Svalöv finns

01082016-DSC_7259

I Svalöv skulle jag kanske kunna bo – faktiskt.

För att det är så mycket som påminner mig.

Svalöv, denna lilla, lilla ort på den böljande skånska slätten gör inte mycket väsen av sig. Kör man bara igenom tror jag att man knappt ta notis om den.

En förtätning av hus. Gator.

Träd. Trädgårdar.

Några större pampiga byggnader.

01082016-DSC_7284

En landbruksskola.

Och så en folkhögskola. Fridhems.

 

Jag återigen här i ett par veckor, på folkhögskolan, där jag har kurser. Jag bor i ett litet rum på skolan.

Skolan är som ett vattenhål, en livgivande oas i byn.

Ett händelsernas centrum.
Med liv och rörelse.
Och med många människor.

Här händer det saker: det lärs, det levs, det skrattas, det sjungs.
På kvällen tänds lyktorna över och runt den stora uteplatsen och det är uppträdanden, musik, och i den tillfälliga utebaren kan man köpa sig ett glas vin.

Ovanför, i himlen, saboterar tornseglare föreställningen med sina unisona skin i högan sky. Som busgäng som far förbi i högsta fart och jävlas.

Eller så fördunklar råkorna himlen där de böljar fram på väg till sina sovträd, högljutt hest skränande.

Under de gigantiskt frodiga lövträden ligger drivor med svarta fjädrar.

01082016-DSC_7371

I år är jag här lite senare än annars, de många träden dignar av frukter: äpplen av alla de sorter, päron som ligger kantstötta och mjuka i drivor på marken, plommon, ännu gröna.

Det är ett givmilt år i år, ett fruktkompotters, syltburkars och pajars år.

Svalöv, där jag hamnat av en slump eller finurlig beräkning av andra krafter än mina, finns i mitt hjärta, i en liten minnesficka där barndom och Danmark möts och umgås.
Det ligger så pass långt söderut att det lutar sig lite omärkligt men omisskännligt mot Danmark.

Tegelhusen.

Den så frodigare växtligheten.

Bokträden i parken utanför lantbruksskolan som håller hårt i sin dunkla, hemlighetsfulla skugga.

01082016-DSC_7301

Sädenfälten i tungt gyllengult i aftonsolen utanför byn.

Det är växtligheten som påminner mig om när jag var liten. Det frodigt gröna, det täta, den blom-och artrika.

Men också allt det småväxt vilda, det oansenliga, de små örterna och ogräsen.
Baldersbrå och kamomill.

Renfana, vallmo.

Spetsgroddblad.


Och allt annat rostrött, mörkbrunt, ockerbult, gyllene, grådaskigt som jag inte vet namnet på.

Det råder den där tysta, hemlighetsfulla sensommarstämning, när naturen drar ner på volymen, och hänger sig åt fullbordan.
Torra rasslande fröställningar.
Mognad.

01082016-DSC_7347

I min barndom var början av augusti fortfarande stekhet högsommar. Trettiogradig värme, varma, plötsliga skyfall och åskväder.

Så som det är här i Svalöv just nu, så var det i september.

När skolan hade börjat, dagarna var klara som dricksvatten och genomlysta och det luktade fallfrukt, framför allt päron.

Och flox.

Och över trädgårdsstaken lutade sig den där gula blomman (Rudbeckia?) med alla sina solar. Jag minns inte om den doftade men förknippar den med en alldeles speciell höstlukt.

01082016-DSC_7362

I Svalöv kan man ta promenader, åt några olika håll. Det finns inte så jättemånga vägar.

I går gick jag den längs gatan som bilar tar när de kör genom byn.

 

01082016-DSC_7294

Då passerar man järnvägen och den gamla stationen.

Jag vet inte om tågen fortfarande går.
Jag tror inte det.

Korvkiosken intill stationen verkar ganska så död.

01082016-DSC_726901082016-DSC_727401082016-DSC_734901082016-DSC_7290

Mittemot stationen finns det ett stort tomt, öde fält, med asfalt, vattenpussar och en flora som ingen tänker på men som är underbar.
Vild, obemärkt och överallt.

01082016-DSC_7266

Sen kommer man till parken.
Där växer valnöt, äkta kastanj, hasselnötter: stora träd, riktigt maffigt och sydländskt.

Det är det som ger den där förbryllade touchen, exotism i den skånska landsbygden.

Mittemot parken finns lantmännens odlingsområde, stora växthus där det torkas ax av något slag.
Odlingsbäddarna med sina kranar är övergivna och intagna av annan, självlärd, vild växtlighet.

01082016-DSC_730601082016-DSC_730801082016-DSC_7310

Sedan tar byn slut.

01082016-DSC_732601082016-DSC_7305

På väg tillbaka tar jag en liten avstickare en gata in i byn. Där finns en absurt välarrangerad begravningsbyrå och en fotograf som också har ett fik.

Det finns et stort gammalt magasin som har en historia förstår jag. Och en bilverkstad. I alla falla en fin skylt om en bilverkstad.

01082016-DSC_7356

01082016-DSC_7360

Det finns lugna, välordnade boningshus med små trädgårdar.
Men det finns inga människor.

01082016-DSC_7361

Jag ser en och annan i en bil, men de kunde likväl vara självkörande lådor.
Det finns mopedister, enstaka.

Det är klädda i hjälm, som vilsna, kvarlämnade riddare, på tröstlös jakt efter sin flock puttrar de ilsket genom den tomma byn.

Sen såg jag en människa som kom ut från sitt hus och hängde tvätt. Det var en man.
Och så såg jag några invandrare och några flyktingar.

Vill man träffa fler svalövbor kan man gå till ICA. Eller titta in på apoteket på torget. Där brukar de finnas.
Men på kvällen håller de sig inomhus och tar det lugnt.

01082016-DSC_7314

Det är den här lite gudsförgätna ensamheten jag gillar.

Ett saliggörande lugn.

En trygghet i att kunna flanera, se sig omkring men inte behöva se sig om.
Över axeln.

Jag skulle kunna bo i Svalöv och känna mig nöjd. Jag vet inte för hur länge, men tanken är inte obekväm utan tvärtom lockande.

01082016-DSC_7352

Men Ess skulle jag aldrig få hit.

Han är en sån utpräglad havsmänniska, jordbruk och landsbygd är inte hans grej. Allt land bortanför kusten är ingenmansland för honom.
Det hjälper inte att Landskrona ligger vid havet.
Jag tror att det är fel hav.
Han är väldigt kinkig när det gäller hav.
Hav är där han har sin båt.

Inte ens om de mogna sädesfälten böjer sig i vinden och är dränkta i gyllen ljus kan det räknas som ett fullgott alternativ.

Han är inte från centrala Europa som jag. Där det enda vatten var den stilla ån eller det klorturkosa friluftsbadet.

Där man håller sig till godo med det som bjuds.

Ess skulle aldrig trivas i Svalöv.

01082016-DSC_7344

Det brinner

102

Sticka i brand, broderi

Bo Setterlind var en av dessa mycket speciella, folkkära poeter med sin visionära religiositet, sin natur- och vardagsnärhet.

Och sin speciella röst.

Tidigt började jag läsa honom, i tonåren rycks man gärna med av hans märkliga, febriga själfullhet.

Den här dikten är från en samling som heter Mörkret förgår.

Boken är utgiven 1980.

Poeten dog 1991.

Förändras tillståndet i världen någonsin? Blir det någonsin bättre?

Har det någonsin varit annorlunda?

 

DET BRINNER!

 

Det brinner!

Det brinner!

Världen med sina data-anläggningar, kristallpalats

och svävande städer,

världen med sina krigsindustrier,

världen med sin lyx, sina filmfestivaler,

sina flytande fästingar,

världen med sitt avfall, sina atomsopor,

sin avgudadyrkan, sin korruption,

världen med sina fördomar, sina instruktioner,

sina haciendor, sina plutoniumverk.

 

Det brinner!

 

Världen med sina överljudsplan,

världen med sin kapprustning,

världen med sina kärnprov,

världen med sin människojakt, sin mångalenskap

och sina koncentrationsläger.

 

Det brinner!

 

Och i pressen och i televisionen ser vi

flygbilder av den rosslande tillvarons sista andetag,

världen med sina raketuppstigningar,

sin krympande civilisation

och – i brist på landvinningar –

sin allt spökliknande narkotika.

 

Det brinner!

 

Och inte långt från vätebombslagren

bor de färgade.

De färgade med sin kärlek,

de färgade med sin frihetskamp,

de färgade med sin sorg,

sitt uppvaknande och sina lidanden.

Och på betryggande avstånd från dessa

bor de skenheliga,

de priviligierade,

de likgiltiga,

de korrumperade,

salongsgerillan.

 

Men i världen bor också andra.

Där bor han som vet allt om napalm,

han som knappt kan andas,

hon som skall föda,

han som ser på

och han, som vet allt om bakterier.

 

Mitt i lågorna!

 

Där bor de statslösa,

de torterade,

de kristallklara,

de som blivit över

och de som skall dö ensamma,

de kristuslika.

Dessa och många andra bor där.

 

Och nu

se, vad dom blir lågornas rov!

 

Alla oskyldiga

Hon som sträcker sig efter oss,

hon som kvävs,

hon som vill rädda oss

från oss själva,

hon som fött oss

och därför dör.

Är detta verkligheten?

 

Det brinner!

 

Världen med sina prognoser,

sina utvecklingsprogram, sina säkerhetsanalyser

och intelligenta gissningar,

världen med sina spelplaner, sin vidskepelse,

sina glasmassor, bergrum och plutoniumlager.

 

Villkorslager, offentliga utredningar!

Siffror, beundran, högtidliga deklarationer!

 

Världen, som är på väg att explodera,

hör ingenting.

Världen, som tror sig ha all makt,

gör ingenting.

 

Världen med sina luftfästningar, sina supertätorter,

sina ändlösa oljefält, sina kärnkraft,

sina interkontinentala gasledningar,

världen med sina strålningspoliser, sina fjärrstyrda

griptänger, sina rullande trottoarer och luftkuddetåg,

världen med sina stenciler, tabeller och kommissioner,

sina hemterminaler, sina hönsfabriker, sina snabbananer

och sina ultraljudsapparater,

världen med sina syrgasdräkter

och bildtelefoner, sina evighetsmotorer.

 

Allt brinner!

 

Det brinner!

Det brinner!

Hela Jorden brinner!

 

Och här

står vi

med våra stackars brandsprutor!

 

 

 

Myrgångare

012uLXBSfFoJ

 

Det skulle ju bli vår, den var ju på gång, så såg det i alla fall ut ett tag. Det jag undrar över är hur det gick för myrstackarna, när det plötsligt vände tillbaks till vinterläge. Jag menar själva de små krypen, även om det säkert var liv och rörelse i själva stackarna också.

Ångrade de sitt övermod att vakna upp ur vintersömnen och börja trassla omkring, på skakiga ben, lite sömndrucket okoncentrerade.

Plötsligt var de bara där igen, i sovrummet, fast vi hade silikonat igen deras ingång vid elementröret.

Vimsade in som objuda gäster,inget hade de med sig, såg sig nyfiket omkring och började sitt något oorganiserade letande efter föda. Spatserade på sängtäckena, kittlade lite när de tog genvägar över bart skinn.

Mest blev det dammansamlingar där de smet ut och in. Jag vet inte, vad de har detta damm till. Kanske till isolering.

07032016-IMG_0907

Till och med upp till övervåningen förirrade det sig en och annan ensam en, tapper i sitt försök att betvinga soffkuddarna som tornar upp sig som ett blågrått fjällmassiv, full av lömska sprickor och avgrunder. Ute äventyr, långt från sin flock, en rekognissör, spejaren, spanaren.

Jag brukar blåsa på dom som kommer kravlande, men vind och storm bekommer dom bara tillfälligt, envist , sin vana troget, kämpar den sig tillbaks till den utlagda kursen.

Jag undrar vad dom är ute efter. Vad äter myror? Liken efter alla mördade fruktflugor? Damm? Hudflagor? Kattens torrfoder?

Dom bor strax utanför, i ett parallellt universum under plattorna på terassen. Lyfter man på skifferskivorna syns hisnande gångar och välförgrenande tunnlar som leder troligtvis långt, långt ner till en diffus, mörk underjord.

Vi brukar förgifta dom, även om det smärtar i mig. Ess är mer kallhamrad. Han tror att de underminerar.

Huset.

Förhållandet.

Samhället.

Jag bodde det där året i Kalifornien som barn, där var det är behagligt att vara, varmt och skönt, subtropiskt och fullt av insekter. Alla dörrar hade en extra myggnätsdörr, så att det kunde stå öppet och luften rotera. Det höll flugfän ute. Men inte myrorna.

I alla hus fanns det en motorväg utifrån och in i köket in till avfallshinken. En mångfilig väg, oavbrutet trafikerad av myriader av väldisciplinerade myror.

Ut och in, ut och in.

Ingen brydde sig, det var som det var. Lite roligt var det, som att ha ett ytterst minimalt husdjur multiplicerat i det oändliga. Kul att titta på och undra över, svårare att involvera i meningsfulla lekar.

Myrgångar finns också inom broderivärlden. Långt innan jag hade minsta idéflinga om att på allvar syssla med det textila gjorde jag den obehagliga bekantskapen med myrgångarna. När jag kom till Göteborg höll klassen på att sy linnetabletter som pryddes med myrgångar som det kallas, detta ovanligt tråkiga, repetitiva stygn som inte gör mycket väsen av sig.

07032016-IMG_0900

Eftersom jag genast gjorde fel och bort mig när jag kom med mörkgrönt linne och ljusgrått garn (det skulle vara cremefärgad linne och svart garn) fick jag missbelåtna blickar och muttrande kommentarer av slöjdlärarinnan, hon med världen största blå, allseende ögon bakom de allratjockaste glasögonlinser.

Sånt minns man.

Jag hade turen att tappa dessa eländiga tabletter på spårvagnen, vilket inte sågs med blida ögon, heller. Jag togs för en inbiten lögnare, som fullt medvetet hade slängt myrgångarna. Jag fick sticka en ljuslila glittrig kofta i stället, vilket inte heller var roligt.

Flitig som en myra. När blir en myra inte bara en myra utan en flitig sådan?

Någon har tagit reda på det, hur många myror det behövs för att en myra ska fatta galoppen och myrgänget börja fungera som det är tänkt. Som en liten levande modul i ett gigantiskt samhällsbygge, där alla strävar åt samma håll. Där alla vet vad som gäller.

En enda myra är bara en diffus idé. Två, tre, fortfarande inget. Alla irrar åt olika håll, ingen kommunikation.

Sen pang, den kritiska massan: myrorna hakar ihop sina myrhjärnor, som ett enda stor pussel blir dom, där alla passa in i varandra. Och pusslet bild: den perfekta fungerande organism, myrsamhället.

07032016-IMG_0901

Vi människor jämförs ibland med myror. Är det alltså likadant med oss? En enda människa är bara en möjlighet. En enstörig vilding utan fasoner eller insikter. Först när vi blir tillräckligt många börjar vi fungera.

Fast aldrig lika bra som myrorna, som tur är.

Hos dom finns inget eget funderande. Inga egna idéer, även om det verkar så, när en ensam myra tragglar sig upp för soffkudden, när man tror att den vill något.

Något eget och originellt.

Hos myrorna finns inga lögnhalsar och inga sanningssägare, inga som känner för att sova lite längre en och annan morgon och inga duktighetsnissar. Inga politiker som uppviglar eller kverulerar eller kommer med förslag på lag och ordning. Inga blådårar, inga byfånar, inga lea egoister och inga altruistiska välgörare.

Inga bakåtsträvare, inga världsförbättrare och förändringsivrare.

Myrornas samhälle kan bara utvecklas på ett sätt, genom eventuella mutationer.

Och sådant sköter sig självt.

Möjligen slår det slint ibland på myr-individnivå och de blir mördare. Jag vet inte, men jag kan föreställa mig det. Våldtäkt, övergrepp, skräckspridning, medveten tortyr, nej. Men kanske kan det gå så illa att en myra börjar se rött och biter omkring sig.

De är ju väldigt bitglada. Det vet var och en som satt händerna i ett rödmyrebo vid grävandet i trädgårdslandet.

Och så alla dessa ettermyror, eländiga pissmyror. Med sin gadd som gör det extra smärtsamt när man går i klinch med dom.

De som förstörde sommarglädjen för Mumintrollet och där det krävdes en lilla My med strikt kontroll över sin eventuella sentimentalitet för att utrota dom.

Myrorna fungerar perfekt, visserligen på bekostnad av egna tankar och personlig frihet, men perfekt fungerar de. Hittar en myra något, en stor död skalbagge t ex, så vips, är samtliga tillgängliga myror där och hjälper till att få hem bytet. Hur de kommunicerar vet ingen. Antagligen så beror det på att deras hjärnor har kopplats ihop till en superdator då, i den stunden de blev en mångbenad helhet.

De har ett alldeles eget internet och trådlös uppkoppling.

Försvar är de jättebra på. Det finns t o m en speciell sort, soldatmyror, som verkligen kan sina saker.

Stenhårda, galet målmedvetna och hundra procent självuppoffrande.

De marscherar bättre än mänskliga soldater. Outtröttligt. Alltid på krigsstigen, låter det som.

Oövervinneliga.

De kan till och med bygga broar av sig själva. Genom att på ett intrikat sätt klumpa ihop sig. Som extremt skickliga akrobater

ant-bridge_2302146k
Cirkusmyror kan vi kalla dom.

Disney hade tagit fast på det där envetna marscherande, fast han gjorde om sina tecknade myrkollonier till svarta afrikanska infödingar. Som trummade sig fram och gav gutturala order. Antagligen hade han hittat förebilden hos zuluerna i Sydafrika, ett riktigt äkta krigarfolk, med en ledare, Shaka, som var lika skicklig strateg som Napoleon.

Men Disneys myrinfödingar var väldigt rasistiskt tecknade, på riktigt, mycket mer än den lilla svarta juldockan.

Sen finns vävarmyror, som kan sy ihop blad till snygga bon. De använder sina larver att limma ihop löven med. När de stryker på larverna, avsöndrar dessa ett sekret, en tunn silkestråd, som myrorna använder att sy ihop boet med. Vattentätt och fint blir det.

Det är något futuristiskt med myror och deras liv. Om en människovärld skulle fungera som myrans skulle det nog vara en totalitär vansinnesvärld. Ungefär som Nordkorea fast utan pompa, ståt och hysterisk avgudadyrkan. Och utan den där mysko damen med den fascinerande intonationen som tycks vara deras enda och allenarådande TV-hallåa.

07032016-IMG_0904

Myrsymboler använder vi mest för att beskriva en sorts oro i kroppen. Myrkrypningar, myror i byxorna, myror på hjärnan: vi blir tydligen nervösa av deras ständigt pågående aktivitet. Det är något märkligt osunt med så mycket riktad energi.

De tillhör ju gallsteklarna, släkt med bin och getingar. Men binas flit är mycket mera uthärdlig och beundransvärd för oss. Kanske för att vi har nytta av dom på ett helt annat sätt än av myrorna.

För att de arbetar åt oss.

Jag brukar låta myrarna sköta sig själv, dom som huserar i trädgården. De klättrar omkring på pionerna, utan att skada dom. Så dom får hållas.

Fast jag har förstått, på alla gifter som finns på hyllorna på Hornbach att myror helst ska utrotas.

Sen tycker jag det är nästintill lite gullig att de håller bladlöss som kor, som de mjölkar på deras söta sekret. Minimala små strävsamma mjölkbönder.

Fast: bladlössäggen får faktiskt skydd inne i stackarna och när de kläcks sätter dom genast ut dom på lämpliga växter.

Mina rosor t ex.

Ess har ont av att de finns lite för nära vår omedelbara närhet, han irriterar sig på dom när de tar sig olovandes in i huset. Så vi ställer ut myrdoser. I dom finns ett gift som de sen bär iväg till sin myrdrottning, långt nere i myrboet. Och så dör hon och med henne hela samhället.

Så går det till.

Det tycker jag är ett ojust sätt att lura dessa strävsamma stackare.

Men vad så med denna man, som gör skulpturer genom att hälla flytande aluminium ner i myrstackarna? Hur känns det för myrorna, mån tro? Jag ser ju, att de är kvar, några kryper ju omkring fullt synligt.

Tänk att göra konst av deras samhällen. Obehagligt, på något vis. Även här har myrorna gjort allt arbete. Det enda människan gör är att hälla flytande metall ner i stacken.

Då hjälper det inte att de har vassa käftar eller gaddar eller kan spruta stark myrsyra omkring sig.

Myrsyran fick jag känna på redan i första klass. Vår fröken tog ut oss i skogen där fick vi kasta en näsduk på första bästa myrstack. Sen tog vi upp den, skaka av myrorna och lukta på tyget. Det var en upplevelse.

Väldigt pedagogiskt och ett minne för livet.

Underbart är det, fast lite konstigt också, när myrorna får sina vingar och börjar svärma. Plötsligt har de befriats från mull och slit och barr och skitjobb.

Fast så är det förstås inte.

Inte för alla.

Det är bara prinsarna och prinsessorna som få flyga. Arbetsmyrorna får inte ha roligt. De finns till för att slitgörat:

grävningen

byggarbetet

anläggning av vägarna

fixa maten

vårda avkomman, bladlössen och myrgästerna

bevaka honor och hannar

transportera larver och puppor

försvara alltihop.

 

En del sorters myror har speciella slavar som de har knyckt när de var puppor.

Känns det igen? En del får fixa allt det tråkiga. På ett eller annat sätt. Oftast har de ingen talan.

Andra föds till att ha roligt.

När det är flygdags börjar festen, dansen i luften, sex, dårskap och berusning. Sen döden. Alltid denna död som väntar runt hörnet när det är som mest hedoniskt.

Flygmyror är inte en egen art, men skulle kunna kvalificeras som en egen art med många underkategorier. Dessa myror som man kan se flygandes på varma sommardagar är i själva verket nya ”prinsar” och ”kronprinsessor” ute för att para sig. När dessa har parat sig letar kronprinsessorna upp en lämplig boplats, där hon sedan gräver ned sig och lägger sina ägg. Under denna tid biter hon även av sina vingar, och blir en drottning. Hanarna däremot dör kort efter befruktningen, då deras livsuppgift är fullbordad.

 

Tänka sig, prinsar, prinsessor, bita av vingarna, herregud, kan det bli mer dionyssiskt?! Jag hade verkligen gillat om alla myror hade fått denna chans: att skåda evigheten, frihetens sötma, innan vingarna bits av. Att åtminstone i slutet, en enda gång, lyftas av egen kraft ur det jordbundna elände och det konstanta slitet.

Tänk om det skulle vara så underbart inrättat även för oss! Att vi mot slutet fick våra vingar lite i förskott, prova på änglatillvaron redan i detta vårt ynka jordeliv.

Utan utsvävningar och trassel. Bara lite skönt flaxande. Som i flygdrömmarna.

I stället för att tyna bort i skröplighet bjuds vi chansen till en sista utflykt upp i det blå innan vi biter av oss våra vingar och lägger oss till ro.

Det vore en variant.

07032016-IMG_0902

 

Jag vet en tysk författare jag tycker om. Han heter Johannes Muggenthaler. Han har kanske inte skrivit så mycket, jag har bara läst en enda tunn bok. Men jag tycker om hans poetiska stil.

Novellsamling heter Wie mann sich glücklich verirrt. – Hur man lyckligt går vilse.

I denna novellsamling fanns också en och annan dikt. Fina dikter. Den här t ex.

Om myror.

 

Nachts

 

Die Ameisen plündern.

Sie schleppen Regenwürmer

auf den Schultern,

tragen sie wie gerollte Teppiche

hinunter in den Keller.

 

Manchmal bleiben sie stehen

und schauen auf von ihrer Last:

Sterne glänzen am Himmel,

zahlreich und weiss

wie Ameiseneier.

 

Om natten

 

Myrorna plundrar.

De släpar daggmaskar

på axlarna,

bär dem som ihoprullade mattor

ner i källaren.

 

Ibland

blir de stående

och ser upp från sin börda:

Stjärnor glänser på himlen,

talrika och vita

som myrägg.

 

 

 

 

 

Alla Hjärtans dag

13022016-DSC_3623

Alla vet vid det här laget vilken dag det idag.

Den alltigenom kärleksfullaste dagen av alla.

En dag vi lånat in utifrån, det finns ju ett så stort behov av att få visa och ge och få lite  kärlek.

Speciellt nu, nu behövs en dag som denna hur mycket som helst!

(Facebook har gjort det extra lätt att skicka en kärleksfull hälsning via meddelanden., ovanför tummen upp finns det idag ett litet rött hjärta, med en pil igenom).

 

Men lurigt är det, och begrägligt.

Det kan lätt bli ännu en snuttefilt att klamra fast sig vid, när orosmolnen, oginheten, snikenheten, girigheten och egoismen tar sig an vår vardag.

När kärleken sträcker sig inte längre än näsan räcker.

När ondskan faller som regn, när hjärtan slutar sig alltmer, på allt fler.

Bommas igen, reglas, låses med flerdubbla slag.

För säkerhets skull.

När rädslan griper om sig, kring sig, med vassa klor river den, klöser den oss blodigt:

Låt oss älska varandra, vi nära och kära, denna dag som idag är. Så vi i kan fortsätta att stänga våra hjärtan för dem vi inte känner, som mest av allt, just nu, i denna stund, behöver oss.

Och vad med dem som hör till oss, och ändå: vars hjärtan, tyngt av ensamhet, för länge sedan skrapats rent på kärlek?

Som tömts på blodrött blod, som tappats i golvet alltför många gånger. Skamfilats av tiden och av slarv och oförmåga.

Som aldrig fått vad de behövt.

Som fått klara sig utan och överlevt ändå.

Oälskade. Övergivna. Urholkade.

Tomma kärl, spruckna krus.

Bortglömda, av ren oförstånd eller med berått mod.  Borttappade längs vägen.

Åsidosatta.

Gråa hjärtan, inte röda, fyllda av damm och dimma. Fyllda av sorg och ensamhet.

Dessutom:

Vi har ju alla våra ärr, våra blåmärken, våra blemmor, våra missfärgningar och smutsfläckar.

Så är det bara.

Låt oss hjälpas åt att plåstra om våra hjärtesår. Så hjärteblodet inte läcker ut i onödan.

Vi behöver vår hjärtekraft, vår empati intakt.

 

Det är ju trots allt alla hjärtans dag idag.

I morgon kan det faktiskt vara för sent.

 

 

 

 

 

 

 

Dagens dikt

främling3

FRÄMLINGENS TALAN

Min själ är ett träd

mitt ansikte ett löv

jag sjunger i vinden

dansar i full storm.

Vinden bär mig

bär mina sånger

vida omkring.

Fragment av mina ord

återfinner jag

i rännilar

idikeskanter

under de tystaste träd i skogen.

Om jag stannar

eller ger mig av

är likvärdiga handlingar.

Men tystnar jag

kommer glömskan att sluka er.

Tystnar min sång

kommer världen att gråna

dimman kommer att leva

i er alla.

Jag är rörelse

jag är ord

jag är närvarande

närhelst

jag lyfter min blick

mot den som står bredvid.

Även om jag aldrig släpper er

innanför mina ögonlocks murar

finns jag intill er.

Jag dansar i vinden

jag sveper fram

över de dödas gravar

över de levandes hus

över vaggorna

över brudsängar

in i era hemligaste drömmar.

Varje dag dör jag i eld och blod

varje dag föds jag i aska och regn.

Jag lever av nödtvång

att stå främmande inför er.

Jag är er gåta.

Jag är den som tar hand om

era glömda ord.

Jag återför era glömda sånger

till källan.

Där de hör hemma

längst ned i era hjärtans brunnar.

Så länge vinden bär min sång

så länge min själs träd

har sina rötter i er rädsla

kan ni inte undvara mig

kan ni inte undgå mig.

Jag är främlingen.

Främmande kommer jag att förbli.

Eldsjälar

 

images-15

I morse, lagom till frukostgröten, kom ännu ett meddelande om en brand i ett tilltänkt flyktingboende. Helt nära, i Floda.

Det är eldsjälarna som brer ut sig. De som i sin bottenlösa njugghet och med förkolnade hjärtan brer ut sig i nyhetsflödet. De som i sin urbota dumhet bränner tilliten till människan förmåga att överbygga mardrömmarna vi alla befinner oss i nu.

Hur ar vi hamnat här.

Och hur har jag blivit så förstockat ovillig att förstå och förlåta och begripa dessa handlingar.

För att det finns gränser för allt.

Det finns hur många bra förklaringar som helst. Hur rädslan och oron och vad vet jag griper tag i folk, hur eldsjälarna känner sig hotade, kringsnärjda, överkörda, ohörda, övergivna, bortkomna, övergivna, snuvade på konfekten.

Hur helt totalt omöjligt det är för dem att greppa det som händer,  hur deras värld raseras.

Vilken värld? Vilken av alla dess parallella världar är det som raseras av att vi omöjligt kan stå oförsonligt kalla inför folk på flykt?

Och det är precis här och nu min förmåga att förstå tillintetgörs.

Jag slutar med det nu.

Jag tycker inte synd om er längre, ni förfördelade krakar.

Er rädsla är en spott i havet i jämförelse.

I jämförelse med den nöd, både materiellt och själsligt, som knackar på vår dörr.

Jag ser framför mig människor, ett folk i folket, som helt förlorat perspektivet. Empatin, förmågan att förstå vad verklig rädsla, genuin fasa, är. Som ser problemet men som inte vill vara med.

Jag vill inte heller vara med. Med er, som värnar så om en så krampaktigt desperat myt.

Dag för dag, timme för timme, gör ni tillvaron till en trasa för oss andra. Minut för minut raserar ni ett samhällsbygge, som en gång skimrade av tilltro och solidaritet. Nyliberalismen har kört över er, manglat era själar till slamsor av misstro.

Ett parti vill gärna ta över, det gör sig till tolk för den kollektiva erfarenheten, tar till teatraliska utspel och rider fram på fruktans hästar, piskar och driver på.

Romantisk dravel, nationalistiskt och reaktionärt hokuspokus:

Låt oss stå enade – men på våra villkor.

Så här skriver den begåvade unga polska författarinnan Olga Tokarczuk i essän ”Återigen börja vi likna en stam”:

”En av psykologins teorier går ut på att extremt traumatiska situationer, individuella såväl som kollektiva, kan leda till en  abaisssement du niveau mental – att den mentala förmågan sjunker. De rationella försvarsmekanismerna försvagas, intellektet ger vika för det kollektiva psykets mörker. Skuggorna brer ut sig och gammal spindelvävstäcckta rädslor och spöken återvänder oavvisligt som tvångsmässiga och obotliga besattheter. Dt skräckslagna undernmedvetna famlar efter mening, låter sig lugnas och sänker garden. På nytt gräver det fram gamla tolkningar, fogar sig i de färdigstansade  åsikternas ofrihet, uppger sin tankeverksamhet. Dess förmåga att stå emot övertalning och manipulation försvagas — Det visar, i vilken omfattning den gamla myten alltjämt har oss i sin makt. Den som förmår ena oss endast genom människooffer, likkistor och kyrkogårdar. Den som grymt och hänsynslöst manar nya generationer till hopplös strid och som hyllar deras offerpositioner  på ett sätt som smittar ner de kämpande med smaken av nederlag innan striden eller spelet ens hunnit börja. Den som bidrar till en något svajigt självuppfattning – ena gången en alarmerande känsla av närmast total intighet, vid ett annat tillfälle ren megalomoni, för både dessa ytterligheter söker och finner stöd i myten. Det är ett sätt att tänka som kräver sina offer – ja, som livnär sig på blod.

Återigen börjar vi likna en stam, dansande runt sina gamla totempålar; likgiltig för de levande, endast i stånd att uppskatta de döda.”

Och hur ser den politiska scenen ut där där de dansande lämnar sina dyiga bruna spår?

Så här fortsätter Olga Tokarczuk (och hon talar specifikt om Polen. men underligt hur väl det stämmer också här)

”…politiskt stagnation, olösta problem, ältande och avsaknad av nya perspektiv som politiken befunnit sig i på sistone  – med  de politiska partierna hypnotiskt och med ömsesidig ovilja stirrande på varandra … För övrigt känner vi bara alltför väl till detta samhällstillstånd av entusiasm, berusning och svårdefinierbar känslosamhet, där en mycket tydlig bevarad beståndsdel dock är uppdelningen i Vi och Dom.

Och vi har inget att sätta emot, eller?

Inget nytt, inget som förenar oss bortanför dessa häxberättelser?

Så många som försöker och som kämpar, som försöker.

Ni är dagens hjältar.

Framför oss dyker de upp, de kollektivt kränkta, som slickar sina martyrskaps oläkta sår, som river i sina sårskorpor tills det åter blöder, rött och blått och gult och äktsvenskt.

Jag blir så trött, så less och nedslagen och betryckt.

”…hur sköra och anakronistiska fundamenten är som vårt samhälle är byggt på. Bilden av den demokratiska, moderna samhället visar sig vara en tunt påstruken fernissa. Därinunder flammar alltjämt stammens irrationella energier, som till råga på allt nu hänsynslöst utnyttjas i den politiska striden.”

Nej, det är inte flyktingsförläggningars edsvurna förgörare, det är inte er vi behöver. Det ni gör, det är inte det som bygger ett folk. Det är ren och skär idioti.

I mina ögon är ni fula. Jag tycker ni är genomfula: i trynet och i själen. Hjärtlösa kryp, med er rädslas enkla lösningar.

Jag bara känner så, jag rider vilt på mina egna fördomar: må sannfinnländarna supa ihjäl sig i sina ödsliga, andefattiga stugor, må dumdryga skåningar ta sina gyllene, vackra veteåkrar och återinlämna sig i det gemytliga och främlingsfientliga Danmarks famn.

Det brinner i Floda – och jag har slutat tycka synd om. Jag tillåter mig från och med idag att tycka illa om.

Det brinner eldar som lyser upp skyn.

Ett förkolnat själsligt landskap är det som blir kvar.

Olga Tokarczuk slutar sin essä så här:

” Jag skriver detta med stor nedstämdhet., utan att på något sätt känna mig delaktig i den påtvingade gemenskapen. Men jag  bor ju också i det här landet och är en del av dess samhälle. Jag vet dock, att det finns många som är som jag.”

Låt oss hålla ihop. Det år vårt enda hopp. Låt oss inte släppa varandras händer!

Eld

Nu brinner broar

nu brinner skepp.

Hela städer står i lågor.

Stäppen brinner milsvitt.

Myrmark och mossor pyr,

himlen glöder.

Träd står flammande,

hus, hyddor står i lågor.

Kyrktornen är brinnande fingrar

lyfta mot skyn:

själarna står i brand.

Så mycket eld som vi har skapat,

så många lågor vi fött fram.

Hela vår värld: en enda eldhärd.

Ansamlade dikter

diktböckerna 009

Det var för att jag letade efter en alldeles speciell sak som dom kom fram igen, diktböckerna.

När  jag var sjutton, arton år var jag som besatt av lyrik. Det var där svaren fanns, trodde jag. På allt som var bra att veta inför vuxenblivandet. Det var där, i dikterna, jag skulle hitta det, smärtan, sorgen, skräcken, kärleken.

Nyckeln.

Antagligen till friheten.

Jag och biblioteket var absolut allra bästa vänner. Ut och in sprang jag, fram och tillbaka, med lass med poesi. Ständigt på jakt efter nya skatter, nya guldgruvor.

Dikter fanns överallt. Det var bara att ta för sig.

Jag hade ingen urskiljningsförmåga. Jag tog allt jag hittade och finkammade texterna efter diamanterna. Det var svenskt, tyskt, engelsk poesi. Det var klassiker och ultramodernt.

diktböckerna 022

(Erich Kästner. En favorit. Jag hittade en liten tjock antologi i soprummet på Dr Linds gata där jag bodde då. Det var bara sjukhusfolk som bodde där då. Sahlgrenskas läkare. Boken hette Lyrische Hausapoteke. Troligen var det någon som fått den i reklamsammanhang för något läkemedel. Och som inte kunde tyska och därför slängt den).

Det var ryskt, tjeckiskt, spanskt, portugisiskt.

Finskt.

Indiskt och argentinskt.

Långa drapor och kortkorta haikus.

Väldigt mycket haikus.

Aforismer. (Rochefoucaud. Clemenceau.Montesquieu. Väldig många fransmän, ser jag.)

 

Korthuggna, drastiska och dräpande.

Urdumma och riktigt bra.

 

Eftersom jag inte hade tillgång till något så praktiskt som en skrivare fanns det bara en sak att göra.

Att själv och med yttersta noggrannhet skriva av.

Rad för rad.

Vers för vers.

Jag köpte lagom stora anteckningsböcker. Svartblanka pärmar och med linjer och rundade hörn.

I dom präntade jag inte direkt mödosamt med väldigt idogt med den jättetunna rotringpennan.

 

Jag har faktiskt alltid gillat att texta. Skriva skrivstil var jag usel på, men jag textade snyggt.

Mina lärare gillade det.

Det var tydligt och lättläst.

Lätt att rätta. Så även om jag hade en massa fel i ett test, så fick jag beröm för min skönskrift.

 

Så jag textade på, skrev av. Det var väldigt tillfredsställande och något att hålla på med under tiden jag på det där tonårsfrustrerade sätt väntade på att något lite mer spännande skulle hända.

Det var strax innan jag på allvar kastade loss och blev en vanlig tonåring och fick pojkvän och bar mig åt på annat sätt.

Det satte faktiskt inte slutpunkt för dikttextandet, men livet blev liksom lite mer realistiskt.

 

Jag skrev av jätteunderliga saker.

Jag har aldrig skrivit dagbok, men att ta fram de här tre häftena och läsa i dom är precis lika pinsamt som att läsa gamla dagböcker.

Precis lika överspänt och ofokuserat.

Så där oskuldsfullt och beräknande förväntansfullt som man är i den åldern.

Allt börjar förstås med Quasimodos Och plötsligt är det afton.

Jag minns hur den dikten kanske inte träffade rakt på men den svischade förbi väldigt nära. Det där med att stå på jordens medelpunkt genomborrad av livet, så kändes det ju.

Och plötsligt är det afton. Det förstod jag också, fast bara i teorin. Den var så enormt avlägsen, den där aftonen, att det var nästintill ljuvligt i sin sorgsenhet.

Nu känns det helt annorlunda. Mer verklighetsförankrat.

Skymningstid i skymningslandet.

 

Elmer Diktonius, denna bittra, hetlevrade revolutionär kunde dela sida med Beppe Wolgers små underliga djur.

Eller så blev det ännu konstigare kast mellan sockersött och den dunkla strömmen av politiskt patos.

diktböckerna 024

Och så letar jag på, efter ursprung och färdriktningar. Alla dessa  korta och långa dikter, för mig blev de liksom små upptrampade stigar rakt in i det väntande livet.

Det kunde bli hur hjärtsnörpande sorgligt som helst och dramatiskt värre. Det kunde vara helt obegripligt och ibland helt osant.

Korta små självklarheter kan jag fortfarande tycka om än idag, för sin värme och sin befriande humor.

diktböckerna 023

Sånt är ju begripligt att jag skrev av. Men hela Howl?

Allan Ginsberg, beatpoetkungen, hans gigantiska, för en sjuttonåring helt obegripliga storverk?

Sida efter sida efter sida.

Det var bara benhårt beslutsamhet och gott om tid som fick mig att lyckas med något så tradigt.

diktböckerna 025

diktböckerna 027

 

 

diktböckerna 028diktböckerna 029

 

diktböckerna 026

diktböckerna 030

Till slut hade jag fått med allting och då ritade jag för säkerhets skull en teckning, för att fira bedriften.

Jag tror inte, att jag verkligen läste denna diktcykel.

Jag liksom bara skrev av.

”Jag såg min generations bästa hjärnor,förstörda av vansinne, svältande, hysteriska, nakna…”

Jo, jag tackar, jag. Inte handlade det om mig, precis.

Men det hade blivit den tiden i livet med en riktig pojkvän, när allting liksom vidgades och vi läste Kerouacs On the road och tyckte vi var hippies.

Så jag skrev och skrev.

För framtida behov.

Man vet aldrig när man behöver en riktig lång beatpoet-dikt.

 

Som omväxling till Nalle Puh.

diktböckerna 010

 

Ibland handlar dikterna om att bli äldre. Redan innan man hade hunnit fylla tjugo tog skräcken för att bli gammal strupgrepp. Det var liksom avigsidan med vuxenblivandet.

En kompis minns jag, fast det var lite senare, tänkte ta livet av sig när hon fyllde trettio. Så meningslöst gammal ville hon aldrig bli.

Som tur var gjorde hon det inte utan fortsatte att leva och lägga år till år.

Men Sonja Åkesson kunde åtminstone formulera saken på ett bar sätt. Lite krasst och lagom ångestladdat.

diktböckerna 020

Att man vill leva och uppleva och vara med var ju självklart, men ibland, när jag läser det nu, verkar det ibland hårresande långt ifrån där jag befann mig.

diktböckerna 017

Dessa rader är fullt begripliga idag. Men då?

Även detta. Det är något lite fräckt och övermodigt och inte-bryr-jag-mig över det.

Det var rent önsketänkande.

Inte var jag sån.

diktböckerna 016

 

 

Men detta, då? Är inte det lite väl, ja, vad ska jag säga?

diktböckerna 014

 

Det är väl ändå en dikt för lite senare i livet. När man varit med om lite saker. När man blivit besviken på riktigt.

 

Men A G Wide var tydligen en favorit.

Liksom Langston Hughes. Kanske ingen som vet vem han är idag. Han var en svart, amerikansk poet på sextiotalet. Inget lätt att vara då, på den tiden,när det begav sig.

Och väldigt mycket började hända.

Han skrev vackra, enkla dikter som låg nära det folkloristiska, bluesen, sångarna.

diktböckerna 021

 

Det är lite rörande att se, när jag bläddrar fram och tillbaks i de lätt anlupna böckerna som jag trots allt släpat med mig genom åren.

Jag var både där och inte där än. På randen av ett samhällsmedvetande, men ordentligt nedstucket med båda fötterna i den egocentriska myllan.

Fortfarande rörde det sig om bara mig. Med en förhoppning, att, när jag nu hade lyckats ta mig så där långt, kanske jag skulle klara av att ta mig en bit till.

In i vuxenvärldens underbara värld.

Med dikterna hjälp skulle det gå.

Och det kanske det gjorde.

 

Sist i första boken finns ett collage.

Det säger allt.

Viljan fanns.

Resten är historia.

diktböckerna 019

En sak tror jag däremot: jag lärde mig att gilla språk, och ord och att läsa. Och att hitta sånt jag letar efter.

Men det jag egentligen letade efter den här gången är några utklipp. Som berättar en helt annan berättelse. Och som är riktigt rolig.

Men den tar jag inte idag.