Cirkusliv och halleluja

För någon vecka sedan körde jag nästan dagligen förbi Cirkus Scotts jättestora tält. Det reste sig i sin gigantiska storhet över trädtopparna borta vid Slottsskogen. Jag greps inte av längtan, att ta mig in på någon föreställning, för jag hör till den lilla, lilla minoriteten här på jorden som inte är svag för cirkusar.

Jag har aldrig velat rymma med cirkusfolket och bli trapetsprincessa eller lindanserska med parasoll. Jag har inte ens velat följa med för att knipsa biljetter. Eller för den delen, sköta om djuren.

Efter alla mina underliga upplevelser av cirkus har jag vett att numera hålla mig därifrån.

Jag blir bara så nervös av trapetsnummer där det slängs människor omkring på ett så våghalsigt och övermodigt sätt. Jag blir lika orolig av jonglörerna, att dom ska tappa allt det där som dom så intrikat hystar omkring. Eller av att se akrobaterna stapla allt fler av sig själva ovanpå varandra i omöjliga pyramidala formationer som när som helst kan rasa ihop, inte olikt ett korthus.

Och clownerna har jag aldrig gillat. Inte den röda, med sin näsa och sin skrattande mun som alltid får vara sinnebilden för människan som på ytan är glad men innerst inne gråter. Och den vita clownen må ha sina ädla rötter i commedia de l’ arte, han är ändå bara en arrogant skitstövel.

Fast jag har faktiskt en gång för länge sen hjälpt en kollega och vän att sy tre figurer i naturlig storlek. En röd clown, en vit clown och en jonglör. Jag begriper inte, hur vi fick till det. Med begränsad kunskap i ämnet och så lite engagemang för uppgiften.

Trots detta är en av mina absoluta älsklingsfilmer Himmel över Berlin, och där förekommer, vid sidan av änglarna, som jag gillar skarpt, även cirkusfolk och en cirkusprinsessa. Och visst är det en ångestskapande scen när hon trasslar omkring i linorna och svänger sig ut i cirkustältets rymd och ängeln håller ett förskräckt och osynligt men förhoppningsfullt vakande öga på henne. Den bekräftar hela min existensiella fasa vad gäller dylika bravurnummer.

”Cirkus är en nöjes- och konstform med tonvikt på förevisning av akrobater, jonglörer, luftartister, clowner och dresserade djur i en rund arena kallad manege.” står det  i Wikipedia. Dresserade djur ska jag återkomma till. Dom är också fasanfulla.

Ser man sen, att cirkus har sina rötter i det gamla romerska riket förstår man ju, att det handlar om ett gement sätt att hålla folk på plats med lite blod, svett och underhållning. Även om det var kapplöpningsbanor från början. Och att riktiga cirkusar först kom på 1700-talet. Hippodrome i London var första fasta cirkusen. Sen har det bara rullat på.

För mig hör cirkus ihop med andra ambulerande nöjen, folksfesten, t ex. Den där doften av sågspån, fuktigt, söndertrampat gräs och tillfälliga arrangemang.

En cirkus har jag har jag faktiskt besökt, som barn, en mycket liten en som hette Cirkus Althof. Den slog ner sina tältpålar i ett område nere vid floden, In der Bleiche. Vi passerade detta ställe varje dag på väg till skolan. Mycket spännande hände där, alltid. Där byggdes också så såmingom stans första allmäna lekplats.

Vad som framför allt intresserade mig då, var lejontänjaren. Han var utklätt till Tarzan, med ett sånt där spräckligt djurhudsplagg med en axel bar, så man riktigt såg hans spelande, urstarka muskler, när han svingade piskan.

Han var precis så där exotisk och obegriplig så att man blev kär i honom. Ändå gick det  i mitt fall inte så långt att jag ville rymma med cirkusen. Som tur var.

Det hade varit ett oklokt beslut, eftersom han strax efter besöket i vår stad blev inte direkt uppäten men ändock dödat. Av sitt älsklingslejon dessutom, stod det i tidningen. Hon hade blivit svartsjuk när han hade vänt henne ryggen för att träna ett annat lejon och då rann det liksom till för henne. Ett språng, en dask med den kloförsedda tassen, och cikusen hade i ett nafs blivit av med sin lejontämjare.

Ett senare cirkusminne var från när min lillebror och jag besökte en cirkusförställning i Göteborg. Där fanns det ett gäng hundar, som spelade fotboll. Det var säkert pudlar, det brukar det vara. Dom verkar så lättränade.

Min lillebror var inte så värst imponerad, han klagade efteråt på, att hundlagen inte hade bytt sida i halvlek.

Mitt absolut värsta cirkusminne var för x antal år sedan, uppe i Gerlesborg. Jag var där i något ärende, tillsammans med en kompis och kollega från Frölunda kulturhus. Hon hade grymt stort nätverk inom det mesta, kultur, musik, cirkus, hon kände alla. Hon kände således även cirkusdirektören för den, (jag ska inte säga vilken), cirkus som slagit läger i närheten. Vi skulle åka och hälsa på, en kväll efter föreställningen. Väl där, släpptes vi in i hans, direktörens, husvagn.

Men det skulle inte dröjda länge, förrän jag ångrade bittert, att jag givit mig in i detta.

Han var på ett absolut vedervärdigt humör, grinig, arrogant, spydig och öppet ondskefull. Inte på oss, utan på några av sina stackars artister, som också befann sig där. Han var elak som fan, jag måste bara få säga det. Och dom var gråtfärdigt elaka tillbaks. Det bara haglade cynismer och undertryckt, ångstladdad förtvivlan.

Dom kanske hade haft en riktigt dålig cirkusdag. Allt kanske hade gått snett. Den råbarkade, nordbohusländska publiken kanske hade buat ut dom.

För det måste det ha varit. Förtvivlan. Det bekräftade verkligen alla min föreställningar om livet på en ambulerande cirkus. Människospillror, på randen av själsig undergång.

Dessutom byggdes det upp ett rejält åskväder utanför. Det bixtrade varnande, brakade coh dånade olycksbådande, som på beställning. Djuren i sina inhägnader bölade, skriade, skrek på hjälp, uppskrämda och övergivna.

Det var hemskt alltihop. Som att sitta där med en medhjälpare till djävulen själv. (Senare såg jag honom leda en förställning, och till min häpnad var han hur tråkig som helst. Stiff och stel, rabblandes sina cirkusrepliker som en mekanisk docka i cylinderhatt. Var var den nu, ironin, den diaboliska undertonen, sarkasmen, det självutlämnande hånet?)

Där i sin husvagn utanför Gerlesborg var han mer som tagen ur den fantastiska serien Carnivàle, som gick på TV för ett antal år sedan. Den om det kringresande cirkussällskapet på 30-talet, mitt under depressionen, som visade sig handla om den eviga kampen mellan det goda och det onda. Där hade han verkligen platsat. På den onda sidan.

Ska det vara cirkus för min del, får det bli nycirkus. Det tycker jag om. Det är vackert och poetiskt och otroligt på ett snyggt sätt. Och så slipper man dom där sorgliga, dresserade djuren.

”Djurhållande cirkusar har utsatts för kritik”, står det i Wiki. ”Långa transporter, onaturliga miljöer och små burar har ansetts innebära stress och lidande för djuren.” Och ”Vissa dresyrmetoder har även betraktats som plågsamma” Håller helt med och nu är det ju mer eller mindre förbjudet med en egen myndighet som håller efter dom, vilda tigrar som far genom brinnande ringar är ett minne blott. Fast hundar kanske fortfarande får göra så. Vad vet jag.

In der Bleiche, där allting hände, etablerade sig också ett annat ambulerande elände. Även här var det i tältform och visst var det lite av cirkus över det också. Det var de frireligiösa, som kommit för att frälsa.

Framför allt oss barn slog dom sina klor i. Vi var gefundenes Fressen. På vår väg förbi när vi spankulerade hem från skolan. Nyfikna. Alltid beredda på att få göra nya erfarenheter.

Och detta var verkligen nytt för oss. Vi var ju alla lydiga protestantiska och snälla katolska barn. Väldigt långt från synden.

Med frejdiga sånger och underbart spännande historier lockades vi in i tältet. Oj, vad det sjöngs! Jag minns framför allt en sång, fulländad i sin dramaturgiska uppbyggnad: om den dumme som byggde sitt hus på sand och hur regnet kom ner och sköljde bort det och sen i andra versen om den kloka som byggde sitt hus på trygga stenen. I tredje versen fick vi reda på att stenen var Jesus. Vi fick gestikulera illustrativt med händerna. Det var riktigt roligt.

Dom hade allesammans milda röster fulla av omsorg och ett insmickrande, beskyddande sätt. De lindade sig om oss som listiga ormar. Min lillasyster var helt betagen. Hon var i stort sett fräst och klar för himmelriket. Hon hade inga problem med detta, allt var underbart.

Jag var, trots min då barnsliga enfald inte så lättövertygad. Det var nämligen det där med att dom ville ha en om än inte skriftlig så dock muntlig, offentlig syndabekännelse. Det hade jag genuint svårt för. Inför alla lyssnande öron.

Jag kunde bara inte. Inte vet jag, om det var för att jag inte kunde komma på något att bekänna, eller om det var så hemska saker jag hade gjort mig skyldig till, att jag inte fick det över läpparna. Troligen var det bara blygsel.

De lät mig gå så småningom, ofrälst, en förstockad syndare i barnformat, en felsatsning.

Fast det var inte sista gången jag var på tältmöte i frikyrlig regi. Under min tid i USA fick jag som nioåring uppleva ett gigantiskt massmöte med en av dom stora predikanterna. Jag minns inte vem, kanske Billy Graham, det var i vilket fall hur stort som helst. Extrem högljutt, extremt varmt. Solfjädrarna gick på högvarv i händerna på storvuxna, svarta madammer som gladdes, var saliga och levde rövare.

En alltigenom välarrangerad, interaktiv cirkusföreställning med väldresserad publik och med spännande highlights. En domptör av stora mått långt där framme, med sin osynliga piska som han lät vina över sin gastande, lycksaliga publik.

Hallelujan stod högt i tak. man kan inte säga annat. Det var både plågsamt och oändligt långt tills det var över. Men jag slapp i alla fall att erkänna några synder.

Så vad ska jag säga om cirkus. En sak bara: tacka vet jag Monte Pytons flying cirkus. Dom var i alla fall tokroliga och inte det minsta religiösa.

Framtiden är här

fortune telling 13,611

Jag har aldrig blivit spått i handen. På riktigt, alltså.

Mer än att jag  juxade lite med det i barndomen, med kompisarna,  visste vad livslinjen och ödeslinjen och kärlekslinjen var.

Men så kunde någon av dom brutna och det var hemskt och olycksbådande och så småningom var det inte roligt längre.

Att försöka få tag på info från framtiden är lite som att ge sig in i förbjudna trädgårdar och palla äpplen.

Det var förknippat med en viss risk.

Nyårsaftnar i min barndom  hölls det alltid på med blygjutning. Man smälte metallen och med små skopor hällde man lite av det i kallt vatten.

Då bildades det roliga och intrikata former, som alla hjälptes åt att tolka. I dessa figurer kunde man se vad som väntade i det nya året.

bleiguss

För det mesta liknade det skepp, så det spåddes alltid långa resor över havet.

Vilket man sen såg fram emot med tillförsikt och viss spänning. Sen glömde man allt och återgick till sin vardagliga vardag.

Nästa nyår fick man nya skepp.

Men trots allt verkar det universalt mänskligt, att försöka se in i framtiden och styra över det som ska hända.

Tarotkort har jag alltid känt en dragning åt, det är häxan i mig, som vaknar till liv. Nej, förresten, det är dom vackra, mystiska bilderna, det svårgripbara, mångbottnade.

En del bilder är favoriter, de känns inspirerande.

Andra är dystra som hämtade ur gotiska gravkammare.

spå 003

Men bilderna kan man använda till allt möjligt roligt, utöver att spå. Det är lite självterapeutiskt, att betrakta symboltunga bilder och låta sitt omedvetna konstruera trovärdiga svar på de frågor man ställer.

Men samtidigt är dom där korten också väldigt skrämmande, dom hamnar lätt upp och ner i en läggning och förvränger då sin innebörd till otäcka, negativa saker.

Det är klart, dom dystra, hemska får ju också sin motsats, det blir lite, lite bättre.

Ungefär som i törnrosasagan, när den onda fen förutspådde, att hon skulle sticka sig på en slända och dö. Som tur var, fanns det en snäll fe kvar, som kunde rucka lite på förbannelsen och omvandla det till 100 års sömn.

En liten men avgörande förbättring.

Men man kan hålla på. Och leva i förställningen, att man har kontroll över det som ska ske. Att man kan förbereda sig. Att man får svar och vägledning när man står inför ett och annat val.

En gång gick jag till ett av Sveriges mest kända medier, när hon hade vägarna förbi. Av ren och skär nyfikenhet.

Man måste passa på, annars lär man sig inget.

Hon var mycket vän och alldaglig och talade med en tyst och snäll röst om sina gåvor.

Därefter fick var och en komma fram till henne på en snabbseans och ställa en fråga.

Då insåg jag med full kraft och med  inte så lite fasa, att det var en hel del folk där med hemska sjukdomar och riktigt jobbiga problem.

”Komma jag att bli fri från min hjärntumör?” frågade en.

Då förstod jag till fullo, vilken marknad spåeriet och i dess förlängning också helandet utanför den traditionella sjukvården, har. Det var en ganska ruskig upplevelse.

Och inte hade jag någon fråga att ställa.

Man slapp, då gjorde hon en allmän utsago. Om mig sa hon, att hon såg en massa färger, och att jag med dom gjorde folk glada. Och att hon hörde silverklockor.

Färgerna är ok. Men silverklockorna väntar jag fortfarande på.

Redan när jag var arton fick jag tre kinesiska mynt och boken om I Ching, förvandlingarnas bok, av min dåvarande pojkvän. På den tiden var det något kittlande okänt med kinesiskt spådomkonst och det var kul att kasta mynten och pussla och räkna och sen läsa hexagrammet och det kunde man ju tolka lite hur som helst.

Jag har kvar både boken och mynten. Fast riktiga I-chingare i Kina använder röllekepinnar av olika längd. Det står  i bokens anvisning.

Annars har jag ben som jag kan kasta. Det är en liten påse jag köpt i Sydafrika, afrikanskt spåkonst. Påsen innehåller ben, kärnor och stenar.

spå 005

De två större benen är mannen och kvinnan, de små är barnen och familjen, kärnorna är förfädernas andar, och positiva krafter, de röda stenarna är krokodilerna lika med de onda krafterna, de gyllene stenarna är ögonen och står för visdom och uppfattningsförmågan.

Allt detta kastar man och sen måste man dra linjer och läsa av, vad som sägs.

Jag har aldrig hållit på med detta, jag har det bara som en rolig sak. Det kostade 47 rand, står det på lappen. Verkar billigt för så mycket afrikanskt häxkonst.

Jag är övertygad om, att det är något man snott ihop för blåögda turister som vill nosa lite på magin och rysa lite för att det är riktiga ben i påsen.

Jag vet inte, från vilket litet, oskyldigt djur. Antagligen kyckling. Dom finns det gott om överallt.

För säkerhets skull har jag också en påse med allsköns stenar i många, fina färger. Som skydd mot ondska och dåliga vibbar.

Min månadssten är bergkristall. Därför skulle det sitta fin med en riktig spåkula.

Jag vet inte riktigt, hur jag gled in på detta med att spå sig och krafsa omkring i det ännu inte skedda. För egentligen var det om aurafotografiet, jag skulle berätta.

När jag var i Tallinn för några år sedan, med jobbet. Där kom vi förbi en liten kan man säga affär, där man kunde fotografera sin aura.

Min aura var jättefin, mångfärgad, en regnbågsaura.

aura

Den har jag alltid varit lite stolt över och haft polaroiden uppsatt på väggen vid mitt skrivbord, som en uppmuntran. Fast jag vet, att med auror är det som med konditionen, det är en färskvara. och ändrar sig från stund till stund.

Dessutom vet jag inte, om det finns auror.

Och jag vet naturligtvis, att finns dom, så lär man inte kunna fotografera dom. Att någonstans är det är någon som bluffar. Som tar våra pengar och skrattar åt oss bakom vår rygg.

Så jag googlade och fann lite förklaringar hur dessa fotoapparater fungerar. Bluff är bara förnamnet.

Googlar man, kommer alltid in på en herrans massa andra närliggande ämnen.

Så vips, hade jag gjort ett gratis chakratest. Sju chakran och så ett nypåhittat, fotchakrat.

Jag fick reda på vilka av mina som var bra och vilka som inte dög alls. Och, jag måste ändå lita på en åtminstone rudimentär självinsikt, inget stämde. Överhuvud taget. Fel, fel, fel.

Så var det med det.

Och apropå regnbågsauran:

En gång var jag på kurs, jag fick den i utbyte mot ett broderi.

Jag hamnade på en kurs med en välkänd amerikanska som var expert på och som skulle lära ut självkännedom och framgång och lycka förstås,  som grädde på moset.

Först fick vi skriva på en lapp om att vi utsatte oss för henne på egen risk.

Det var nog klokt, det fanns en del sköra, saktmodiga och tillika modfällda unga män. Där kunde det spåra ut rejält.

Sen gick det som det gick vad mig anbelangar.

Jag var obstinat på det där tyska sättet, påstod hon. Dessutom fick jag en obstinat huvudvärk som höll i sig under hela kursen.

Utöver det fick jag tre inneboenden, som inte hade någon annan stans att bo och fick agera taxi åt kursledaren  genom att köra henne hem till Gråbo varje kväll.

Hela kursen var ett äventyr som inte ledde till någon större förändring. Den började med, att vi fick sitta två och två och stirra varandra i ögonen under lång tid. Min partner hon sa, att vad hon kunde se, så var jag en mycket gammal själ.

Vissa på kursen hade uppenbarligen mer esorterisk intuition än jag.

Och här föreligger alltså en motsägelse: Regnbågsaura betyder att man är en healer och att det är en första vistelse på jorden. Så vadå, gammal själ?

Vi fick göra en hel del andra roliga sker, trä på oss skyddsauror varje morgon. I en färg vi gillade. Jag valde svart. Bara för att jävlas.

En kille hade svårt att trä på sig sin, den fastnade och han fick den aldrig upp över knäna. Så även imaginära prylar kan trilskas.

I slutet fick vi för gruppen redovisa vad vi ville hålla på med, yrkesmässigt, alltså.

Eftersom jag redan var i full gång med det konstnärliga, ville jag gärna fortsätta med det. Men det gick dom inte på, i alla fall inte den stabila, jordfasta medhjälperskan, hon köpte det inte.

Jag skulle hålla på med Yoga och sånt, sa hon, besserwisseraktigt.

Jag vägrade omskola mig till yogalärare. Så obstinat är jag.

Inte kunde jag lita på henna kursdam. Hon hade ju gift sig med en gammal kompis från förr i tiden , en som åt skirat smör på marsipan. Vad säger det, säger jag bara.

Däremot har jag haft stor glädje av att göra tajchi. Det är bra för rygg och välbefinnande. Meditation i rörelse. Kul är det.

Först gick jag hos duktiga Gudrun Gylling och lärde mig lite. Det var mjukt och trevligt. Andligt och lugnt.

Sen bytte jag till en japansk karatemästare. Han var hård och disciplinerad och tvang oss alltid att börja med att tvätta golvet i dojon innan vi fick sätta igång.

Sen lärde jag mig resten i en bok.

Men:

För att återgå till spådomarna, så kan man ju undra.

Så mycket ståhej det har varit med Mayakalenderna och undergången, så borde alla ha lärt sig läxan.

Man kan inte tro på någon, Inte ens Mayaindianerna.

Undergången lär nog komma, men sakta, vi förtär oss sakta men säkert, vi förtär jorden och jordens resurser, vi utrotar allt även oss själva, men det tar lite tid.

2012 överlevde vi trots allt, tros spådom, trots uråldriga och svårtolkade kalendrar.

Med knapp nöd.

För mig känns det inte så relevant längre, att peta omkring i framtiden. Det mesta har liksom varit och allt har lagt sig till rätta. Jag vet vad jag håller på med, och jag behöver inte lägga blommor under huvudkudden för att få reda på vem jag ska giftas med.

Det man har kvar att undra över är väl om man någonsin får några barnbarn och ens dödsdag.

Men den vill jag inte veta i förväg. Det får bli en överraskning.

Det roligaste som återstår är kinesiska lyckokakor man kan köpa när man äter dumplings på stan. Om man bortser från de mest snusförnumstiga påståenden som ”Du tror på framtiden”  kan man få ett och annat uppmuntrande tillrop, som den här nedan.

spå 004

Ensam i dimmig skog

Ibland kan man också på jobbet uppleva magiska saker. Det beror alldeles på, i vems sällskap man är.

Som kommunalkulturarbetare får man sitta med i både det ena och andra sammanhanget, inte alltid hundra procent roligt, ibland inte ens uthärdligt.

Men en gång satt jag med i ett riktigt intressant sammanhang. En grupp, som beredde, eller åtminstone hade åsikter om när det planerades nya byggprojekt. En grupp bestående av biologer,botaniker, arkeologer, arkitekt och så lite kultur (=jag).

En viktig grupp. Som hade till uppgift, att redan från början säga ifrån, när planerna gick över styr och krockade med en massa kulturintressen.

Gruppen lades ner sen. Av dåvarande kulturchef. Synd.

Det var mycket man lärde sig i den gruppen. Om att det finns skyddade vattensalamandrar, som man måste ta hänsyn till. Tyvärr trivs dom i vattengravarna på golfbanorna  så de var inte till mycket hjälp om man ville hindra byggen av golfbanor i kulturhistoriskt rika miljöer.

Ibland åkte vi på studieutflykter. En gång till naturskyddsområdet längs Nordre älv. Mycket fina, gamla odlingsmarker, gamla gårdsbebyggelser, åldriga namn på gårdar. Och fina, underbara skogar, med fågelsång och blandade träd.

Biologen i sällskapet hade varit där många gånger. Också, när skogen var betydligt yngre. Han ledde oss in och fram till ett bokträd.

Det var där det magiska fanns. En kvinnofigur, naturlig storlek, som ristats in, när trädet var ungt. Nu hade hon vuxit till sig,  hon hade vuxit på höjden och ristspåren hade breddats i takt med att tiden hade förflutit,. Det som hade varit tunna rispor hade blivit till breda fåror, djupa spår.

Alldeles ensam stod hon där. Som en fruktbarhetsgudinna, ett skogsrå.

Tiden gick, och jag tänkt på henne ibland. En gång försökte jag hitta tillbaks till henne. Det gick inte.

Härom veckan träffade jag på biologen igen. Och han hade en fantastisk karta i sin dator. Han kunde visa mig precis, var hon står och väntar.

Dimmiga, rimfrostklädda onsdagen bestämde jag mig. Jag tog ledigt  några timmar, hämtade bilen, kameran och broddar, och gav mig ut på jakt efter den mytologiska varelsen, som jag visste, stod och väntade.

Alldeles ensam i dimmig skog.

Det var tur, att jag hade tagit med broddarna. Det var isigt värre på sina ställen. Jag kände mig en anings övermodigt dum, där jag gick. Vad hade jag här inne i denna vinterskog att göra? Jag känner mig alltid lite kusligt allena i en tom skog. Visserligen hördes ett och annat underligt fågelljud men det var långt ifrån det glada kvittrande jag mindes från vår utflykt, det bara underströk ensamhetskänslan. Och dumdristigheten.

Det tog ett tag. Men jag hittade. Först stötte jag ihop med skogsråets lilla sällskapsdam. Hon som aldrig haft något huvudet, men nog hade hon integritet!
dimma 128

Sen tog det en stunds irrande och letande, men jag visste, att jag var nära. När som helst skulle hon uppenbara sig för mig. Hon fanns, det visste jag. Hon kunde inte bara försvinna. Såvida inte någon skogsman hunnit huggit ner trädet.

Det hade han inte. Här var hon, lika förnöjt leende, lika självsäker och glad. Inte ett dugg bekymrat över ensamheten. Troligen glad över mitt besök. Hon visste hela tiden, att jag skulle komma tillbaka.

dimma 131

dimma 133

dimma 138

Nu har vi återknutit bekantskapen. Nu vet jag precis, var hon håller hov. Och kan hälsa på henne igen. Hon har lovat, att inte försvinna.