Eldsjälar

 

images-15

I morse, lagom till frukostgröten, kom ännu ett meddelande om en brand i ett tilltänkt flyktingboende. Helt nära, i Floda.

Det är eldsjälarna som brer ut sig. De som i sin bottenlösa njugghet och med förkolnade hjärtan brer ut sig i nyhetsflödet. De som i sin urbota dumhet bränner tilliten till människan förmåga att överbygga mardrömmarna vi alla befinner oss i nu.

Hur ar vi hamnat här.

Och hur har jag blivit så förstockat ovillig att förstå och förlåta och begripa dessa handlingar.

För att det finns gränser för allt.

Det finns hur många bra förklaringar som helst. Hur rädslan och oron och vad vet jag griper tag i folk, hur eldsjälarna känner sig hotade, kringsnärjda, överkörda, ohörda, övergivna, bortkomna, övergivna, snuvade på konfekten.

Hur helt totalt omöjligt det är för dem att greppa det som händer,  hur deras värld raseras.

Vilken värld? Vilken av alla dess parallella världar är det som raseras av att vi omöjligt kan stå oförsonligt kalla inför folk på flykt?

Och det är precis här och nu min förmåga att förstå tillintetgörs.

Jag slutar med det nu.

Jag tycker inte synd om er längre, ni förfördelade krakar.

Er rädsla är en spott i havet i jämförelse.

I jämförelse med den nöd, både materiellt och själsligt, som knackar på vår dörr.

Jag ser framför mig människor, ett folk i folket, som helt förlorat perspektivet. Empatin, förmågan att förstå vad verklig rädsla, genuin fasa, är. Som ser problemet men som inte vill vara med.

Jag vill inte heller vara med. Med er, som värnar så om en så krampaktigt desperat myt.

Dag för dag, timme för timme, gör ni tillvaron till en trasa för oss andra. Minut för minut raserar ni ett samhällsbygge, som en gång skimrade av tilltro och solidaritet. Nyliberalismen har kört över er, manglat era själar till slamsor av misstro.

Ett parti vill gärna ta över, det gör sig till tolk för den kollektiva erfarenheten, tar till teatraliska utspel och rider fram på fruktans hästar, piskar och driver på.

Romantisk dravel, nationalistiskt och reaktionärt hokuspokus:

Låt oss stå enade – men på våra villkor.

Så här skriver den begåvade unga polska författarinnan Olga Tokarczuk i essän ”Återigen börja vi likna en stam”:

”En av psykologins teorier går ut på att extremt traumatiska situationer, individuella såväl som kollektiva, kan leda till en  abaisssement du niveau mental – att den mentala förmågan sjunker. De rationella försvarsmekanismerna försvagas, intellektet ger vika för det kollektiva psykets mörker. Skuggorna brer ut sig och gammal spindelvävstäcckta rädslor och spöken återvänder oavvisligt som tvångsmässiga och obotliga besattheter. Dt skräckslagna undernmedvetna famlar efter mening, låter sig lugnas och sänker garden. På nytt gräver det fram gamla tolkningar, fogar sig i de färdigstansade  åsikternas ofrihet, uppger sin tankeverksamhet. Dess förmåga att stå emot övertalning och manipulation försvagas — Det visar, i vilken omfattning den gamla myten alltjämt har oss i sin makt. Den som förmår ena oss endast genom människooffer, likkistor och kyrkogårdar. Den som grymt och hänsynslöst manar nya generationer till hopplös strid och som hyllar deras offerpositioner  på ett sätt som smittar ner de kämpande med smaken av nederlag innan striden eller spelet ens hunnit börja. Den som bidrar till en något svajigt självuppfattning – ena gången en alarmerande känsla av närmast total intighet, vid ett annat tillfälle ren megalomoni, för både dessa ytterligheter söker och finner stöd i myten. Det är ett sätt att tänka som kräver sina offer – ja, som livnär sig på blod.

Återigen börjar vi likna en stam, dansande runt sina gamla totempålar; likgiltig för de levande, endast i stånd att uppskatta de döda.”

Och hur ser den politiska scenen ut där där de dansande lämnar sina dyiga bruna spår?

Så här fortsätter Olga Tokarczuk (och hon talar specifikt om Polen. men underligt hur väl det stämmer också här)

”…politiskt stagnation, olösta problem, ältande och avsaknad av nya perspektiv som politiken befunnit sig i på sistone  – med  de politiska partierna hypnotiskt och med ömsesidig ovilja stirrande på varandra … För övrigt känner vi bara alltför väl till detta samhällstillstånd av entusiasm, berusning och svårdefinierbar känslosamhet, där en mycket tydlig bevarad beståndsdel dock är uppdelningen i Vi och Dom.

Och vi har inget att sätta emot, eller?

Inget nytt, inget som förenar oss bortanför dessa häxberättelser?

Så många som försöker och som kämpar, som försöker.

Ni är dagens hjältar.

Framför oss dyker de upp, de kollektivt kränkta, som slickar sina martyrskaps oläkta sår, som river i sina sårskorpor tills det åter blöder, rött och blått och gult och äktsvenskt.

Jag blir så trött, så less och nedslagen och betryckt.

”…hur sköra och anakronistiska fundamenten är som vårt samhälle är byggt på. Bilden av den demokratiska, moderna samhället visar sig vara en tunt påstruken fernissa. Därinunder flammar alltjämt stammens irrationella energier, som till råga på allt nu hänsynslöst utnyttjas i den politiska striden.”

Nej, det är inte flyktingsförläggningars edsvurna förgörare, det är inte er vi behöver. Det ni gör, det är inte det som bygger ett folk. Det är ren och skär idioti.

I mina ögon är ni fula. Jag tycker ni är genomfula: i trynet och i själen. Hjärtlösa kryp, med er rädslas enkla lösningar.

Jag bara känner så, jag rider vilt på mina egna fördomar: må sannfinnländarna supa ihjäl sig i sina ödsliga, andefattiga stugor, må dumdryga skåningar ta sina gyllene, vackra veteåkrar och återinlämna sig i det gemytliga och främlingsfientliga Danmarks famn.

Det brinner i Floda – och jag har slutat tycka synd om. Jag tillåter mig från och med idag att tycka illa om.

Det brinner eldar som lyser upp skyn.

Ett förkolnat själsligt landskap är det som blir kvar.

Olga Tokarczuk slutar sin essä så här:

” Jag skriver detta med stor nedstämdhet., utan att på något sätt känna mig delaktig i den påtvingade gemenskapen. Men jag  bor ju också i det här landet och är en del av dess samhälle. Jag vet dock, att det finns många som är som jag.”

Låt oss hålla ihop. Det år vårt enda hopp. Låt oss inte släppa varandras händer!

Eld

Nu brinner broar

nu brinner skepp.

Hela städer står i lågor.

Stäppen brinner milsvitt.

Myrmark och mossor pyr,

himlen glöder.

Träd står flammande,

hus, hyddor står i lågor.

Kyrktornen är brinnande fingrar

lyfta mot skyn:

själarna står i brand.

Så mycket eld som vi har skapat,

så många lågor vi fött fram.

Hela vår värld: en enda eldhärd.

Mamma mia

 

images-11

Det är mors dag idag.

Mina söner har lydigt och väluppfostrat ringt och grattat. Ok, en skickade ett sms, men det räknas definitivt i denna min familj.

Men min mamma då? Min riktigt riktiga alltså.Hon skall här få sin lilla hyllning. Det må bära eller brista.

För det är ytterst sällan jag skriver om min mamma. Mormor, det är ok, hon tål det mesta sin lilla välförtjänta himmel, men jag dålig koll på i vilket hörn av ett eventuellt helvete min mor har hamnat i. Jag hoppas trots allt det finns ett speciellt avdelad plats i himlen för mödrar som trots allt aldrig borde blivit det.

Det känns lite läskigt, lite farligt till och med.

Som om blixten skulle kunna slå ner i datorn. Och jag har haft alldeles för mycket krångel med den för att utmana ödet. Trot sin obegripligt barnsliga livsglädje var hon alltid underligt mörk och oberäkneligt längst inne.

Lätt irriterad. Lätt antänd. Dyster aggressivitet kunde blossa upp precis när som helt, som små ständigt närvarande demoklessvärd dinglade hennes opålitliga humör över oss barn. Ett dåligt sopat golv, en borttappad vante. Det räckte.

Som mor betraktad fanns det mycket hon kunnat göra bättre.

Hon hade bruna ögon, det ena avsevärt ljusare än det andra, vilket bidrog till hennes framtoning av ett underligt väsen som kommit helt fel i tillvaron. Hon hade mörkbrunt tjockt tagelhår, underbart vackert. Det grånade tidigt och hon färgade det korpsvart. Som flicka hade hon det flätat i långa tyska flätor, som tyngde henne så, att hon gick med ständigt huvudvärk. Hennes far grät tårar av förtvivlan när hon till slut lät klippa av dom.

Hon var yngst i syskonskaran med två rediga bröder som beskyddade henne. Hon var bortskämt som få, van att få sin vilja igenom. Denna märkliga bortskämthet släppte hon, trots alla motgångar och trots att livet borde lärt henne annat, aldrig.

Hon var sin fars ögonsten, fulländad, oförvitlig.Vilket alltid har sina konsekvenser.

En gång hjälpte den ena brodern henne att gunga men han tog i för mycket och hon ramlade och slog sig. I huvudet.Efter det blev hon aldrig riktig normal, sa min krassa mormor.

Pappan klådde upp sonen naturligtvis, hårt och länge. Han var ju trots allt den med det legendariska våldsamma humöret som hade kostat honom fädernegården. Och just det genetiska arvet fanns hos min mor, inte det minsta utspätt och desarmerat av mormors jämnmod.

Att bli arg var hennes grej.

Som barn får man ta det man får. Man är sina föräldrars livegen. Det gällde att tidigt hitta en strategi som gynnade  överlevnaden.

Men:

Samtidigt som kunde vara galet arg utan minsta susning om anger management, var hon en fantasifull vacker fe full av upptåg. Hon var infallsrik, rolig och älskade att berätta och hitta på sagor. Och hon älskade att läsa högt.

På somrarna kunde hon ta oss ut på skogsutflykt. I en stekhet, solbelyst glänta grävde hon en svalkande grop i sanden åt vår löjliga lilla hund, även den något argsint, ett gläfsande spektakel som skulle föreställa en spets med mest var en vägkorsning både till utseende och humör.

Där och då läste hon sen i timmar ur Tarzanböckerna. Jag kunde riktigt se honom och hans apa svinga sig i tallkronorna ovanför våra huvuden.

När vi fyllde år bakade hon alltid en kaka åt oss. En oansenlig sak, men mycket god och med chokladglasyr.

Hon var också osedvanlig flitig och ohämmad arbetsam. Vår lilla stad var känt för och beroende av sin stora kopparfabrik. Jag tror att det var därför det fanns tre julgranspyntfabriker. De gjorde pynt av spillprodukterna.

I en av dem arbetade min mor. Hon hade dessutom extrajobb med hem. I vardagsrummet fanns en spinnrocksliknande mannick där hon tillverkade underbara silverstjärnor och vridna istappar av silvertråd.

Varje fredag fick hon sin lön för mödan. Då gick hon direkt till bokhandeln och köpte en Kalle Anka och en Fix och Foxi, den tyska motsvarigheten. Sen var det dags för högläsning hemma i soffan. Som små apungar klängde vi runt henne för att både se och höra allt. Vi fick aldrig läsa själv. Och jag tror, att hon älskade det mer än vi barn.

Själv läser jag än idag Kalla Anka, det finns ett gediget lager efter ungarna.

Jätteomoget.

Hon var omogen. Verkligen och totalt. Vissa saker i det där med att ha barn roade henne. Annat viktigt var för henne obegripligheter och ägde inte relevans. Trygghet. God uppfostran. Konsekvens. Lite pålitlig kärlek. Och helst borde det inte förkomma barnaga. Även om det var fullt lagligt och till och med skolfröken ägnade sig åt det med oförställd glädje och tysk konsekvens.

Men hon var också väldigt konstnärlig. Hon höll på för fullt att utbilda sig till keramiker, men kriget stängde skolan någon månad före hennes examen. Allt som fanns kvar från den tiden var en grå keramikhäst, väldigt bra gjort om än mycket traditionell. Med en tjock väldigt glansig  glasyr. Den skänkte hon i sin vildsinta givmildhet, ett annat av hennes märkliga egenskaper, till någon ganska orelevant person  periferin.

Troligen har jag ärvt min eventuella konstnärliga talang från henne. och det tackar jag henne för. Tack, Mamma! Även om du inte alltid trodde på den begåvningen. När min tomte inte blev tillräckligt bra enligt dig suddade du resolut ut den (vi hade griffeltavla första året i skolan) och ritade den själv. Fröken märkte aldrig något. Vilket skulle bevisas. Jag var bra.

Det var du i ett nötskal.

I skolan fick vi alltid rita de mest sockersöta och kraftfullt förljugna kort som våra mödrar skulle få på Mors dag. Det lades ner mcyket enrgi coh omsorg på detta. Som belöning för våra mödrars aldrig svikande kärlek.

För mig kändes det alltid som jag befann mig i en sorts sagobubbla. Omgiven av lyckligt lottade barn med strävsamma mödrar värt namnet. Jag präntade ord om kärlek och tacksamhet som jag på något skumt sätt inte riktigt kunde tro på. Och inte kände. Inte på ett normalt sätt i alla fall.

Visst älskade jag henne, och jag beundrade henne för det galna krutpaket hon var. Men jag var aldrig riktigt säker på om det var ömsesidigt.

Hon hade det helt enkelt inte i sig. Ibland hade hon kul med ungarna, men tidvis kunde hon liksom tröttna på sina barn. Hon kunde faktiskt adoptera bort dom, även om just det var en komplicerad historia där en lömsk förmyndare fanns med på ett hörn som utövade påtryckningar. (Ensamstående mödrar hade förmyndare för sina barn. Så var det).

Sen efter ett år blev det pannkaka av den adoptionen och lillsyster och jag var tillbaks vid modersbarmen.

Jag tror inte att min mor hade det lätt, trots allt. Hennes depressiva sinnelag stod alltid i vägen för den enklaste glädjen, som en svart skugga från svartaste skugglandet.

Ett tag var det ganska lugnt. Jag hade blivit lite äldre och under en tid var vi bundisar. jag fick vara uppe på kvällarna och lyssna på radioteatern med henne. Det var Schiller-år och jag lyssnade mig genom en massa obegripliga dramer och tragedier. Men det var spännande och kul. Jag menar, vad är väl Schillerpjäser för en elvaåring som hade tjatat sig in på mellanskolan och läste tegelstenboken av herr Schwab om den invecklade grekiska mytologin. Jag var trots allt även bundis och förtrogen med Hellas samtliga gudar.

Min mors koleriska humör bottnade tror jag i en förtvivlan över livet. Och hennes depressioner drev henne ständigt mycket när undergången. Hon blev mer och mer deprimerad och självmordsbenägen och jag visste detta och jag höll ögonen på henne och räddade henne mer än en gång med mormors hjälp.

För jag älskade henne, trots allt. Och en galen mor är trots allt bättre än ingen mor alls. Trodde jag då.

Så småningom övergav hon oss barn i alla fall. Gifte sig med sin danska äventyrare som inte ville ha oss barn i hasorna. Jag fick mina fina trevliga trygga och välkomnande fosterföräldrar. Livet fortsatte ochpå något konstigt sätt fortsatte vi ha kontakt och var vänner.

Hon tyckte mycket om sina barnbarn och gladdes åt dem. Hon var precis lika galen coh äventyrlig med dem. Men trots allt utan vredesutbrotten.

Men sen tog det plötsligt slut. Hennes liv på  denna jord.

Hon gjorde nästan allting fel men troligen fanns det rim och reson även i detta. Det blev folk av oss alla, på något sätt. Hon lärde oss mycket.

Massor med livsglädje.

Massor med galenskap.

Massor av fantasi.

Hon vässade min överlevnadsinstinkt. Sådant kan man också vara tacksam för. Det finns alltid de som har det värre, sägs det.även om jag aldrig hade lyckan av att ha ett sådant där rosendoftande förgämigejblått Mütterlein.

Kanske hade jag blivit en bättre människa, mer kärleksfull och trygg med en annan mor, en som tog mer seriöst på sin självvalda uppgift. Men man kan aldrig veta.

Que sera, sera.

Jag hade ju trots allt min starka, robusta, barska mormor som visste var skåpet skulle stå.

Så tack för allt, kära mor, det sa jag aldrig någonsin till dig. Hoppas du hör det, var du än befinner dig. En vildros är du värd, med taggar och allt. Och med underbar doft. Njut av den för jag tror faktiskt de släppte in dig i himmelriket.

På nåder. För jag vet att det var inte elakhet som drev dig. Kanske var det oförstånd.

Eller det där fallet från gungan.

Jag tror du är i din himmel.

Du är alldeles säkert lika hoppfull och lika hopplös än.

3288451_2048_1152

 

 

 

 

 

cykelfunderingar

17052015-IMG_4940

Min cykel och jag har inte det bästa förhållande, tyvärr.Underligt egentligen, för min cykel är riktigt fin. Vit och nästan ny och så heter den Darling.

Eftersom det är politiskt korrekt och helt och hållet ekovänligt och inte gör minsta skada och dessutom bygger upp konditionen så är det helt fel av mig att ignorera min cykel.

Jag har varit inne på det, för några år sedan, när jag gick in för det där med träning med liv och lust. Då tyckte jag att jag behövde en ny cykel, eftersom jag i min tävlingsinriktade iver gått sönder mitt ena knä under stegtävlingen på jobbet.

17052015-IMG_4941

Jag förverkligade cykeldrömmen genast och omedelbart för sån är jag. gJag omsatte ett gammalt guldarmband jag hade liggande i reda pengar. För tusenlapparna jag fick köpte jag darlingen, med all tänkbar utrustning och en inte speciellt klädsam cykelhjälm.

Som jag naturligtvis hatar.Jag klär inte i cykelhjälm. Möjligen skulle jag vilja ha en sådan som jag sett att Gudrun Skyman har, en eldröd med två horn på.

Sen började jag pliktskyldigast cykla till jobbet. Några gånger. Tungt var det, att ta sig över bron ner till staden. Tungt, mödosamt och svettigt.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag ville inte komma fram svettig till jobbet, även om det fanns en dusch.

Jag försökte göra det så glatt och roligt som möjligt genom att lyssna på uppiggande musik i hörlurarna. Vilket antagligen är otillåtet eller åtminstone så är det lite trafikfarligt.

Jag gav ganska snabbt upp detta idiotprojekt och återgick till att ta bussen.

Cykla verkar inte längre vara min grej, helt enkelt.

Möjligen då en elcykel.

17052015-IMG_4932

Jag minns när jag lärde mig cykla.

Vi hade trehjulingar och vi hade sparkcyklar, men små barnanpassade barncyklar med extrahjul och pedagogiskt sinnade, tålmodiga föräldrar hade vi inte.

Vi barn på gatan lärde varandra att cykla. Först schavade vi runt med gamla skraltiga och astunga vuxencyklar, alltid med tvärstång för att göra allt ännu svårare. Sedan hjälpte de äldre pojkarna till med att hålla i så att jag skulle kunna lära mig på riktigt. Det var jätteavigt och jättesvårt. Fortfarande med herrcykel som gjorde det knasunderligt att trampa, styra och hålla uppe farten samtidigt när man fortfarande var så liten som vi var då.

Någon höll i där bak, i pakethållaren, jag trampade tappert på. Och så plötsligt susade jag iväg. Pojken hade släppt utan att jag märkt det. Saken var biff, jag kunde cykla.

 

Dessförinnan minns jag åtminstone en märklig incident där jag satt bak på pakethållaren på min mammas cykel och hon rivstartade (hur man nu gör det på en damcykel) och jag satt plötsligt på asfalten, förundrad och smått mörmultad.

Min mamma gav min mormor en cykel i födelsedagspresent en gång. Innan dess hade mormor som alla andra, ett rejält, svart anonymt schabrak. Den hon fick var vackert röd.

Hon hoppade upp på den, glad i hågen, för att ta sig en provtur bort längs gatan tills gatan tog slut och övergick i lös sand. Där slirade hon naturligtvis och ramlade av sin nya, fina cykel.

Och så vred hon axeln ur led i fallet och efter det cyklade hon aldrig mer.

Hon var lite drastiskt lagt, min mormor, hon gick sällan in för halvmesyrer.

17052015-IMG_4937

Antingen eller.

Så den röda nya cykeln, den tog min mor över. Och jag fick strax därpå en egen ny cykel som var lindblomsgrön.

Med den cyklade jag omkring överallt, framför allt till skolan. Nu var jag elva år och orädd och cykel-modig. Med fartvinden i håret och jag kunde till och med cykla utan att hålla i styret.

Pojkslynglar brukade roa sig med att skruva loss sadeln när cykeln stod parkerad i skolans cykelställ. Så när jag skulle hem fick ofta ta en tur förbi cykelhandlaren som alltid och utan knot och helt gratis skruvade på den igen.

Annars var det aldrig så att man behövde oroa sig för sin cykel. Man låste den visserligen, med ett enkelt, löjligt lås. Och det fanns alltid en cykelpump fastklämd på cykeln, och en liten väska bakom sadeln med alla de nödvändiga cykelverktygen. Det var aldrig någon som tog dom här sakerna.

Inte cykeln heller.

17052015-IMG_4939

Just cykelturer med mamma är en av de trevligaste minnena jag har vad gäller vår inte alltid så problemfria samvaro. Hon tog mig gärna med ut på utflykter genom skog och mark till närliggande byar utan bestämt mål eller mening. Bara för att vi skulle komma ut. Hon på sin röda cykel, jag på min lindblomsgröna. Vi for fram i lagom takt, träden ovanför våra huvuden brusade och susade, blommande ängar och grönskande kullar for vi förbi. Ibland körde vi med ordlekar där vi for fram.

Sådant var vi bra på.

Det var den där sagoskimrande barndomens sommar, den som aldrig tog slut. Tiden var evig.

Sen tyckte jag inte det var lika roligt att cykla längre. I alla fall inte långt och i motvind.

När jag var sommarbarn på Själland i Danmark fick jag en väninna som ville att vi skulle cykla med henne upp till Tisvildeleje, långt upp på  kusten. Visserligen sägs det att  Danmark är platt och cykelvänligt, men jag fasade ändå för utsikten att kämpa mig fram upp- och nerför kullar, timme efter timme.

Trots allt, innerst inne är jag bekvm av mig. Ibland tror jag, att allt jag gör och håller på med bara är mitt underliga sätt att lura latmasken i mig.

Den gången räddades jag av välvilliga vädergudar, som såg till att det regnade hela den dagen.

Ibland har man tur.

17052015-IMG_4942

Som sent påkommet straff fick jag cykla riktigt extra-mycket när jag den sommaren jag praktiserade  på Svängsta mattfabrik. Som följdriktigt låg i  Svängsta. Jag befann mig den sommaren hos min föräldrar i Karlshamn. Så där och då tvingades jag cykla: jättelångt, fram och tillbaka, varje dag.

Det var hur segt som helst,men antagligen en skön naturupplevelseförbi blekingska fält och ängar och åkrar med raps på, fast underligt nog minns jag inget annat än det eviga trampandet.

När man är student cyklar man. När jag läste i Lund var jag en cyklande student. Jag hade ett sommarjobb där också och hela den sommaren cyklade jag konsekvent mot enkelriktad hela tiden utan att veta om det.

Men jag åkte aldrig fast.

17052015-IMG_4938

Senare i Göteborg skaffade jag mig en cykel som jag verkligen gillade. Den var brun, en Raleigh, en s k stadscykel. Det betydde, att den var liksom nätt och fin, hjulen var lite mindre, den hade en cykelkorg fram och praktiska cykelväskor på var sida om pakethållaren och så hade den  tre praktiska växlar. Varken mer eller mindre.

Jag cyklade avmätt och snyggt och anständigt på den. Upprätt och lagom snabbt.

Från denna fina lilla cykel gick jag vid ett obevakat ögonblick över till en racercykel. En Motobecane, ett fransk märke. Sju växlar tor jag den hade. Den var ju avgjort fräckare, med jättesmala, rasrena däck. Och bockstyre.

Som jag aldrig gillat. Jag fick det utbytt mot ett mer normalt styre, visserligen fortfarande racer, men jag behövde inte sitta så där krumt och nerböjt.

Cykellusten avtog men cykeln hade jag kvar ett bra tag. En olycksalig dag grävde jag fram den, en karl jag kände och jag skulle cykla till jazzklubben nere i stan. Då hade jag verkligen lagt av mig.

Jag var riktigt nervös, tveksam från allra första början och rädd för trafiken. Och mycket riktigt så fastande jag i spårvagnsspåret med dom eländiga, smala däcken och ramlade och slog knäet rejält och allt var ytterst pinsamt och förbaskat onödigt.

Så så var det med det. Inget mer cyklande för mig.

17052015-IMG_4926

Tills guldarmbandet förvandlades till en vit, stabil blank och fin femväxlat Darling. Som har fått tillbringa sina dagar i Friggeboden.

Många, många här i stan är jätteduktiga på att cykla. Studenterna, de unga. Och alla andra. Alla de som klarar att cykla till sina jobb utan att bli svettiga. Som ser snygga och fräna ut sina cykelhjälmar. Som klarar av att dra fantastiska kärror fullt med barn och ungar i.

Jag har t o m sett folk som cyklar liggandes ner.

Jag förstår inte hur dom vågar.

Jag tycker det är skräckinjagande att cykla i Göteborg. Av olika anledningar.

Det något skumt med cykelvägarna här. Ibland försvinner de bara,ut i tomma intet. Många andra delar man med fotgängarna, eller ännu värre med bilar, som förväntas köra med viss hänsyn till att det egentligen är på en cykelbana.

Som bilförare gör mig dess blandformer mycket osäker. Jag vill ogärna skada någon. Och som fotgängare vill jag inte heller själv bli skadad av snabbsusande cyklister. Som kan det där, med att cykla och ta för sig av det begränsade utrymmet.

Cyklister är lömska, tycker jag. De byter skepnad. Lite som varulvar, fast snabbare och utan fullmåne. De kan på nolltid förvandla sig, från (våghalsig) cyklist till bilist (utan trafikvett) eller till (oskyldiga) fotgängare (med hjul istället för fötter).

Faktiskt precis som transformers. Ögonblickligen och överraskande förvandlar de sig. Som bilist måste man se upp med dom. Hålla ett getöga på dom. Inte släppa dom med blicken.

 

 

 

Cykelbuden är de allra snabbaste, de flyger fram som vinden. De ser också ut som bevingade hermesfigurer, aerodynamiska från topp till tå. De är trafikens egna gudar, inget gäller för dom, bara farten, bara att snabbt ta sig fram från punkt a till punkt b. Imponerande och halsbrytande liksom.

17052015-IMG_4936

En mig närstående ung man har en cykel som är så slimmad och avskalad att den inte ens har bromsar. Jag tror inte, att det är lagligt, men framför allt är det dåraktigt. Men han klarar det, han har sina knep. Jag vet inte hur han gör, men han är än så länge vid liv.

Köpenhamn är annars cyklarna paradis. Ett av dom, numera finns det himmelska cykelstäder lite varstans i världen. I Köpenhamn finns cykelvägar som fungerar. Det var också där jag först träffade på något sådant som en cykelbana. Jag gick där på trottoaren trodde jag, intet ont anande, när jag fick ett hårt slag i ryggen av en arg förbipasserande cykel.

Jag hade spatserat omkring på cylebanan.

Det får man inte göra.

Då blir cyklisterna väldigt arga.

17052015-IMG_4935

 

 

 

 

I Köpenhamn finns också cykeltaxis. Det såg verkligen roligt ut, sist jag var där. Jag hade velat pröva, fast vi kom aldrig så långt. Nästa gång ska jag ta en sån. Det verkar så genuint miljövänligt. Och dom behöver inget ens något hö. Cyklarna alltså. 

Eftersom det har varit vår ett bra tag nu, och snart är det sommar, så har jag inga ursäkter kvar för att inte cykla. Ess har bänt ut den ur bråten i friggeboden, väckt den ur sin törnrosasömn. Nu står den där, fullt synlig i all grönska och omgiven av jublande fågelsång och bligar på mig.

Cykeln och Ess är i maskopi. Ess vill nämligen att jag ska träna och hålla mig i form. Han tycker inte att det är kroppsligt försvarbart att bara sitta och brodera.

Naturligtvis gör jag allt möjligt annat också. Men det är det onödiga sittande ha ser.  Så därför plockade han fram cykeln. En timme om dagen, ordinerar han med vad han tror är en myndig stämma. Jag försöker slå dövörat till.

Och förresten, först gäller det förstås att hitta cykelpumpen.

Och sen gäller det, när jag väl kommit igång, att precis som barnet skrev i sin uppsats: räcka ut armen och ge tecken när man ska svänga, så att ens efterkommande vet, vart man tagit vägen.

17052015-IMG_4931

Naivt optimistisk

27022015-DSC_9793

To have and to hold, broderi av Kent Henricksen

 

 

Med lite hjälp hittade jag häromdagen fram till en stor loppis.

Där hittade jag en tunn liten bok.

 

den boken hittade jag en dikt.

Och i den dikten hittade jag lite av mig.

(Det är ungefär allt jag tänkte skriva idag).

 

Naivt optimistisk

jag är väl naivt optimistisk

i min prickiga blus

Det är knappt jag hör

tidens taktfasta harklingar

påminnande

klapprande steg

jag breder ut armarna för att hejda fallet

Hejdlöst entusiastiskt

omfamnar jag nuet

Dess odödlighetsdoft är

– balsam

Jag inbillar mig

en tidlöshet

en tyngdlös trygghet

Jag är väl naivt optimistisk

men jag har lärt mig att ta varje dag

med en nypa socker

(Solja Krapu)

27022015-DSC_9798

To have and to hold, detalj, broderi av Kent Henricksen

Vargnatt

23012015-DSC_8202

 

Vargen är ett dödsaktuellt djur just nu och helst alltid, om jägarna får säga sitt.

Jag vet vad jag känner, men jag skall inte lägga mig i den debatten.

Jag har inga får, ingen hund som kan bli slagen.

I Hisingsskogen finns inga verkliga vargar, vad jag vet.

 

Mina erfarenheter av varg är från sagornas värld och säkert lätta att avfärda.

Men jag tycker det är underligt, hur man kan projicera så mycket genuint hat på ett djur. Ingen hatar björnar på samma sätt, trots att björnar kan bli sturska och mycket arga och ge sig på människor.

Vilket ingen varg gjort på väldigt länge, bortsett den där i djurparken, där något gick snett.

Men det är klart, den ger sig på människorna djur. Får. Renar. Hundar. Älgar. Det är en anledning.

Men bortom den, finns det mystiskt oförklarliga, det nedärvda magiska. Något längst inne i reptilhjärnan.

Ordlös fruktan, kanske.

 

Jag har alltid alldeles för lätt att identifiera mig med de förföljda och trakasserade och illa omtyckta och utsatta. Min empati tvingar mig att hålla på förlorarna. Det måste vara en speciell känsla att känna igen sig i hjältarna i filmerna och hålla på dom.

Jag skulle gärna vilja att vargarna inte behövde skjutas. De är så vackert vilda och sköna och undanglidande.

Så jag valt vargen som mitt totemdjur, även om det finns de som inte tycker jag är en varg,  jag är ingen flockvarelse. Jag ylar inte ens när det blir fullmåne.

Jag väljer vargen inte för att jag vill vara en varg, utan för att jag inspireras av djurets hemlighetsfullhet, dess skygga beteende, dess sociala interaktion och dess mytiska, mystiska karaktär.

Ett tag, när jag gjorde tredimensionella masker med broderi på stålduksnät, gjorde jag gärna varghuvuden.

Svarta, som skuggor, kanske lite hotfulla.

Som den på bilden.

Sen skrev jag en dikt om vargar.

Jag gjorde en bild och broderade hela texten med silvertråd.

 

Den passar bra i dessa dagar.

Det är vargvintertider nu. På många sätt.

Även om vintern inte lever upp till det med lite mer av bitande iskyla och, i alla fall inte här, där jag bor.

Det brutalt obarmhärtiga, det oförsonliga, det hatfyllda finns mer hos oss i överförd bemärkelse.

Det är människors hjärtan som förhårdnar, det är inte vargarnas fel.

Min gamla vargdikt får var med idag.

Jag tycker den passar.

 

Jag vet inte riktigt på vilket sätt, men den passar.

 

Vargnatt

 

Det går ensamma vargar omkring i natten,

hemlösa djur,

jagande skuggor.

Deras andedräkt

bränner natten till aska.

Av aska

och av sot

bygger de sina tjut,

bygger de stegar

ut

mot ändlösheten.

 

Nu vässar de tänder mot klippan

biter

i berget

så att sten brinner.

Snön smälter

och blottar avgrunder

fyllda av ben och fågelvingar.

I natt gräver vargarna ner sina själar,

river i marken,

river upp jord.

Luften faller,

faller i svarta sjok

punkterad av ögon.

Självlysande.

Springor av eld.

Stjärnglans.

Gul vrede.

 

En natt som denna

skall tiden begravas.

I vargragg

skall timmarna gömmas.

En vargsmärta

skall spännas som en hinna,

som en hud

runt sömnen

och ljud skall rulla in i drömmarna,

vargljud,

skall i natten.

 

Jag skall lyssna,

jag skall yla,

jag skall tala vargspråk

med de inhägnade hundarna.

 

Vargvrede skall fräta hål,

vargblod skall flöda.

I natten utan måne

skall jag vaka

med gula ögon,

genomlysta av stjärnor.

 

Vargtid

och vintern som en kristall i natten.

En ny doft tar vid,

en doft av is.

Vargarna står som hägringar

mot horisonten,

deras spår har frusit fast vid trampdynorna.

Förstenade,

förtrollade

inväntar de sin gryning.

 

img077

 

Stilla liv eller alldeles dött

nature-morte-CHARLEScamoin

Nature morte av Charles Camoin, en av konstnärerna runt Matisse

 

Det är sällan tyska språket överträffar det franska, men jag fördrar faktiskt stilla liv framför död natur. (Även om ordet Stilleben från början faktiskt kommer från holländskan stilleven, av stil ‘stilla’ och leven‘ liv).

Ni förstår, vad jag pratar om, konstens alla mer eller mindre yppiga stilleben, pedagogiska uppställningar, diverse arrangemang med mer eller mindre dolda agendor. Form- och färgövningar med frukter och pappformer, kuber, cylindrar, klot. Redovisningar av överflöd och rikedom eller symboltunga memento moris.

Jag minns teckningstimmarna i skolan, pedagogiska blombuketter och fruktarrangemang, stilleben vi skulle först teckna och sen måla av. Färgläggningsövningar jag alltid misslyckades med.

Jag har aldrig varit någon vidare målare.

Och konstskolans stilleben, där handlade det förstås om formlära, om relationer, om färgytor, om skuggor, slagskuggor och ljus. Nyttigt men väldigt långt från kom-ihåg-att-du-är-dödlig.

Men som sagt, stilleben gillar jag.

Stilleben.

Franskans Nature Morte låter så konstigt definitivt, så torrt och rasslande. Brunt gräs och skrynkliga blomblad. Nyss skjutna djur, harkräk och fasaner.

 

Stilleben är något helt annat. Något som dragit sig undan, inåt. Något avvaktande, men trots allt, fortfarande levande. Något som ännu vibrerar längst inne någonstans, något hemlighetsfullt.

Något som vilar och som kommer att slå ut igen.

Något att längta till för egen del.

Stilla liv.

Allt kan bli ett stilleben, bara det håller sig lugnt och harmonierar.

Stilleben-målningar är något jag kunde tänka mig samla på. Om jag hade ett lagom stort slott med väggar.

stillleben_de-heem

Stilleben av Jan Davidszoon de Heem

 

Jag har mina favoriter.

Inte de barocka överflödsstilleben. Men dignande bord, drypande frukt, dagglimmande och symbolladdade ymnighetshorn. Intensivt liv, rikedom, skryt. Massor med mat.

Mängder med döda djur.

Jakt och nysskjutna djurkroppar.

Küchenstück

Ett Edens lustgård i en hallucinatorisk galenskap, gärna med en liten grinig dödskalle lagom centralt.

ChampaigneNatureMorteCrane

 

Ett memento mori.

Som ett bi i en blombukett, som gift i bägaren. Gläds din rikedom, njut naturens överflöd, fågel, fisk och lilla lammet. Bakom det friska, det sköna, det roliga, det läckra och det levande, nyss döda – än ännu större död, din egen.

Mörka, tomma ögonhålor, blottlagda tänder. Glöm aldrig döden, var du än befinner dig, minns din dödlighet. Det finns så många av dem, ett så rikt överflöd, så de är inte ens skrämmande längre.

Nuförtiden.

Idag är dödskallar mer hårdrock än dödspåminnelser. Eller så tänker man på klapprande lössläppta skelett i glättigt övermodig dans i Mexico på de dödas egna dag.

Inbjudande trevliga. Vi samlas på gravarna och dricker de döda till.

Just dessa skulle jag inte samla på. Inte på grund av dödskallarna.

Det är för mycket matporr för mig, om man ska göra moderna paralleller. Som nutida matfotografi, manipulerade och photoshoppade i det extrema för att bli oanständigt aptitligt.

Men Paul Cézanne.

Cezanne_Still_Apfelkor

2030035a

nature-morte-aux-trois-crc3a2nes-paul-cc3a9zanne

Det är något helt annat. Han kunde måla äpplen så de blev konsthistoria.

Och dödskallar.

Att bryta ner till grundformer. Att omvandla naturens mogna rikedom till kartsur geometri. Och göra det till enastående konst.

Det kunde Cézanne.

Sen har jag Henri Matisse på min lista.

529_600_bf185_i4r

still-life-with-sleeper-1940

John-Nolan-Stilleben-Stilleben-Moderne-Pop-Art

Denna den perfekt balanserade ytans ekvilibristik. En textilares våta dröm. I många bilder är ALLT yta, centralperspektivet, bort med det, färgraseri, glädje in i märgen. Han kanske inte kände det så, men det gör jag, när jag ser hans bilder.

Sen: Paplo Picasso och ännu hellre Georges Braque.

pablo-picasso-nature-morte-aux-oursins-1946-1361824313_org

104

 

images-11

 

bilbao_braque-808

Och visst, båda gillar tydligen dödskallar. De kan sin konsthistoria.

Nu tar jag ett steg tillbaks i tiden: Spanska stilleben, 1600-tal.
Diego Velásquez och bodegones, köksmotiv med ett stilleben som huvudmotiv.

DiegoVelazquez_Viejafriendohuevos

Och Francisco de Zurbaráns bilder: prosaiska grönsaker i butter vardaglighet hängandes i underbart perfekta parabler i skafferierna.

Jag råkade vara i London när man visade en utställning med spanska stilleben på något museum, och just dessaa lämnade ett outplånligt intryck.

 

images-10

Fra_Juan_Sánchez_Cotán_001

 

 

En annan högt uppskattat stilleben-konstnär: italienaren Georgio Morandi.

Med sina klaustrofobiskt hopträngda vaser och urnor, som skrämda djur som söker skydd hos varandra. I avskalat grått och brunt, i utspädda jordfärger.

En underlig figur som levde med sin mor och sina systrar, med en lätt anfrätt brun själ, en liten fascist i pärlemornyanser.

Morandi_Stillleben_Stilllife_VD2085_g

original

 

Det är den delen av hans själ jag gillar, den pärlemofärgade. Han verkar ha en alldeles egen uppfattning vad ett memento mori är. Den skräckslagna trängseln vid dödens port.

Det var ju det stilla livet jag ville skriva om, och hamnade i måleri.

Att se överflöd och minnas sin dödlighet. Människans förmåga till klädsamt ödmjukhet.

Och vissa andra målningar är som innebegreppet mindfullness, korta stunder av stilla begrundan. Eftertanke som ska rädda oss från tjurrusningen mot döden.

En kort vila i nuet, fånga dagen och allt det där. Byt den vita kaninens livstil och kapitalistiskt övermod mot en vilostund, hängandes som ett spanskt 1600-tals-kålhuvud i en tunn tråd över tillvaron.

Fånga stunden eller är det stunden som fångar oss. Och håller oss i ett järngrepp medan tiden går över och igenom oss.

Stötta ditt trötta huvud i händerna och känn. Där inuti, under ytan finns den: dödskallen.

19_03juw

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Allting är ännu dolt bakom stjärnbeströdda dok

27122014-DSC_7456

Detta skulle ha skrivits på det nya årets första dag, igår, alltså.

Men det kom en annalkande storm i vägen.

Storm är nog den enda väderleken jag inte riktigt klarar av. Jag hyser en viss förfäran för allt vinande och knakande i träd och grenar och hus och att mina bambuvindspel i äppleträdet ballar ur totalt ochlåter som vansinnesklockor.

Jag råkade släppa ut katten lite för sent och då fick jag oroa mig för henne, att hon skulle komma hem i tid. Jag ville inte att hon skulle blåsa bort. Till landet Oz, till exempel.

Eftersom jag är ensam hemma var min största oro att vår gigantiska björk skulle fällas av stormen och ramla ner över huset. Vilket i och för sig är en naturvetenskaplig omöjlighet när det blåser från väster.

Möjligen ramlar den och blockerar vägen.

Vilket är illa det också.

 

Och eftersom jag har nu varit ensam hemma i några dagar, så har jag, på denna korta tid, lyckats vända på dygnet.

Det gör jag alltid. Och vilket just igår var alldeles utmärkt, eftersom det skulle innebära, att jag skulle lägga mig klockan fyra på morgonen (tidigast) och på så vis sova bort hela stormen.

När jag sedan vaknade, stod björken kvar och stormen hade dragit förbi.

Så var det med det dramat.

Men även om det redan är dag två idag, så är fortfarande det mesta av det som komma ska höljt i dunkel och ovisshet. Detta att inte veta, som alla andra år inneburet ren och skär förväntan är i år utbytt mot en gnagande oro.

För det är för mycket apokalyptiskt elände överallt, för många dystra ryttare, mörkermän på svarta hästar med dolda agendor.

Tolkinskt domedagsstämning utan trivselskapande och pålitliga hober att sätta sin lit till.

 

De sista kvarglömda nyårssmällarna har äntligen smält färdigt, de sista överblivna raketerna har ringlat ner lite försenat patetiskt nyårsglitter över oss och allt är ännu dolt.

Bakom isblommorna skymtar skuggor.

Som kan vara annalkande katastrofer och mörka hot. Eller gåtfulla utmaningar som väntar runt hörnet.

Kantrade nyårslöften kan det också vara. Vraken efter våra högt ställda förväntningar på bättre tider, bättre hälsa, bättre socialt liv, bättre ekonomi, bättre allt kan vara de första stötestenarna vi kommer att snubbla över.

Så här vid den artificiella skiljelinjen, detta tillfälliga stopp i tidens flöde, önskar sig de flesta en nystart.

Vi stannar upp och hämtar andan och lovar saker.

Fast inte jag. Inte nu längre.

Efter att jag slutat röka för ett antal år sedan, för gott och för alltid, finns inget lika angeläget kvar att lova mig själv. Inget som är en lika vettig utmaning. Att träna mer är visserligen politiskt och rent medicinskt helt korrekt, men alldeles för trätråkigt för att göra till ett nyårslöfte.

Hela förra året lärde jag mig att skriva med alla tio fingrar utan att titta på tangenterna.

Jag tänkte det var bra att lära sig, när jag nu skriver så mycket. Och det var något jag alltid velat kunna, ända sen jag som elvaåring fick min första skrivmaskin och gick i mellanskolan där både stenografering och maskinskrivning stod på läroplanen.

Jag misslyckades i båda ämnen kapitalt och fick som tur var lägga ner det och flytta till Danmark istället.

Men nu, efter ett års tränande kan jag det någorlunda och det känns bra och det var inte ens ett nyårslöfte. För stunden kan jag inte komma på någon ny motsvarande utmaning, vilket är lite synd men lika bra.

Det kanske vore en lysande idé att gå in för att inte lära mig något nytt i år.

Istället kunde jag ta det lugnt, andas in och ut, skruva ner veken och sitta i mental halvskymning och inte göra något alls.

Eller kan jag lägga ner min själ på att hitta en vettig utväg. Någonstans att ta vägen, i fall mörkrets ryttare kommer närmare.

Så för att hitta ett fredligt hörn i tillvaron, ställer jag  mig att stryka. Det är trots allt en av mina sinnessjuka favoritsysselsättningar. Jag gillar när rena plagg och prylar blir släta och fint vikta. Jag gillar mitt ångstrykjärn.

Jag står och stryker underliga näsdukar som jag inte sett på år och dag. Dem hittade jag längst ner i en korg när jag städade sportgardroben.

Det ena ger det andra. När använde jag en tygnäsduk senast? De är inte ens snygga. Jag stryker dem ändå. Jag stryker också en trådsliten cerise/svart handduk köpt i Tunisien för så där tjugosex år sedan.

Minnen, bitterljuva minnen.

Bakåt har man fri sikt.

Framåt är allt höljt i dunkel oro. Det kommer en vår, en sommar en ny höst. Det är säkert och det är meningen, att vi ska glädjas åt det.

Men om det blir ljusare och mörkare på samma gång?

Allt är möjligt, ungefär som det där med Schrödingers katt. Så länge vi inte tittar efter är allt möjligt.

Så länge den med isrosor smyckade glasrutan skiljer oss från morgondagen.

Så snart vi rör oss framåt, in i det kommande, börjar rota i saker, då vet vi.

Om vi lyckas hålla våra löften.

Om vi lyckas hålla ihop världen.

Vem som lyckas i spelet om världsherraväldet.

Om vi lyckas hata ihjäl varandra.

Om vi lyckas tränga oss ut ur alla våra egobubblor.

Girighet, hat, dumhet.

Förnuft och kärlek eller bara vanlig hygglighet.

Vem eller vad vinner?

 

Jag ska inte måla fan på väggen.

Jag ska måla änglar.

Låt oss alla måla änglar.

 

Och hålla tummarna och låt oss hålla vettet i styr inför detta nya, obesudlade år.

I brist på annat kan man alltid hoppas.