Jag har hittat en enhörning

Jag har en enhörning alldeles nära mig. Den går och betar i hagarna på 4H-gården uppe i Hisingskogen. Eventuellt är det en häst, men jag tror inte det.

Tydligen har den tappat sitt horn. Eller så är det osynligt.

Det som syns tydligt är siffran.

Nummer 1. Det finns inga numrerade hästar, vad jag vet. Därför tror jag, att det är en enhörning.

Någon vän av ordning har tagit det på sig att inventera de få enhörningar som finns kvar.

Roligt, att nummer 1 finns just här, där jag råkar bo.

När jag skulle ta en bild på den, vrickade jag foten. Den högra.

Det är alldeles förbenat onödigt. Jag håller nämligen på att promenera varje dag.

Dels för att träna, rygg, kondition, osv. Då blir det snabbt och effektivt och med spring-intervaller. Svettigt och begränsat till rent fysiska upplevelser som vind, dofter, underlag,   kallt, varmt, jobbigt.

Det lär inte funka nu, på några dagar.

men sen går jag också för nöjets skull. Långa promenader som egentligen är upptäcksfärder in i det som finns runt mig. Jag har fått en stort behov av magi och mystik från och till. Just nu är det behovet mycket påträngande. Det beror på att världen har blivit så tung och otymplig och elak och ovärdig. Om jag ska orka engagera mig i allt detta bottenlösa hopplösa, behöver jag hämta kraft någonstans. Någonstans måste jag kunna andas in och ut.

I naturen, hur den än ser ut och gestaltar sig, finns magin, i alla fall om man anstränger sig och letar lite. Och öppnar ögonen. Eventuellt också öronen.

Ständigt försöker jag se trollen och vättarna och tomtarna. Se det som borde finnas där. Det har jag alltid gjort, alltid, när jag passerar en skog i bil eller är i en skog och går omkring. Jag tittar och tittar och spanar.

En vacker dag kommer jag att ha bildbeviset.

Min ena hjärnhalva säger strängt åt mig att jag är fånig. Min andra hejar på mig med oemotståndlig entusiasm.

Enhörningar har jag inte aktivt letat efter, men idag gjorde de sig påminda.

Om man tror på konsten, så finner man beviset för deras existens där. Om man tror på poesin och människans skapande kraft: Enhörningar finns. Säkert finns de också i musiken, men jag är inte så där jättemusikalisk kunnig, så jag kan inte uttala mig om det.

Eller, om man vill modifiera påståendet, de har funnits och nu är dom borta. En gång såg jag en rolig skämtteckning om enhörningarna som blev akterseglade av Noa. De hade tagit fel på tiden för ark-avgången.

Självklart, sånt kan inte enhörningar hålla reda på. Så troligen var det precis så. Noa fick kanske inte med dom.

Men å andra sidan. Konsten. Dikten. Fantasin.

Vackraste enhörningar har Hieronymus Bosch målat.

enhörn bosch

Och de roligaste.

enhörningar bosch

Bilderna är från Lustarnas trädgård. Det är där dom hör hemma, inte i helvetet. Fast Hieronymus kanske tyckte att det är samma sak. Lustarna verkar vid närmare betraktelse ganska så avancerade.

En fin dikt om enhörningen har Harry Martinsson skrivit. Jag tror att han tänkte på gobelängserien Damen med enhörningen när han skrev den.

ENHÖRNINGEN

Helst gick han ensam, stolt och fin

i gobelängens lund.

Och betade sitt guldtrådsgräs

på slotten i Burgund.

 

Likt en heraldisk vävarmyt

han trivdes bäst bland trän

som aldrig susat för en vind;

i blåst fick han migrän.

damen med enhörningen

Damen med enhörningen har jag skrivit massor om på Fibertiger, för den som vill fräscha upp kunskaperna om denna makalösa gobelängserie.

Om man verkligen vill veta allt om enhörningen, kan man läsa Adele Schreibers underbara bok Enhörningen, djuret som ingen skådat men många skildrat.

Det är en ljuvlig bok, med många bilder och massor med kunskap. Det finns hur mycket som helst om enhörningar. Från kulturernas begynnelse.

Titelbilden på svenska boken har Agneta Flock gjort.

Adéle Schreiber är född i Rumänien men kom 1945 som flykting till Sverige. Hon är konstvetare och lärare, bosatt i Stockholm. Och hon verka kunna mer om enhörningar än någon annan.

I boken tar hon läsaren på en spännande resa genom årtusenden och kulturer i jakten på enhörningen. Hon berättar  om enhörningens utseende, egenskaper, förebilder och kulturkretsar liksom dess själsliga egenheter och popularitet. Hon sätter in allt i ett historiskt sammanhang.

Enhörningen träder fram inför våra ögon, symbol för det rena, det ädla, det goda och beskyddande, men också för ondskan lasten och döden.

Alldeles säkert är det en nyhet för de flesta att Sverige innehar en både enastående och rik samling enhörningsmotiv, i synnerhet i Upplands kyrkor.

Boken finns inte att köpa längre, vad det verkar, jag hittar den varken på bokus eller på adlibris. Däremot finns det några ex på Bokbörsen. Passa på, det är en pärla.

Min enhörning går där i sin egen lund med bara vanligt, ganska tråkigt gräs, inga blommor, inga örter, inga små kaninkompisar, inga andra heraldiska djur. Andra, vanliga hästar, ja, men inget annat extrapoetiskt.

Extrapoetiskt, för jag vill inte ta ifrån vanliga hästar deras självklara inneboende poesi.

Jag tror inte att den vet om det, nummer 1, att den är utvald. Av mig. Att den har ett osynligt horn, ett vapen som är ett tecken på dess särskildhet.

Min amputerade enhörning vänder sig bort, krafsar i marken och letar. Efter några av dom tråkiga stråna att äta. Eller efter sitt horn.

Det beror på hur man är tänker sig det.

Jag går hem med min vrickade fot utan smärta med med onda aningar.

Nu på kvällen är den svullen, bultande och svårgången.

Det är en varning: Kom inte för nära.

Enhörningar vill vara i fred. De har jagats alltför länge och alltför våldsamt. De har dödats om och om och om igen. I raseri. För människan har ett olidigt och obegripligt behov att förstöra det de inte begriper, inte tål, inte vill erkänna. (Titta bara på en annan berömd gobelängserie: Jakten på enhörningen)

De har offrat sig och de har offrats. Enhörningarana  har lidit och blött och tömts på all betydelse.

De har lämnats därhän. Och det är där de vill vara numera.

Med sina osynliga horn och med sin ångest.

Till slut, en sista enhörning. Lurvig och luden, lite som djävulen själv. Lite getaktig. Men välfriserad.

Det är en målning av Arnold Böcklin, han med Dödens ö. Bilden heter Skogens tigande.

Böcklin var schweizare och en av de viktigaste företrädarna för symbolismen. Han kunde se det osynliga i skogarna.

boecklin_silence_foret

Das Schweigen des Waldes Boecklin

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Stilla liv eller alldeles dött

nature-morte-CHARLEScamoin

Nature morte av Charles Camoin, en av konstnärerna runt Matisse

 

Det är sällan tyska språket överträffar det franska, men jag fördrar faktiskt stilla liv framför död natur. (Även om ordet Stilleben från början faktiskt kommer från holländskan stilleven, av stil ‘stilla’ och leven‘ liv).

Ni förstår, vad jag pratar om, konstens alla mer eller mindre yppiga stilleben, pedagogiska uppställningar, diverse arrangemang med mer eller mindre dolda agendor. Form- och färgövningar med frukter och pappformer, kuber, cylindrar, klot. Redovisningar av överflöd och rikedom eller symboltunga memento moris.

Jag minns teckningstimmarna i skolan, pedagogiska blombuketter och fruktarrangemang, stilleben vi skulle först teckna och sen måla av. Färgläggningsövningar jag alltid misslyckades med.

Jag har aldrig varit någon vidare målare.

Och konstskolans stilleben, där handlade det förstås om formlära, om relationer, om färgytor, om skuggor, slagskuggor och ljus. Nyttigt men väldigt långt från kom-ihåg-att-du-är-dödlig.

Men som sagt, stilleben gillar jag.

Stilleben.

Franskans Nature Morte låter så konstigt definitivt, så torrt och rasslande. Brunt gräs och skrynkliga blomblad. Nyss skjutna djur, harkräk och fasaner.

 

Stilleben är något helt annat. Något som dragit sig undan, inåt. Något avvaktande, men trots allt, fortfarande levande. Något som ännu vibrerar längst inne någonstans, något hemlighetsfullt.

Något som vilar och som kommer att slå ut igen.

Något att längta till för egen del.

Stilla liv.

Allt kan bli ett stilleben, bara det håller sig lugnt och harmonierar.

Stilleben-målningar är något jag kunde tänka mig samla på. Om jag hade ett lagom stort slott med väggar.

stillleben_de-heem

Stilleben av Jan Davidszoon de Heem

 

Jag har mina favoriter.

Inte de barocka överflödsstilleben. Men dignande bord, drypande frukt, dagglimmande och symbolladdade ymnighetshorn. Intensivt liv, rikedom, skryt. Massor med mat.

Mängder med döda djur.

Jakt och nysskjutna djurkroppar.

Küchenstück

Ett Edens lustgård i en hallucinatorisk galenskap, gärna med en liten grinig dödskalle lagom centralt.

ChampaigneNatureMorteCrane

 

Ett memento mori.

Som ett bi i en blombukett, som gift i bägaren. Gläds din rikedom, njut naturens överflöd, fågel, fisk och lilla lammet. Bakom det friska, det sköna, det roliga, det läckra och det levande, nyss döda – än ännu större död, din egen.

Mörka, tomma ögonhålor, blottlagda tänder. Glöm aldrig döden, var du än befinner dig, minns din dödlighet. Det finns så många av dem, ett så rikt överflöd, så de är inte ens skrämmande längre.

Nuförtiden.

Idag är dödskallar mer hårdrock än dödspåminnelser. Eller så tänker man på klapprande lössläppta skelett i glättigt övermodig dans i Mexico på de dödas egna dag.

Inbjudande trevliga. Vi samlas på gravarna och dricker de döda till.

Just dessa skulle jag inte samla på. Inte på grund av dödskallarna.

Det är för mycket matporr för mig, om man ska göra moderna paralleller. Som nutida matfotografi, manipulerade och photoshoppade i det extrema för att bli oanständigt aptitligt.

Men Paul Cézanne.

Cezanne_Still_Apfelkor

2030035a

nature-morte-aux-trois-crc3a2nes-paul-cc3a9zanne

Det är något helt annat. Han kunde måla äpplen så de blev konsthistoria.

Och dödskallar.

Att bryta ner till grundformer. Att omvandla naturens mogna rikedom till kartsur geometri. Och göra det till enastående konst.

Det kunde Cézanne.

Sen har jag Henri Matisse på min lista.

529_600_bf185_i4r

still-life-with-sleeper-1940

John-Nolan-Stilleben-Stilleben-Moderne-Pop-Art

Denna den perfekt balanserade ytans ekvilibristik. En textilares våta dröm. I många bilder är ALLT yta, centralperspektivet, bort med det, färgraseri, glädje in i märgen. Han kanske inte kände det så, men det gör jag, när jag ser hans bilder.

Sen: Paplo Picasso och ännu hellre Georges Braque.

pablo-picasso-nature-morte-aux-oursins-1946-1361824313_org

104

 

images-11

 

bilbao_braque-808

Och visst, båda gillar tydligen dödskallar. De kan sin konsthistoria.

Nu tar jag ett steg tillbaks i tiden: Spanska stilleben, 1600-tal.
Diego Velásquez och bodegones, köksmotiv med ett stilleben som huvudmotiv.

DiegoVelazquez_Viejafriendohuevos

Och Francisco de Zurbaráns bilder: prosaiska grönsaker i butter vardaglighet hängandes i underbart perfekta parabler i skafferierna.

Jag råkade vara i London när man visade en utställning med spanska stilleben på något museum, och just dessaa lämnade ett outplånligt intryck.

 

images-10

Fra_Juan_Sánchez_Cotán_001

 

 

En annan högt uppskattat stilleben-konstnär: italienaren Georgio Morandi.

Med sina klaustrofobiskt hopträngda vaser och urnor, som skrämda djur som söker skydd hos varandra. I avskalat grått och brunt, i utspädda jordfärger.

En underlig figur som levde med sin mor och sina systrar, med en lätt anfrätt brun själ, en liten fascist i pärlemornyanser.

Morandi_Stillleben_Stilllife_VD2085_g

original

 

Det är den delen av hans själ jag gillar, den pärlemofärgade. Han verkar ha en alldeles egen uppfattning vad ett memento mori är. Den skräckslagna trängseln vid dödens port.

Det var ju det stilla livet jag ville skriva om, och hamnade i måleri.

Att se överflöd och minnas sin dödlighet. Människans förmåga till klädsamt ödmjukhet.

Och vissa andra målningar är som innebegreppet mindfullness, korta stunder av stilla begrundan. Eftertanke som ska rädda oss från tjurrusningen mot döden.

En kort vila i nuet, fånga dagen och allt det där. Byt den vita kaninens livstil och kapitalistiskt övermod mot en vilostund, hängandes som ett spanskt 1600-tals-kålhuvud i en tunn tråd över tillvaron.

Fånga stunden eller är det stunden som fångar oss. Och håller oss i ett järngrepp medan tiden går över och igenom oss.

Stötta ditt trötta huvud i händerna och känn. Där inuti, under ytan finns den: dödskallen.

19_03juw

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sammelsurium

samtidssem 006

Egentligen ska det stå seminarium, men sammelsurium är ett bättre ord för min upplevelse.

För jag har nu lagt två arbetsdagar av mitt liv på att vara med på och lyssna andäktigt på allt som sas på seminariet om samtidskonsten.

Seminariet arrangerades av Riksutställningar och några till: Kultur i Väst, Konsthallen, Valand och Konstbiennalen. Det är tydligen en årligen återkommande grej, på olika platser och med olika infallsvinklar.

odd fellow o höst på stan 002

odd fellow o höst på stan 005

odd fellow o höst på stan 017 - Copy

Den här gången hölls det alltså  i Göteborg, i Odd Fellows anrika lokaler på Vasagatan. Temat var State of Art.

Man skulle undersöka de nya institutionella och curatoriella metoderna, relationen till det omgivande samhället och institutionens värde.

Det lät intressant. Det fanns en hel del kompetent folk, både från in- och utlandet: från Whitechapel, från Valand, från Nätverkstan, från Art Lab Gnesta och Tensta konsthall, från Norge, från Paris.

Och så Sarah Thelwall som är strateg och konsult och som skulle komma med lite idéer om det där med pengar och återbäring.

I publiken fanns ett stort antal kvinnor och män från kultursektorn. Och ett gäng väl dolda konstnärer som höll  låg profil. Eller aldrig riktigt fick delta.

samtidssem 019

Snacket kändes mest riktat till kulturbyråkratin, det handlade som sagt om institutionerna

Redan när jag fick min namnbricka började jag känna mig obekväm. Oavsett vad man tror om mig, men i vissa fall har jag noll kompetens på att mingla på ett konstruktivt sätt. I  grupper som denna grips jag på ett tidigt stadium av en osäkerhet. Jag tappar bort  mig, jag vet inte riktigt, vad som förväntas av mig.

Själv förväntar jag mig alltid att få ta del av en massa nya, intressanta saker.

Och oftast blir jag besviken.

odd fellow o höst på stan 037

Jag känner mig lite främmande. Det är något obehagligt homogent och sammanhållet över det hela. Någonting i gruppdynamiken känns exkluderande, jag skulle behöva ett trubbigt föremål för att slå mig in i de små klusterbildningarna som verkar ha så trevligt.

samtidssem 005

Som tur är får jag åtminstone i slutet en bekräftelse på, att det inte är mig det är fel på. Det trodde jag hela första dagen. Eller att jag var trött, blasé, cyniskt uttråkad eller helt enkelt ”inte där”.

Men det var inte mitt fel.

Inte helt och hållet.

Seminariet började rivigt och bra med Jonas Ekeberg, curator och konstkritiker från Norge. Whatever happened to new institutionalism? var hans fråga.

Och det kan man ju tänka till om. Han ifrågasatte institutionernas frihet. Frihet att agera. Det handlade om just det. Och i dess omedelbara förlängning om konstens frihet.

Det pratades mycket om nyliberalismen.

Jonas Ekeberg ville, att konsthallscheferna skulle visa lite mod och stå på sig mot påtryckningar och politisk styrning.

Integritet skulle vara bra att ha. Och att inte vara så rädd för att förlora jobbet om man sa eller gjorde ”fel” saker.

Men redan i andra föredraget blev det så där politiskt korrekt som det alltid blir. När konsten används till olika syften, när den blir ett instrument för politiska spel.

Många verkade bli så där glada och imponerade och om inte förr så nu förstår man, var deltagarna kommer ifrån.

Från svenska institutioner och kulturförvaltningar runtom, alla med ett och annat krav på sig att integrera folk och visa lite god vilja.

samtidssem 004

Konsten och konstnärerna får helt enkelt göra rätt för alla sina bidrag och stöd ( märk väl, nu är jag är ironisk) och engagera sig på ett sätt som man förstår och vill ha.

Så att man kan kryssa för några väl valda rutor i protokollen och säkrar sitt fortsatta existensberättigande. (Både konstnärernas och kulturinstitutionernas.)

Alla projekt man får ta del av är lyckade. Deltagarna i projekten verkar aktiva och nöjda. Deras tillvaro har berikats.

samtidssem 003

Det handlar om tungt belastade områden i t ex Paris och i London, mycket invandring, många nationaliteter.

Men de som syns på bilderna från konstprojekten är vit medelklass, 20-, 30, 40, 50-åringar.

Yes, box, det är så det ser ut.

samtidssem 010

Paneldebatterna ger inte så mycket mer. Folk kämpar. Folk har idéer. En del är glada, energiska och stolta över sitt arbetssätt och det man åstadkommit.

Men man klagar förstås på politisk styrning. För mycket konstiga krav som lägger hämsko på friheten.

Ett sammelsurium av frihetstörst och anpassning kamouflerad till kreativt nytänkande.

Jag undrar, vart samtidskonsten har tagit vägen. I dessa pampiga lokaler där vi befinner oss blir man lätt förvirrad. Att överallt mötas av tunga kristallkronor gör ens tankar lätt schizofrena.

Vad var det nu, vi skulle prata om?

Och dessutom på engelska.

samtidssem 001

Och sen är det lunch och dag ett får vi en lättäten tunnbrödsrulle, dag två fyra små sushibitar.

Maria och jag går till Espresso House och hämtar oss en rejäl kafé istället för blasket vi bjuds på för att vakna och för att orka.

Frukten, bananerna och vindruvorna håller blodsockernivån på en acceptabel nivå. Jag tänker inte ge mig. Inte än.

Efter att programpunkterna avverkats dag två är det en workshop som vankas.

Men först gör en för detta ändamålet avdelad konstnär en absolut lysande, modig och (mag)stark sammanfattning av dagarna som varit.

samtidssem 021

Det var då jag kände på mig, att det inte var mig, det var fel på.

Vi hade haft fyra olika workshops att välja på. Jag hade valt det fördjupade samtalet om samtidskonstens roll och betydelse ledd av David Karlsson.

Diskussion blir det nästan direkt. Bland deltagarna fanns verbala förmågor som Anna van der Vliet, Anna Persson och Nina Bondeson. Här fanns också Mikael Nanfeldt, chef för Konsthallen och min käre kollega Andreas Roth. Alltihop folk som vet, vad det handlar om.

Så snart David visar sin färgglada modell som såg ut som en darttavla och där den konstnärliga verksamheten är själva bullseye brakade det loss.  Runt om finns kultursektorer och kulturanknutna sektorer och det ekonomiska samhället längst ut. Alla ska gynnas av att det där inne i den oranga mitten sitter en konstnär som jobbar.

Det var ingen populär modell att börja med. David hade fyra påståenden till, detta var den första, och den här var ekonomisk. Liksom den andra. De tre övriga var mer eller mindre politiska.

Jag minns, när forskningen så där på 80- 90-talet hade kommit fram till, att konst och kultur genererar direkta ekonomiska värden för samhället. En ort, en stad, en region, blev attraktivare om det fanns konst/kultur. Företag etablerade sig hellre på såna platser där det fanns mer att göra för de anställda än att sitta hemma och se på TV.

Det var en hänförande, ny modell som för en kort stund muntrade upp kulturutövarna. Man hade äntligen papper på sitt existensberättigande. Man genererade vinst, pengar. Man var en del i den sköna, nya värld, där allt i slutändan räknades  i kronor och ören.

Euforin las sig snabbt när man genomskådade det hela. Och konsten fick fullt sjå med att vrida sig ur händerna på denna kapitalistiska approach igen.

Konst vill vara fri.

Nuförtiden.

Rent historiskt har man förstås inte just det att falla tillbaka på. Konsten och kulturen fanns alltid i händerna på dem med kapitalet.

Kyrkan, hoven, slottsherrarna, den framväxande bourgeoisien.

Det var när kapitalismen bytte ansikte från mer eller mindre medfödd förfining till nyrikedom utan kulturell bakgrund att stötta upp begäret efter statussymboler som övergivenhetskänslorna infann sig.

Konsten blev sig själv nog, och konstnären blev fattig och beroende av stat och kommun. Som skulle rycka upp sig och ta sitt ansvar, för ett civiliserat samhälle utan kultur och konst var inte värt namnet.

samtidssem 012

Varje samhälle har den konst den behöver, sa hjärnforskaren Matti Bergström en gång, på ett annat, mycket roligare seminarium.

Det kan man meditera över – länge och väl. Tänka till och se sig omkring.

Sen dess har det varit en kamp på knivens egg för många utövare. När mecenaterna och annat goodwill-folk förvandlades till investerare som ibland inte ens förstår det de håller på med.

När stipendieregnet, hur ymnigt det än skvalar, alltid är exkluderande för en del. När de konstnärliga uppdragen ska upphandlas och anpassas till affärsmässigt och kommunalt accepterade normer där konstnärer får slåss på nya, aparta sätt om arbetstillfällena.

samtidssem 014

När varje projekt som kommun och landsting initierar måste passa in i det politiskt gångbara med klart utstakade mål och anvisningar, då känns det inte direkt så där jättefritt för konsten.

När allt ska utvärderas efter normer som inte ens kommer i närheten av det som är kulturens kärna och väsen, då ligger det risigt till med konstens frihet. När man alltid frågar efter hur många som varit där men aldrig på vilket sätt de som var där berörts i sina själar, vad är det man räknar då?

Kvantitet i stället för kvalitet. För att det ska se snyggt ut. Någonstans. I något papper.

Varför är alltid det ekonomiska värdet av konsten viktigast? Fortfarande? Eller kanske mer än någonsin.

Det är väl det som är det nyliberala? För det gammalsocialdemokratiska folkbildande hade väl trots allt lite mer mänskliga mål?

Ingen konstnär vill se sig som en besvärlig, tärnade samhällsmedborgare som behöver ”stöd” och som man sen kan fånga in och använda i diverse integreringsprojekt.

Eller vara i händerna på en elitistisk grupp av  bestämmare som bestämmer vad som är rätt konst för tillfället.
När konsten i verkligheten är så vittomfattande, så vildvuxen och så galet mångsidig?

odd fellow o höst på stan 034

Det är alltså inte så konstigt, att jag går hem med en olustkänsla som känns så knäckande. Att jag vill vända allting ryggen.

Någonstans i sammanhang som dessa hamnar man fel. Kanske är de deltagande för likriktade och för färdigmodellerade?

Kulturarbetare som får sitt deltagande pröjsat av sitt arbete (precis som jag) och som ser det som ett bra tillfälle för förkovring, är dom nöjda, när de går hem?

Det vore det kanonbra, om tid och tillfälle fanns med i upplägget för fördjupning och ett riktigt, vettigt samtal. Bortom skryt och alla lyckade modeller.

Det tycker i alla fall jag.

 

Men lokalerna var en upplevelse.

Och nästa år ska det handla om konst och vetenskap. I Umeå, tror jag det ska vara då.

Det jag däremot helt säkert vet är, att jag inte kommer att vara där.

Så det så.

samtidssem 009

samlarvurm och sagor

rödluvan 027

Efter min relativt korta period som samlare av grisar hade jag ju lagt ner det där att samla för samlandets skull. Det hade börjat med ett par mycket söta kasta-gris-grisar och ett ganska snyggt viltsvin i tenn men sedan blev det för det mesta bara konstiga grisar.

Det urartade snabbt till en olustig ansamling bisarra svin.

Som jag skulle ha synlig någonstans och som behövde dammas av, regelbundet.

Dessutom fanns det plötsligt grisar överallt vart jag än kom, det tog aldrig slut, fastän jag redan från början hade uteslutit spargrisarna.

Världen var uppfyllt av grisar och grisliknande parafraser.

Ganska så snart insåg jag, att jag faktiskt inte gillade grisar. Så det fanns absolut ingen anledning för mig att samla på dom, det som startade som ett dumt infall blev en börda.

 

Fast ett år fick jag faktiskt nytta av dom, grisarna.

I juletid.

Jag kunde använda dom för att bygga upp tablåer med julanknytning i glasmontrarna på mitt dåvarande jobb, på Frölunda Kulturhus.

”Assistens grissamling”, hette min improviserade installation som bredde ut sig i gågatan. Det ingick mycket bomullssnö och arrangemang med kvistar.

Det fick duga.

Efter det var dom mest i vägen.

Numera framlever de sina eventuella liv i en plastpåse någonstans i någon låda. Jag hade slängt dom för länge sedan om jag inte hade haft ett par fin-grisar i samlingen.

En av ebenholts och en pytteliten av silver. På grund av dom fick även resten få vara kvar.

Ologiskt men ibland blir det bara så.

 

Och så idag har jag hittat något nytt att samla. Något som kanske ingen i hela världen har kommit på att samla.

Något som det inte finns så mycket av.

För jag vill ha en mycket liten samling.

rödluvan 014

Jag ska samla på rödluvor.

Faktiskt, så har jag redan två. En broderad bonad och en gammal tysk docka.

På stadsmissionen hittade jag så den tredje: en liten porslin-Rödluva.

Hon såg så underligt konstig ut att jag kände på mig, att det var mig hon hade väntat på. Det var hos mig hon ville bo.

Jag är annars inte en porslinsfigurs-människa.

Dom flesta lämnar mig kall även om några rör lite lätt vid mitt hjärta.

På grund av den nostalgiska framtoningen. Tyska små porslinbarn med små tyrolerhattar, blombuketter, små flickor i dirndlar som får mig att tänka på mina gamla läseböcker i första klass.

rödluvan 020

Den här Rödluvan är inte av den sorten. Man skulle kunna tro det, men så är det inte.

Hon är en mycket o-charmig varelse.

Hon liknar mer sin egen mormor än sig själv.

En sort underlig korsreferens. Hon är båda gestalterna i en och samma porslinsfigur.

Mycket freudianskt.

Lite mysko.

Och inte har hon något i korgen, heller. Ingen kaka, ingen flaska rödvin.

En typisk disfunktionell Rödluva.

 

Det var i alla fall där och då jag bestämde mig.

Att jag skulle bli rödluvesamlare.

Men det ska bli en mycket liten samling, som sagt. Inte fler tio, totalt.

Väl utvalda.

Rödluvor med attityd ska det vara.

rödluvan2

Rödluvesagan är så klassisk, att det nästan är sagornas saga. Och med tanke på allt jag skrivit, så är det uppenbart, att allt där mormödrar figurerar, det liksom angår mig.

Det är min grej.

Helt och hållet.

All världens mormödrar är mina mormödrar. Även dom uppdiktade.

Det är uppenbart, att det också är en saga i psykologers smak. Gefundenes Fressen.

(Ett passande uttryck i detta sammanhang. Med tanke på vargen.)

Sagan går att vrida och vända på hur mycket som helst. Jag har hört ett och annat i tolkningsväg som inte direkt förbryllar mig men som ändå verkar lite väl apart i sammanhanget.

Att det måste ha varit en vuxensaga med stort underhållningsvärde kan jag lätt föreställa mig. Det märks inte minst på alla snuskiga framställningar man kan hitta av Rödluvan om man googlar.

Vid sidan av Snövits äventyr bland dvärgarna så inbjuder även Rödluvan till allsköns erotiska fantasier.

För dom som liksom tappat barnasinnet på vägen någonstans.

Ibland är en varg bara en varg, Och en mormor bara en mormor.

Jägaren lämnar jag därhän.

rödluvan5

Skräck finns det gott om i sagan. Vargen är en både skrämmande och farlig representation av allt som vi måste lära oss dressera. 

Och i slutändan är det ändå lite synd om den.

Trots allt.

Ritualer och passager handlar det om. Att gå över gränser, att pånyttfödas.

Det skildrar Kiki Smith så grandiost bra i sin bild Born. När jag såg den av en händelse blev jag helt frälst.

kiki1

Jag hade fått en ny idol bland all världens underbara konstnärer.

Vid sidan av att vara en fantastisk konstnär har hon avundsvärt vackert, långt grått hår.

Att hon fascineras av folklore, av berättelsen och sagans kraft är uppenbart, men det som är riktigt, riktigt bra är hennes förmåga att vrida till motiven. Att få dom att handla om mycket mörka, mycket otäcka saker.

Och om mycket arketypiska känslor.

Kiki

kiki 2

Det gör hennes konst så hjärtklappande bra.

Jag som i mycket lång tid använt mig av sagorna och även sökt efter dom dolda meningarna i det som berättats och förtäljts. Jag känner igen något viktigt i Rödluvan.

Precis som i många andra sagor.

Men det är ändå lite lättare att samla på rödluvor än till exempel Rapunzlar eller Rumpelstilzchenar.

Det var två andra av mina favoritsagor.

Hon med det långa håret och den otroligt sorgliga och dramatiska historien. Att vara inlåst i ett torn, att få sin prins kastat ut genom fönstret så att han får ögonen utstuckna av vassa busktaggar. Att föda tvillingar och att få gå och leta efter den omkringirrande barnafadern.

Sånt är spännande att läsa om, men lite svårare att samla på.

Och den stackarn som skulle sättas på prov och spinna halm till guld. Det är väl trots allt något alla känner igen.

Att tvingas trolla med knäna.

Och att man skulle lova bort både det ena och det andra för lite handräckning.

( Dessutom är min blogg uppkallad efter den sagan.)

Den stackars flickan har inte ens något namn. Det är trollet som namnges, det hans namn som är det avgörande i sagan.

Han var speciell.

Och så kunde han slita sig själv itu. Det var det som imponerade mig mest, som barn.

David Hockney har illustrerad Grimm väldigt bra. Också halmsagan.

Han fascinerades tydligen också av itu-slitandet.

Det finns en bra teckning på det i den lilla katalogen jag har liggandes någonstans. Så här här den ut:

hay1000139_he_tore_himself_in_two_original_print

Dessa teckningar, och så Kiki Smith.

Bättre än så kan det inte bli.

 

Och nu ska jag alltså till och samla igen.

Jag räknar inte med någon omedelbar succé. Jag tror, att det kommer att ta tid, att hitta tio Rödluvor med den rätta inställningen till livet.

Den rätta blicken.

Det får inte vara några mesar.

kiki3

Det ska vara rödluvor med ett visst mått av civilkurage.

Som kan tackla en varg.

Som klarar av att bli uppätna utan att få psykiska men för livet.

Kan man resa sig upp ur en vargmage med blodet drypande men helskinnad, så är man rustad för dom stora utmaningarna.

En gång för alla.

Det är såna förebilder jag har, märker jag.

Inte illa.

Det kommer att bli en intressant samling, om jag får till det.

I värsta fall, får jag väl tillverka rödluvorna själv.

rödluvan12

”Men mormor, varför har du en sån konstig burka på dig?

Det där med konst

winteridylle_in_den_alpen_k071039

det var faktiskt inte dessa alptoppar

Mitt konstintresse lär väl knappast ha börjat med detta, men det var i alla fall mitt första möte med en äkta oljemålning. För det var precis så hon sa, den pigga men lite lömska kvinnan, där hon stod med tavlan under armen vid vår dörr.

Hon kom från en av dessa illa sedda delar av staden som väl finns överallt, barackområden, där de mindre bemedlade och illa sedda individerna höll till, ofta av osäker ursprung och inte att lita på.

Och hon hade alltså en äkta oljemålning till salu. För en, antar jag, billig peng, med tanke på all olja som gått åt för att skapa detta dubiösa mästerverk föreställande en tysk alptopp. Och på något för mig obegripligt vis, hamnade den i vår ägo.

Det var väl knappast det, att hon var en hejare på att sälja,det fanns säkert en för mig dolt men svagt anat skuldförbindelse mellan henne och min rabiata mormor. Hon, som aldrig lät lura på sig något som a) kostade pengar och b) inte behövdes.

Jag minns inte om den någonsin satt uppe på någon vägg därhemma, så småningom hamnade den i alla fall som ersättning för ett trasigt glas i verandan.

Jag kom att tänka på detta här om veckan, när vi på jobbet diskuterade en text till en broschyr om vår verksamhet. Det handlade om, om vi kunde garantera, verkligen garantera med vårt liv som insats, att det var konst av god kvalitet vi handskades med, att vi förstod oss på det där med vad som är bra och vad som inte är så bra.

På ett sätt ville vi ju alla gärna framstå som förståsigpåare. Arbetar man med något, vill man gärna tro, att man kan det man håller på med och att andra kan lita på, att man kan sitt jobb.

Men hur vi än vände och vred problemet kunde vi inte påstå just detta, att vi kan garantera. God konst, god kvalitet.

Möjligen kan vi garantera, att vi håller på med sånt som vi bedömer som god konst.

En gång var det en man från Bukowski som berättade en sedelärande historia. Det var då, när auktionsfirman hade börjat med uppsökande verksamhet, åkte ut i landet och erbjudit folk att göra kvalitetsbedömningar av deras konst.

En dag, uppe i kallaste Norrland, kom det en man som berättade, att han tidigt i sitt liv blivit intresserad av konst och i alla år sen dess samlat på konst. Ville Bukowskimannen komma hem till honom och ge honom en relevant bedömning av värdet av hans samling? Han började bli till åren och kände nu ett behov av att avyttra.

Experten följde med och hade en pirrig känsla i magen, en förväntan av att hitta en skatt.

Men eftersom detta  är ju en sedelärande historia: samlingen var totalt värdelös. Det som fanns, var hötorgskonst.

Nu kan man säga att den konst är väl lika mycket konst för den som gillar den,och vem är det förresten,som bestämmer?

I slutändan är det ändå så, att det som anses av experterna att vara konst är det man får betalt för och som man sen kan leva på på  ålders höst.

Fast jag vet verkligen inte, om historien är sann. Bukowski-mannen kanske bara hittade på för att göra sig viktig.

Jag läste en avhandling en gång, om vad sorts konst folk har på sina väggar. Uppåt väggarna, kanske den hette. Det var rolig läsning, detta etnologiska perspektiv. Lärorikt var det också, eftersom man ganska snart fattade, att god konstsmak är en riktig fet, samhällelig markör. och att de var alla sorters lustiga motiv och glada minnen som fick folk att hänga upp älgar och gråtande barn.

Lite samma sak som i den kluriga danska filmen om ett höghus, där alla lägenheter är exakt lika. Filmaren visar inga människor, bara hur det var inrett till ackompanjemang av musik den boende gillade. Och genast växte det fram en bild av människan bakom smaken.

Jag har själv inte många oljemålningar. De är ofta dyra att köpa men har man inte råd  kan byta sig till målningar. En målning jag bytt till mig av antikhandlaren i Mellerud är en bild av en sjö av Ivar Kåge, målat 1909. Den är i och för sig inget märkvärdigt, mer än att han Ivar var bror till den berömde glaskonstnären, Wilhelm Kåge. Ivar Kåge var faktiskt skådis. Som uppenbarligen var ganska hyfsat på att måla också. Den förställer en sjö och att bilden liknar Dalsland där vi höll till på den tiden. Nostalgi och igenkännande.

001

(Att vara nostalgiskt när man befinner sig mitt i skeendet är annars en konstig avart på nostalgi om man ser det så. Det verkar liksom lite avståndslöst).

Det är annars sånt jag gärna faller för. och gärna lite nationalromantik på toppen, t  ex Otto Hesselbom, som visas just nu på Dalslands konstmuseum.

Eller Caspar David Friedrich.  Caspar David är bra. Mycket solnedgångar och stämning och melankoli och små, små människor i stora, stora landskap. Och snötyngda granar.

Annars  skulle jag gärna  ha denna bild på väggen. För den påminner mig om min barndoms landskap. Så såg det ut, i Bayern, där jag växte upp.Det varför övrigt norröver,  långt från  bayerska alptoppar.

bilden

När jag hänger konst på arbetsplatserna, kan jag mötas av alla möjliga åsikter och invändningar. Och beställningar, av typ: gärna lite glada målningar i färg.

Det jag har att röra mig med svarar  inte alltid mot förväntningarna.Inte alltid jättebra, inte alltid jätteglatt, inte alltid i färg. Så om jag inte ska gå hem och snabbt slänga ihop ett gäng glada, uppiggande oljemålningar, (vilket jag ändå inte kan) så är mina möjligheter begränsade att tillmötesgå önskningarna.

Fast för det mesta går det bra, det blir fint och det blir uppskattat, jag ska inte ljuga och säga annat. Det är ett roligt och inspirerande och lärorikt jobb.

Men ibland ser folk så mycket konstigt i bilderna. Plötsligt dyker det upp en tolkning, som, väl uttalad, tvingar alla att se just det. Det kan vara  snusk och otillåtet, och det kan vara sånt som skräms.

En hukande soldat som siktade med sitt gevär dök t ex upp i ett oskyldigt, abstraherat landskap. En fin stor triptyk som dessutom var både färgglad och i olja. Vi hämtade hem den och placerade den på ett annat ställe och jag aktade mig mycket noga för att nämna något över huvud taget om en soldat. (Nobody mention the war, som John Cleese uttryckte det).Ingen såg soldaten, han var inte längre där, han var försvunnen.

En stor bild förställande den stora stadsbranden (av Åke Nilsson) tyckte jag skulle passa bra på regionarkivet, längst ner, i valvet eller vad det nu var där de har alla viktiga dokument. Som en påminnelse om, hur bra det är med brandsäkra arkiv.

Tyvärr gjorde bilden folk bara nervösa. Eld är alltid lite skrämmande, även om den bara är målad.

Då tog jag tog den till en av stadens brandstationer. Där om något skulle den väl platsa? Den skildrade ju liksom brandmännens vardag  på ett ganska dramatiskt och storslaget sätt och liksom påminde om meningen och nyttan  med brandstationer. Men där blev tavlan efter ett tag tyvärr en grym påminnelse om den traumatiserande händelsen med Backabranden.

Att samtala om konsten vi hängt upp är bra. Samtala, inte föreläsa. Det öppnar upp dörrar in i konsten, det ger möjlighet till nya erfarenhet och skojiga aha-upplevelser. Och så är det roligt att få veta lite skvaller om konstnärerna.

Vi fick gå en kurs i sokratiska samtal härom året. Det är ett riktigt bra och roligt redskap.

När det var min tur, att hålla i ett samtal, tog jag med en av våra tavlor, ett verk av Karin Mamma Andersson. Ett tidigt verk, från begynnelsen, när vi fortfarande hade råd att köpa av henne. Vi hade hängt den  på en arbetsplats med högt renommé, så att säga. Dom hatade den så mycket, att de hade försökt kväva den med ett stort skåp.

Jag tyckte om den. Den var lagom mystiskt, med lagom svärta i berättelsen, vidöppet för allehanda tolkningar.

Samtalet lärde mig massor. Om hur andra ser på saker, på sånt som jag gillar, och som skräms av det, t ex. Det slutade med, att jag gav efter för andras tolkningar. Nu ser jag bilden med helt nya ögon.

Men för att fräscha upp mina kunskaper och vässa mina argument inför kommande runda kaffebordsdiskussioner -för jag vill fortfarande veta, vad jag talar om – har jag plockat fram lite gamla godingar ur bokhyllan. John Berger, t ex, den gamla radikalen. Sätt att se på konst. Han kan sin sak.

Och medan jag vässar kan jag alltid på mitt enfaldiga, nostalgiska sätt minnas en enastående dålig, äkta alptopps-oljemålning. Som hamnade i verandan. Mitt första möte med konsten.

Helt i klass med mitt möte med litteraturen i form av den extremt stora, tjocka, tunga familjebibeln som någon gömt i källaren. Men det är en helt annan historia.