kvinnor själva fick välja sina män. Och de första springtävlingar för kvinnor är från minoisk tid, de hölls på det antika Kreta.

Dagens snabbaste nu levande, till gudar gränsande människor, kommer från en annan ö i en annan del av världen, Jamaica. Usain Bolt och Shelley-Ann Fraser-Pryce. 

Den kvinnan,som har snabbaste tiden genom tiderna, Florence Griffith-Joyner dog tydligen 1998. Hon var en rasande fräck löparkvinna, med jättelånga, berömda fingernaglar.

Tyvärr var hon insnärjt i dopingskandaler på längden och på bredden, man kan alltså inte riktigt hundraprocentigt lita på hennes makalösa rekord.

Om hennes allt för tidiga död inte var en avundsjuk guds straff, så kanske det var hennes kropp som sa ifrån. Hon dog i hjärtattack, bara 38 år gammal.

En av mina författarfavoriter, Haruki Murikami, har skrivit en hel bok som heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Han inte bara gillar att röra på sig,  han som många andra, är smått besatt av det.

Men visst tänker man bra, när man springer fram, nästan inte nuddar marken, känner vindens sus, hör fåglarnas sång, känner naturens dofter.

Eller avgaserna, om man envisas med att hålla till i tät trafik.

Man kommer på saker, får underbara idéer, tror på kroppens oövervinnlighet.

I alla fall i nerförsbackarna.

Första onsdagen i juni är för övrigt National Running Day i USA. Det blir på vår  nationaldag i år. Grab a friend and go, är deras slogan. Och det helt rätt. Det gäller att få en del av den felätande cocacoladrickande befolkningenatt röra på sig. Både där och här.

Så vi kan väl göra om det till en internationell begivenhet.

En blogg om träning har en lista på 50 anledningar till att springa. Jag har inte läst alla. Jag blir så stressad.

Eftersom jag får så dåligt samvete.

Jag behöver egentligen inga anledningar. Och absolut inte femtio stycken. Jag skulle vilja springa fort som en hind igen, genom Hisingsskogen, men jag tror jag får nöja mig med promenader.

Jag tänker alldeles utmärkt bra också när jag går.

Och Göteborgsvarvet får dom andra springa. Jag ska titta på och heja.

På min äldste, t ex. Han kommer hit från Stockholm enkom för detta. Honom ska jag heja på.Sen ska jag bjuda honom på världens bästa smoothie. Som belöning.

Vid närmare eftertanke, så kanske jag börjar springa igen.

Småjogga, jogga. Komma igång.

Springa allt vad tygen håller.

Inte som en hind direkt, kanske mer som en gnu.

Springa för livet för det är det gnuer gör hela tiden.

(I alla fall i djurprogrammen på TV.)

Vatten, floder och en och annan å

vaTTe 1n


Idag tänkte jag på vatten. Vatten som flyter fram. Av en händelse tog jag fram Nina Burtons Flodernas bok igår kväll.

Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden.

Det var precis rätt.

Hon reser på Europas floder och har ögonen öppna och sinnet inställt på samband. Themsen, Rhen, Rhone. Välskriven är den också, en fröjd.

Jag lärde mig simma på en flod, som inte var en flod, jag ska alltid överdriva, det var en liten å. En å med humusrikt, brunt vatten, lagom djupt att bada i. Utan att drunkna.

Fast en gång, en underbar sommarkväll, höll min lilla bror på att drunkna. Allt vi såg var hans svarta krullkalufs, som snabbt flöt iväg. Men min mammas modersinstinkter tog över, hon hoppade i och räddade honom, snabbt och enkelt, mycket driftigt och troligen helt och hållet instinktivt.

Det var ett intressant sätt jag lärde mig simma på. Det fanns en liten sandansamling som man med lite god vilja kunde kalla en ö och mellan ön och stranden var det strömt. Vattnet liksom bar en igenom. Jag kunde kasta sig i, lita på det strömmande vattnets kraft, ta simtagen med armar och ben, och vips, det dröjde inte länge så kunde simma. Också i o-strömt vatten.

Hade jag bara haft lust och en bra, lagom stor båt, hade jag också kunnat ta mig fram på floder. Först ån, som mynnade ut i en större å, som mynnade ut i Main som i sin tur mynnade ut i stora Rhen som så småningom mynnade ut i Havet. Men det hade väl ändå varit  lite underligt, en väldigt liten minderårig på lång-utflykt till det stora äventyret.

Och vad skulle jag med havet till, då? Jag var nog mera som Aspenströms mätarlarv, som höll sig på sitt körsbärsblad eftersom världen syntes alldeles för stor och tusenmila.

Nu bor jag vid ett hav och det känns helt ok, men då hade ett hav nog tett sig skrämmande och onödigt stort.

Min mormor kunde inte simma. Det var väl ganska vanligt för den generationens kvinnor och män. Att lära sig sånt var lite av en lyx och inget för strängt sysselsatta arbetare Eller strävsamma bönder. Dom höll sig undan strömmande åar, stillastående vatten, och sjöar. Dom klarade sig. Ändå.

För oss barn var badande och simmandet en livsnödvändighet. Somrarna var varma, på gränsen till heta, speciellt i augusti. Då hade vi sommarens absoluta toppnoteringar, då var det åskvädersvarmt, flimrande och dundrande. Då behövde man vattnet: sjöar, dammar, åar, kommunala simbassäng. Då var vi i, hela dagarna.

Stället vi gick till hette Runzel. Det betyder rynkan, sånt man har i ansiktet. Troligen gjorde ån en krök där. Det var i vilket fall ett paradisiskt ställe. Där kunde vi härja ostört, obevakade och trygga. Stoja, stimma, leva rövare. Lära sig simma.

På stranden växte det såpnejlikor. Om man tog av bladen och gnuggade dom, bildades grön skum. Som innehöll saponiner. Tvålämnen. Som man kunde tvätta sig med. Det var roligt. Tvål som växer längs vattnet. Som gjort för skitiga småungar.

En gång fångade jag en ål där i ån. Med händerna. Den bet mig. Jag tog hem den till ett cementkar som fanns utanför huset. Där man hämtade vatten till att vattna trädgården med. Där la jag ålen

Dagen därpå var den borta.

Folk sa, att ålar kunde ta sig fram över fuktigt gräs. Jag såg den framför mig, där den slingrade sig mot ån, över stock och sten fast mest genom daggvått gräs. Som en enveten orm.

Ibland undrar jag, om stället finns kvar. Antagligen inte på det där paradisiska sättet. Eftersom allt annat ha förändrats väldigt mycket och ganska så totalt.

Min mormor, som inte kunde simma, hotade ofta, när hon var i stark affekt, extra surmulen eller extra arg. att gå och dränka sig. Hon var extremt teatralisk. Hade jag ärvt den egenskapen, hade jag kunnat bli något stort. Men jag ärvde jag bara hennes sunda förnuft.

Och som tur var, var det bara prat. Hon var alldeles för jordbunden och rejäl för att iscensätta sånt. Hon kunde stänga in sig i sitt rum i stället och sura ett tag, men hon kom trots allt ut igen, levande.

Drunkningsdöden var annars något välbekant. Min mamma hade lärt sig några häftiga skillingtryck och där var det  bl a en flicka, Marie, som hade hamnat på fel sidan av gatan, så att säga. Hon hade blivit av med ett och annat, sitt rykte, sin heder, sin jungfrudom. Och det slutade alltid mycket sorgligt, att hon skulle dränka sig. Och sitt lilla barn. Men först satt hon en stund och grät vid flodens strand. Och sen var allt hopp ute, tårarna hade tagit slut, och livsviljan. Då dränkte hon sig. Till min ständiga fasa.

Drunkningsdöden lär inte vara så farligt,  sägs det. Det tror inte jag så mycket jag vill. För mig är den traumatisk och obehaglig. Behäftat med sturska mormödrar och sorgliga melodier. Och med viss fara för eget liv. Ibland ville mormor inte gå i vattnet ensam utan skulle ta mig med.

Jag var ju trots allt hennes älsklingsbarnbarn. Sånt förpliktar.

Tomma hot, men lite, lite traumatiserande.

Så drunkning var en realitet för mig. Vattnets godhet och vattnets grymhet. Att bära barn genom en strömmande passage, att sluka mormödrar och lösaktiga flickungar. Och oskyldiga bebisar. Sånt inger respekt. Vattnet har makt. Det kommer från avlägsna källor, det flyter iväg mot stora havet, och på vägen hittar det på ett och annat.

Ville det sig riktigt illa, efter mycket regnande av nästan bibliska dimensioner,  blev det översvämning. Och delar av skolvägen raserades av vattenmassor. Ån blev en flod och intog sin gammaltestamentliga bredd och djup.

Inte blå, som Donau, inte glittrande och faderligt som Rhen, med älvor och vattennymfer, utan  lika humusbrun och stillaflytande som vanligt, bara lite pampigare, lite bredare.

Jag skall läsa Nina Burtons essäer.

”Den här gången vill jag följa de ådror som fått Europa att pulsera av liv och som även har del i mitt liv. Jag vill skriva flodernas bok.

Också de speglar något av mig. Vi delar det vaga minnet av källor, liksom vi delar glömskan, otåligheten, uthålligheten, vilan i att färdas och lusten att känna på allt i vår väg för att sedan fortsätta mot något nytt. Formade av vår omgivning trevar vi mot något vi bara vagt kan ana. Mitt i vår envisa riktning har vi en gränslös frihetslängtan. Vi rör oss i en djup tid som är mer geologisk eller existentiell än privat, och vårt nu är mättat av det förflutna, för vi känner samband med allt. Ja vi förstår varandra, floderna och jag”

Visst låter det fint. Jag ska läsa och jag ska minnas min lilla å. Som lärde mig simma.

364_1

min hemstad med sin å

Rötter

R fler bokstäver och prickar 052T 1Te 1R

Dags för naturalfabetet igen, för idag ska jag skriva om rötter

Det tänkte jag ut igår, och precis då slog synkroniseringen  till och jag hörde någon fundera kring detta, hur landskapet, där man är uppvuxen, påverkar en som människa. (Det var i ljudboken På stort alvar, en novellsamling av Johan teorin)

De som växer upp på slättlandet, där landskapet brer ut sig i en aldrig slutande evighet, visst blir hon en annan människa, än hon, som växer upp långt nere i en djup dal, omgiven av höga berg som stänger in och gör något totalt omöjligt med horisonten, flyttar upp den långt, långt över ögonhöjd.

(När vi en gång bilade genom Gudbrandsdalen i Norge, kändes det klaustrofobiskt omöjligt för mig, bara tanken, att bo och leva sitt liv där.)

Eller en skogsmänniska, inte har hon samma sorts längtan i sig som en som lekt vid stora havets rand?

119

Där jag växte upp var det kulligt och marken var av sand och det växte skogar av tall. I den magra jorden trivdes potatis, sparris och rädisor. Skogarna var luftigt glesa, raka stammar med kronor högt uppe i det blå.

Där var det lätt, att borra ner sina rötter och växa fast.

I skolan fick vi lära oss om skillnaden på tall och gran. Granen var liksom lite finare, även om det inte sades rakt ut, förstod jag det. Den ville ha bördig jord att klamra sig fast i med sitt utspridda rotsystem. I den magra sandjorden klarade sig tallen bättre, med sin pålrot, som borrade sig långt ner som  gjorde, att trädet stod kvar, även i stark vind och lättare storm.

Jag skämdes lite över våra tallar, som var så anspråkslösa och utan krav på bördighet. Som nöjde sig.

Blev jag också så, kravlös, nöjd med det jag fick och hade? Var dessa tallkotttyskar runt omkring mig bra förebilder för ett undrande litet barn som gick och småskämdes på grund av en viss biton av nedlåtenhet under lektionerna som handlade om inhemska träd?

Man har sina rötter där man har dom.

Man hör till det landskapet man fötts in i, antingen man vill eller inte.

Jag älskade tallskogarna och allt vad de erbjöd. Svamp, bär, lekutrymme, klätterträd. Vi lekte t o m med granbarren. Och de underligt formade tallkronorna bildade märkliga silhuetter på natten, figurer och otyg jag var rädd för.

tall1

Här hemma där jag finns nu har vi inte direkt problem men vi älskar liksom lite olika sorts landskap. Ess gillar havet, måste vara nära vågorna och båtarna, och vinden som sveper  över vattnet eller ylar i riggen. Olika sorts vågor och vädersystem som gynnar bra segling.

Han vantrivs med skog, gran eller tall, han vill inte vara där.

Det är fullt med småkryp och saker som sticks. Fast han följer gärna med och plockar svamp. Det är lita av jakt över det.

Jag har lärt mig tycka om havet, fats det ligger helt utanför min medfödda begreppsvärld. Dalsländska storskogar däremot är bra och igenkänningsbara, även om det är mycket gran.

När det gäller havet handlar det mer om upptäckarglädje och förtroende för ess seglarkunskaper.

Även om jag inte har några vattenrötter att tala om, dyiga åar och stillastående dammar är inte vatten att räkna med. Inte jämfört med havet. Men jag har jag lärt mig att trivas med dessa ändlösa vattenmassor.

Blir man uppryckt ur sitt sammanhang, gäller två saker:

1 man kan tyna bort och dö.

2 man skaffar sig luftrötter och lär sig hitta näring där man får tag på det.

Luftrötter är bra. Lätthanterliga. när man väl vant sig. Man slänger iväg dom åt olika håll och har kul under tiden.

Man klänger sig fast på befintligt.

Man blir en lian. En lian i svenska urskogen och en alglian ute på havet.

En gång , precis när jag hade slutat på Konstindustriskolan, gjorde jag en serie små, broderade barndomsminnes-bilder. Jag hade väl ett behov, att fästa fast det, så att det inte gick förlorat, det jag ville minnas.

En av bilderna hette Tarzan i tallarna. Det var minnet av när vår mor tog oss ut på skogspromenad, oss barn, och lilla, fula hunden.

Vi hittad en härlig, solig, varm glänta, i den heta sommaren, inne i tallskogen. Mor grävde en grop i sanden åt hunden, så att han fick en sval plats, att vila i medan vi alla lyssnade, när hon läste högt för oss ur Tarzan-böckerna.

Där, i den sömnigt varma sommareftermiddagen: man känner den goda terpentinlukten från tallarna, man känner den varma sanden under sig, och  dörrarna slås upp på vid gavel in till fantasins rike.

Det är då man låter sina rötter växa sig starka, neråt, in i sanden, för någon mylla att tala om är det inte. Sand eller inte, fattigt och enkelt och anspråkslöst. OK, men tryggt och hemtrevligt. Så länge det nu varade.

tall3

palmsöndag och inte en boll någonstans

palmsunday_143397820

 

Plötsligt slog det mig, idag är faktiskt palmsöndagen, det är ju precis en vecka kvar till påsksöndagen. Solen skiner förförisk, löftesrik, men det är en bitande vind vid havet och det känns som att långt till våren.

Jag letar förstrött bland vissna perennrester efter spår av begynnande liv. Sånt där brunt och tråkigt och risigt som påminner mig varje dag om, att jag förväntas vara därute i kylan och förbereda. Bereda vägen för det som komma ska. Och visst, det börjar synas pionknoppar, alltid först på plats, alltid i frontlinjen, beredda att ösa på. Välkomna, små knoppar. Må solen stå er bi.

Palmsöndagen är annars den dagen då det bereddes väg för Herren där han kom ridande in i Jerusalem på sin åsna. Vad gäller kyrkoåret går det undan. Knappt jag har fått rullat ihop och lagt undan julbelysningen som prytt buskar och träd i trädgården, förrän det är dags för intåget i Jerusalem och, inom en vecka, dags för Golgata.

Jag vet ju, hur de tänkte, kyrkfolket, då det begav sig. Det gällde, att lägga tunga kristna helger på de levnadsglada, hedniska festerna, midvinterblotet och vårens fruktbarhetsriter. Harar och ägg, jojominnsann.

I den gudsförgätna, (nej, det var den nog inte) lilla staden där jag växte upp, med sin tungvrickar-dialekt, hade palmsöndagen förvanskats och i folkmun blivit till boll-söndag.

th (3)

Alla barn, stora som små, fick var sin nya boll den dagen. Det var roligt och efterlängtat, för det betydde, att man kunde vara utomhus igen, i knästrumpor, och kasta sin nya boll mot husväggar, eller rakt upp i luften. Våren hade kommit, värmen, videungarna, doft av solvarm jord.

Mormödrarna, och säkert en och annan farmor, virkade enkla bollnät till våra nya bollar. Mina var alltid gula, så som jag minns det. Enkelt bommullsgarn, enkla luftmaskor. bollnät

Nuförtiden behöver inget barn bollnät, bara de som tränar och har handbollar och basketbollar och sånt att släpa på.

Men våra bollar var sagobollar. Lite olika stora, men alla med glada, fantasifulla bilder eller mönster på. Tjusiga bollar, som man kunde jämföra. Det var alltid någon, som var finast. Förstås.

Sen höll vi på med boll-lekar och spel där alla barnen på gatan deltog. Länderkrig, Hallihallå, allt möjligt, som vi kunde reglerna på och som vi höll på med tills den blå vårskymningen föll.

Barn var enkla varelser då, med enkla nöjen och i stort sett självgående i sina självreglerande lekar.. Alla kunde vara med, småsyskonen, storsyskonen, pojkar, flickor. Aldrig några vuxna. Dom fanns inuti husen, lagade mat och skrek oss hem, när dom tyckte det kunde räcka.

Ibland fanns sura gubbar, som gnällde, för att vi väsnade. Och blev ännu surare, när bollarna hamnade över staketen inne i deras trädgårdar. Men dom hörde liksom till. Vuxna har väl alltid irriterats över ungarnas stoj. Det är det stojet är till för. Att påminna de vuxna om andra världar.

Nu för tiden får jag aldrig några bollar. Jag har en sån där jätteboll man kan träna på. Den kan studsa ganska häftigt, om man provar. Men det brukar sluta med att något går sönder. Som om en rymdkropp landat i vardagsrummet. Inget att leka och hålla på med. Bara träna, och akta den för vassa nålar, som kan finnas på golvet här hemma hos mig. Så att den inte exploderar.

Våra sago-bollar exploderade aldrig. men de åldrades. De blev liksom matta, trötta och krackelerade. Så det var bra, att det blev en ny på palmsöndagen varje år.

Solen rullar som en skimrande guldboll mot horisonten allt senare för varje dag. Släpljuset gör, att det glittrar i grenverket.

Som ett vårens leende mellan de ännu avlövade träden. Ett löfte. Snart.

Och så ser jag jättetydligt, att fönstren behöver putsas. Verkligheten tränger sig på med alla sina åtaganden. Som vanligt.

 

 

speglingar och avgrundsdjup

045

Jag vet, att det finns fler än jag, som älskar att fotografera vattenpölar. Och i en regnig stad som Göteborg, har man alla chanser, att leva ut sin passion. Här finns det finns gott om vattenpölar.

pöl 2

Det är dom magiska världarna som jag får en skymt av, som jag försöker komma åt. Dessa små återspeglade brottstycken av det som omger mig, som vattnet slukat och nu låta mig bara skymta, suddigt färglagt, lite förvrängt, och långt, långt där nere, den uppochnervända himlen.

Pölarna kan vara väldigt små, och många, och förrädiskt glittrande, eller oöverstigligt breda, som man får kryssa runt för att inte bli blöt om skorna. Som vuxen har man ett ansvar för sina skor.

025 IMG_0587

Det kan vara mörka, hotfulla hål.

Eller solbelyst flytande guld. Som jag hittade i Danmark en solig novemberdag längs havet. En radda av gyllene solar längs min stig.

IMG_4748

Det kan vara våt asfalt, som speglar stadens ljus, precis som på femtiotalet.

11-05-28 2

Det är inte bara det där med skorna, som vuxen skulle det inte likna nåt, att ge efter för lusten att sprätta omkring lite i pölarna. Det skulle se tokigt, oförståndigt och otillåtet infantilt ut att hålla på så.

Att klafsa omkring i vattenpölar och komma hem blöt och lagom lerigt är barnets obestridliga rätt.

Fast jag vet inte, om alla barn är av den sorten, att de dras till och ner i vattenansamlingarna.

Jag var definitivt inte sån. Gatan där jag bodde var på den tiden inte asfalterad, underlaget var av det rätta slaget för att vattenpölarna skulle ta över när det regnade.

Och även  där regnade det allt som oftast, evinnerliga höstregn, sirligt hoppfullt vårligt strilande, tunga högsommaråskregn med regndroppar stora som en jättes tårar.

Dom vattenpölar som då bildades, av åskregnet, var inte farliga. De var varma som badvatten och grumliga och helt utan förmåga, att spegla himlen.

Dom kunde man lugnt och tryggt hoppa omkring i med nakna fötter medan regnet sköljde av oss sommardammet.

IMG_4719

Dom andra pölarna däremot, de var dom jag var rädd för. Stora, vida pölar på marken, himlen och molnen långt där nere, miltals ner i ett djup som jag uppfattade som ändlöst.

Oskyldigt blått, javisst, vita, oskyldiga moln, men allt var en fälla. Jag visste. Jag skulle falla mot evigheten.

Var hade jag fått den idén från? Var det återigen sagorna som spökade, där små flickor ramlade ner i brunnar och hamnade på okända ängar i en okänd värld, där gummor tvang en att skaka sängbolstrarna och täckena och kuddarna, så att det snöade på jorden?

Man kunde få många, underliga idéer. Och man kunde aldrig vara säker. Det som såg ut som ändlöst djup, kunde vara ändlöst djup. Det fanns inget slut. Så var det. Jag skulle hamna i uppochnedvända världen.

Lite, lite sitter detta i. Jag har kvar fascinationen över dessa markspeglar som skulle kunna vara förrädiska luckor ner mot evigheten.

Jag vet, det är cirka en centimeter vatten, sen är det blöt, lerig mark.

Men på något vis var det roligare, när möjligheten fanns att råka ut för något fasansfullt.

11-05-28

Minnesluckor: att tappa tron (på sig själv)

image

Minnesluckor, det är det där mentala fönstren, som plötsligt kan slås upp.Ibland på vid gavel, ibland bara på glänt. Så att man anar någonting. Det kan vara något bra, något behagligt. Det kan vara något skrämmande, som man undvikit jättelänge. Eller något fasansfullt, som förändrat ens liv.

Bilden ovan är en buddhaboard-bild. Man tecknar med vatten på en skiva klädd med något som liknar ett läskpapper. Bilden träder fram som tecknat med tusch, sen försvinner den långsamt, torkar, löses upp.

Tanken är zenbuddhistisk, man ska skapa i stunden och vila i nuet. Sen är allt borta, och man måste teckna något nytt. Nu är det ju så, att man kan lura sig ut ur det zenbuddhistiska genom att ta ett foto varje gång. Då får man så småningom oändligt många buddhaboard-bilder. Som är bra att ha i alla möjliga sammanhang.

Bilden ovan passar till det jag satt och tänkte på. Minnesluckan, som slogs upp.

När jag var barn och tänkte på mitt barnsliga sätt, trodde jag på fullt allvar, att alla tyckte om mig. Det var så löjligt självklart, att jag nästan skäms, när jag egentligen redan då och ännu mera nu, vet, att så inte var fallet. Troligtvis tvärtom. Så fanns det ganska många som var klart emot mig. Som min lärarinna i småskolan, som var en häxa sänt av djävulen.

Men trots att mycket pekade på motsatsen, trodde jag det. För att jag antagligen hade fått huvudet vridet lite snett av alla sagor min mor matade mig med, när hon var på det humöret. Alla snälla var eller blev, prinsessor. Och jag ansågs vara snäll. Det beror naturligtvis på, vad eller vem man jämför med. Jag hade några familjemedlemmar som var klart värre däran vad gäller snällhet och lydnad. Men jag ansågs snäll och lättmanövrerad, vilket fick mig i min barnsliga enfald att tro, att jag a: var en förklädd prinsessa och b: var  allmänt omtyckt och älskad.

Denna uppenbara vantro hjälpte mig mycket genom livets första blindskär och höll mig borta från att bli allmänt olycklig.

Därför minns jag den dagen så tydligt, i tidiga tonåren, när det plötsligt stod helt klart för mig, hur tydligt som helst, att verkligheten såg lite annorlunda ut. Att man alls inte fick allas kärlek så där självklart serverad på ett fat. Att det fanns de, som inte tyckte om en och som aldrig skulle göra det. Tanken kom ur tomma intet, ingenting hade föranledd den, den bara var där. Som en kall hand la sig insikten kring hjärtat.

Men bara en kort stund. Det var en aha-upplevelse, och jag var klok nog att förstå den. Redan då.

Sådana insikter är fruktansvärt nedbrytande för den mödosamt uppbyggda självkänslan och för ens tro på livet. Men framför allt är den bra. Man fattar, vad det innebär, att växa till sig. Att man får bygga om sin tro på sig själv, se på sig själv i verklighetens ljus och jobba lite mer på, att förtjäna folks välvilja.

Som barn är det bra, att ha allt för stora tankar om livet, om det funkar som ett skydd. Men sen mår man bara bra av, att se sanningen i vitögat. Man får ta ett litet steg i sidled och accepterar att man inte är världens medelpunkt. Det, om något, är värt att lära sig. Förr eller senare.

Vällkommen till spinnahalm

När jag var elva, försökte jag skriva mig till en lyckligare barndom. Mina förebilder var få, mest liknade det Enid Blytons böcker.

Det var förstås blåögt och lite patetiskt, men det var ganska effektivt. I stunden i alla fall, en handfast fiktiv värld som jag skapat åt mig.

Nu har jag denna blogg i stället, jag får skriva av mig igen, även om behovet att maximera lyckan inte är akut. De som fick läsa min dåtida litterära försök tyckte i allmänhet att det var spännande, även om en hoppade över mina långrandiga naturbeskrivningar för att komma till själva saken. Men jag vill gärna säga som det är, här kommer det att bli en och annan naturbeskrivning. Det är trots allt natur jag stöter på på mina  långpromenader i skog och mark här i min omedelbara närhet, när jag reser eller när vi seglar. Då är det gott om natur, överallt.

Jag gillar också att ta bilder. På allt jag ser. Fast mest på sånt som inte störs av min påflugenhet. Jag har också en ganska så blommig trädgård som erbjuder ett och annat motiv, föutom naturen. Hela året om.

För att återgå till barndomen, så inte blev den lyckligare, i det långa loppet. Men så här långt senare, finns där ett lite disigt, förklarat skimmer över den, trots allt. Mycket jag upplever nu, anknyter på något sätt. Minnen klirrar till som små spröda klockor, ibland knappt hörbara. Man bär med sig, så är det. Och då tänker jag att det är bra att skriva ned sådant som dyker upp i tankebruset. Det flyktiga, det lite magiska, det som är svårgripbart.

Jag läser också en hel del. Ett intresse som började med Blyton (i brist på andra böcker, så var det då) har växt till sig. Jag har precis läst ut en liten tunn bok, på tyska, av Jürg Ahmann. ”Mutter töten”. Den var mycket gripande, lågmäld och lite sorgsen. Om en sons förhållande till sin mor i olika skeden i livet. Där fanns en ganska traumatisk barndom, det fanns så att säga något som slog an stränger hos mig. Så då är jag åter tillbaks där jag började.

Tyvärr skrev jag aldrig upp ordentligt, men där fanns ett formulerat tema, ungfär så: om livet som kom, och livet som gick och livet som aldrig återkom. Det är vackert, och sant.

Låter det sorgesamt? Nåväl, någonstans måsta man ju börja. Dags att spinna halm till guld. Lite försiktigt, så här i början. Men ändå.
Här satt den lilla, i evigheter. Och så var den plötsligt borta, just som jag skulle förbarma mig över honom.