Hommage till alla mina fantastiska lärare

Under mina år i skolan har jag allt som oftast haft enastående lärare, bra, engagerade och uppmuntrande. Framför allt i teckning och i det som hette modersmål.

Det var liksom de ämnen som jag var bra på och som räddade mig undan ett öde ”värre än döden”. Kanske. Om jag får överdriva lite och bli lite dramatisk.

Jag bytte språk tre gånger.

Det är nästan magiskt. Tre gånger. Först var det tyskan. Högtyskan var det inlärda språket som var lika tillgjort som nystrukna rosetter i trassligt hår. Mitt egentliga modersmål var en hopplös (ful) sydtysk dialekt. Ingen utifrån kommande kunde förstå den. Inte ens tyskarna.

Jag menar, vem kallar tallkottar för Zutzermockerli?

Fullt med konstiga diftonger och underliga ord.

Sen blev det engelska. Väldigt plötsligt och väldigt fort.

Sen danska. lite grann. Snabblärd genom att läsa serier i tidningar. Det är en förträfflig metod. Man har bilderna som underlättar begripligheten. Och ett någorlunda begränsat ordförråd.

Sen blev det äntligen svenska.

Det gällde, att hänga med i svängarna. För allt detta hända före jag tretton.

Tecknandet påverkades inte av mina olika landsflykter. Bild kan alla förstå.

Skriva är något annat.

Men jag var grymt snabb på att lära mig. Efter fyra månader i landet skrev jag min första uppsats. På flickskolan i Uddevalla. Fullproppat med fel; stavfel och grammatiska fel. Men läraren var imponerad.

Och jag hade brutit vallen. Nu var jag med på banan.

När jag började på gymnasiet hade jag varit två år i Sverige. Fortfarande var skrivhäftet fullt av röda märken. Att få till grammatiken var svårt. Grammatik som ämne hade jag lyckats missa, tack vare allt flackande. Jag fick köra på gehör. Det gick det med. Så småningom-

Min svensklärare var en ängel. Han brydde sig inte så mycket om felen, han gav mig betyg efter innehållet och formuleringarna. Han sa, att han litade på, att jag skulle lära mig så småningom. Att få till det grammatiska.

(Jag minns förresten ett av de där konstiga orden på diktamen i Uddevalla: ansjovisburk. Jag kunde inte ens förställa mig, att det fanns ett sånt ord, än mindre visste jag, vad det betydde.)

Tyvärr vet jag inte, vad det blev av min fantastiska svensklärare sen. Hoppas han fick ett underbart liv. Det var han värd.

Vi hade honom i tyska också, men där hade han inte så mycket att lära mig.

Jag minns, att jag vid ett tillfälle lärde honom något: vad vråk heter på tyska.

Detta är ett hommage till framför allt honom. Som tack, för att han inte sänkte mig.

Tvärtom.

Gav mig självförtroende till att våga uttrycka mig. Även om det blev fel ibland. Ganska ofta.

Det är väl ändå det bästa man kan ge en människa. lite självförtroende.

 

ps: så om det blir fel ibland i grammatiken, så vet du varför. En del saker lär man sig faktiskt aldrig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s