FOTOPROMENAD: vägmålningar

08032016-DSC_3831

Gav mig ut på en lång promenad i den tvekande, försiktiga vårsolen.

För visst är det vårsolen.

För visst håller det på att vända, dagarna blir allt ljusare: det första, tydliga tecknet:

torr asfalt.

Det är mitt allra vårligaste tecken:

Jag går på alldeles torr asfalt.

Och fåglarna sjunger sina skalor.

I mina öron låter det lycksaligt.

Talloxarna: min mormor lärde mig en gång för länge sedan hur de låter:

TSITSI BE, TSITSI BE.

08032016-DSC_3833

Solens intensitet och temperatur påminner mig.

Att jag varit med om detta många gånger.

Även vårens ankomst har blivit nostalgi.

Tillbakablicken viker inte från min sida.

Den känner igen och det känns underligt tungt.

En sorts sorg, eller uppgivenhet.

Mitt i nöjdheten.

 

På Palmsöndagen  fick alla  barn en ny boll.

Vi studsade den mot husväggen. Räknade.

Hade knästrumpor på, frös lite, men ändå inte.

 

Idag är jag ute och gå på gator jag inte upptäckt än, på tio år i området.

Jag bara följer vägen, in i ett nytt, okänt villasamhället. Återvändsgator.

Sen plötsligt kommer det en liten skog.

Med envisa snörester och gurglande porlande vatten.

 

Jag fotograferar gärna mönstren på gatorna:

Solens silverreflexer i vattenfläckar.

08032016-DSC_384008032016-DSC_383408032016-DSC_3829

Skuggor.

Klara, tydliga. Ränder.

Diagonaler.

 

Skuggor, odefinierbara. Organiska.

08032016-DSC_3871I

 

I mönstren finns figurerna, djuren, monstren.

Allt inbjuder till fantasiberättelser.

10032016-IMG_0957

08032016-DSC_3830

Det grafiska svartvita inspirerar mig, även om jag har svårt att få grepp om det.

Jag försöker koncentrera mig och tänka klart.

Jag försöker lösa problem.

Men tankarna svindlar omkring.

Leker med allt de ser, Griper tag i allt, släpper det genast.

 

Stigens  svarta streck, draget med bred pensel.

06032016-DSC_3815

Bakom det glesa staket brukar det finnas höns. Igår var de inte där, då var det fortfarande vinter.

Idag är det vår och de ute och pickar och struttar omkring.

För långt borta för att jag ska nå dom med kameran.

Fågelskrämman fyller säkert sin funktion. Eller så står den kvar av glömska.

06032016-DSC_3817

Solen målar sin bilder på asfaltgrå gator. En svartvit, vacker värld.

08032016-DSC_382608032016-DSC_3832

Jag kom inte fram till någonting vettigt. Min tankar lydde mig inte. De är som yra höns.

De bara pickar och struttar omkring.

Men vackert är det.

Att bara gå.

Myrgångare

012uLXBSfFoJ

 

Det skulle ju bli vår, den var ju på gång, så såg det i alla fall ut ett tag. Det jag undrar över är hur det gick för myrstackarna, när det plötsligt vände tillbaks till vinterläge. Jag menar själva de små krypen, även om det säkert var liv och rörelse i själva stackarna också.

Ångrade de sitt övermod att vakna upp ur vintersömnen och börja trassla omkring, på skakiga ben, lite sömndrucket okoncentrerade.

Plötsligt var de bara där igen, i sovrummet, fast vi hade silikonat igen deras ingång vid elementröret.

Vimsade in som objuda gäster,inget hade de med sig, såg sig nyfiket omkring och började sitt något oorganiserade letande efter föda. Spatserade på sängtäckena, kittlade lite när de tog genvägar över bart skinn.

Mest blev det dammansamlingar där de smet ut och in. Jag vet inte, vad de har detta damm till. Kanske till isolering.

07032016-IMG_0907

Till och med upp till övervåningen förirrade det sig en och annan ensam en, tapper i sitt försök att betvinga soffkuddarna som tornar upp sig som ett blågrått fjällmassiv, full av lömska sprickor och avgrunder. Ute äventyr, långt från sin flock, en rekognissör, spejaren, spanaren.

Jag brukar blåsa på dom som kommer kravlande, men vind och storm bekommer dom bara tillfälligt, envist , sin vana troget, kämpar den sig tillbaks till den utlagda kursen.

Jag undrar vad dom är ute efter. Vad äter myror? Liken efter alla mördade fruktflugor? Damm? Hudflagor? Kattens torrfoder?

Dom bor strax utanför, i ett parallellt universum under plattorna på terassen. Lyfter man på skifferskivorna syns hisnande gångar och välförgrenande tunnlar som leder troligtvis långt, långt ner till en diffus, mörk underjord.

Vi brukar förgifta dom, även om det smärtar i mig. Ess är mer kallhamrad. Han tror att de underminerar.

Huset.

Förhållandet.

Samhället.

Jag bodde det där året i Kalifornien som barn, där var det är behagligt att vara, varmt och skönt, subtropiskt och fullt av insekter. Alla dörrar hade en extra myggnätsdörr, så att det kunde stå öppet och luften rotera. Det höll flugfän ute. Men inte myrorna.

I alla hus fanns det en motorväg utifrån och in i köket in till avfallshinken. En mångfilig väg, oavbrutet trafikerad av myriader av väldisciplinerade myror.

Ut och in, ut och in.

Ingen brydde sig, det var som det var. Lite roligt var det, som att ha ett ytterst minimalt husdjur multiplicerat i det oändliga. Kul att titta på och undra över, svårare att involvera i meningsfulla lekar.

Myrgångar finns också inom broderivärlden. Långt innan jag hade minsta idéflinga om att på allvar syssla med det textila gjorde jag den obehagliga bekantskapen med myrgångarna. När jag kom till Göteborg höll klassen på att sy linnetabletter som pryddes med myrgångar som det kallas, detta ovanligt tråkiga, repetitiva stygn som inte gör mycket väsen av sig.

07032016-IMG_0900

Eftersom jag genast gjorde fel och bort mig när jag kom med mörkgrönt linne och ljusgrått garn (det skulle vara cremefärgad linne och svart garn) fick jag missbelåtna blickar och muttrande kommentarer av slöjdlärarinnan, hon med världen största blå, allseende ögon bakom de allratjockaste glasögonlinser.

Sånt minns man.

Jag hade turen att tappa dessa eländiga tabletter på spårvagnen, vilket inte sågs med blida ögon, heller. Jag togs för en inbiten lögnare, som fullt medvetet hade slängt myrgångarna. Jag fick sticka en ljuslila glittrig kofta i stället, vilket inte heller var roligt.

Flitig som en myra. När blir en myra inte bara en myra utan en flitig sådan?

Någon har tagit reda på det, hur många myror det behövs för att en myra ska fatta galoppen och myrgänget börja fungera som det är tänkt. Som en liten levande modul i ett gigantiskt samhällsbygge, där alla strävar åt samma håll. Där alla vet vad som gäller.

En enda myra är bara en diffus idé. Två, tre, fortfarande inget. Alla irrar åt olika håll, ingen kommunikation.

Sen pang, den kritiska massan: myrorna hakar ihop sina myrhjärnor, som ett enda stor pussel blir dom, där alla passa in i varandra. Och pusslet bild: den perfekta fungerande organism, myrsamhället.

07032016-IMG_0901

Vi människor jämförs ibland med myror. Är det alltså likadant med oss? En enda människa är bara en möjlighet. En enstörig vilding utan fasoner eller insikter. Först när vi blir tillräckligt många börjar vi fungera.

Fast aldrig lika bra som myrorna, som tur är.

Hos dom finns inget eget funderande. Inga egna idéer, även om det verkar så, när en ensam myra tragglar sig upp för soffkudden, när man tror att den vill något.

Något eget och originellt.

Hos myrorna finns inga lögnhalsar och inga sanningssägare, inga som känner för att sova lite längre en och annan morgon och inga duktighetsnissar. Inga politiker som uppviglar eller kverulerar eller kommer med förslag på lag och ordning. Inga blådårar, inga byfånar, inga lea egoister och inga altruistiska välgörare.

Inga bakåtsträvare, inga världsförbättrare och förändringsivrare.

Myrornas samhälle kan bara utvecklas på ett sätt, genom eventuella mutationer.

Och sådant sköter sig självt.

Möjligen slår det slint ibland på myr-individnivå och de blir mördare. Jag vet inte, men jag kan föreställa mig det. Våldtäkt, övergrepp, skräckspridning, medveten tortyr, nej. Men kanske kan det gå så illa att en myra börjar se rött och biter omkring sig.

De är ju väldigt bitglada. Det vet var och en som satt händerna i ett rödmyrebo vid grävandet i trädgårdslandet.

Och så alla dessa ettermyror, eländiga pissmyror. Med sin gadd som gör det extra smärtsamt när man går i klinch med dom.

De som förstörde sommarglädjen för Mumintrollet och där det krävdes en lilla My med strikt kontroll över sin eventuella sentimentalitet för att utrota dom.

Myrorna fungerar perfekt, visserligen på bekostnad av egna tankar och personlig frihet, men perfekt fungerar de. Hittar en myra något, en stor död skalbagge t ex, så vips, är samtliga tillgängliga myror där och hjälper till att få hem bytet. Hur de kommunicerar vet ingen. Antagligen så beror det på att deras hjärnor har kopplats ihop till en superdator då, i den stunden de blev en mångbenad helhet.

De har ett alldeles eget internet och trådlös uppkoppling.

Försvar är de jättebra på. Det finns t o m en speciell sort, soldatmyror, som verkligen kan sina saker.

Stenhårda, galet målmedvetna och hundra procent självuppoffrande.

De marscherar bättre än mänskliga soldater. Outtröttligt. Alltid på krigsstigen, låter det som.

Oövervinneliga.

De kan till och med bygga broar av sig själva. Genom att på ett intrikat sätt klumpa ihop sig. Som extremt skickliga akrobater

ant-bridge_2302146k
Cirkusmyror kan vi kalla dom.

Disney hade tagit fast på det där envetna marscherande, fast han gjorde om sina tecknade myrkollonier till svarta afrikanska infödingar. Som trummade sig fram och gav gutturala order. Antagligen hade han hittat förebilden hos zuluerna i Sydafrika, ett riktigt äkta krigarfolk, med en ledare, Shaka, som var lika skicklig strateg som Napoleon.

Men Disneys myrinfödingar var väldigt rasistiskt tecknade, på riktigt, mycket mer än den lilla svarta juldockan.

Sen finns vävarmyror, som kan sy ihop blad till snygga bon. De använder sina larver att limma ihop löven med. När de stryker på larverna, avsöndrar dessa ett sekret, en tunn silkestråd, som myrorna använder att sy ihop boet med. Vattentätt och fint blir det.

Det är något futuristiskt med myror och deras liv. Om en människovärld skulle fungera som myrans skulle det nog vara en totalitär vansinnesvärld. Ungefär som Nordkorea fast utan pompa, ståt och hysterisk avgudadyrkan. Och utan den där mysko damen med den fascinerande intonationen som tycks vara deras enda och allenarådande TV-hallåa.

07032016-IMG_0904

Myrsymboler använder vi mest för att beskriva en sorts oro i kroppen. Myrkrypningar, myror i byxorna, myror på hjärnan: vi blir tydligen nervösa av deras ständigt pågående aktivitet. Det är något märkligt osunt med så mycket riktad energi.

De tillhör ju gallsteklarna, släkt med bin och getingar. Men binas flit är mycket mera uthärdlig och beundransvärd för oss. Kanske för att vi har nytta av dom på ett helt annat sätt än av myrorna.

För att de arbetar åt oss.

Jag brukar låta myrarna sköta sig själv, dom som huserar i trädgården. De klättrar omkring på pionerna, utan att skada dom. Så dom får hållas.

Fast jag har förstått, på alla gifter som finns på hyllorna på Hornbach att myror helst ska utrotas.

Sen tycker jag det är nästintill lite gullig att de håller bladlöss som kor, som de mjölkar på deras söta sekret. Minimala små strävsamma mjölkbönder.

Fast: bladlössäggen får faktiskt skydd inne i stackarna och när de kläcks sätter dom genast ut dom på lämpliga växter.

Mina rosor t ex.

Ess har ont av att de finns lite för nära vår omedelbara närhet, han irriterar sig på dom när de tar sig olovandes in i huset. Så vi ställer ut myrdoser. I dom finns ett gift som de sen bär iväg till sin myrdrottning, långt nere i myrboet. Och så dör hon och med henne hela samhället.

Så går det till.

Det tycker jag är ett ojust sätt att lura dessa strävsamma stackare.

Men vad så med denna man, som gör skulpturer genom att hälla flytande aluminium ner i myrstackarna? Hur känns det för myrorna, mån tro? Jag ser ju, att de är kvar, några kryper ju omkring fullt synligt.

Tänk att göra konst av deras samhällen. Obehagligt, på något vis. Även här har myrorna gjort allt arbete. Det enda människan gör är att hälla flytande metall ner i stacken.

Då hjälper det inte att de har vassa käftar eller gaddar eller kan spruta stark myrsyra omkring sig.

Myrsyran fick jag känna på redan i första klass. Vår fröken tog ut oss i skogen där fick vi kasta en näsduk på första bästa myrstack. Sen tog vi upp den, skaka av myrorna och lukta på tyget. Det var en upplevelse.

Väldigt pedagogiskt och ett minne för livet.

Underbart är det, fast lite konstigt också, när myrorna får sina vingar och börjar svärma. Plötsligt har de befriats från mull och slit och barr och skitjobb.

Fast så är det förstås inte.

Inte för alla.

Det är bara prinsarna och prinsessorna som få flyga. Arbetsmyrorna får inte ha roligt. De finns till för att slitgörat:

grävningen

byggarbetet

anläggning av vägarna

fixa maten

vårda avkomman, bladlössen och myrgästerna

bevaka honor och hannar

transportera larver och puppor

försvara alltihop.

 

En del sorters myror har speciella slavar som de har knyckt när de var puppor.

Känns det igen? En del får fixa allt det tråkiga. På ett eller annat sätt. Oftast har de ingen talan.

Andra föds till att ha roligt.

När det är flygdags börjar festen, dansen i luften, sex, dårskap och berusning. Sen döden. Alltid denna död som väntar runt hörnet när det är som mest hedoniskt.

Flygmyror är inte en egen art, men skulle kunna kvalificeras som en egen art med många underkategorier. Dessa myror som man kan se flygandes på varma sommardagar är i själva verket nya ”prinsar” och ”kronprinsessor” ute för att para sig. När dessa har parat sig letar kronprinsessorna upp en lämplig boplats, där hon sedan gräver ned sig och lägger sina ägg. Under denna tid biter hon även av sina vingar, och blir en drottning. Hanarna däremot dör kort efter befruktningen, då deras livsuppgift är fullbordad.

 

Tänka sig, prinsar, prinsessor, bita av vingarna, herregud, kan det bli mer dionyssiskt?! Jag hade verkligen gillat om alla myror hade fått denna chans: att skåda evigheten, frihetens sötma, innan vingarna bits av. Att åtminstone i slutet, en enda gång, lyftas av egen kraft ur det jordbundna elände och det konstanta slitet.

Tänk om det skulle vara så underbart inrättat även för oss! Att vi mot slutet fick våra vingar lite i förskott, prova på änglatillvaron redan i detta vårt ynka jordeliv.

Utan utsvävningar och trassel. Bara lite skönt flaxande. Som i flygdrömmarna.

I stället för att tyna bort i skröplighet bjuds vi chansen till en sista utflykt upp i det blå innan vi biter av oss våra vingar och lägger oss till ro.

Det vore en variant.

07032016-IMG_0902

 

Jag vet en tysk författare jag tycker om. Han heter Johannes Muggenthaler. Han har kanske inte skrivit så mycket, jag har bara läst en enda tunn bok. Men jag tycker om hans poetiska stil.

Novellsamling heter Wie mann sich glücklich verirrt. – Hur man lyckligt går vilse.

I denna novellsamling fanns också en och annan dikt. Fina dikter. Den här t ex.

Om myror.

 

Nachts

 

Die Ameisen plündern.

Sie schleppen Regenwürmer

auf den Schultern,

tragen sie wie gerollte Teppiche

hinunter in den Keller.

 

Manchmal bleiben sie stehen

und schauen auf von ihrer Last:

Sterne glänzen am Himmel,

zahlreich und weiss

wie Ameiseneier.

 

Om natten

 

Myrorna plundrar.

De släpar daggmaskar

på axlarna,

bär dem som ihoprullade mattor

ner i källaren.

 

Ibland

blir de stående

och ser upp från sin börda:

Stjärnor glänser på himlen,

talrika och vita

som myrägg.

 

 

 

 

 

Alla Hjärtans dag

13022016-DSC_3623

Alla vet vid det här laget vilken dag det idag.

Den alltigenom kärleksfullaste dagen av alla.

En dag vi lånat in utifrån, det finns ju ett så stort behov av att få visa och ge och få lite  kärlek.

Speciellt nu, nu behövs en dag som denna hur mycket som helst!

(Facebook har gjort det extra lätt att skicka en kärleksfull hälsning via meddelanden., ovanför tummen upp finns det idag ett litet rött hjärta, med en pil igenom).

 

Men lurigt är det, och begrägligt.

Det kan lätt bli ännu en snuttefilt att klamra fast sig vid, när orosmolnen, oginheten, snikenheten, girigheten och egoismen tar sig an vår vardag.

När kärleken sträcker sig inte längre än näsan räcker.

När ondskan faller som regn, när hjärtan slutar sig alltmer, på allt fler.

Bommas igen, reglas, låses med flerdubbla slag.

För säkerhets skull.

När rädslan griper om sig, kring sig, med vassa klor river den, klöser den oss blodigt:

Låt oss älska varandra, vi nära och kära, denna dag som idag är. Så vi i kan fortsätta att stänga våra hjärtan för dem vi inte känner, som mest av allt, just nu, i denna stund, behöver oss.

Och vad med dem som hör till oss, och ändå: vars hjärtan, tyngt av ensamhet, för länge sedan skrapats rent på kärlek?

Som tömts på blodrött blod, som tappats i golvet alltför många gånger. Skamfilats av tiden och av slarv och oförmåga.

Som aldrig fått vad de behövt.

Som fått klara sig utan och överlevt ändå.

Oälskade. Övergivna. Urholkade.

Tomma kärl, spruckna krus.

Bortglömda, av ren oförstånd eller med berått mod.  Borttappade längs vägen.

Åsidosatta.

Gråa hjärtan, inte röda, fyllda av damm och dimma. Fyllda av sorg och ensamhet.

Dessutom:

Vi har ju alla våra ärr, våra blåmärken, våra blemmor, våra missfärgningar och smutsfläckar.

Så är det bara.

Låt oss hjälpas åt att plåstra om våra hjärtesår. Så hjärteblodet inte läcker ut i onödan.

Vi behöver vår hjärtekraft, vår empati intakt.

 

Det är ju trots allt alla hjärtans dag idag.

I morgon kan det faktiskt vara för sent.

 

 

 

 

 

 

 

Dagens dikt

främling3

FRÄMLINGENS TALAN

Min själ är ett träd

mitt ansikte ett löv

jag sjunger i vinden

dansar i full storm.

Vinden bär mig

bär mina sånger

vida omkring.

Fragment av mina ord

återfinner jag

i rännilar

idikeskanter

under de tystaste träd i skogen.

Om jag stannar

eller ger mig av

är likvärdiga handlingar.

Men tystnar jag

kommer glömskan att sluka er.

Tystnar min sång

kommer världen att gråna

dimman kommer att leva

i er alla.

Jag är rörelse

jag är ord

jag är närvarande

närhelst

jag lyfter min blick

mot den som står bredvid.

Även om jag aldrig släpper er

innanför mina ögonlocks murar

finns jag intill er.

Jag dansar i vinden

jag sveper fram

över de dödas gravar

över de levandes hus

över vaggorna

över brudsängar

in i era hemligaste drömmar.

Varje dag dör jag i eld och blod

varje dag föds jag i aska och regn.

Jag lever av nödtvång

att stå främmande inför er.

Jag är er gåta.

Jag är den som tar hand om

era glömda ord.

Jag återför era glömda sånger

till källan.

Där de hör hemma

längst ned i era hjärtans brunnar.

Så länge vinden bär min sång

så länge min själs träd

har sina rötter i er rädsla

kan ni inte undvara mig

kan ni inte undgå mig.

Jag är främlingen.

Främmande kommer jag att förbli.

Winter Wonderland

18012016-DSC_3415

I helgen blev det vinter på riktigt, det var snö och vitt och det var så in i vassen soligt. En önskedag.

Och idag vaknade vi här i väst till en värld helt begravd i det vi så innerligt längtat efter, massor med vit, underbar snö.

Winter Wonderland och julstämmning en hel tråkig månad för sent.

18012016-DSC_3420

Plötsligt är det som man minns det, barndomsdrömmar och barnboksvintrar.

Sådana här vinterdagar har dagar andra namn:

snödag

tödag

dimdag

frostdag

halkdag

fåkdag

soldag.

Och en extra dag ska vi ha, en brådd-dag. Inklämd som extra helgdag mellan f d söndag och måndag, hela vintern lång.

16012016-DSC_3301

Så i förrgår var det soldag på riktigt och alla människorna var ute och gladdes, upplivade av den skoningslöst glada solen.

(Kors vad det vimlar av mänskor idag, är det rea nej det är soldag) så skulle man kunna travestera. Det var riktigt hemtrevligt med så mycket folk, man behövde inte känna sig det minsta övergiven.

Man var omgiven. Av alla dessa lyckliga mänskliga varelser i vinterkläder och rosig hy.

Det var de spänstiga, ensliga springarna, de som aldrig ger sig, oavsett väderlek, de tvångsmässigt drivna. Men också de med nyårslöftet om en sundare livsstil fortfarande aktuellt.

Sedan så var det det trogna, tappra hundfolket.

Och de med pulkor och välpacketerade barn.

Men mest var det par som spankulerade, unga och äldre och gamla, mer eller mindre fort och målmedvetet drog de genom den vintervackra Hisingsskogen.

16012016-DSC_3338

Jag är som alltid ensam ute, jag är den som går för mig själv, inte speciellt snabbt, som stannar till, som tittar, som betraktar.

Just den här Soldagen tog jag turen ända bort dit där alla husen tar slut, där staden liksom upphör och en liten stig leder in i djupa skogen.

16012016-DSC_3337

Precis där känner jag mig alltid en anings aning våghalsig, eftersom väldigt, väldigt få går just den vägen.

Här brukar det vara bara jag, plus alla fina träd och alla de osynliga djuren.

Så snart jag känner att det finns någon bakom mig som närmar sig med ack så raska steg griper småpaniken mig i nackskinnet, jag tänker: mörkermän, mördare, pervon, galningar.

16012016-DSC_3334

Jag behöver en hund. Definitivt. Jag vill ha en hund.

Jag vill inte begränsas av misstänksamhet och rädsla. Jag vill gå just den här vägen, jag vill gå genom granskogen, ut på ängen, möta de stora stiliga ekarna med bänken under och ridån med björkar längre bort.

Jag vill gå förbi hägnen med ardennerhästarna och nordsvensken och säga hej. Utan att se mig om över axeln.

16012016-DSC_3349

Så det får bli en hund snart.

En gång, när vi skulle köpa huset, provgick jag Hisingsskogen för att se om jag skulle kunna trivas här. Jag kom ju från östra stadsdelarna, med Delsjöområdet som granne.

Jag är intensivt beroende av skog.

16012016-DSC_3348

Då mötte jag trevliga människor som sa hej och som log. Det avgjorde saken.

Numera är jag inte lika självklart övertygad om allas trevlighet. Jag är inte bara lite rädd för vanliga dårmördare, jag är minst lika skeptisk mot eventuella politiskt triggade mörkermän.

Jag har liksom blivit en aning paranoid. Och det är liksom inte jag.

Har jag lurat mig själv under alla dessa år, som tillåtit mig att känna mig trygg?

16012016-DSC_3343

Idag, denna vykortsvackra vinterdag (inte tisdag: snödag!) med snö av sällan skådad mängd, var meningen att ta åtminstone en liten promenad. Men jag valde fel kängor, redan direkt klämde och knep de så det var bara att vända om och gå hem igen.

(Det finns alla möjliga ursäkter).

Så det blev en eremitdag, en läsdag i soffan.

Det var det bästa alternativet, för att åka till centrum finns inte på kartan dagar som dessa, när staden sin vana trogen grips av vintersnö-katastrofen. Någonstans vid två decimeter snö går ju kaosgränsen.

Då bryter kollektivtrafiken ihop, det har liksom blivit en vana och ett signum för staden.

16012016-DSC_3352

Som i en grotta kurar jag ner mig i soffan med allt det vita strax utanför bakom treglasrutan. Långsamt blåtonas världen av skymningen som faller som en indigofärgad sidenskarv från ovan.

I och för sig är ju faktiskt alla dagar läsdagar nuförtiden och just nu är alla läsdagar Olga Tokarzcuk-dagar.

Jag sträckläser hennes böcker, ja, det är sex som är översatta. Nu håller jag på med näst sista och sen är det bara tusensidorsromaen Jakobsböckarna kvar.

Ingen annan författare får klämma sig in och emellan.

För att befinna sig i hennes sällskap är som att vistas i ett magiskt land tillsammans med en vän som man mer än gärna lyssnar på och som berättar så svindlande vackert och bra.

18012016-DSC_3422

Så nu har jag två polska författare jag ser upp till: Ryszard Kapuściński, den absolut bästa utrikeskorrespondenten någonsin i hela världen och  som tyvärr gick bort härom året, och så Olga T.

Det känns bra, i dessa tider när Polen gör allt för att förvirra oss och väcka vår avsky med sina kusliga politiska påfund.

Vad jag ska göra sedan, när böckerna är lästa, vet jag ännu inte, jag oroar mig redan, författarabstinens, kan man lida av det?

18012016-DSC_3421

Nu, när så mycket är tungt och spretigt att bära är det skönt att ha ett litterärt rike att dra sig undan till. Gömma sig i, några timmar varje dag.

Det är som att andas ren och stärkande luft.

Nu när verkligheten har blivit så ansträngt att till och med vädernyheterna känns skrämmande.

När man med en dåres envishet klamrar mig fast vid glitterpunkterna och glimret i tillvarons stålgrå granit.

16012016-DSC_3340

Och Olga kan uttrycka mycket så genialt bra:

”Jag växte upp under den vackra epoken, den är tyvärr förbi nu. Under den fanns det en stor beredskap för förändringar och kunnighet i att spinna revolutionära visioner. I dag  vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar. Verkligheten har föråldrats och blivit och blivit sur och vresig, den lyder definitivt under samma lagar som varje annan levande organism – den åldras.”

(Olga Tokarzcuk, ur Styr din plog över de dödas ben)

Varför kan inte världen bli gammal med stil och elegans och utvecklas i filosofisk vishet och pragmatisk klokhet? Och lära sig och reflektera och dra vettiga slutsatser? Och minnas allt den genomgått och genomlidit och allt ont den gjort och allt som blivit så skrämmande fel?

16012016-DSC_3339

Världen sprider sig som en mögelkultur på den arma jorden, som mer och mer infekteras av den absolut mest misslyckade biologiska avart som styr och ställer och anser sig ha rätt till det, att förgöra sig själv.

”Jag betraktar den genom min rädsla och trots skenat av optimism som folk naivt och godtroget tillskriver mig ser jag allting som i en mörk spegel, som när andra betraktar en solförmörkelse. 

Ja, jag ser en Jordförmörkelse”

(Olga T, Styr din plog över e dödas ben)

16012016-DSC_3341

 

Snön ligger tyst, jag har utspisat mina vinterfåglar, trastar, finkar, mesar, domherrar, skator, duvor, harar, rådjur (ja, dom låtsas vara fåglar).

18012016-DSC_3418

Jag har skakat snön från prydnadsbuskarna, Ess har skottat lite framkomlighet längs staketet så gott det nu går. Plogbilen har ännu inte hittat till vår lilla gata.

Inget kom idag, snön isolerar oss från omvärlden, man kan knappt tro det.

Vi måste inte bara bereda vägen, kanske inte för Herran, men väl för tidningsbudet och postbilen.

Trots allt, det är lugnade och tryggt att reta sig på enkla, begripliga saker.

16012016-DSC_3324

 

 

 

 

 

 

 

Hembesök

10122015-DSC_2754

”Ärligt talat kändes det alltmer frånstötande här. Det var ett fenomen som med ens förvånade henne – att människor av egen fri vilja så gärna vände tillbaka till sina ungdomsmiljöer. Men vad skulle de kunna hitta här, vad var det de måste få bekräftat – att de över huvud taget varit här? Eller att de gjort rätt i att sticka härifrån? Eller så hoppas de kanske att ett uppfriskat minne av de gamla platserna likt ett blixtlås skulle förena de förflutna och framtiden till en enda slitstark yta, tand för tand, med metallsöm.”

Så skriver Olga Tokarczuk i boken Löparna (måtte hon snart få nobelpriset, denna fantastiska författare).

Detta läste jag så sent som igår, och det klack till lite. Det beskrev mycket exakt hur det kan kännas.

Jag gjorde en kort tripp i mitten av december, hälsade på min tyska syster. Hon fyller år på Luciadagen, det var adventstider och varenaste stad oavsett storlek i hela Tyskland bjuder in till glühweinångande, korvdoftande julmarknader.

Så anledning fanns.

Plus att jag så gärna ville återse min gamla hemstad, min barndom fast punkt, tre mil bort, inne i den böljande sandiga tallbevuxna landsbygden.

Så naturligtvis åkte vi dit, jag alltid barnsligt full av förväntan. Årets julklapp till mig själv, liksom.

Roth, delstatens tror jag det var, industririkaste småstad, som på de åren jag varit borta vuxit från hemtrevliga 10 000 invånare till det tredubbla. Så mycket är förändrat, det visste jag, det hade jag ju sett förut.

Till och med den breda, gutturala, sydtyska dialekten är försvunnen från gator och torg.

men vad letar jag efter?

Det jag tror att jag letar efter, det mesta av det finns ju kvar: ibland liksom oanfrätt, men oftast märkligt främmande, som ett mynt man inte använder längre. Som att se en tiopfennig eller en tysk mark, i dessa EU-tider.

Allt är lite ömkligt, nu, när det inte längre befolkas av människor som är mig nära.

Vårt gamla hus t ex, så helt annorlunda: tillbyggt långt ner och in i trädgården och uppsnofsat med fula grå eternitplattor, nästintill oigenkännligt.

Men en ny olyckssaga inmejslat i husets minne. Hemska saker.

Helt okända människor befolkar nu vårt hus, en gång byggt av mormor och morfar. Ett hoppets och glädjens hus.

Fast det nästan genast blev ett olycksaligt, grälsjukt hus.

Rappat var det då, slitet var det. Och en stor grann blågran stod vid grinden, som morfar planterat.

Grönt var det, trädgård fanns det, träd, gunga, gräs och grönsaksodling.

 

10122015-DSC_2672

Syster

Gatorna vi härskade över finns kvar, men underligt hopskrumpna, märkligt asfalterade, med en främmande, opersonlig utstrålning.

Skogen är borta. Min skog. Min älskade tall-svamp-bär-fallveds-skog.

Floden, lilla floden som vi lärde oss simma i ser helt annorlunda ut, när vi väl hittar dit. Det som var slänt av  gräs, flodbrink av sand, frihet, sommar och äventyr, har blivit ett strövområde.

Rynkan kallade vi den, den vida kröken floden Roth gjorde, vårt paradis alla dessa heta somrarna på femtiotalet..

Pedagogisk skylt finns det nu, där man kan se vilka djur och växter som huserar här nu.som finns. Jaha.

10122015-DSC_2704

Och så har man byggt en bro över, så dagens barn slipper gå långa vägen till skolan. Min syster berättade, att hon och hennes gäng brukade gå över floden när den var isbelagt, på kalla vintern hade de en bra genväg.

Varför gjorde jag aldrig det? Varför berättade hon inte för mig?

Nu känns t. o. m. min syster lite främmande.

Så vad letar jag efter? Jag känner inte en kotte i hela stan. Jag skulle aldrig förmå mig till att hitta en enda gammal kamrat.

Så jag fotograferar grafitti istället. Något som inte fanns förut men som känns bekant och nutid. Även Roth har hängt med.

10122015-DSC_2686

Centrumet är sig likt men idag känns det som det stelnat lite i sin historiskt medeltida charm. Så välbekant, varenda hörn, vartenda hus, vartenda  korsvirkesdetalj. Konstigt nog är det lite spökigt med saker som inte förändras också.

Jag känner en krypande obehagskänsla som jag aldrig känt förut. Varför är det som om staden inte vill kännas vid mig längre?

Den känner inte igen mig.

Jag vill inte veta av den heller, förresten.

Tror jag. Inbillar jag mig.

Vill jag gärna tro.

Kanske är det bara den alltigenom gråbruna, barvintertråkiga dagen utan minsta ork att glimma till inte ens lite, lite. Så helt utan medömkan.

Men det är väl lika bra det, det är lättare att bränna broar när det nsotalgiska filtret är lite solkig och ogenomskinligt.

För här kan jag väl aldrig bo igen?

Har jag verkligen bott här?

Jag har blivit främmande i min egen stad.

Då är man verkligen främling på riktigt.

På promenad genom stan trasslar min systers och mina minnen ihop sig, så som det gärna blir med syskons minnen. Vi var alldeles intill kyrkan nu.

Hon påstod att det bara var hon som gick i kyrkan. Vilket inte är sant. För jag vet, att jag gick nästan varje söndag, med tio pfennig till kollekten i fickan. Var det marknadsdag fick kyrkan bara fem pfennig.

Så okristlig var jag.

Min syster hade faktiskt en period i sitt unga liv då hon grovt överdrev sitt kristna intresse. (Det var också hon som med öppna armar tog emot välsignelsen i det ambulerande frikyrkotältet då det begav sig).

Det har hon glömt nu, undertonerna, skenheligheten.

Det hade passat hennes svärmiska sinnelag bättre än den stränga, tunga evangeliska.

Jag var mycket mer pragmatisk. Gick man tillräckligt många söndagar fick man en liten present när det blev jul.

10122015-DSC_2797

Det hon kom ihåg var att vi andra fick stanna hemma medan hon masade  iväg sig till gudstjänsterna. Hennes religiositet  var av den kalibern att hon borde blivit katolik, hon borde konverterat.

Sen kom vi ihop oss om hur det förhåller sig med korset respektive krucifixet i den protestantiska och katolska tron. Jag förvånas över att det finns en uppspikad Kristus i den evangeliska kyrkan. Jag trodde reformationen hade bildstormat klart en gång för alla. Det tomma korset skulle stå för uppståndelsen. Medan katolikerna fortsatte med den  korsfäste på plats.

Så varför detta krucifix i ”vår” kyrka?

Fast jag borde vetat bättre. Hon är en fena på att inte veta något och en expert att röra ihop allt. Det var ingen idé att diskutera sådana svåra religiösa frågor i grådaskiga kölden.

Förresten så låg den lite mindre katolska kyrkan för ovanlighetens skull i skuggan av den protestantiska, ovanligt alltså för en sydtysk stad.

Kyrkan var sig lik, även inuti. Den stora julkrubban var i vardande. Herdarna var på plats, och djuren.  Jag kom ihåg det nu: den byggdes upp allteftersom under advent. Lagom till julottan kom den heliga familjen och intog sin plats, med Jesusbarnet.

10122015-DSC_2790

På torget var den vackra brunnen från 1700-talet inpackat i ett brädhölje för att gömma den undan för vinterns tuffa tag. Men lilla vattenbärarskan fanns kvar, fast underligt nog inte där jag mindes att hon borde stå.

10122015-DSC_2830

10122015-DSC_2868

Och krigsmonumentet från första världskriget var där den alltid varit
Och lilla sockertoppfiguren.

Honom gillade jag.

Ett kulturhus finns numera, med galleri, med jazz och bluesmusik.

10122015-DSC_2874

Ett offentligt bibliotek finns numera, i  slottet. Schloss Ratibor, det gamal jaktslottet, byggt för fürstar och grevar som jagade björn i skogarna runtom.

10122015-DSC_2901

 

Kaféet där min mormor bjöd mig på te med rom fanns kvar, fast det var inte öppet. Kondiset där hon köpte en maffig granatslitter, en sort toppig jättebakverk som görs på samma sätt som punchbollar var också borta.

Och leksaksaffärerna, den var också borta, båda två. Det var det som var julskyltningens höjdpunkt, deras skyltfönster i december för oss barn.

10122015-DSC_2881

Vi körde bort igenom staden till Schleifweiher, en damm, ett ställe där man rodde eka på sommaren och åkte skridskor på vintern. Där finns en äkta Gaststätte, med genuint tyskt kök.

Trodde vi.

När vi väl satt hos visade sig att det hade blivit helgrekiskt. Både i inredningen och i menyn. Ägarinnan var från Tessaloniki. Så vi fick lite goda kreta-vibbar när hon kom med raki efter maten.

10122015-DSC_2931

10122015-DSC_2750

Sen hälsade vi på en gammal barndomsvän, grannflickan, jämngammal med min syster. Hon bor i en liten by en bit bort.

När hon var arton förlovade hon sig med killen hon känt sen hon var femton. De började då bygga på sitt hus, samma hus de fortfarande bor i. När hon var tjugoett, på bröllopsdagen, flyttade de in.

De har en stor trädgård, fullt med helt obegripliga dekorationer. Alla tycker det är jättevackert.

Utom jag.

Här finns en svimmingpool, en stor en. Tre, fyra olika grillställen i olika väderstreck.

Och så ett eget kapell. Båda är troende katoliker.

Utanför trädgårdsmuren finns böndernas fält, här sticker humlestörerna i skyn. Det är det de ser, dagligen.

De har aldrig varit på semester, aldrig lämnat sitt hus. Det behövs inte, tycker hon. De har ju allt de behöver. Hennes man kör visserligen omkring kors och tvärs, i tjänsten. Han handlar med vin och sprit. Importerar.

På en skylt står det: Bobby  biter verkligen.

10122015-DSC_2915

Fast hunden Bobby är död och begraven. De har en ny hund, en galet fryntlig valp, modell större, lurvigt glad.

Han bits inte. Inte än.

Man måste ha en pålitlig hund, säger hon. I dessa tider, med alla dessa flyktingar.

Allt blir så klaustrofobiskt väsenfrämmande, jag läppjar lite cola och undrar. Här hör jag inte hemma längre.

Alla mina åsikter och ställningstaganden och lärdomar oh erfarenheter gör det omöjligt. jag har vuxit åt ett helt annat håll och kan inte anpassa mig längre. Jag är en gren som huggit av mig själv.

(Sågat av den gren jag satt på).

 

Men dessa gamal vänner, de har allt de behöver i sitt hus och i sin trädgård. Och ingen ska komma och ta det ifrån dom.

Min barndomsvärld har blivit ruffigt skavd och illa hanterad.

Att stega runt på dessa gator, färglagda av minnets skiktmåleri, är inte alltid hälsosamt. ”Likt ett blixtlås förena det förflutna med nuet” för att ändra lite, att försöka att skapa en glatt yta där jag även fortsättningsvist kan projektera mina hågkomster på, omsorgsfullt hopsamlade och sparade i livets skavda balsalåda, är en omöjlig uppgift.

De passar plötsligt inte riktigt in längre, det blir spökbilder, förvridna, förkrympta eller allt för stora.

Medan livet kör på i den julpyntade gråa, lilla staden, allt är sig ändå lik fast faktiskt inte.

Det är det som är så bra med att kunna åka därifrån igen.

Väl därifrån, så återgår allt till det gamla, då blir allt som förrut.

 

10122015-DSC_2831

Syster och Sten

 

 

 

 

Eldsjälar

 

images-15

I morse, lagom till frukostgröten, kom ännu ett meddelande om en brand i ett tilltänkt flyktingboende. Helt nära, i Floda.

Det är eldsjälarna som brer ut sig. De som i sin bottenlösa njugghet och med förkolnade hjärtan brer ut sig i nyhetsflödet. De som i sin urbota dumhet bränner tilliten till människan förmåga att överbygga mardrömmarna vi alla befinner oss i nu.

Hur ar vi hamnat här.

Och hur har jag blivit så förstockat ovillig att förstå och förlåta och begripa dessa handlingar.

För att det finns gränser för allt.

Det finns hur många bra förklaringar som helst. Hur rädslan och oron och vad vet jag griper tag i folk, hur eldsjälarna känner sig hotade, kringsnärjda, överkörda, ohörda, övergivna, bortkomna, övergivna, snuvade på konfekten.

Hur helt totalt omöjligt det är för dem att greppa det som händer,  hur deras värld raseras.

Vilken värld? Vilken av alla dess parallella världar är det som raseras av att vi omöjligt kan stå oförsonligt kalla inför folk på flykt?

Och det är precis här och nu min förmåga att förstå tillintetgörs.

Jag slutar med det nu.

Jag tycker inte synd om er längre, ni förfördelade krakar.

Er rädsla är en spott i havet i jämförelse.

I jämförelse med den nöd, både materiellt och själsligt, som knackar på vår dörr.

Jag ser framför mig människor, ett folk i folket, som helt förlorat perspektivet. Empatin, förmågan att förstå vad verklig rädsla, genuin fasa, är. Som ser problemet men som inte vill vara med.

Jag vill inte heller vara med. Med er, som värnar så om en så krampaktigt desperat myt.

Dag för dag, timme för timme, gör ni tillvaron till en trasa för oss andra. Minut för minut raserar ni ett samhällsbygge, som en gång skimrade av tilltro och solidaritet. Nyliberalismen har kört över er, manglat era själar till slamsor av misstro.

Ett parti vill gärna ta över, det gör sig till tolk för den kollektiva erfarenheten, tar till teatraliska utspel och rider fram på fruktans hästar, piskar och driver på.

Romantisk dravel, nationalistiskt och reaktionärt hokuspokus:

Låt oss stå enade – men på våra villkor.

Så här skriver den begåvade unga polska författarinnan Olga Tokarczuk i essän ”Återigen börja vi likna en stam”:

”En av psykologins teorier går ut på att extremt traumatiska situationer, individuella såväl som kollektiva, kan leda till en  abaisssement du niveau mental – att den mentala förmågan sjunker. De rationella försvarsmekanismerna försvagas, intellektet ger vika för det kollektiva psykets mörker. Skuggorna brer ut sig och gammal spindelvävstäcckta rädslor och spöken återvänder oavvisligt som tvångsmässiga och obotliga besattheter. Dt skräckslagna undernmedvetna famlar efter mening, låter sig lugnas och sänker garden. På nytt gräver det fram gamla tolkningar, fogar sig i de färdigstansade  åsikternas ofrihet, uppger sin tankeverksamhet. Dess förmåga att stå emot övertalning och manipulation försvagas — Det visar, i vilken omfattning den gamla myten alltjämt har oss i sin makt. Den som förmår ena oss endast genom människooffer, likkistor och kyrkogårdar. Den som grymt och hänsynslöst manar nya generationer till hopplös strid och som hyllar deras offerpositioner  på ett sätt som smittar ner de kämpande med smaken av nederlag innan striden eller spelet ens hunnit börja. Den som bidrar till en något svajigt självuppfattning – ena gången en alarmerande känsla av närmast total intighet, vid ett annat tillfälle ren megalomoni, för både dessa ytterligheter söker och finner stöd i myten. Det är ett sätt att tänka som kräver sina offer – ja, som livnär sig på blod.

Återigen börjar vi likna en stam, dansande runt sina gamla totempålar; likgiltig för de levande, endast i stånd att uppskatta de döda.”

Och hur ser den politiska scenen ut där där de dansande lämnar sina dyiga bruna spår?

Så här fortsätter Olga Tokarczuk (och hon talar specifikt om Polen. men underligt hur väl det stämmer också här)

”…politiskt stagnation, olösta problem, ältande och avsaknad av nya perspektiv som politiken befunnit sig i på sistone  – med  de politiska partierna hypnotiskt och med ömsesidig ovilja stirrande på varandra … För övrigt känner vi bara alltför väl till detta samhällstillstånd av entusiasm, berusning och svårdefinierbar känslosamhet, där en mycket tydlig bevarad beståndsdel dock är uppdelningen i Vi och Dom.

Och vi har inget att sätta emot, eller?

Inget nytt, inget som förenar oss bortanför dessa häxberättelser?

Så många som försöker och som kämpar, som försöker.

Ni är dagens hjältar.

Framför oss dyker de upp, de kollektivt kränkta, som slickar sina martyrskaps oläkta sår, som river i sina sårskorpor tills det åter blöder, rött och blått och gult och äktsvenskt.

Jag blir så trött, så less och nedslagen och betryckt.

”…hur sköra och anakronistiska fundamenten är som vårt samhälle är byggt på. Bilden av den demokratiska, moderna samhället visar sig vara en tunt påstruken fernissa. Därinunder flammar alltjämt stammens irrationella energier, som till råga på allt nu hänsynslöst utnyttjas i den politiska striden.”

Nej, det är inte flyktingsförläggningars edsvurna förgörare, det är inte er vi behöver. Det ni gör, det är inte det som bygger ett folk. Det är ren och skär idioti.

I mina ögon är ni fula. Jag tycker ni är genomfula: i trynet och i själen. Hjärtlösa kryp, med er rädslas enkla lösningar.

Jag bara känner så, jag rider vilt på mina egna fördomar: må sannfinnländarna supa ihjäl sig i sina ödsliga, andefattiga stugor, må dumdryga skåningar ta sina gyllene, vackra veteåkrar och återinlämna sig i det gemytliga och främlingsfientliga Danmarks famn.

Det brinner i Floda – och jag har slutat tycka synd om. Jag tillåter mig från och med idag att tycka illa om.

Det brinner eldar som lyser upp skyn.

Ett förkolnat själsligt landskap är det som blir kvar.

Olga Tokarczuk slutar sin essä så här:

” Jag skriver detta med stor nedstämdhet., utan att på något sätt känna mig delaktig i den påtvingade gemenskapen. Men jag  bor ju också i det här landet och är en del av dess samhälle. Jag vet dock, att det finns många som är som jag.”

Låt oss hålla ihop. Det år vårt enda hopp. Låt oss inte släppa varandras händer!

Eld

Nu brinner broar

nu brinner skepp.

Hela städer står i lågor.

Stäppen brinner milsvitt.

Myrmark och mossor pyr,

himlen glöder.

Träd står flammande,

hus, hyddor står i lågor.

Kyrktornen är brinnande fingrar

lyfta mot skyn:

själarna står i brand.

Så mycket eld som vi har skapat,

så många lågor vi fött fram.

Hela vår värld: en enda eldhärd.