Stilla liv eller alldeles dött

nature-morte-CHARLEScamoin

Nature morte av Charles Camoin, en av konstnärerna runt Matisse

 

Det är sällan tyska språket överträffar det franska, men jag fördrar faktiskt stilla liv framför död natur. (Även om ordet Stilleben från början faktiskt kommer från holländskan stilleven, av stil ‘stilla’ och leven‘ liv).

Ni förstår, vad jag pratar om, konstens alla mer eller mindre yppiga stilleben, pedagogiska uppställningar, diverse arrangemang med mer eller mindre dolda agendor. Form- och färgövningar med frukter och pappformer, kuber, cylindrar, klot. Redovisningar av överflöd och rikedom eller symboltunga memento moris.

Jag minns teckningstimmarna i skolan, pedagogiska blombuketter och fruktarrangemang, stilleben vi skulle först teckna och sen måla av. Färgläggningsövningar jag alltid misslyckades med.

Jag har aldrig varit någon vidare målare.

Och konstskolans stilleben, där handlade det förstås om formlära, om relationer, om färgytor, om skuggor, slagskuggor och ljus. Nyttigt men väldigt långt från kom-ihåg-att-du-är-dödlig.

Men som sagt, stilleben gillar jag.

Stilleben.

Franskans Nature Morte låter så konstigt definitivt, så torrt och rasslande. Brunt gräs och skrynkliga blomblad. Nyss skjutna djur, harkräk och fasaner.

 

Stilleben är något helt annat. Något som dragit sig undan, inåt. Något avvaktande, men trots allt, fortfarande levande. Något som ännu vibrerar längst inne någonstans, något hemlighetsfullt.

Något som vilar och som kommer att slå ut igen.

Något att längta till för egen del.

Stilla liv.

Allt kan bli ett stilleben, bara det håller sig lugnt och harmonierar.

Stilleben-målningar är något jag kunde tänka mig samla på. Om jag hade ett lagom stort slott med väggar.

stillleben_de-heem

Stilleben av Jan Davidszoon de Heem

 

Jag har mina favoriter.

Inte de barocka överflödsstilleben. Men dignande bord, drypande frukt, dagglimmande och symbolladdade ymnighetshorn. Intensivt liv, rikedom, skryt. Massor med mat.

Mängder med döda djur.

Jakt och nysskjutna djurkroppar.

Küchenstück

Ett Edens lustgård i en hallucinatorisk galenskap, gärna med en liten grinig dödskalle lagom centralt.

ChampaigneNatureMorteCrane

 

Ett memento mori.

Som ett bi i en blombukett, som gift i bägaren. Gläds din rikedom, njut naturens överflöd, fågel, fisk och lilla lammet. Bakom det friska, det sköna, det roliga, det läckra och det levande, nyss döda – än ännu större död, din egen.

Mörka, tomma ögonhålor, blottlagda tänder. Glöm aldrig döden, var du än befinner dig, minns din dödlighet. Det finns så många av dem, ett så rikt överflöd, så de är inte ens skrämmande längre.

Nuförtiden.

Idag är dödskallar mer hårdrock än dödspåminnelser. Eller så tänker man på klapprande lössläppta skelett i glättigt övermodig dans i Mexico på de dödas egna dag.

Inbjudande trevliga. Vi samlas på gravarna och dricker de döda till.

Just dessa skulle jag inte samla på. Inte på grund av dödskallarna.

Det är för mycket matporr för mig, om man ska göra moderna paralleller. Som nutida matfotografi, manipulerade och photoshoppade i det extrema för att bli oanständigt aptitligt.

Men Paul Cézanne.

Cezanne_Still_Apfelkor

2030035a

nature-morte-aux-trois-crc3a2nes-paul-cc3a9zanne

Det är något helt annat. Han kunde måla äpplen så de blev konsthistoria.

Och dödskallar.

Att bryta ner till grundformer. Att omvandla naturens mogna rikedom till kartsur geometri. Och göra det till enastående konst.

Det kunde Cézanne.

Sen har jag Henri Matisse på min lista.

529_600_bf185_i4r

still-life-with-sleeper-1940

John-Nolan-Stilleben-Stilleben-Moderne-Pop-Art

Denna den perfekt balanserade ytans ekvilibristik. En textilares våta dröm. I många bilder är ALLT yta, centralperspektivet, bort med det, färgraseri, glädje in i märgen. Han kanske inte kände det så, men det gör jag, när jag ser hans bilder.

Sen: Paplo Picasso och ännu hellre Georges Braque.

pablo-picasso-nature-morte-aux-oursins-1946-1361824313_org

104

 

images-11

 

bilbao_braque-808

Och visst, båda gillar tydligen dödskallar. De kan sin konsthistoria.

Nu tar jag ett steg tillbaks i tiden: Spanska stilleben, 1600-tal.
Diego Velásquez och bodegones, köksmotiv med ett stilleben som huvudmotiv.

DiegoVelazquez_Viejafriendohuevos

Och Francisco de Zurbaráns bilder: prosaiska grönsaker i butter vardaglighet hängandes i underbart perfekta parabler i skafferierna.

Jag råkade vara i London när man visade en utställning med spanska stilleben på något museum, och just dessaa lämnade ett outplånligt intryck.

 

images-10

Fra_Juan_Sánchez_Cotán_001

 

 

En annan högt uppskattat stilleben-konstnär: italienaren Georgio Morandi.

Med sina klaustrofobiskt hopträngda vaser och urnor, som skrämda djur som söker skydd hos varandra. I avskalat grått och brunt, i utspädda jordfärger.

En underlig figur som levde med sin mor och sina systrar, med en lätt anfrätt brun själ, en liten fascist i pärlemornyanser.

Morandi_Stillleben_Stilllife_VD2085_g

original

 

Det är den delen av hans själ jag gillar, den pärlemofärgade. Han verkar ha en alldeles egen uppfattning vad ett memento mori är. Den skräckslagna trängseln vid dödens port.

Det var ju det stilla livet jag ville skriva om, och hamnade i måleri.

Att se överflöd och minnas sin dödlighet. Människans förmåga till klädsamt ödmjukhet.

Och vissa andra målningar är som innebegreppet mindfullness, korta stunder av stilla begrundan. Eftertanke som ska rädda oss från tjurrusningen mot döden.

En kort vila i nuet, fånga dagen och allt det där. Byt den vita kaninens livstil och kapitalistiskt övermod mot en vilostund, hängandes som ett spanskt 1600-tals-kålhuvud i en tunn tråd över tillvaron.

Fånga stunden eller är det stunden som fångar oss. Och håller oss i ett järngrepp medan tiden går över och igenom oss.

Stötta ditt trötta huvud i händerna och känn. Där inuti, under ytan finns den: dödskallen.

19_03juw

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De fattiga och de rika

littlematchgirl

Av alla sagor jag har läst och känner till,  är det Flickan med svavelstickorna som jag tycker är värst.

Jag är bröstfödd på bröderna Grimms sagovärld. En statisk värld av ont och gott där det inte väjs för hejdundrande våld, grundmurade fördomar och givna roller.

Men, det fanns: alltid hopp, alltid lyckliga slut, alltid rättvisan som segrade. Uppfinningsrikedomen vann över dumheten, snällheten över drygheten, det goda över det onda.

Vi var alla prinsessor och prinsar innerst inne.

Vi var alla värda ett bättre öde.

 

Inte så hos H C Andersen. Hans konstsagor känns mest som hans intrikata sätt att bearbeta sina egna, djupt kända trauman.

Och allt som oftast slutar det på det mest hjärtskärande hemska sätt.

Flickan kan med svavelsstickorna, denna fattigaste av de fattiga, är en helt och hållet förfärlig julsaga.

 

Länge var det för oss vad det var, en saga från förfluten tid. En tid vi lämnat bakom oss.

 

Numera är det verklighet igen.

Archipova-A.-I.-Das-Mädchen-mit-den-Schwefelhölzern-Papier-Aquarell-1990-2000-2

Inte så, att de rumänska tiggarna skickar ut sina barn. Med eller utan svavesstickor.

Då skulle polisen ta dem direkt. Barnarbete, barnslaveri, är inte något man kommer undan med så lätt nuförtiden.

Men svavelsticksflickorna har blivit vuxna. Det finns de som musicerar, och en tiggare satt och sålde handgjorda korgarbeten nere i Brunnsparken.

De hör till undantagen.

 

stock-illustration-13364761-victorian-london-match-seller

Numera erbjuder de ingenting. Bara sin fattigdom, som ska beveka våra kommersstinna hjärtan där vi trampar fram, vid portarna till våra kapitalistiska tempel.

 

Det finns en äldre kvinna, som påminner mig om min barndoms huckleklädda gummor. Råbarkad, fårad av kärva tider, kortbent och seg som enevirke.

Så ser hon ut.

Henne ger jag alltid pengar. Hon får mitt hjärta at vibrera av bortmotade minnen.

Nej, vi tiggde inte, vi var inte utblottade, vi hade eget hus och eget tak över våra huvuden, vi hade mat, vi fick gå i skolan, vi led ingen nöd.

MatchGirl

Ändå rör dessa gummor mitt hjärta. För överflödets tidevarv är så ytterst begränsat till oss, till några privilegierade få.

Och fattigdomen av sådana råa proportioner har vi arbetat bort för länge sedan, det vill vi gärna tro. Vi har i solidaritetens namn utraderat den och trollat bort den och lyckas glömma att den finns.

Vi tycker alla, att vi förtjänat vår rikedom, den må vara verklig eller relativ. Men: vårt välstånd bygger ju på tidigare generationers solidaritet och omsorg om varandra. Och deras kamp och slit och övertygelse.

Och det är inga ord man slänger sig ostraffad med idag.

I nyliberalismens alltuppslukande tid är solidaritet och sammanhållning inget man stoltserar med i onödan.

The_little_matchgirlJJohnstone_engraver

I samma nyliberala anda ska vi bara hålla ihop mot denna oönskade fattigdom på våra gator och torg.

Den borde inte vara vårt problem.

Det borde vara någon annans ansvar.

Som om det inte räckte med de inhemska hemlösa, medellösa. De överblivna uteliggarna som snällt kamouflerar sin utsatthet med att sälja Faktum.

 

Jag vet inte hur det är med givmildheten i julens tid. Det avpersonaliserade givandet slår ständigt nya rekord och väl är det. Musikhjälpen genererar otroliga miljoner. Det är fritt fram för den engagerade att ersätta onödig konsumtion med en medveten getgåva till de fattiga i någon för oss avlägsen galax.

Vi vill inte ha tiggande ögon, inga frusna blickar från medmänniskor insvepta i filtar. Vi vill inte, att de ska smygtitta in på våra pyntade julgranar.

Tiggarna behöver inte ens glutta in genom våra fönster, pråligheten och julstämningens glitter och båg har flyttat utomhus nuförtiden. Det är bara för dem att lyfta blicken från sina små helgonbilderna och snapshotsen av barnen därhemma.

Mörkret är upplyst och tindrande vackert.

Julevangeliet, denna hoppfulla berättelse om att det finns glädje och hjälp och någonstans en förlåtande gud som ser till de sina.

Är det någon som kommer ihåg detta budskap?

 

 

Vi vill slippa se fattigdomen i ögonen. Vi vill inte, att den ska ropa hej till oss från varje dörröppning och varje gathörn.

zpage207

Alla dessa svaveltickemänniskor, vad ska vi ta oss till med dem? Denna grovstickade, filthöljda, oförblommade, frysande fattigdom är inget vi vill ha så tätt inpå knutarna.

Vilka riter och ritualer ska vi ta till för att skänka både oss och dom lisa och tröst?

Vi är i allmänhet hjälpsamma människor. Det tror jag på.

Vi vill väl. Och här ställs vi inför faktum:

Vi räcker inte till att hålla eländet stången.

Även om vi vill.

H C Andersen, denna sagofarbror, denna hederknyffel från 1800-talet, då allt sådant var enkelt och oförblommat, obönhörligt och följdriktigt, han hade rättframma lösningar. Han lät den stackarn dö en stilla (men trösterik) död och han lät själen flyga iväg, in i ett varmt och välkomnande himmelrike.

Vi kan inte bara stå och se på , eller vända ryggen, eller låta dem frysa ihjäl.

När vi berövas det kliniskt rena avståndet som ett inarbetat 90-nummer ger, blir vi osäkra och illa till mods.

Vi vill inte störas i vårt välmående varande. Vi vill fira jul och låtsas som om det är fred på jorden och att ingen lider nöd.

images-6

 

När svavelstickemänniskorna kommer oss för nära söker vi tröst i bortförklaringarna.

Det är ju inte bara det att de gör armodet så synligt för oss, de raserar vår trygghet genom att  finnas till, bortom och vid sidan av våra väl utarbetade levandssystem.

I marginalen, på kanten, på undantag, en bit bort, men nog så verkliga.

Vi vill så gärna var oss själva nog.

Vi vill att vår välfärd ska vara rättfärdigt och välförtjänt. Vi blir alla lite av det nya herrefolket, det som Gud valt ut och älskar och premierar.

Vår rätt att må bra får inte tas ifrån oss av de i vintermörket uppflammande svavelstickorna.

Tiggarna är som kardborrefjun i vår präktiga vadmal.  Här ser vi det: hopplösheten och det självgoda Europa som inte mäktar med.

Det är inte om vi trott.

Inget är som vi tror.

Just här och nu, har den pompösa europeiska enhetstanken ryckt undan snuttefilten.

zpage206

Vi får inte längre njuta i fred.

 

Någonstans pyr ett bloss i mörkret.

Svavelsticksflickans desperata försök att fixa till sin hopplösa situation.

 

Vi kan inte, en och en och var och en på egen hand, fixa världens problem.

Men tillsammans skulle vi kunna.

Vart tog det vägen, pratet om den nya tidsåldern, vattumannens tid, som äntligen hade börjat.  Då allt skulle ordna sig.

Då vi skulle bli mindre egoistiska och mer framåtblickande. Vi skulle se, att det enda som borgade för vår överlevnad var samarbete, hänsyn och tron på de goda mänskliga egenskaperna.

Vi skulle bli mindre jag och mera vi.

 

Just inatt är årets mörkaste natt. Nu vänder det.

Just nu är det väldigt mörkt.

Låt det bli ljusare.

God jul och gott nytt år.

Vi kan ju alltid hoppas.

 

little_match_girl_illustration_hans_andersen

 

 

 

 

Det blir inte många kvar

Det blir inte många kvar, i slutändan, när Björnen sorterat färdigt och rensat upp i denna snåriga och alldeles för komplexa svenskheten. För det är inte så lite han och hans parti kräver, för att man skall få räkna sig till den utvalda skaran.

Efter det senaste uttalandet borde det omedelbart blivit ett ramaskri, från norr till söder. I alla fall när man hämtat sig från chocken.

Men det var underligt återhållen, en och samma artikel spreds på nätet. Jag tittade efter i morse och hittade en ynka spalt med en notis från TT i GP.

Det förstås, de hade väl inte hunnit med. Först senare vakande politiken, fast alliansen försökte med att lägga locket på. Det var överdrivet. Det var inte så farligt.

Ansåg man.

14122014-DSC_7194

 

Snyggt, eller hur? 300 kronor kostade det, fina frimärken och med underskrift av en minister.

Jag var jätteglad, då, 1969, när jag efter så där sju år fick mitt medborgarskap. Det var ingen som kontrollerade mig i ett förhör, ingen som krävde mig på löften om helhjärtad solidaritet, det fick gå som det ville. Jag behövde inte lova att snällt gå i kyrkan, buga, bocka och hovniga för kungen, svära evig tro och att intet ont ord om mitt nya land någonsin skulle komma över mina läppar.

Ingen krävde besked av mig, om jag hade något att tillföra landet.

Det som hänt de senaste dagarna har för första gången fått mig att ångra mig. Att jag bad om att få bli svensk.

Då har det gått långt. Jag känner mig inte längre riktig bekväm i mitt land.

Det händer så konstiga, så mörka saker.

Jag antar att det är många som känner som jag idag. Samerna, denna urbefolkning, ska de åter degraderas till troll, skall deras språk ses som djävulens liksom jojken? Ska svenska judar behöva oroa sig för sin trygghet och människovärdighet, ja, alla icke blonda, icke blåögda, ska de behöva se sig om över axeln framöver?

Det kommer att bli ett styvt jobb att sortera bort de ovälkomna utländska generna.

Jag vet att blåögdhet bara är en metafor, men när blev svenskarna ett så homogent folk?

Jag menar, tanken är inte ny. Redan på 1700-talet greps gamla Olof Rudbeck av nationellt storhetsvansinne då han kom fram till att Sverige var det försvunna Atlantis, gudarnas boning och all kulturs ursprung.

Denna historierevisionism, göticism, var Rudbeck helt införstått med och han gillade idén skarpt, denne ack så lärde man.

hjul

 

Men i alla tider har det kommit främlingar till landet. En del oönskade och ovälkomna, visst, men de flesta hitlockade och välbehövda. De kom och de strösslade både med sin kunskap och med sitt DNA bland det götiskt rena.

 

Flamskvävarna från Belgien vävde gobelängerna till de utkylda slotten.

Vallonerna kom med kunskapen om järnhantering och passade på att ta nyckelharpan med sig  hit.

Och än har jag inte träffat en enda svensk som inte var stolt över sitt vallonska påbrå.

Tyska glasblåsare behövdes i Småland.

Holländare och skottar byggde Göteborg.

Italienarna,  jugoslaverna och finländarna bland många andra var välkommen arbetskraft när det behövdes.

Bara för att nämna några. Hela historien är ju ett enda undulerande flöde av in- och utvandring.

Skolplansch+hösten

Själv fick jag danska fosterföräldrar när jag väl var här och blivit övergiven. De kom hit i slutet av femtiotalet när det var stor läkarbrist i Sverige. Min danska ”syster” som är svensk som jag gifte sig med en kanadensare, son till finska utvandrare. Deras båda barn har inte en droppe svensk blod i sig, men trots detta, de är infödda svenskar, talar svenska, bor och trivs i Sverige.

Fast nej, tjejen har gift sig med en norrman och flyttat till Oslo. Bara för att. I deras barn fortsätter den nordiska korsbefruktningen.

Det är så det går till numera, i dagens globaliserade värld. Det är svårt att skapa ett isolat, et mysigt, mytiskt, oanfrätt Skansen.

Men det är klart, det är inte den sortens invandringen man pratar om i det nybruna partiet. Det är de svartmuskiga, slöjhöljda, moskébesökande, de med alltför främmande tungomål som ska känna sig lite extra ovälkomna. De som anses belasta, förstöra och trassla till de goda sederna.

Latenta allt möjligt: kriminella, våldtäktsmän, terrorister.

bl_badandepojkar320

 

Jag diskuterar inte den moderna invandringens problem. Det är ett annan kapitel som ska tacklas med all det allvar och all den intelligens våra folkvalda är kapabla till.

Jag reagerar på alla dessa absurda motioner och dunkelbruna skräckåsikter partiet i fråga bjuder på.

Osökt tänker jag på scenen i filmen Cabaret, den där den unge pojken i naziuniform reser sig upp och sjunger Vaterlandets lov. Alltfler som ställer sig upp och sjunger med, med av galen entusiasm lyssnande i ansiktena. Känslor som löper amok och förtär förnuftet.

Numera räcker det inte med att man integrerar sig, man ska helst assimileras, dvs ge upp sin identitet och bli någon annan. Hur högt man än värderar landet, hur tryggt och vackert det än är, har man rötter någon annanstans, finns det inte en chans i världen, att man kan skära bort dem.

Det kan ske och sker, så småningom, det en process som tar några generationer i anspråk.

Skolplanscher-utställning-och-försäljning

 

Jag skräms av nationalismen i alla dess patetiska former. Flaggviftande, blågul hybris, folkdräktsexhibitionism och gamla uttömda symboler, ett av nylibealismen utblottat och tömt folkhem som kidnappas med avsikt att skapa en väg tillbaks till en trygghet som kanske aldrig funnits.

Men också av människors ohöljda rädsla inför brutalitet, uppskruvat våld och skenande segregation.

90208_1295236_jpg_329731v530x800

Nej, det blir inte många äktsvenskar kvar om vi inte hindrar SDs framfart. De kommer att ha fullt upp med registrera och öronmärka alla nationer inom nationen. Det blir mycket färgkodning och symboler, i fall man vill gå linan ut och låter sig inspireras av mörkermännen och deras idéer om urskiljning.

Jag tror det blir enklare att göra tvärtom. Märk de sista äktsvenskar med en liten blågul flagga. Och som sagt, har man lagt manken till i sitt sorterande blir det inte så många kvar.

23 708-02

Det kan rent av få plats på Skansen.

Jag vill gärna fortsätta leva och verka i Sverige, gilla ett och annat, reta mig på somligt, älska det mesta, folket, skogen, havet, snön, sommaren, naturen, landskapen, björkarna, våren, vintern, sommaren, hösten, och sen hata det långa sega mörkret, grå ödslighet och mygg.

Jag är så svensk man kan bli på 50 år. Mina barn är alltigenom svenska. Och min försvenskning började när jag lärde mig älska språket och övergick till att börja tänka på svenska. Nu tänker jag alltigenom svenska tankar.

Inte alltid korrekta, inte alltid snälla. Men oftast utifrån min uppfattning av rätt och riktigt och just och medmänskligt. Jag vill inte leva i ett land där gamla sopor från trettiotalet blir accepterade åsikter.

Att gå bakår funkar inte. Tiden är linjär, den rör sig alltid framåt.

Antingen man vill det eller inte.

Så nu upptas mycket av mina tankar av min oro för ett land på glid.

 

 

 

Det kanske är naturens ordning.

Blir livet för skrämmande och omvärlden för främmande är det tröstande med enkla lösningar. Det må vara så, men det är fel väg att gå.

Jag tror att extra valet blir ett ödesval.

14122014-DSC_7193

(Denna bildlek har min vän, filmaren Åsa Sjöström gjort. Det var ett tag sedan, men det är fortfarande en bra och träffande bild).

 

 

 

 

 

 

Lilla råttan medelmåttan

12122014-IMG_2215

Ingen vill vara medelmåttigt, det säger sig självt. Jag är mycket hellre urusel, eländigt värdelös än en tråktrist medelmåtta, denna tvivelaktiga symbol för det ytterst och absolut anpassade.

Så här var det:

Då när det begav sig, när jag gick och utbildade mig till textilare, satt jag vid ett tillfälle på vårt dåtida favoritkafé Flygarns Haga och fikade med en klasskompis från gymnasiet.

Med sig hade hon sin tjusige man, han gick på Valand och skulle bli konstnär.

Och så här sa han:

”Varför går du på Slöjdis”?

(egentligen hette det Konstindustriskolan då, numera är det HDK)

”Där går ju bara tekniskt skickliga medelmåttor”.

Vad svarar man på det?

Skulle jag genast kasta mig i stoftet: ja, jag erkänner och finner mig i min underordnade roll, jag är och kommer alltid att vara vida underlägsen de ”riktiga” konstnärerna, de som gått på Valand.

Det gjorde jag inte. Jag hörde inte ens förolämpningen till att börja med.

För redan då var jag en onödig positiv person som inte alltid genast anade oråd.

Vad jag hörde var: tekniskt skicklig.

Jag blev riktigt glad över erkännandet. Jag hade redan tidigare degraderats hemma från intelligent till en person med sunt bondförnuft. Nu föll jag med hög fart rakt ner i total nollkoll.

12122014-IMG_2218

Det var senare jag funderade på det hela.

Jag tyckte inte ens att jag var speciellt tekniskt skicklig. När jag bestämde mig för att bli textilare hade jag i stort sett aldrig sysslat med textil. Jag hade t  ex inte ens suttit framför en symaskin.

Så där rök det erkännandet. Det jag således var, var en helt vanlig, värdelös medelmåtta.

En liten parantes:

Konstnären i fråga blev aldrig konstnär. Han blev allt möjligt annat, kock, uppfinnare, galenpanna. Att eftersträva genistadiet kan få obehagliga konsekvenser.

Man kan råka ut för psykisk stress, man kan mista förståndet, man kan dö i förtid och en massa annat elände.

Jag däremot klamrade mig fast vid min medelmåttiga talang, bet mig fast och släppte aldrig. Trots att jag – säkert på grund av min ocharmiga otillräcklighet – försörjde mig på andra jobb, så fortsatte jag oförtrutet. Jag skapade bilder.

Och egentligen var det inte ens envishet eller ett senkommet försök att bevisa något.

Jag höll (och håller) på för att jag tycker det är roligt, stimulerande, lärorikt, underbart, kul, utmanande. Och för att det är något jag kan ganska bra. (Numera).

Jag har aldrig strävat efter att leva upp till konstnärsmyten, för det var väl det han hade fått om bakfoten. Konstnärsmyten. En underlig övertygelse om att alla som kan hålla i en penna och använda den ovillkorligen när en önskan att bli en gudabenådad konstnär med stort K. Fast sen är man bara en medelmåtta och kommer inte in på Valand och får bita i det sura äpplet.

Och då tvingas man bli konsthantverkare.

Vilka utbildade sig på min” skola, på den tiden?

Silversmedar, industridedigners, reklamare, keramiker, textilkonstnärer och formgivare.

Tänka sig, alla dessa medelmåttor.

Jag vet, han var en idiot. Men utan att älta hans oförståndiga och felaktiga uttalande så har det ändå satt sina spår. Jag tror, att någonstans i det omedvetna har det legat och skickat ut lite rottrådar hit och dit.

”Vissa är födda medelmåttiga, andra lyckas uppnå medelmåttighet och andra får medelmåttigheten kastad över sig”.

sa Joseph Heller.

Man påverkas av vad andra tycker, även om det är så dumt att man baxnar.

Jag minns alla de ändlösa och ganska så fruktlösa diskussioner som fördes bland konsthantverkarna om vad som var konst och vad som var konsthantverk. På Konsthantverkshuset, som vi höll på! Den diskussionen pågår än. Mellan alla möjliga yrkesgrupper inom det kulturella.

Själv föll det mig inte ens in att söka till Valand. Jag hade ingen lust, även om min entusiastiska och lätt försupne teckningslärare tyckte att det var ett självklart val. (Han hade inte alls samma framförhållning som min engagerade svensklärare som avrådde mig från att ägna mig åt skrivande, det skulle bara sluta i fattigdom och evig ångest).

Så jag valde att bli textilare. En gyllene, medelmåttig(?) medelväg.

Skulle någon kunna tycka.

12122014-IMG_2211

Men strunt i det nu.

Jag tror inte helt och fullt på det där med medelmåttligheten. Det är något så statistiskt över det, något som egentligen inte finns.

Om man har ett gäng människor där hälften är kärnfriska och andra hälften döende så är det statistiska medeltillståndet att alla mår halvbra. Så kan man inte se världen. Vi är urusla på det mesta, mediokra på mycket och så har vi alla våra solskenssidor vi kan briljera med.

12122014-IMG_2222

Så låt oss alla värna om vår medelmåttlighet i måttliga doser plus våra begåvade sidor. Så vi blir lite mer färgglada råttor.

Dessutom behövs den medelmåttiga medarbetaren, har jag läst. En arbetsplats med enbart självlysande supernovor skulle vara ett mycket underligt och odugligt ställe. Den mer vanliga knegaren skapar trygghet, kontinuitet och ser till att saker och ting blir gjorda.

I tid och i rätt ordning.

Det lär också finnas två sätt att vara medelmåttigt på:

1: de som kan mycket men inte har insett det själva.

2: de som inte vill göra mer än nödvändigt.

Och det är inte speciellt upplyftande läsning, att det finns unga människor som definierar sig som medelmåttor redan från början.

Som här (lånat från någon av nätets alla chatsidor):

”Jag har svårt att acceptera att jag är en medelmåtta. Jag är inte väldigt begåvad på någonting särskilt. Vad jag än gör eller har för intressen så finns det andra som gör samma sak, fast dom gör det bättre.

Samma gäller i det sociala livet. Visst kompisarna gillar en, men det finns så många bra, schyssta, roliga, spännande, underbara, perfekta människor där ute.

Ibland känner jag bara för att lägga mig ner och ge upp. Kanske bli riktigt jävla fet och bara leva framför datorn (den riktningen mitt liv går mot).

Hur fan ska jag komma över det här?”

Ett resultat av vår nutids överfokusering på den unika individen, på kändisskap och en övertro på personlig briljans?

Det finns  också de som nyktert ser sin medelmåttighet som ett ovälkommet och mycket konkret hinder i jakten på lyckan:

”Jag har länge legat och filosoferat om vad man pluggar till ifall man inte exakt vet vad man vill bli och har medelmåttiga betyg. Finns det någon utbildning man kan ta som verkligen kommer ge avkastning? Killar kan bli hantverkare, tjejer kan bli frisörer, och allt vad de kallar sig, men finns det verkligen inga utbildningar kvar för medelmåttiga gymnasiebetyg som kommer ge en schysst lön? Det jag letar efter är som t.ex. flygledare var för ett tiotal år sen, man blev sponsrad med utbildning, fick till och med pengar för att gå utbildningen, sen kunde man få jobb var man ville eftersom det fanns så pass stor brist”?
Ett av svaren han fick:

”Vill du bli rik får du slita hårt, ärva eller ha tur på triss. Taskigt läge. Medelmåttor brukar bli revisorer, skaffa sig fula fruar, irriterande barn och dreglande hundar. Sen måste du verkligen se till att aldrig komma loss eller göra något kul, enklast med ett villalån som du får betala av på tills du är 62”.

Ord och inga visor. Krasst och lite obehagligt. Medelmåttighet drar en ner i ett grått och tråkigt hål. Hur man än vänder och vrider på det, definitionen medelmåttighet suger.

Medelmåttigheten är en liten grå råtta. (Det säger jag bara för att det rimmar så bra).

Käre vän som jag citerar här ovan, vore du bara lite mer tekniskt skicklig kunde du ju alltid bli textilkonstnär. Fast det förstås, några större pengar ger det inte.

12122014-IMG_2229

”People who are unable to motivate themselves must be content with mediocrity, no matter how impressive their other talents” 

läser jag i ett citat. Och det kan man lugnt säga.

I vårt nuvarande samhälle, som enligt vad jag kan se inte alls går åt rätt håll, är motsatsen till det medelmåttiga livet kändisskap och att vältra sig i pengar. Icke- medelmåttighet måste väl trots allt vara något helt annat?

Orginalitet?

Optismism?

Oräddhet?

Civilkurage?

Integritet?

Men så har vi ju den där glädjedödaren.

Att låta gamla, elaka Jante råda och ingjuta i människorna att man inte skall sticka ut, briljera, avvika eller känna stolthet och tillförsikt till den egna förmågan, det skapar bara ett samhälle av avundsjuka, förtalsglada och ogina medborgare.

Där alla känner sig lurade. Och börjar jaga syndabockar och offerlamm. För rätt ska vara rätt. Tycker man i slott och framför allt i koja.

Hur har jag nu hamnat här, i denna diskussion? Det ena leder tydligen till det andra.

Det är bäst jag ger mig.

Med ett slutcitat:

 

”All good is hard. All evil is easy. 

Dying, losing, cheating, and mediocrity is easy.

Stay away from easy”.

 

(sa Alexander Scott).

 

12122014-IMG_2235

PS: tygråttorna är från min tid på Konsthantverkshuset. Varje jul sydde jag dessa färgglada ”regnbågsråttor” (det var på den tiden det fanns leksaken Rainbow Ponnies).

Det var väldigt roligt att sy dem, fast pilligt. Och de sålde bra. Bäbisar gillade dem.

Dessa är de enda exemplaren som finns kvar inom familjen. Den rutiga är orginalråttan. Sytt av västtyger.

Men det är klart. Sånt här skulle väl aldrig någon teknisk oskicklig men grandios konstnär från Valand ägna sig åt.

 

 

Spara. laga, rata, slänga och lite kintsugi

 

FL1PFRPHKVKTQ5Q.MEDIUM

Så är det hela tiden, tycker jag. En ständig kamp mot entropin, ett stilla krig mot överbelamringen.

Jag trivs inte med igenproppade utrymmen, ställen som Gud glömt som hör till mitt direkta ansvarsområde. Jag vill inte äga saker som jag inte längre minns att jag har.

Jag vill inte ha söndriga saker i diverse underliga lådor, kassar och korgar.

Jag vill inte ha all sorts ratade kläder i säckar som blockerar mitt kreativa flöde.

Därför blir jag alltid lite förskräckt och ångerfullt glad när något går sönder och jag har legitim anledning att slänga det.

Men det är inte så det ska behöva vara.

Så här tätt intill den förestående julstädningen tog vi idag itu med friggeboden.  Detta stackars uthus som aldrig blir den där välbehövliga gäststugan den försöker utge sig för att vara. Som ständigt få stå där med öppet gap och ta emot allt vi skyfflar in i den.

Det är inte roligt inne i friggeboden. det är helvetiskt trångt och olustigt.

Så idag var det en tur-till-tippen-dag.

Det som var mest deprimerande var att hitta den undanställda gamla textilbilden från tiden på Konstindustriskolan. Den har levt kvar på väggen hemma i Danmark tills nyligen, när huset såldes och jag fick tillbaks saker jag en gång skänkt bort.

Den här bilden har sannerligen överlevt sig självt.

Ett stort maskinbroderi, ett lilablåttrosa landskap, där det regnar guldtrådar. Och som changerat så gruvligt att jag totalt tappar tron på den textila konsten och aldrig mer vill hålla på med det.

Textil åldras sällan vackert. Vita tyger gulnar, drar åt sig smuts, trådar brister, hänger löst, trådarnas färg tappar tron på sig själv och slocknar och alltihop ser så alltigenom sorgligt ut.

Kunde jag då, som ivrig ung student på väg att lära sig nya saker, förställa sig, att jag många år senare skulle köra bilden till tippen och lite skamfyllt men utan minsta sorg smussla in det i containern för brännbart mellan brädskivor och masonit?

Jag är otroligt osentimental. Det är inte första gången jag hystar ut min egen konst. Gobelänger har hamnat på tippen, broderier, målningar jag gjort som sextonåring.

Så är det med allt. Jag är utan förbarmande, jag slänger utan förbarmande, jag gör mig av utan minsta tvekan.

Det som stör mig är, hur saker som är så undanskuffade ens kommit in i mitt liv. Bråte.

Från andra sidan järnvägen.

Så här föreställer jag mig det: i den bästa av världar skaffar jag bara vackra saker, bara nödvändiga saker, bara sånt som är värt att ta hand om och vårda. Fast jag tror inte det funkar för någon.

Alltid smyger det sig in onödigheterna, konstiga presenter, felköp, habegär, offergåvor till marknadsföringens stora gud.

Att reducera och att vårda.

En gång hörde jag någon på radion, det var länge sedan, att man kunde klara sitt behov av köksporslin med en skål. Ur en skål kan man äta allt, även soppa.

Och går skålen sönder, kan man laga den lika kärleksfullt som japanerna.

Japaner, ja. Med sin överjordiska känsla för estetik, enkelhet och finess.

Japan skulle man ha blivit.

Och allt de gör  har hänförande mystiska namn:

(Jag har nämnt det förut, men det tål att upprepas)

Kintsugi:

Den gyllene föreningen.

Att laga det söndriga med guld.

Istället för att slänga den söndriga koppen, lagas den med lackharts blandad med guld, silver eller platina.

Istället för att dölja framhäver man det som gått itu. Skadan och lagningen ger föremålet mervärde, ger den status, historia.

En sådan vacker och fullständig självklar tanke. Det skulle man kunna tillämpa på allt möjligt annat i ens liv: på revor i tyg, i älsklingsklänningen, i de slitna jeansen, på jumperns nötta armbågar, på kappans rediga kanter, på blusens fransiga kant.

I hudens ärr. I hjärtesorgens sår.

Tänka att laga sina sår med guld. Att inte gömma undan dem, inte skämmas för dem, inte sticka under stol.

Inte skratta bort och låtsas som ingenting. Utan tillåta det att synas: sorgeguldet.

Men intet guld ska slösas på bråten som finns i friggeboden. Japansk estetik skulle skämmas livet ur sig därinne. För alla saker som ständigt går sönder på ett så oskönt och oreversibelt sätt.

Det gäller framför allt elektroniska prylar. Och just Japan är bra på sånt också.

Idag slängde jag tre kompaktkameror. Tre. Inget guld i världen skulle kunnat rädda dom. Det är svårt att veta var på kameror som inte funkar längre som man ska anbringa guldet. Det finns inga synliga sprickor, den döljer sina skavanker omorgsfullt.

Så är det med modern teknik. Den stora tjock-TVn går säkert att förgylla på alla möjliga sätt, men det gör den inte livsduglig i den nya världen.

Kassar med böcker som inte ens är söndriga har jag ratat och ingen, absolut ingen tycks vilja ha dem. Jag vågar inte ens försöka skänka dem till stadsmissionen. Böcker är som tjock-TVn känns det som ibland. Världen drunknar i överblivna böcker i det digitala flödet.

Klädkassar: alla dessa onödiga kläder som irriterar mig för att ha samlat på mig. Inte ens några snygga guldbroderier skulle göra dem användbara, ingen guldspets, inga gyllene band, inga pärlor av guld och silver. De går att skänka bort, som tur är. En stor container från Emmaus som man kan gå in i finns på tippen och tar emot mig med öppna armar (dörrar).

Underbart. Åtminstone lite vettig återvinning.

Det finns en mycket noggrann person på tippen som idogt går omkring och inte direkt läxar upp folk men ger stränga råd och förhållningsregler. Exakt var man ska slänga sitt skräp, och sen måste man hämta en sopborste och sopa upp efter sig.

Smått brännbart och stort brännbart och plast och gips och metall och obrännbart och grenar och trä och sen ner till glaskrossen.

Aldrig känner jag mig mer själsligt lössläppt som på återvinningen. Någon tar hand om mitt bråte, någon som ställt upp stora containrar och som tillhandahåller ett system.

Att bli av med saker är en befrielse, nu kan jag andas lite lättare och börja mitt estetiska och strängt begränsande liv.

Aldrig mer gå med i bokklubben, inte för böckernas skull, och framför allt inte för den snygga röda kaffemaskinen, nu när den gamla gett upp andan.

Sen kommer kaffemaskinen, snygg röd är den men också totalt oanvändbar med en glaskanna med feldesignad pip som gör att allt vatten man försöker hälla i hamnar bredvid och allt kaffe sen hamnar inte i kopparna men överallt annat.

Det är sånt som gör mig skamsen och ångerfull, som gör så att jag känner mig lurad och det med all rätt. För man får inte vara så dum. Man ska gå ut och handla sin kaffemaskin själv, välja noggrant och hitta rätt och satsa på kvalitet och förhoppningsvis komma hem med en pryl där designern kunde sitt jobb.

Eller också struntar man i alltihop och fortsätter med presson, den tar mindre plats och kaffet blir godare. Den förgyller tillvaron med sin smarta enkelhet.

Trots dagens utrensning är vi på intet vis klara. Fler utrymmen väntar. T ex den alltigenom negligerade sportgardroben. Där finns åtminstone en stor korg fullt med sladdar och elektronik som vi inte rört på nio år.

Det ska bli väldigt intressant och väldigt befriande det med.

För att sedan inte bli totalnojig för att man inte kan komma upp till den ultimata perfektionen kan man ta till sig ett annat japanskt uttryck:

WASI SABI.

Det låter nästan lite skojigt med det är seriöst. Här handlar det om att acceptera det icke perfekta. Man godtar det övergående, men erkänner skönhet som vara bristfällig, tillfällig och ofullständig.

Skönt.

Jag skulle ändå vilja pröva att laga med guld. Någonting jag äger måste ju gå att rädda på detta vis, istället för att ratas. Någonstans måste det finns krackeleringar  jag skulle kunna förgylla.

Och har man inget guld, kan man lämna sprickan vidöppen.

För att det är som Leonard Cohen sjunger:

There is a crack in everything

That’s how the light comes in.

Och ljus behöver man. Ljus och luft att andas.

Därför är det så underbart upplyftande där ute på återvinningen.

(Även om jag delat den förut, håll till godo):

 

 

 

 

 

Evigt tacksam

fluga

Jag vet inte, om flugorna, de där tjocka, svarta, har dött av värmeslag eller om tricket jag tog med mig hem från Fridhems folkhögskola häromsistens faktiskt funkar.

Glas med vatten med hela kryddnejlikor i, som man ställer i fönstren.

Det blir ganska snabbt en mörkbrun vätska som ser ut att duga till färgning av små tyglappar.

När man nu håller på med det textila, tänker man gärna i de banorna.

DSC01311

 

För övrigt sitter jag här i sommarvärmen och förbereder nästa workshop, den på Sätergläntan.

Mossa, mylla, murket trä. (Är min titel)

Jag måste komma på något som funkar att genomföra på elva lektionstimmar.

DSC01318

Så jag har experimenterat och kommit på sätt att sy som är så roligt, att jag inte kan sluta.

I väntan på att vi om en stund ska sticka ut några dagar till sjöss drar jag pustande från plats till plats i och runt huset för att hitta ett ställe att sitta på som är någorlunda uthärdligt. För svalt är det verkligen ingenstans.

Ja, det är varmt nu.

Så varmt var det alltid där jag kommer ifrån, från det centraleuropeiska inlandet med heta, heta somrar. I alla fall var det så förr. Allt en förnuftig människa kan ta sig till i detta gassande är till är att hitta vatten, hålla sig där och bada, bada, bada.

DSC01221

Det är så varmt att sniglarna torkar ihop på terassplattorna, allt som är kvar är små, svarta snigelfossiler. Lite ömkligt att se. Jag tycker nästan synd om dom.

 

Det är lite dit, jag ville komma.

Att jag är evigt tacksam.

Att jag lever här, i ett land där mina s k bekymmer är reducerade till att klaga på värmen. Eller på flugorna, som så där obehagligt dunsar mot fönsterglaset.

Att det enda s k krig jag behöver uthärda är mitt krig mot mördarsniglarna.

Att de enda irriterande ovälkomna varelserna i mitt liv är rådjuren i min trädgård.

 

Jag är evigt tacksam, att jag hela mitt liv har sluppit verklig fasa.

Att jag bor i en världsände, i ett land, där det är fred.

En massa andra bekymmer finns det förstås, men de är uthärdliga, de är hanterbara, de går att åtgärda med lite god vilja.

Men Palestina Israel?

Nog var det ett gäng smarta män som kom på  idén, att skapa en stat, där det redan fanns en annat land, där det redan bodde folk.

Jag är medveten om förutsättningarna. Jag vet, hur det var för det judiska folket i förskingring. Ingen, i alla fall inte i min generation, har kunnat undgå att veta, vad som drabbade judarna. Och känna djup och svår sorg och skuld.

MEN.

Det är väl bara gamla inbitna kolonisatörer som kan få för sig, att man bara kan ge bort andra människors land? Det finns ju liksom inte tomma arealer tillräckligt stora liggandes för fäfot att man bara kan ta för sig.

Om avsikten med gåvan till det judiska folket var behjärtansvärt och god så kanske den var det bara på ytan? Kanske man bara ville ha en västvänlig liten enklav mitt i all denna torra öken. Politik är politik.

Ett välutbildat folk,men västligt know-how och med en massiv militär och ekonomisk uppbackning västerifrån. Det bådar inte gott.

Då krävs det förmåga att samverka, att bjuda till, att acceptera, att inte härska och söndra. Fingertoppskänslighet.

Jag kommer ihåg hur gärna unga människor åkte till israeliska kibbutz och jobbade för fred och hur de trodde på möjligheterna.

 

Jag är bara så evig tacksam att jag slipper vara ständigt rädd, ständigt springa till skyddsrum, ständig känna oro för mina barn.

Jag är bara så glad över, att inte bo och leva inlåst, trakasserad och frihetsberövad bakom höga murar.

Att vara kringskuren, på alla sätt. Kringskuren och utsatt för godtycke. Kringskuren och utan möjligheter,

Att inte ha någonstans att ta vägen.

 

Att utsättas för ständig propaganda, statlig och/eller religiös, där giftiga lögner sprids och  hat sås, och okunskap och som gör, att hjärnor förvirras och hjärtan blir till sten.

Den gamla, vreda, gravt neurotiska ökenguden med sitt dåliga humör och sitt usla självförtroende dundrar på. Öga för öga. Visst.

Men: man kan se det så här: för ett öga massakrerar man inte hela människan, för ett brott dödar man inte ett helt folk. Det handlar om proportioner. För en tand lemlästar och dödar man inte en hel befolkning.

Medkänsla.

Empati. Jag känner för båda sidorna men står förundrad och förfärad inför denna våldsamma utveckling.

Fast egentligen, inte längre. Jag har vant mig.

 

OCH: ja har aldrig varit där, aldrig sett med egna ögon, känner ingen där. Vet jag de rätta sakerna? Får jag rätt information?

 

Finns det ingen annan, bättre väg?

Det finns massor med människor, överallt runt om i världen, även i Israel, som tycker att detta inte är rätt väg. Man har tappat bort sig för länge sen, och gått vilse. Och nu har man ingenstans att ta vägen. Inget annat att ta till än bomber och granater. Man har blivit ärkefiender och man vrider sig hat och hämndbegär. Man vill ha skydd och trygghet och man skapar kaos och ett Harmageddon.

Utanför bränner solen gräs, sten och buskar men koltrasten, som lärt sig en telefonsignalslinga utantill och inkorporerad den i sin sång, sjunger glatt.

Jag vill så gärna njuta och vara glad och nöjd och tacksam för det man har.

Men jag kan inte slippa tankarna på det som händer, inte här, där jag är, men trots allt, på alltför många ställen på vårt ynkliga, våldsbenägna klot.

Det är inte såna tider, att vi har råd att bygga murar, bygga ghetton, stänga in, avskärma, skrämma bort folk och göra livet outhärdligt för varandra.

DSC01187

Det finns inte utrymme för något vi och de.

Jag tänker på dikten av Bo Bergman. Jag läste den första gången jag var arton. Och jag kan den fortfarande utantill. Den är från samlingen Gamla Gudar.

(Och bara för att var en besserwisser: Klio är en av de nio muserna, historieskrivningens musa).

 

MÄNSKLIGHETEN heter den.

Passande nog.

 

Du levde länge på din gloria

av ett förfalskat himmelskt adelsbrev.

Nu vet du, att du kommit nedifrån, djup nedifrån.

Och att det mesta Klios griffel skrev

är kriminalhistoria.

 

Stämmer nog så bra.

Hett som själva helvetet är det i alla fall nu.

Och då pratar jag inte bara om vädret.

DSC01317

 

En fallande ängel. Av min vän, Patrik Andiné.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag lukar, funderar jag

trädgårdsarbete 006

Det vore lögn att säga, att jag tar det lugnt. Trots undersköna dagar och hängmattestunder och långa förmiddagar vikt åt enbart läsning, så stämmer Hornbachs slogan: det finns alltid något att göra.

Det tar aldrig slut.

Fast det är sant, från nio till ett läser jag böcker – alla dessa trofasta böcker som tålmodigt väntat in mig.

Som människor är de: tjocka och smala, breda och tunna, kloka och dumma, gulliga, trevliga, en del är väldigt allvarsamma, en del till och med förmanande. Eller påstridiga som fan och överfulla av ibland onödigt vetande.

De flesta är trevligt sällskap och underhållande.

De står i hyllorna här och de har som sagt, väntat på mig.

Som en full pralinask, svårt att välja, allt ser lika gott ut.

trädgårdsarbete 020

Men de lurpassar också lite lömskt på biblioteket, när jag intet ont anande råkar passera. Så jag kommer hem med ännu en hög oemotståndlig litteratur.

trädgårdsarbete 022

Förmiddagarna har således blivit stunder av ren och skär lycka. Det är livet, som fallit på plats.

Jag är som en törstande som länge varit på väg genom öknen, som nu kommit fram till den svalkande oasen.

Men sen, när de börjar prata på för mig obegripliga språk på P2 efter att i timmar tillhandahållit kontemplativ bakgrundsmusik, då hoppar jag upp och går från viloläge direkt till full-rulle-aktivitets -mode.

Det är dags att ta itu med mina dagslistor.

JA, jag är en av de där människor som fullt och fast tror, att bara genom att strukturerat skriva ner allt jag tänker mig hinna med under en dag, så ordnar det sig.

Vilket det aldrig gör, men att-göra-listorna är mina kryckor i vardagen och mina ledstänger uppför livets branta trappa.

Vid det här laget har jag klarat av den genomgripande storstädningen (som ju samtidigt fungerade som en tvättlapp och dammtrasa för inre rening), är det nu dags för den eftersatta trädgården.

Nu är det slut med trädgårdsdarwinismen, som någon så bra uttryckt det.

Från och med nu är det jag som bestämmer.

Fast det är lite, lite tråkigt, att jämt behöva ARBETA i trädgården. Den har skärpt till sig, i år som alla år och gått från brungrågul sorglighet till en ganska så bra bild av något paradisiskt.

tvätt och björkbild 053

Om man bortser från ogräs och icke-klippta kanter. Döda grenar och vildsinta rosor, daggkåpa och brunnäva som försöker att ta över.

Det känns lite som om allt vackert trädgården bjuder på bara är en kuliss och bakgrund till mitt dagliga slit.

Jag rensar och lukar och vattnar och planterar, ständigt omgiven av beundrande koltrastar.

De uppskattar min nit.

trädgårdsarbete 007

Jag tror de vill, att jag ska gräva fram maskar åt dem.

När kvällen kommer, är jag stigmatiserad av elaka taggar och annat som gör ont, sönderstungen av oätliga jättenässlor och är full kliiga myggbett eller jordloppsbett.

Även myrorna är folkilskna, otrevliga varelser som man ska akta sig för.

Och de är alltid så många, samtidigt, och alltid jätteirriterade för att jag lyft just deras fåniga sten.

 

Jag planterar.

Jag försöker så frön.

Framför mig ser jag en palissad av högresta, leende solrosor, någonstans i utkanten, bortom den  blommande gräslöken som ingen äter.

trädgårdsarbete 015

Men jag har sniglarna emot mig. De små groddarna hinner knappt visa sig i krukorna, så är de borta igen.

Och i år har jag många sniglar. Kanske för att jag inte satte in motstöten i rättan tid, kanske på grund av väder och årstidernas nycker.

Jag har just varit ute på mördartur. Med giljotinpinnen.

Det är vedervärdigt och kladdigt och mot min natur. Men det måste göras. Mördarsniglarna har ingen naturlig fiende här i landet, sägs det, men det stämmer inte.

De har mig.

Jag är deras fiende, jag lovar.

De har gjort mig till en förhärdad mördare.

 

När trädgården fått sitt kommer nästa projekt. Att måla om huset.

Det är, i ärlighetens namn, egentligen inte mitt projekt.

Men jag ska hjälpa till. Jag har alltid varit en fena på att måla.

Sen finns det en friggebod att städa och inreda. Till en trevlig miniateljé, översållad av honungsrosen, kanske.

 

Drömma bör man, annars dör man.

Eller så är man redan död, om man inte tillåter sig drömmandet.

Ibland tänker jag så.

Ibland tänker jag faktiskt precis tvärtom.

trädgårdsarbete 011

Varför i all världen bry sig?

Antagligen för att jag är en grundmurad optimistidiot.

När jag istället borde inse, att det finns gränser.

För tillvaron.

För möjligheterna, för förmågan.

 

Och så finns det tidsbestämda gränser.

 

Fast frågan är inte hur ska jag hinna utan varför.

Varför jaga runt på detta vis?

Det är fullt legitima, existentiella spörsmål.

Jag var för ung, när Sartre och gänget hade sin storhetstid.

Jag släpptes ut lagom till det glada, positiva sextiotalet.

Plötsligt fanns massor av mening. Med allt.

Och dessutom trodde vi på det.

Att det skulle gå.

Att förändra.

Till det bättre.

Och nu sitter jag här, med en massa varför som inte går att sopa under mattan.

 

Varför blev det som det blev, till exempel.

Plötsligt finns de där: hårda ansikten, intolerans, oginhet, egoism i full blom.

JAG-samhället har hunnit i kapp sig själv nu, det har lagt manken till och lyckats springa om VI-samhället.

Till slut står kan alla stå där, var och en på sin alldeles egna mittpunkt, genomborrad av var sin stråle.

Så som Quasimodo så fint skrev.

Genomborrad av kortsynthetens skarpa ljus.

Och plötsligt är det afton.

 

Kanske inser man då, att det inte var rätt. Att det bara ledde till elände. Till mentalt mörker och snöpliga slut.

Googlar jag på bilder på mörkermän, kommer han upp direkt, Jimmi.

 

Så om jag tänker på just detta, känns det som om det kvittade.

Att städa, luka, plantera.

Jag läste precis nyss en bok av Elsisabeth Kübler Ross, en sen bok, Att Leva livet, hon har skrivit den tillsammans med David Kessler.

Hon är förvånansvärt nyandlig, vilket jag inte trodde om henne.

Så här skriver hon:

Att vända sig bort från sin situation är att ge upp. Att gå in i den är att ge efter.

Att ge efter är bra, att överlämna sig. Att lita på att det blir bra. Att någon, troligtvis försynen, eller något åt gud-hållet, fixar det.

Jag vet inte, om det är så lätt.

När jag tog studenten, skulle vi sista terminen gå med våra skolmössor. Alla gymnasier hade sådana då. Och så skulle man brodera något käckt, en slogan, något roligt.

I alla fall var det så här i Göteborg.

Jag broderade: Bättre fly än illa fäkta.

Med ett frågetecken efter. Omgiven av massor fina, broderade lazy-daisy-blommor.

Det var ett skämt, jag gav mig inte utan strid.

Nu känns den slogan aktuell igen.

10 000-kronors frågan är bara:

Vart ska man fly?

bätte fly