Vinterträdgårdsland

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 084

Jag har inte haft tid att skriva senaste tiden, jag har ägnat mig åt julstädningen. Jag tar mycket seriöst på det, men jag har redan skrivit om städning, så det blir inte så mycket mer om det.

Jag ska bara säga att det blev inte så zenbuddhistiskt som jag kanske hade önskat mig, det blev mer som vanligt, oavbrutet under en veckas tid drygt och med hörlurarna på.

En bra bok underlättar det mesta.

Nu är stjärnorna uppe, hyllor och skåp rena, golven tvättade men inte beströdda med granris eller halmkross. Någonstans går gränsen också för min julentusiasm.

Jag är också glad över att jag inte hann putsa fönstren innan Stormen Sven drog förbi och grisade till dom.

Nu kan jag koppla av och njuta.

För det är därför jag städar. Jag vill njuta fullt ut av resultatet under hela julehelgen samt alla dagar dessförinnan och alla dagar som kommer efter.

Efter julstädningen ska jag aldrig mera någonsin behöva städa igen.

Därför gäller det att bli klar i precis rätt tid.

 

Egentligen vill jag ha det gjort redan första december. Men det strider mot sunt förnuft. Det är för tidigt.

Då blir det så, att jag måste städa en gång till strax före julafton.

Och det har jag inte tid med. Då måste jag måste ju göra annat.

Vrålskriva de sista desperata julkorten.

Baka och laga mat.

Slå in presenter.

 

Så mitten av december är perfekt.

Och i väntan på den långa julledigheten går jag lunchpromenader.

Och tar bilder.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 048

Idag, en inte ärskilt kall men gråfärgad vinterdag med lågt i tak tog jag mig upp till  Sjöbergen, precis ovanför där jag jobbar, i Klippanområdet.

Ett naturområde, en liten skog, men överallt spår av den för Klippanområdet så karaktäristiska graffitiungdomen.

Plötsligt träffar jag på rödmålade stenar inbäddade i mossor och löv.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 037

Plötsligt möts jag av mystiska meddelanden tecknade på vägen.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 126

Jag var på jakt efter att fotografera skogsmark i närbild.

Och här finns gott om variationsrika, underbara minibiotoper.

Bilderna behöver jag till en kurs, långt långt framme i nästa år.

Ibland är jag ivrig och ute i väldigt god tid.

Men oftast inte.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 074

Det jag fick på köpet var en underbart uppiggande och inspirerande tur genom kolonilotterna.

Den här tiden är min absolut favoritårstid att besöka trädgårdar. Speciellt odlingslotter. Och extraspeciellt sådana med skjul.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 070

Jag gillar trädgårdar som är lite ostädade och som får vila.

Trädgårdsland som gjort sitt för i år och som förtjänar lite eftertänksam lugn och ro.

Där det får vara lite ostädat, där man har gjort sitt och där det nu är som det är.

Små omgärdade lotter med sina övergivna växtrester.

Blast och torra vippor.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 075

Det står  saker överallt.

Byttor.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 080

Skottkärror. (fastbundna med kedjor runt träd).

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 082

Lagomvita plastmöbler i lagom oordning, slarvigt staplade, övergivna.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 066

Stumma gungor, alldeles stilla.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 077

Bortglömda vattenkannor.

Söndriga redskap.

Arrangemang med små stenar och mosaik. Som små altare åt trädgårdsgudarna.

 

Det här är precis en sån miljö som jag älskar oinskränkt.

De bortvända miljöerna som jag skrev om en annan gång.

Riffraff-estetiken.

Fallfärdigt , hopspikat, nödtorftigt men fullt användbart. Och älskat.

Här känner jag mig hemma. Långt borta från design och perfekt realiserade men kostsamma drömmar.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 103

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 104

En hel del vintergrönt och oförgängligt är det kvar.

Grönkål, Brysselkål och sånt.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 086

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 083

Torra perennrester.

Jättelika, ruvande komposter med underbar mörk matjord.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 067

Jag hittar hönorna till slut.

Varje gång jag är i närheten här hör jag tuppen gala, ett ljud som är så arkaiskt rätt att jag helt enkelt måste leta rätt på den.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 089

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 095

Hönsen satt och tryckte i ett hörn i hönsgården, lite trumpet småsura och beskäftigt kacklande.

Tuppen sprätte omkring och räknade dom i fall jag hade kommit hit med onda avsikter.

Det lär finnas kaniner också.

Och duvslag vet jag att det fanns här. Åtminstone för ett tag sedan.

Här håller folk till som kan sina saker. Som fattat, vad som är viktigt här i livet.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 101

Här porlar en liten rännil med vatten.

Slippriga grönalgiga spång att ta sig över.

I ett liten äppleträd sitter alla äpplen kvar. Vinterförråd för fåglarna?

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 097

Överallt finns fågelholkar, en del lika fallfärdigt men fortfarande ihophållna och brukarvänliga precis som en del av skjulen.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 107

Även skogen runt omkring är full av holkar.

Holkar för små fåglar, holkar för stora, uggleliknande fåglar.

En mikrovärld av natur, odling och omsorg. Precis vid betongbrospannet till stora, turkosa bron som leder över älven.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 025

En gråmulen dag som idag blir färgerna så disigt mättade och allt är vackert som i en Tarkowski-film.

Lite opretentiöst sorgset.

Lite hemlighetsfullt.

Uthärdligt.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 065

Kanske inte det mest ultimata julvädret men som sagt, njutbart.

Inga onödiga glädjedrillar från överaktiva fåglar.

Inga mygg eller annat oknytt som sticks och bits.

Inga myror som smyganfaller.

Tystnad och ro trots närheten till storstadstrafiken.

Svartvita björkar som perfekta grafiska blad.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 111

Prickiga buskar: rödprickigt av nypon. Vitprickigt av snöbär.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 116

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 120

Och så plötsligt buskar med röda löv kvar i allt det gråsvarta och  färglöst bruna.

Som glada vimplar. Oförtrutet optimistiska.

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 051

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 050

sjöbergen, biotoper, musikhjälpen 049

Precis som julpynt.

Att sakta och säkert förlora förståndet

kurs, höst.tunnrl 028

mitt inre, oförnuftiga jag

Jag tror faktiskt, att det hör till, att sakta och säkert förlora förståndet allt eftersom åren hopar sig.

Det har smugit sig på, plötsligt lägger jag märke till underliga beteenden hos mig själv. Kanske har dom alltid funnits, mer eller mindre framträdande.

Men de har utmejslats mer och mer till aparta och, om man så vill, oroväckande egenheter.

Jag menar inte, att jag har börjat prata med mig själv. Det är alltför vanligt för att räknas dit.

Däremot att jag allt oftare svär högt och förbannat när speciellt tekniken inte vill sig, det visar på, att stubintråden blir allt kortare.

Allt eftersom kryper det koleriska i dagen och skymmer det sangviniska. Det måste ändå ses som en försämring av själsförnödenheterna.

Ett ännu tydligare bevis är det där med rosorna.

john 1

På nätet beställer jag t ex sju rosplantor, som jag tydligt känner skulle passa jättebra i min trädgård.

Dessa rossticklingar anländer precis som utlovat, i slutet av hösten. Då har jag annat för mig och hinner inte gräva dessa brunnsdjupa hål som krävs.

Eller också har det blivit alltför svinkallt för trädgårdsarbete.

Och alltför mörkt.

Rosorna får stå och vänta ett bra tag, fortfarande väl inpackade, tills jag till slut  tar mig samman och jordslår dom i all hast. (Det innebär att jag låtsas-planterar dom). 

Jag gräver ner dom mycket provisoriskt och väldigt grunt i en rabatt med någorlunda hanterlig jord.

Jag vet, att detta egentligen inte duger, så för att döva samvetet ställer jag en gammal, söndrig korg över, som skydd inför vintern stränga grepp.

Sen blir det vår och inget blir grävt då heller.

Tiden går och till slut lyckas jag muta till mig lite trädgårdshjälp av sonen. Han gräver hålen, jag gräver upp rosstackarna.

Dom ser extremt o-levande ut.

Ett par av de sju exemplaren uppvisar klena, gröna blad. Med tacksamhet ser jag, att dom åtminstone försökt överleva.

Samtliga grävs ner, med eller utan blad, i underbar, dyr rosjord. Jag vattnar och hoppas.

Hoppas att jag har fel, att livet återvänder.

Vilket det inte gör. Till och med dom med gröna blad ger upp andan.

Och vad gör jag då?

Jag beställer nya sticklingar, exakt likadana. Jag har ju trots allt sju välgrävda hål till brädden full av rosjord.

Detta kan vara ett mycket tydligt exempel på att det logiska sakta ersätts av fantasterier.

Det ska i alla fall bli spännande, när dom nya rosorna anländer. Vad som händer då.

Och detta då:

varför köper jag tre burkar marmelad i det svindyra fiket i saluhallen av den trevliga, sympatiska och uppenbart husliga tjejen när mitt hus bågnar av oätna,hemmagjorda sylter?

bloggbilder 1 004

Visserligen var det sånt jag inte har: björnbär, plommon, fikon.

Visserligen var bären (inte fikonen) handplockade på Brännö.

Och visserligen var det jättefina glasburkar med gammaldags lock med gummiring.

Men var det verkligen ett förnuftigt beslut?

Sen är det det där med blödigheten. Att empatin tar över den logiska slutledningsförmåga. Att jag vill rädda allt och alla, att jag inte tål lidande eller orättvisor längre.

kurs, höst.tunnrl 012

den nu troligen döda skatan

Idag t ex satt en skata på en sten utanför jobbet. I början märkte jag inget speciellt, hämtade bara kameran och tog ett par bilder när jag nu hade chansen.

Jag gillar ju verkligen skator.

Sen förstod jag, att den inte mådde bra alls.

Den till och med skrek något obegripligt.

Kanske skrek den HJÄLP MIG. KOM OCH HJÄLP MIG!

Det skulle den inte ha gjort. Ned kom två skränande praktskator och brottade ner stackarn genom en snabb, smidig attack. Där låg den på rygg och en av skatorna höll honom i ett fast grepp och skulle hacka ihjäl den.

Naturligtvis kastade jag mig på fönstret och sjasade iväg dom. Kvar blev det småblodiga offret.

kurs, höst.tunnrl 013

attacken på den stackars skatan

Jag gick ut för att vakta den utsatta skatan ända tills jag insåg att jag a) måste jobba vidare, b) behövde lite lunch snart.

Jag vet inte, hur det gick, men nu är den säkert hur död som helst.

På jobbet sa C, att skatorna försökte sig på ett barmhärtighetsmord. Att dom skulle hjälpa den sjuka skatan att dö. Att det var det dom ville. Alla tre.

Även den sjuka.

Jag har svårt att tro det, även om det är intelligenta fåglar. Det såg inte ett dugg barmhärtigt ut. Det såg brutalt och elakt ut.

Men inte är det min sak att rädda sjuka skator undan den grymma, kallsinniga naturen. Det är en typiskt tokig idé.

Dö måste den, som sjuk och svag är.

En annan dum idé som tyder på något oroande är att rymma från sin frisör.

Visserligen är han alldeles för kostsam för mig, men han gjorde ett bra jobb och höll efter mina lockar.

Även om han hade en oroande tendens att klippa mig allt kortare för var gång, så blev håret trots allt hanterligt och snyggt. Om man nu gillar kort hår.

En före detta som jag mötte av slump frågade, varför jag hade klippt av mitt vackra hår. Men då blev jag lite sur.

Han har nämligen absolut ingen talan i den saken.

Men Ess ser också lite skeptiskt ut, när jag kommer hem nyklippt.

Och vad han tycker är lite viktigt, faktiskt.

Så jag rymde. Innan jag kom hem  helsnaggad.

Hos min frisör var det så att man alltid fick en ny tid, direkt. Jag var fast, livegen, liksom. Vi hade ingått ett oupplösligt förbund. Det var som i en ond saga.

Men till sist ringde jag, i god tid  och sa, mycket artigt fast lögnartigt, att jag inte kunde komma på den utsatta dagen.

Jag hade en enorm tur att det inte var han som svarade. Och så lovade jag storsint att jag skulle återkomma när jag hade mer tid.

Det har ännu inte gjort. Håret blir allt längre, allt lockigare.

Jag vill inte tillbaks, jag vill bli klippt billigare. Och inte så kort.

Det är, mitt i misären, trots allt ett vettigt, begripligt och genomtänkt beslut.

Men det är väldigt barnsligt och konstigt, att bara rymma.

Från sin frisör.

Om jag nu skulle spara några kronor på att byta frisör, så ser jag direkt till, att det inte ansamlas några större summor på grund av detta.

Jag fått ett absolut totalt oklokt behov för att beställa  väldigt fina men i paritet med detta väldigt dyra böcker om textil.

Det tyder på grovt och nästan straffbart oförstånd.

bloggbilder 1 002

Jag behöver ju inte alla dessa böcker. Ingen behöver alla dessa böcker, egentligen. Jag kommer aldrig att hinna läsa dom. Bara bläddra i dom och titta på bilderna.

Jag har nu tjocka, välfyllda böcker om bl a:

Textiles – (kort och gott)

och så Textiles, the whole story (för säkerhets skull)

och en om afrikanska textilier,

en om ett bosniskt quiltprojekt,

en om minimalistiska afghanska mattor,

en om lappteknik i Gee Bend i USAs djupa södern.

Och sen ett par böcker om min nya idol, konstnären Kicki Smith. Som inte ens har med textil att göra men hon är bara så bra!

Det är bilderböcker, helt enkelt bilderböcker. För specialintresserade, textiltokiga nördar som jag. Som jag köpt.

För mina frisörpengar.

Dom tar jättemycket plats! Vilket jag inte har! Det är redan alldeles för mycket böcker i detta hem!

Långt därinne i skallen hör jag förnuftet vråla bakom sin igenbommade dörr: gå inte på bokmässan till helgen!

Gör det inte.

Gör det inte.

Gör det inte, annars!

Snart kommer den mänskliga motsvarigheten till elaka skator och hugger ihjäl mig. För detta är innget hälsosamt, förnuftig beteende.

Jag är alltför svag för dessa underbara praktexemplar till böcker.

Den som är svag (och gör av med pengar på onyttigt) ska döden dö.

Sånt kan jag lätt få för mig.

Allt detta är bara några av oförnuftigheterna som smugit sig på.

Det finns alltså en del att ta tag i här.

Jag måste rannsaka mig själv. Ändra på mig medan tid är, om jag vill vara en tillförlitlig medborgare, mor, vän och sambo och medarbetare ett tag till.

Inte drömma om omöjliga saker, t ex och få knasidéer.

Inte få för mig saker. Inte ha för stor, oförnuftig tilltro till mig själv.

Se ljuset i tunneln för vad det är. Ett hot, inte ännu en fantastisk möjlighet.

Inte tro, att jag genom att skära ner på sömnen kommer att hinna genomföra alla galna saker.

Läsa, plantera, gräva, rädda jordens varelser från alla hemskheter.

Det gör jag inte. Jag blir bara trött av det, uppgiven och tokig.

Förståndet måste jag försöka behålla intakt. Ett tag till åtminstone.

Men kanske är det tänkt så, att man successivt ska göra sig av med det.

Att det är tänkt att man så småningom ska ersätta det med ett hejdundrande och himmelskt oförnuft.

När man tröttnat på alltid vara klok och vettig kan man kanske på ålderns höst få vara lite ogenomtänkt och oberäknelig.

Som belöning.

john

John skulle aldrig låta en stickling dö

Trappa upp och trappa ner

Alderstrappa

Det är en trösterik tanke med en skyddsängel som håller sina vita vingar över oss, och om skyddsänglar kan man säga ett och annat.

Fast inte idag.

Idag ska handla om den där trappan.

Ålderstrappan.

Det skildras tydligt och klart: man föds, sen är det bara att knata på, trappsteg för trappsteg.

Har man nått femte steget, har man nått toppen och får en fin hatt, gärna en cylinderhatt.

Och en spatserkäpp, om man är man.

Är man kvinna får man barnbarn.  Barnbarn att sluta i sin ömma famn och milt glädjas över.

Kurbits_1799

Sen bär det av neråt, alltmer krökta blir ryggarna, allt ondare gör det i artrosknäna.

Längst ner väntar kistan, döden, det förmodade eviga livet. Och annat obehagligt som man inte vet ett dugg om.

Troligen finns där en fallucka, sen är det slut.

Eller så kommer man till nästa nivå: den himmelska stegen rakt upp i saligheten.

64630

65231

Den här trappan måste vi alla ta oss upp och ner för, det hör till livets lott. Har man fötts, måste man dö.

Alla, utom Ahasverus, den vandrande juden. Han tillåts inte att dö, så han slipper gå i trappor. Hans stretande handlar mer om att lägga mil efter mil bakom sig i total meningslöshet, i all evighet.

Ålderstrappan har sitt ursprung i livshjulet, som fick stor spridning redan under 500-600-talet. Livhjulen skulle få folk att besinna sig och tänka på döden lite då och då.

Ganska ofta, för då höll dom på mattan och till religionen.

Wasenius_Ages_of_man_1831

En vanitasgrej så god som något.

Ålderstrappan har precis samma funktion och så snart tillfälle bjöds på 1700-talet, att genom massupplagor ryckte den ur den privilegierade överklassens grepp, blev den till folkkonst.

Redan i den första avbildningen, målat av bonadsmålaren Clement Håkansson 1792 las mycket fokus på det där med människans tilltagande bräcklighet och döden.  Och livet var en kamp, illustrerad av St Göran och draken.

Sen dess har det funnits en uppsjö av tolkningar, och alla går självklart ut på samma deprimerande sak.

Först så går det upp, sen så går det ner.

Numera vill man helst inte kännas vid denna hierarkiska konstruktion, med den där 50-årstoppen.

Helst vill man ha cylinderhatt mycket tidigare, framgång och rikedom så snabbt det bara går, sen en jämn och fin linje utan åldrande ända fram till ättestupan, helst på en fräsig motorcykel. Fort ska det gå, även in i döden.

Jag tillhör generationen som inte vill bli gammal, sägs det. Vi är evigt barnsliga, vi 40-talister. Vi vill inte identifiera oss med seniorskapet eller hålla till godo med en löjlig pensionärsstatus.

LDERST~1

Vi som är så ungdomliga. Den friskaste generationen på länge. Kloka, välutbildade och bortskämda.

Vi uppmanas att leva upp våra pengar, om vi skulle ha några, så ingen får ärva något. Sen kan de som kan låna upp värdet på sin villa och leva det outtömligt glada livet utan tanke på fortsättningen.

Vi ska fortsätta att arbeta, operera bort rynkor och dallringar och hålla oss alerta. Vi ska läsa mappietidningar som ger oss riktlinjerna, så vi uppför oss på det rätta mappiesättet.

Ibland ska vi göra generationresor med barnbarnen och dela med oss av vår rikedom och vår tid och vår trevlighet.

Och vi vill absolut träna som dom unga, inte gå på seniorgympa har jag läst.

alder3

Någon har också hittat på den omvända ålderstrappan, där man stiger neråt mot femtio och sen åter upp och slutar på topp.

Den som har tänkt fram den har tydligen aldrig hört talas om Carema.

LDERST2

En annan viktigpetter har lyft ett varnande finger: all vår subversiva friskhet kommer att hinna ikapp oss och vi kommer att straffas med ett långsam döende så småningom.

Hemskt och utdraget. Plötsligt störtdyker ålderstrappan,  i stället för trappsteg en evighetslång rutschkana med obehagliga gupp.

Om vi nu alla går upp, upp och ner, ner i ålderstrappor, så tror jag att dom ser ganska så olika ut för olika människor.

Det kan väl knappast vara demokratiskt likadana trappor, inget annat är det ju.

En del glider säkert lite tjusigt uppför breda, välvda paradtrappor som i en musical från Broadway, eller skrider fram på snirkligt breda slottstrappor med mycket guld och konstnärlig utsmyckning.

Andra kämpar sig uppför vingliga trästegar som står lutade mot ynklivets vägg.

Ibland är dom till och med murkna, ostadiga och saknar stegpinnar.

Några kanske tar hissen både upp och ner. Eller rulltrappan.

Dom får inte speciellt mycket motion och får skylla sig själva om dom inte orkar ända fram, blir liggande längs vägen och får plockas upp av städningspatrullen.

Åter andra olyckliga måste hålla tillgodo med en vinglig repstege.

En sån har vi som badstege i båten. Bara tre trappsteg, men extremt svårhanterligt. Så det kan inte vara kul att kämpa med en sån hela livet.

Spiraltrappor verkar annars ganska kul.

Det går runt och runt och man märker knappt övergångarna. Man har flyt.

Spiraltrappor går per automatik bara uppåt. Så man slutar på topp. Något för oss fyrtiotalister.En direktväg till dom himmelska nejderna.

spiral-stairs03

Sen tycker jag, att vi skulle kunna hitta på lite roligare metaforer för livets gång. Istället för detta ständiga gående i trappor. Lite tråkigt i längden.

Nej:

Ingen trappa, utan ett fiaspel t ex.

Man hoppar från ruta till ruta med målet inställt på att nå det där trygga båset i slutet. Man håller på och slår sin tärning och segar sig framåt. Ibland får man en sexa och får ett extraslag och extra roligt.

Men plötsligt kommer det nån som sparkar en rakt tillbaks till ruta ett.

Då får man börja om. Gå på dagis igen, i skolan, lära sig något. Igen.

En mycket märklig form av reinkarnation, där man inte ens behöver dö först.

Ingen trappa, en labyrint i stället.

Ett omständligt och krävande letande efter den rätta vägen.  Som leder ut och in i evigheten.

Man får klara sig utan kompass. Ingen GPS. Det har jag bestämt.

Detta är något som kräver lite intelligens och en bra portion lokalsinne.

Och man får absolut inte gripas av panik eller cellskräck.

Ingen trappa, men ett triathlonlopp.

Man måste kämpa som en idiot genom livets olika skeden.

Cykla som en dåre, simma som idiot, springa som en galning.

Det kräver att man är både mångsidig och extremt vältränad. Inget för mesar.

Ingen trappa men en maskeradbal.

Man klär ut sig, festar, dricker sig full och dansar tills klockan slår tolv. Då sliter någon av oss masken och vi står där med vår tvättade hals.

Det vanligaste alternativet är väl annars en trappa som bara går nerför.

Det är så det känns för väldigt många. Inga toppar, inga höjdpunkter, bara ett långsamt och envetet åldrande från den dagen man föds.

Inga cylinderhattar som muntrar upp. Inga spatserkäppar som kan underlätta klivandet.

Inga barnbarn, i värsta fall, inte ens barn.

Trappa upp och trappa ner.

Det är väl så det är. Man får bjuda till men samtidigt måste vi vara lite uppmärksam och skeptisk: myndigheterna utreder och planerar att riva ålderstrappan.

Då kan man ana ugglor i mossen. Dom har kommit på, att det där med alltför tidiga höjdpunkter som följs av ett bekvämt nertaggande, det är något som samhället inte har råd med.

åldersr

Annars har jag kommit på den ultimata ålderstrappan, psykodeliskt omöjlig och spännande: Eschertrappan.

I den vet man aldrig om man går upp eller om man är på väg ner, båda sakerna är möjliga samtidigt.

En trappa där man aldrig kommer fram.

stairs (1)

Det vore något.

Både förvirrande och underhållande.

Annars var det ju någon som sa det här:

Gammal är man den dagen, man når toppen på livets stege och upptäcker, att den står lutat mot fel vägg.

Det måste varit en självdestruktiv dunderpesssimist som kommit på det.

Vi får hoppas, han, eventuellt hon, får en ny chans, i nästa liv.

Som tröstpris.

escherian-stairwell_scruberthumbnail_0

Naturtillstånd

11

Såna här bilder gör jag. Den här heter Naturtillstånd.

För jag tycker verkligen om naturen.

Men det har hänt saker.

Nuförtiden har jag hemskt svårt för djurprogram på TV. Det finns visserligen mycket annat också, som jag har svårt för på TV, men just djurprogrammen är inte vad de har varit.

Jag blev glad häromdagen när läste i GP en kolumnist som skrev precis som det var. Exakt så som jag upplever det.

Naturen har blivit så aggressiv.

Precis som författaren av kolumnen skrev (tyvärr, jag har glömt namn, dag och allt), förr visade man antingen älgar eller gnuer. Älgar om det var ett svenskt program, eljest var det gnuer.

Och på den tiden var det Korsnäsgården när det var inhemskt producerat.. Mysiga gubbar som pratade och grillade korv.

Gnuerna var utländska djur. Och de tog aldrig slut, de rusade fram över slätterna i Afrika, dammade till allt och förflyttade sig. Det var det ständiga framrusandet en masse som var själva grejen.

Jag förstod ju, att de mest var rovdjurens skafferimat. Lättfångade bytesdjur. En mer eller mindre, ingen som saknade dem som föll offer.

gnuer

För det mesta var det frid och fröjd.

Naturen var t o m gullig, på sina ställen. Djuren var rara, de låg och solade sig eller slickade snällt och kärvänligt på varandra. Hade ungar. Och ungarna var supersöta och drullade omkring och lärde sig saker.

Var det dumma djur med, var det krokodiler eller ormar. Som man ändå inte kände för.

Nuförtiden är det ett ständigt bloddrypande jagande. Äta eller ätas. Darwinismen i sin råaste form.

Djuren är också hela tiden på väg att svälta ihjäl av en eller annan anledning: av åldersskäl, för att de blev utstötta ur flocken eller för att klimatet går åt skogen. Mycket ofta är det det sistnämnda.

Så man kan få känna sig medskyldig och ännu mer bedrövad.

Nu är det plötsligt mitt fel.

Som faktiskt nästan aldrig flyger och absolut inte till Thailand.

Sambon Ess  har helt fastnat för Natgeo Wild. Ett fruktansvärt irriterande program, till nittio procent fyllt av väldigt högljudda trailers om det som strax, snart eller så småningom eller kanske en annan dag ska komma att visas.

Och där går det alltid fruktansvärt vilt till. Det spelar ingen som helst roll vad det handlar om för djur. Jakt, dödande, svält, mera jakt, mera svält.

Alla lejon är vansinniga av hunger. Isbjörnarna släpar sig fram på sina minimala isblock. Om jag ska nämna några exempel.

Ungarna blir övergivna eller så dör dom.

Det är så långt från det paradisiska man kan komma, det där där lejon och lammen vilar sida vid sida.

Jan Bruegel, Paradis

Jan Bruegel, Paradis

Det är det det går ut på.

Det är därför man äter, vilar sig, dricker. Man är ute efter att föröka sig.

Allt går ut på just det.

På mig verkar det lite som en galen uppfinnares idé om ett pertetuum mobile, en evighetsmaskin, som tickar på utan någon annan mening än att fortsätta att gå runt.

Och det gäller liksom allt i naturen.Man behöver bara se sig omkring, en dag som idag. Ännu kylslagen och med permafrosten kvar i marken. Först på plan, den oövervinnliga maskrosen. Knappt grönt gräs än, men nog blommar den första maskrosen!

maskros 2

Och så där  är det med alla blommor, de  kämpar mot regn, vind och torka, ohyra, gräsätande djur och klåfingriga människor, bara för att få tillfälle att slänga sin  frön omkring sig.

Varenda levande blomma,varenda grönsak, buske, träd vill befolka hela världen!

En elak, meningslös natur har ersatt min inre bild av tillvaron. Inte ett enda djur bor i små, rara stugor vid skogens slut, inte en enda fågel har rutiga hucklen.

Mössen bor inte på Björnbärstigen och lever sitt gemytliga liv i jättemysigt inredda rotsystem och trädstammar.

Mössen på Björnbärstigen av Jill Barklem

Mössen på Björnbärstigen av Jill Barklem

Det vet jag väl, det har jag vetat länge.

Men måste naturen fjärmar sig så, vända ryggen till och ignorera vårt behov av idyll?

Jag gillar ju naturen. Visserligen har jag, som alla stadsbor med trädgård, ett horn i sidan på rådjuren, och sniglar är inga favo-djur heller.

Eftersom jag envist kämpar på på min planhalva av skapelsen och försöker få till en fungerande  njutbar trädgård, vill jag gärna ha lite goda förebilder.

Utan drama och uppslitande elände.

Där jag och mina eventuella djur (katter, igelkottar, ekorrar, fåglar osv) kan leva i fred och i frid. Ja, jag vet, katter har svårt att förneka sitt genetiska arv och är gärna lite rovgiriga av sig.

Man måste ju få lov att försöka.

Bara jag slipper se på Natgeo wild.

Och helt ärligt, gnuerna var ganska ointressanta i längden. Och tråkiga.

260px-Gnu

vårkänningar äntligen

th (1)

Det verkar, som det ändå blir vår till slut. Efter en lång väntan och med all social interaktion späckat med ständiga kommentarer om vädret, om vintern, som inte gav sig, om kalla vindar, om onödig snö och alltför mycket onödig  is.

Om ständigt samma ödsliga väderleksrapporter, visserligen högtryck, men vad ska vi ha det till? Det ska vi ha till sommaren. Då betyder det lycksalig värme och inget regn. Så här års betyder det bara svinkyla och höga himlar.

Visst, snödropparna har varit tåliga och tappra, varje morgon har de hängt tilltufsade med huvudena, men envist har dom rest sig igen i den kalla solens sken, bitit ihop tänderna och härdat ut.

Men aldrig fick man lägga undan vintermössan, aldrig kunde man gå ut utan halsduk, jämt skulle man ha vantarna på.

Allt verkade så olycksbådande, med köldrekord, typiska klimatförändringar. Växthuseffekten.

Det enda som saknades var ett och annat rejält järtecken i skyn. Ett olycksbådande omen om permafrost och ny istid.

Jag tänkte på Wivallius dikt, Klagovisa över denna kalla och torra vår. Precis så kändes det. Den är också lite olycksbådande. Med all sin inbakade bondepraktika:

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe som rår, si åren går bort

och lite glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Sen ber han om majregn, om dagg för örterna, så att allt får en chans att gro och blomma. Precis som vi.

Dessutom var Wivallius något av en äventyrare, ryktbar bedragare och bråkstake som på grund av sitt asociala leverne fick tillbringa flera år i fängelset. Står det. Och där skrev han sina flesta dikter. Det var när han hade deporterats till ett ställe i Finland som han skrev Klagovisa. (Som också kallas Vår-visa).

Sitta där och kverulera över våren, hade han inget värre att bekymra sig för? Mathållningen? Fukten? Det enahanda livet? Tukthus på 1600-talet kan inte ha varit någon sinekur.

IMG_4638

Men nu är det annat. Nu skiner äntligen en varm och vänlig sol, nu börjar det spira och krokusarna var verkligen inte nödbedda, de stod redo bland brunt fjolårsgräs, de sköt upp och bredde ut sina kjolar.

Nu gäller det att njuta snabbt som bara den, när som helst har rådjuren mumsat i sig dom. Så är det varje år. En kort stund av lilagul lycka. Sen en suck av uppgivenhet och en otålig väntan på nästa blomsterprakt. Påskliljorna.

Narcisserna lämnar de gudskelov i fred, rådjursmarodörerna.

IMG_1653

Apropå narcisser, Wordsworths dikt om dafffodilerna, som jag fick lära sig på engelska, är också något som sitter som berget.

I alla fall början:

I wandered lonely as a cloud

That floats on high o’er vales and hills

when all at once I saw a crowd

a host of dancing daffodils.

Along the Lake, benesth the trees,

Ten thousand dancing in the breeze.

537px-William_Wordsworth_-_I_wandered_lonely_as_a_cloud

handskrivet av Wordsworth, påskliljedikten

Det handlar definitivt om den engelska våren, för här har jag då aldrig sett fält med påskliljor vajande i vinden. Och det vet man ju hur det är med den engelska våren.

Den ska alltid vara lite bättre än alla andras vårar.

Blommigare, liksom.

Primavera

Den värsta våren, den med extra allt,är ju annars Botticellis praktmålning Våren. Jag såg den i Florens en gång. Han sparade verkligen inte på krutet. Stor, överväldigande, intagande. Blommor, ljuva och gravida kvinnor, personifierade vårvindar…

Det är så, Våren ska komma skridande och strö blommor för våra fötter, tveklös och med självförtroende.

Inte huttra bakom knuten och låta sig skrämmas till tystnad av den envisa, griniga vintern och hans anhang. (Kung Bore och Jultomten. Och isälvorna).

Det finns dock alltid de alldeles säkra vårtecknen, dom man kan lita på.

Och nu pratar jag inte om videungarna och sånt. Nu pratar jag riktiga saker:

Vårtecken 1: alla frökatalogerna kommer.

Vårtecken 2: alla blomsterkatalogerna från Plantagen och Blomsterlandet kommer, försåtligt instuckna i dagstidningen.

vårtecken 3: Alla fågelfrön försvinner från sin plats på Hornbach och ersätts av gräsklippare. Fast alla experter säger, att man MÅSTE fortsätta att mata dom, fåglarna, så att dom orkar.

Jag har gött våra utefåglar hela vintern med precis allt jag kunnat komma över. Så att de ska sjunga för mig nu på våren och bygga bo i holkarna. Mesarna, talloxarna, rödhakarna, duvorna, skatorna och alla finkar.

Och visst sjunger koltrasten  nu, vemodigt och sorgesamt med sin stämma klar som vatten.

Inte blir man bara glad. Man blir framför allt vår-sorgsen av att höra honom, koltrasten. För långt där inne har man en konstig, gnagande känsla, att det återigen är för sent.

För vad?

Vad har jag nu missat? Nu igen.

Antagligen det där med, att man egentligen ska vara i Paris på våren. Det är där, den riktiga, den franska våren väntar. Ruer (gator), Seine, broar, plataner, caféer, croissanter, Notre Dame, Louvren, älskare (om det skulle vara så)

Det vet ju alla, att det är i Paris man ska välkomna våren.

Väck, dystra tanke, gläds åt det du har! Ut och sjung att Vårvindar friska, eller ännu hellre Alla fåglar kommit ren, även om det inte riktigt stämmer, flugsnapparna har inte kommit än, och inte svalorna.

Tranor, möjligen, men jag tycker det har klagats på tran-brist lite här och var. Att dom valt att stanna ett tag till i Tyskland.

Men sjunga kan man ändå. Helst flerstämmigt, med kompisarna. Då låter det vansinnigt vackert. Hjärtsnörpande fint.

För nu är den här VÅREN, nu börjar visserligen trädgårdsslitet, men nu blir vi alla fjärilar som bryter sig ut ur sina vinterpuppor. In med tung-kapporna i garderoben, ut med vårjackorna, på med vårklänningarna!

En dikt till, bara för att den är så bra. Av Alf Henriksson, en favorit:

Snoken vaknar

snuvig och kall.

Då är den långa vintern all.

Sur är han och trött och moloken.

Och ingen kommer med kaffe till snoken.

Så på med en kanna kaffe till snoken!

Glada snokar betyder en lång, varm, solig sommar.

Enligt min alldeles egna, hemmagjorda bondepraktika.

Låt oss glädjas åt den härliga tid framför oss. Låt oss hoppas att den blir härligt!

Frön på gång

f 2Rfler bokstäver och prickar 063n

Fröna gror. Sakta men säkert. Jag sådde dom efter alla konstens regler och i rättan tid, och nu är jag åter igen med tusentals små grodd-barn.

Det brukar bli så, att det blir för mycket och för många. Men jag vill ju så gärna fylla trädgården med doftande blomstertobak, och hur ska jag kunna välja, när det nu finns så många sorter.

Höga och låga, vita, flerfärgade, limegröna.

Ess är inte så där  jätteengagerad i trädgårdens flora, men han älskar doften av blomstertobak en skön, varm sommarkväll.

Själv har jag uruselt luktsinne och då gäller det, att ta till det tunga artilleriet nr det kommer till dofter. Och då är blomstertobak helt rätt.

 

Så i god tid beställer jag. Och dom små färgglada påsarna kommer, med sina pyttesmå frön, som knappt syns och som är jättesvåra att så, oftast hamnar alla i stort sett på samma ställe. Ett tips är, att blanda fröna med socker och sen så. Har jag läst mig till. Men glömt praktisera.

Det tog inte lång tid, och nu trängs groddstackarna tätt tätt intill varandra.

Det är då, jag måste ingripa, med min pincett. Och välja bland alla, vilka som ska få fortsätta att gro och vilka som ska dö. All denna växtkraft som går till spillo! Att vara allsmäktigt, är inte roligt.

frön 2

I helgen var det så dags, att plantera om dom första groddplantorna i annan jord och en och en, så de kan få bre ut sig. Det ska bli 40 underbara, stora, vita blomstertobakplantor. Det borde räcka bra, så vad ska jag med de ca tvåtusen andra småplantorna till, de flerfärgade, de limegröna? Narcisstobaken?

Sen har jag den där eländiga jätteverbenan på gång, fast jag undrar verkligen. Den är bara så besvärlig. Först ska den in i kylskåpet ett par veckor, sen ska den gro under svart plast. Och de kan ta upp till tre månader, innan det syns något. Det är alltid svindlande nära, att jag hystar ut hela saligheten. Risken verkar överhängande, att de små fröna aldrig tänker växa upp.

Red_eyed_tree_frog_edit2

På danska är frö en groda. Såna har vi också jättegott om, när det är grod-tider. Vi bor nära en mosse, och dom små liven är då precis överallt. Ska man ut och gå, måste man akta, var man sätter fötterna. Dom hoppar hit och dit och fram och tillbaks på vägar och stigar. ofta ser de ut som små stenar, ändå tills de tar ett dödsföraktande skutt. Dom kommer lätt in i ateljén, om jag glömmer att stänga dörren. Sen hittar jag dom, platta, torra och jättedöda.

Och storgrodor kommer också in. Två brukar bo under vattentunnan. Ibland är en av dom i sovrummet,och i mörkret, strax innan sömnen lägrar sig eller vad den nu gör,  hör jag den pluppa omkring. Då jagar jag upp Ess, så att han kan fånga grodan och befria den.

Fast, det måste jag erkänna, dom ser inte ut som på bilden. Det där är en exotiskt groda, säkert giftig. Men mer fotogenik,än  våra brungrodor.

Lite sagoaktigt är det dock. Även om dom är tråkbruna och inte har guldkrona, det kan ju vara en förtrollad prins. Den lilla misstanken har vi väl alla, när det kommer till grodor. Fast så långt som att pussa dom sträcker sig min nyfikenhet  inte. Då kan det dessutom uppstå ett nytt problem. Vad gör man återförvandlade prinsar som skräpar omkring i ens sovrum?

Sen finns det en asagud som heter Frö. Eller Frej. En i triaden med Oden och Tor. Fruktbarhetsguden som rider på grisen Gyllengalte. Den hade borst av guld, galten. Måste sticka skönt i rumpan, denna guldborst. Han hade ett magiskt svärd som svingade sig självt, jättebra vapen i kampen mot jättarna. Men den gav han bort till svärfar, jätten  Gymer, för att få gifta sig med Gerd. Och stridhingsten Blodighove skänkte han till bästisen Skirner för att att hade hjälpt honom med frieriet. En generös typ, denna Frö. Det måste man nog vara, om man skall lyckas som fruktbarhetsgud.

En frösort jag saknar mest är busfröna.  Ett och annat busfrö har man väl mött, men förrutom de egna sönerna var nog  lillbrorsan en sort inkarnation av busfrö. Han var liksom busfrö i kvadrat. Vissa busfrön kanske slår rot och växer till sig. Andra tappar alla sina rötter och då är det slut med busandet. Så går det för vissa. Det vet jag.

george 001