två års tid

30042016-DSC_5307

Idag första maj var det exakt två år sedan jag blev fri. Jag minns att jag tog ungefär samma promenad då, och det var ungefär samma väder.

Det var genomlyst vackert, solen sken, då som idag.

Våren är förföriskt skir. Grönskan är nymålad och oförstörd.
Vitsippor ligger som nyfallen snö i drivor under träden.
30042016-DSC_5342

30042016-DSC_5324

Svalört, kabbeleka och blommande pors med sitt brunröda flor.

30042016-DSC_5302

Ormbunkarnas spiror.

30042016-DSC_5368

Svärdsliljor som sticker upp sin tungor vid vattnet.

30042016-DSC_5372

30042016-DSC_5349

Skuggor som faller över stigarna som snubbelrötter.

30042016-DSC_5210

Jag minns att jag tänkte det då, för första gången på fullaste allvar, hur otroligt underbart det kändes att få rå över sin tid. Att inte behöva klyva sig i två delar, att vara ett välförtjänt ett.

Jag hade inga direkta planer eller större ambitioner än vanligt. Bara att jag kunde fokusera på ett nytt sätt. Och hinna med onödiga saker.

Dagen innan hade jag fortfarande sörjt över att behöva lämna mitt arbetsrum och att inte få träffa arbetskamraterna varje dag i veckan. Inte kunna prata med dom, inte skratta tillsammans, inte planera dagen ihop.

Men sen på första maj, när solen sken så barmhärtigt vackert, kom jag genast ikapp mig och gladdes.

Idag tog jag inte riktigt samma runda. Först kämpade jag mig över stock och sten in i skogen och upp på berget. Det var fint där, trädens och buskarnas skuggor på de grå klipporna var så vackert.

30042016-DSC_5214

30042016-DSC_5219

30042016-DSC_5221

30042016-DSC_5225

30042016-DSC_5222

Mjuka mossan på gråsten, lingon- och blåbärsris, gamla grenar och efterhängsna kvistar som fastnade i håret. Svårforcerade stigar.

Björkskimret i ljusaste grönt mellan mörk tall. Avstånd och närhet.
Allt så begripligt och så naturligt, så bortanför tidningsrubriker, oro, politik och dränerande dumhet.

30042016-DSC_526630042016-DSC_5240

Min riktiga mamma tog oss alltid ut till skogen på första maj, när hon för en gångs skull var ledig från jobbet. Det kanske förkom demonstrationer även i vår lilla stad, men jag fick aldrig se dom, mamma tog oss ut i naturen. Det var lite likadant, med mycket tall, sälg med sina tusentals tända lampor och musöron på björk.

Där gick vi tillsammans, hoppandes och skuttandes och smittades av hennes entusiastiska glädje över allt nyutsprunget och ljuvligt. Och solen, den sken alltid, varje år.

30042016-DSC_5270

Så jag gör samma sak, ger mig ut och kollar in våren denna första majdag. Min runda runt Klara Mosse borde jag kunna utantill nu, men den känns lika uppfriskande inspirerande och ny varje gång, oavsett årstid, oavsett väder.

Alltid olika.

Idag var det svanar och änder. Ibland kan man få se häger, och så finns det bävrar vid vattnet, det kan man se på de välvässade trädstumparna lite här och var.

30042016-DSC_5242

Jag försöker koncentrera mig och tänka efter hur dessa två år har blivit. Och jag känner mig precis lika glad och tacksam, att jag har all denna tid i min jackficka.

Jag kanske slarvar med min tid så som med allt annat: pengarna och matvanorna och träningen. Jag kanske inte tar vara på varje minut som jag borde, jag kanske trivs med att ha det precis så.

30042016-DSC_5373

För man måste alltid lära sig att inse saker. Att man inte behöver. Man kanske inte ens behövs längre.

Så känner nog många, den dagen de slutar jobba. Den dagen de förlorar en identitet som man ställt sig bakom, iklätt sig, hur illa den än passar.

Att man inte behövs. Den riktigt gruvliga insikten kan sen vara att man aldrig behövts. Att man lyckats leva i kraft av sina egna behov. Drivits framåt och överlevt på grund av lusten att finnas till.

30042016-DSC_5375

Så nu får jag tillåta mig att strunta i saker. I det tråkiga och trista. Även om tillvaron i stort aldrig är livet på en pinne, det finns elände mer än nog åt var och en av oss. Någon gång i det mytiska förflutna har någon klåfingrig öppnat Pandoras ask och vi har nu allt sjå i världen att försöka hitta locket så vi kan stänga in allt igen, allt det som slunkit ut.

30042016-DSC_5316

Min frihetens tideräkning börjar numera den första maj 2014. Ett nytt år börjar här och nu och vad det blir är svårt att sia om. Det kanske blir ett jättebra år, helt i överensstämmelse med min föresats att lära mig nytt, engagera mig i det som är viktigt och för övrigt har så roligt det bara går.

30042016-DSC_5388

Det gångna året var alldeles för beskäftig. Alldeles för övermaga och för mycket.

Av det har jag lärt mig att säga nej: nej, nej nej. Till sådant jag inte mäktar med eller inte kan något om eller är ovillig att lära mig något om.

Därför tror jag, att detta nya år kan bli bättre, lugnare, trevligare. Jag kanske hinner teckna och skissa och anteckna och skriva jättemycket. Jag kanske skaffar mig hunden detta år.

Jag kanske knyter tätare band med min tyska syster. Jag har ett viktigt uppdrag åt henne. Hon måste hjälpa mig hitta en viss person som jag slarvat bort.

Jag kanske lär mig att hålla reda på folk och saker detta år. Jag kanske lär mig att intappa dyra kameraobjektiv i golvet hela tiden.

30042016-DSC_5379

Och sen kanske jag lär mig att hålla igen.

Det vore underbart. Att först hålla igen och sen släppa loss. Ordentligt. Så att jag känner g-kraften ända in i märgen.

Fortfarande skiner solen, lyser på mig, känns som en varm hand i nacken. Det är som en bekräftelse på att den har hört, att den har förstått och att den vill mig väl.

Så jag tar min tid och stoppar tillbaks den i fickan.
Där ligger den i gott förvar.

Min riktiga mamma hade gillat att följa med på mina promenader. Och min mormor hade älskat att få en bukett riktiga vitsippor.

30042016-DSC_529530042016-DSC_5274

 

Hälsa snyggt

hälsa7

Med handen på hjärtat:

Så hälsade vi på flaggan i skolan i USA, då i slutet på femtiotalet. Där stod vi små, pojkarna kunde välja mellan det och honnör, vi flickor la alltid handen på hjärtat och rabblade plight to the flag.

Så började vi varje morgon. Stint stirrande på de två viktigpettrar till presidenter på bild på var sin sida om flaggan, Washington och Lincoln.
Det var så vi fostrades till patriotiskt tänkande.

Med handen på hjärtat.

Och än idag ser jag det: alla gör så, Obama, Clinton, Trump.

Här har det varit ett politiskt getingbo under några dagar -en muslimsk miljöpartist inte ville ta kvinnor i hand. Så nu hatar alla alla, som vanligt. Det är dramatik inför öppen ridå, panik bakom stängda dörrar.

1355474980-0

Alltmedan vissa känner sig kränkta, vissa är förbannade, andra försvarar allas rätt till att göra som man vill, åter andra inte bryr sig ett jota.

Rent spontant hade jag inget emot handen på hjärtat-hälsningen. Om någon lägger sin hand mot sitt hjärta och ser mig i ögonen uppfattar jag det som ett mycket artigt sätt att bli bemött. Men vid närmare eftertanke kan det ju vara fel att inte hälsa på alla lika i detta nu, i detta land, i denna inflammerade politiska **vardag**.

Så Yasri Khan, synd att du inte var smart nog och tog och anpassade dig. För om det är något vi här i landet håller högt och heligt, så är det att man tar seden dit man kommer.

Jag blev lite illa till mods när stadsministern hötte till och lät osedvanligt betongpatriakaliskt när han förkunnade sitt slutgiltiga påbud:

I Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand.

Så nu vet vi det.

hälsa

Det kröp och ryckte lite motfallsnervtrådarna när jag hörde det. Men det kanske bara var jag.

Som tog anstöt av ett sådant tvärsäkert påstående.

Handen på hjärtat, men nog knixas det och nigs och bockas och skrapas väldigt olikt även i dessa dagar. I vissa fall är båda könen underordnade varelser i mötet med glittrande kungligheter t ex.

Än idag.

Själv blev jag uppfostrat att niga och hälsa på alla från det jag var liten. I en småstad där alla antogs känna alla hade vi fullt upp med knixandet. Det slutade jag med när jag växt ur kortstrumporna och flyttat långt därifrån.

Ersatte det med hej och goddag och sellektivt handhälsande.

Det tog mig lång tid att vänja mig vid kramandet, oavsett kön. Jag hade svårt med detta intrång i min privata sfär av folk jag knappt kände. Jag vill gärna ha lite luft emellan mig och en mer eller mindre obekant människokropp.

Det hade med min inbitna blyghet att göra, ingen kulturellt påtvingat ovilja, alltså.

Bara fysiskt obehag. Som jag kunde jobba bort. I viss mån.

kram

Jag tror faktiskt att jag fortfarande har lite svårt för det. Helt avspänt är jag inte med denna sydländska sed som nästlat sig in även här i landet.

Jag minns att det var roligt att se småpojkarna bli vuxna någon gång i tonåren, när de plötsligt började hälsa på varandra genom att ta i hand. Denna enkla, självklara artighet markerade en gräns.

Att ta i hand är god ton så som vi ser det just nu. Allt är i ständig förvandling, så räkna inte med att det är inristat i sten, att det är för evigt just så.

Nya seder tar vid. Alltid.

Handskakandet lär visserligen vara uråldrigt. Man visade fram sin tomma högra vapenhand som tecken på fredliga avsikter.

Ordet att hälsa kommer av att man tillönskade varandra god hälsa. Engelskan hi och svenskan hej kommer båda från tyskans heil. Som betyder hel, frisk.

Ett ord, som, liksom den romerska utsträckta högerhanden, Hitler gjort helt omöjligt och icke-rumsrent.

hälsa3

Det är kanske något Löfvén kan förkunna lite tydligare:

I Sverige hälsar vi inte med utsträckta högerhänder.

Förresten läser jag att denna romerska hälsning i verkligheten uppfanns av franska 1700-talsmålare. Så inget går att lita på.

Hälsningskoden är föränderligt. Från en norm till en annan norm. Niga, bocka, lyfta på hatten, handkyss, kindpuss, dolskt blängande på främlingar.

Kramar och invecklade hiphophälsningar.

I takt med att vi möter varandra, olika kulturer, i vårt ivriga resande, i takt med att planeten krymper, så påverkas vi.

hälsa2

Det sydafrikanska sättet att handhälsa, med vridningar och tumkrokar som jag mötte då det begav sig ingav mig en lätt känsla av att jag stött på någon som ingick i ett hemligt sällskap.

Som höll på att värva mig.

Nu börjar man här och var bli riktigt ordentligt orolig för att vi ska kastas tillbaks till ett segregerat hälsande som inte passar sig. Det är faktiskt inte bara muslimerna. Det är ortodoxa judar också. Och en och annan inbiten retrokristen.

Som inte vill ta kvinnor i hand.

I många länder hälsar man utan kroppskontakt. Det är bäst, att Löfvén läser på. I fall han ska ut och resa i tjänsten. Det är inte bara Märkel som ryggar undan franska kindpussar. Det finns många falluckor om man stirrar sig blint på handskakningen.

Handslaget ska vara kort och bestämt. Säger reglerna. Men inte järnhårt. Och inte heller löst och obehagligt. Och så ska det inte pågå mer än någon sekund.

Så håll reda på tiden. Oändligt långt handskakande kan vara extremt obehagligt, inte extra vänligt, bara extra påfrestande.

Och så ska man ha ögonkontakt.

Och handen på hjärtat, dessa benkrossande handslag som vissa (oftast män) kör med får mig inte bara att stöna av smärta inombords, det får mig att känna mig ynklig också.

Nedtryckt.

Jag har råkat ut för många obehagliga handhälsningar. Både privat och i jobbet. Kalla, slappa fiskar. Blickar som svajat och vikt undan. Blickar som inte vill se på en.

hälsa6

Ska man prata om diskriminering så ta en titt på mannen som möter mig i dörren, räcker fram sin obehagligt motvilliga hand och sedan pratar enbart med min manlige medarbetare vid min sida.

Även om det var jag som höll i rodret.

Då kan t o m jag bli irriterad.

Gubbtjuv. Eller pojkslyngel.

Lär dig vett och etikett. Läs Margareta Ribbing. Eller gå en kurs i likabehandling, om du vill ha kvar ditt jobb.

Det finns några välinarbetade könsolikheter, trots allt. T ex det manliga ryggdunkandet.

Ska vi kvinnor kräva att bli ordentligt mörbultade i översvallande gemytlighet när vi möts?

Rätt ska ju vara rätt. Kramar är ju numera inte reserverade för kvinnor enbart, även om det i vissa manliga kretsar (och hos mig) sitter långt inne.

Jag mötte en gång en lustig italiensk tandläkare, vän till min svärsfar. Ytterst latinsk väluppfostrat. Han kom nog från en speciell gräddfil från ett extra belevat samhällsskikt.

Han handkysste alla kvinnor, okritiskt. Det var extremt läbbigt, för han grep tag i ens hand, lyft upp den till munnen men kysste sen ungefär tre kilometer ovanför handen i luften.

Jag vande mig aldrig. Det var lika överraskande varje gång. Och ganska könsrelaterad. Så bar han sig verkligen inte åt mot svärfar.

Nog skriver han oss det på näsan, vår gode landsfader, hur vi ska hälsa.

Inte handlar det om om vi tar i hand eller inte. Inte vill vi tvinga t ex en med bacillskräck eller beröringsfobi att nödvändigtvis ta en annan människa i hand.

Jag menar, visst handlar det om att vi inte är bekväma med åtskillnad. Ska vi böja oss för religiösa fixa idéer i vårt sekulära samhälle som vi är så stolt över?

Det känns dumt att hålla fast vid sin uppfostran, även om det sitter långt inne, kom igen, sträck fram näven också till kvinnorna.

Och förresten så finns det kvinnor som inte vill hälsa på män. De får också på nöten. Det blir så krångligt med alla avarter ute i det allmänna umgängesrummet.

Då och då måste man göra avkall.

Då och då måste man göra avbön.
Handen på hjärtat, då och då ligger det både vett och etikett i att ta skeden i vacker hand, följa strömmen, inte väcka den björn som sover.

I alla fall om man vill ha framgång som politiker. Dom syns ju så väl.

Så hur gör vi nu, när handskakningen är så viktig. Vågorna i ankdammen går höga och skvalpar över åt alla håll och kanter.

Det bästa är kanske att införa en Eu-direktiv, som det stod någonstans.

En och en halv handskakning om 0,8 sekunder under ögonkontakt.

Det känns inte speciellt trevligt när någon avvisar ens utsträckta hand, oavsett av vilken anledning, oavsett vem.

Men att tvinga folk?

I detta land som utomlands har rykte om sig att ingen hälsar på någon. Här, där man inte ens hälsar på folk man trängs med i hissen.

Det viktiga är väl ändå att vi hälsar på varandra, inte sant?

Handtag, famntag, klapp eller kyss.

Det kan kvitta.

Sedan kan vi gå vidare och lägga energi och krut på viktigare, mer angelägna saker.

Jag menar, nog har vi tillräckligt med storpolitiska alternativ att välja på.

hälsa5

Kulturdoping

15042016-IMG_1255

Av och till dyker dopingskandalerna upp.

Än den ena, än den andra avslöjas, kända som okända, megastjärnor som betydelselösa randfigurer. Enskilda och hela landslag och t o m vissa länders alla friidrottare.

Hur funkar detta egentligen?

Finns det ett dopingpiller som kan hjälpa oss, kulturutövarna, som förvandlar våra febriga hjärnor till sprakande guld?

Jag menar, girigheten är ju affärsmännen, de rikas, bankernas alldeles eget potenta lyckopiller.

Och många är det, av alla människor, som mer än gärna dopar sig med dumhet.

Helt frivilligt och utan ånger.

Dumhet som mental doping griper omkring sig som en präriebrand.

Det är så lätt att slippa tänka själv.

Det är så lätt att vandra på den breda, färdigkrattade  stigen.

Ingen verkar bry sig om sidoeffekterna: all denna gudsförgätna rädsla, all denna ihåliga paranoja, denna otrygghet.

Ett dunkelt seende blir effekten. Hjärnan, den blir svart.

15042016-IMG_1263

Så vad funkar om man vill dopa sig, som vanlig, dödlig kulturutövare?

Vad ska de hitta på: målarna, poeterna, författarna.

Konsthantverkarna vid sina sybågar och drejskivor, med sina slöjdknivar i högsta hugg.

Dansarna (ja, där funkar väl förresten samma droger som de som idrottsmänniskorna tar), skådespelarna.

Sångarna, och musikerna som hukar där, vid sina stora och små instrument, över sina notblad.

Dirigenterna. Vad behöver de, för att svinga taktpinnen mer frenetiskt, med ännu mer finess?

Hur dopar de sig, hur gör de, för att öka sina prestationer?

Hur göra för att komma lite längre, bli lite ännu lite bättre. Bli mera infallsrik och mera  genuin och originell?

När det inte tycks räcka med den goda viljan, år av utbildning och ett brinnande intresse?

När man står där och stampar i framgångens mörka farstu och tänker: lite doping skulle göra susen.

Eller när själsliga infektioner, mentala diskbråck och  psykiska menisker behöver lite överbryggande smärtstillande doping?

Något som hjälper en att ta sig an alla dessa hinder?

 

Flaskor med idrottens extra allt- piller är för kulturutövaren lika inspirerande som en påse nonstop. Det behövs något annat, men vad?

Inte kaffe och inte nikotin. Och inte sprit. Det är passé och otidsenligt. I alla fall är rökningen det.

Helst inte knark. Det har ju många försökt sig på och blivit grymt besvikna eller dött av det.

Det kan ge omedelbara geni-vibbar, visst, men i efterrusets bleka krankhet ter sig den i marijuanadimman obeskrivligt gröna bananen som just bara grön.

(Självupplevt. I ungdomens upptäckar-fas. Preskriberat)

Allt blir så melankoliskt mediokert, det som lät så grandiost, så fint, som skimrade så överjordiskt vackert.

Missmodigt miserabelt. Meningslöst.

Nej, kulturen dopar sig med preparat, inte ens olagliga är de, och lätt att komma över:

Man kan dopa sig med entusiasm!

Men sidoeffekten kan lätt leda till att man stupar och går rakt in i väggen.

Man ligger där, blåslagen, och undrar:

Var detta allt?

Utbränthet: allt blir grått.

15042016-IMG_1260

Man kan dopa sig med ambition!

Och alltför höga doser ger att man grips av högmod, bitterhet och gallsjuk avundsjuka.

Nu ser man rött. Hjärnan brinner.

15042016-IMG_1261

 

Allt skapande är alkemi. Allt är magi och trolleri på hög nivå.

Att spinna halm till guld, precis som i sagan. Hjälpen man får av trollet Rumpelstitzchen är den ultimata dopingen.

Man säljer sin själ.

Man säljer sin själ till djävulen vid kreativitetens korsväg. För att man vill vara bäst.

För att man vill skapa det som finns där innerst inne.

Som har så svårt att komma fram och lösgöra sig från skuggtillvaron på den platonska grotteväggen.

 

Så när kan vi köpa lite skaparglädje, mer ambition, förunderlig magi och förbjuden trolldom av hänsynslösa dealers?

Det skulle i alla fall ge skojiga rubriker:

 

Konstnär påkommen med att ha förhöjda värden av skaparglädje i blodet!

Skandal på operan: hela ensemblen ertappat med att vara påverkat av förbjuden entusiasm!

Skulptören har lurat till sig uppdraget med otillåten hög ambitionsnivå!

Intressant.

Man vet ju aldrig.

 

15042016-IMG_1267

 

 

 

 

 

 

.

 

Winter Wonderland

18012016-DSC_3415

I helgen blev det vinter på riktigt, det var snö och vitt och det var så in i vassen soligt. En önskedag.

Och idag vaknade vi här i väst till en värld helt begravd i det vi så innerligt längtat efter, massor med vit, underbar snö.

Winter Wonderland och julstämmning en hel tråkig månad för sent.

18012016-DSC_3420

Plötsligt är det som man minns det, barndomsdrömmar och barnboksvintrar.

Sådana här vinterdagar har dagar andra namn:

snödag

tödag

dimdag

frostdag

halkdag

fåkdag

soldag.

Och en extra dag ska vi ha, en brådd-dag. Inklämd som extra helgdag mellan f d söndag och måndag, hela vintern lång.

16012016-DSC_3301

Så i förrgår var det soldag på riktigt och alla människorna var ute och gladdes, upplivade av den skoningslöst glada solen.

(Kors vad det vimlar av mänskor idag, är det rea nej det är soldag) så skulle man kunna travestera. Det var riktigt hemtrevligt med så mycket folk, man behövde inte känna sig det minsta övergiven.

Man var omgiven. Av alla dessa lyckliga mänskliga varelser i vinterkläder och rosig hy.

Det var de spänstiga, ensliga springarna, de som aldrig ger sig, oavsett väderlek, de tvångsmässigt drivna. Men också de med nyårslöftet om en sundare livsstil fortfarande aktuellt.

Sedan så var det det trogna, tappra hundfolket.

Och de med pulkor och välpacketerade barn.

Men mest var det par som spankulerade, unga och äldre och gamla, mer eller mindre fort och målmedvetet drog de genom den vintervackra Hisingsskogen.

16012016-DSC_3338

Jag är som alltid ensam ute, jag är den som går för mig själv, inte speciellt snabbt, som stannar till, som tittar, som betraktar.

Just den här Soldagen tog jag turen ända bort dit där alla husen tar slut, där staden liksom upphör och en liten stig leder in i djupa skogen.

16012016-DSC_3337

Precis där känner jag mig alltid en anings aning våghalsig, eftersom väldigt, väldigt få går just den vägen.

Här brukar det vara bara jag, plus alla fina träd och alla de osynliga djuren.

Så snart jag känner att det finns någon bakom mig som närmar sig med ack så raska steg griper småpaniken mig i nackskinnet, jag tänker: mörkermän, mördare, pervon, galningar.

16012016-DSC_3334

Jag behöver en hund. Definitivt. Jag vill ha en hund.

Jag vill inte begränsas av misstänksamhet och rädsla. Jag vill gå just den här vägen, jag vill gå genom granskogen, ut på ängen, möta de stora stiliga ekarna med bänken under och ridån med björkar längre bort.

Jag vill gå förbi hägnen med ardennerhästarna och nordsvensken och säga hej. Utan att se mig om över axeln.

16012016-DSC_3349

Så det får bli en hund snart.

En gång, när vi skulle köpa huset, provgick jag Hisingsskogen för att se om jag skulle kunna trivas här. Jag kom ju från östra stadsdelarna, med Delsjöområdet som granne.

Jag är intensivt beroende av skog.

16012016-DSC_3348

Då mötte jag trevliga människor som sa hej och som log. Det avgjorde saken.

Numera är jag inte lika självklart övertygad om allas trevlighet. Jag är inte bara lite rädd för vanliga dårmördare, jag är minst lika skeptisk mot eventuella politiskt triggade mörkermän.

Jag har liksom blivit en aning paranoid. Och det är liksom inte jag.

Har jag lurat mig själv under alla dessa år, som tillåtit mig att känna mig trygg?

16012016-DSC_3343

Idag, denna vykortsvackra vinterdag (inte tisdag: snödag!) med snö av sällan skådad mängd, var meningen att ta åtminstone en liten promenad. Men jag valde fel kängor, redan direkt klämde och knep de så det var bara att vända om och gå hem igen.

(Det finns alla möjliga ursäkter).

Så det blev en eremitdag, en läsdag i soffan.

Det var det bästa alternativet, för att åka till centrum finns inte på kartan dagar som dessa, när staden sin vana trogen grips av vintersnö-katastrofen. Någonstans vid två decimeter snö går ju kaosgränsen.

Då bryter kollektivtrafiken ihop, det har liksom blivit en vana och ett signum för staden.

16012016-DSC_3352

Som i en grotta kurar jag ner mig i soffan med allt det vita strax utanför bakom treglasrutan. Långsamt blåtonas världen av skymningen som faller som en indigofärgad sidenskarv från ovan.

I och för sig är ju faktiskt alla dagar läsdagar nuförtiden och just nu är alla läsdagar Olga Tokarzcuk-dagar.

Jag sträckläser hennes böcker, ja, det är sex som är översatta. Nu håller jag på med näst sista och sen är det bara tusensidorsromaen Jakobsböckarna kvar.

Ingen annan författare får klämma sig in och emellan.

För att befinna sig i hennes sällskap är som att vistas i ett magiskt land tillsammans med en vän som man mer än gärna lyssnar på och som berättar så svindlande vackert och bra.

18012016-DSC_3422

Så nu har jag två polska författare jag ser upp till: Ryszard Kapuściński, den absolut bästa utrikeskorrespondenten någonsin i hela världen och  som tyvärr gick bort härom året, och så Olga T.

Det känns bra, i dessa tider när Polen gör allt för att förvirra oss och väcka vår avsky med sina kusliga politiska påfund.

Vad jag ska göra sedan, när böckerna är lästa, vet jag ännu inte, jag oroar mig redan, författarabstinens, kan man lida av det?

18012016-DSC_3421

Nu, när så mycket är tungt och spretigt att bära är det skönt att ha ett litterärt rike att dra sig undan till. Gömma sig i, några timmar varje dag.

Det är som att andas ren och stärkande luft.

Nu när verkligheten har blivit så ansträngt att till och med vädernyheterna känns skrämmande.

När man med en dåres envishet klamrar mig fast vid glitterpunkterna och glimret i tillvarons stålgrå granit.

16012016-DSC_3340

Och Olga kan uttrycka mycket så genialt bra:

”Jag växte upp under den vackra epoken, den är tyvärr förbi nu. Under den fanns det en stor beredskap för förändringar och kunnighet i att spinna revolutionära visioner. I dag  vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar. Verkligheten har föråldrats och blivit och blivit sur och vresig, den lyder definitivt under samma lagar som varje annan levande organism – den åldras.”

(Olga Tokarzcuk, ur Styr din plog över de dödas ben)

Varför kan inte världen bli gammal med stil och elegans och utvecklas i filosofisk vishet och pragmatisk klokhet? Och lära sig och reflektera och dra vettiga slutsatser? Och minnas allt den genomgått och genomlidit och allt ont den gjort och allt som blivit så skrämmande fel?

16012016-DSC_3339

Världen sprider sig som en mögelkultur på den arma jorden, som mer och mer infekteras av den absolut mest misslyckade biologiska avart som styr och ställer och anser sig ha rätt till det, att förgöra sig själv.

”Jag betraktar den genom min rädsla och trots skenat av optimism som folk naivt och godtroget tillskriver mig ser jag allting som i en mörk spegel, som när andra betraktar en solförmörkelse. 

Ja, jag ser en Jordförmörkelse”

(Olga T, Styr din plog över e dödas ben)

16012016-DSC_3341

 

Snön ligger tyst, jag har utspisat mina vinterfåglar, trastar, finkar, mesar, domherrar, skator, duvor, harar, rådjur (ja, dom låtsas vara fåglar).

18012016-DSC_3418

Jag har skakat snön från prydnadsbuskarna, Ess har skottat lite framkomlighet längs staketet så gott det nu går. Plogbilen har ännu inte hittat till vår lilla gata.

Inget kom idag, snön isolerar oss från omvärlden, man kan knappt tro det.

Vi måste inte bara bereda vägen, kanske inte för Herran, men väl för tidningsbudet och postbilen.

Trots allt, det är lugnade och tryggt att reta sig på enkla, begripliga saker.

16012016-DSC_3324

 

 

 

 

 

 

 

Hembesök

10122015-DSC_2754

”Ärligt talat kändes det alltmer frånstötande här. Det var ett fenomen som med ens förvånade henne – att människor av egen fri vilja så gärna vände tillbaka till sina ungdomsmiljöer. Men vad skulle de kunna hitta här, vad var det de måste få bekräftat – att de över huvud taget varit här? Eller att de gjort rätt i att sticka härifrån? Eller så hoppas de kanske att ett uppfriskat minne av de gamla platserna likt ett blixtlås skulle förena de förflutna och framtiden till en enda slitstark yta, tand för tand, med metallsöm.”

Så skriver Olga Tokarczuk i boken Löparna (måtte hon snart få nobelpriset, denna fantastiska författare).

Detta läste jag så sent som igår, och det klack till lite. Det beskrev mycket exakt hur det kan kännas.

Jag gjorde en kort tripp i mitten av december, hälsade på min tyska syster. Hon fyller år på Luciadagen, det var adventstider och varenaste stad oavsett storlek i hela Tyskland bjuder in till glühweinångande, korvdoftande julmarknader.

Så anledning fanns.

Plus att jag så gärna ville återse min gamla hemstad, min barndom fast punkt, tre mil bort, inne i den böljande sandiga tallbevuxna landsbygden.

Så naturligtvis åkte vi dit, jag alltid barnsligt full av förväntan. Årets julklapp till mig själv, liksom.

Roth, delstatens tror jag det var, industririkaste småstad, som på de åren jag varit borta vuxit från hemtrevliga 10 000 invånare till det tredubbla. Så mycket är förändrat, det visste jag, det hade jag ju sett förut.

Till och med den breda, gutturala, sydtyska dialekten är försvunnen från gator och torg.

men vad letar jag efter?

Det jag tror att jag letar efter, det mesta av det finns ju kvar: ibland liksom oanfrätt, men oftast märkligt främmande, som ett mynt man inte använder längre. Som att se en tiopfennig eller en tysk mark, i dessa EU-tider.

Allt är lite ömkligt, nu, när det inte längre befolkas av människor som är mig nära.

Vårt gamla hus t ex, så helt annorlunda: tillbyggt långt ner och in i trädgården och uppsnofsat med fula grå eternitplattor, nästintill oigenkännligt.

Men en ny olyckssaga inmejslat i husets minne. Hemska saker.

Helt okända människor befolkar nu vårt hus, en gång byggt av mormor och morfar. Ett hoppets och glädjens hus.

Fast det nästan genast blev ett olycksaligt, grälsjukt hus.

Rappat var det då, slitet var det. Och en stor grann blågran stod vid grinden, som morfar planterat.

Grönt var det, trädgård fanns det, träd, gunga, gräs och grönsaksodling.

 

10122015-DSC_2672

Syster

Gatorna vi härskade över finns kvar, men underligt hopskrumpna, märkligt asfalterade, med en främmande, opersonlig utstrålning.

Skogen är borta. Min skog. Min älskade tall-svamp-bär-fallveds-skog.

Floden, lilla floden som vi lärde oss simma i ser helt annorlunda ut, när vi väl hittar dit. Det som var slänt av  gräs, flodbrink av sand, frihet, sommar och äventyr, har blivit ett strövområde.

Rynkan kallade vi den, den vida kröken floden Roth gjorde, vårt paradis alla dessa heta somrarna på femtiotalet..

Pedagogisk skylt finns det nu, där man kan se vilka djur och växter som huserar här nu.som finns. Jaha.

10122015-DSC_2704

Och så har man byggt en bro över, så dagens barn slipper gå långa vägen till skolan. Min syster berättade, att hon och hennes gäng brukade gå över floden när den var isbelagt, på kalla vintern hade de en bra genväg.

Varför gjorde jag aldrig det? Varför berättade hon inte för mig?

Nu känns t. o. m. min syster lite främmande.

Så vad letar jag efter? Jag känner inte en kotte i hela stan. Jag skulle aldrig förmå mig till att hitta en enda gammal kamrat.

Så jag fotograferar grafitti istället. Något som inte fanns förut men som känns bekant och nutid. Även Roth har hängt med.

10122015-DSC_2686

Centrumet är sig likt men idag känns det som det stelnat lite i sin historiskt medeltida charm. Så välbekant, varenda hörn, vartenda hus, vartenda  korsvirkesdetalj. Konstigt nog är det lite spökigt med saker som inte förändras också.

Jag känner en krypande obehagskänsla som jag aldrig känt förut. Varför är det som om staden inte vill kännas vid mig längre?

Den känner inte igen mig.

Jag vill inte veta av den heller, förresten.

Tror jag. Inbillar jag mig.

Vill jag gärna tro.

Kanske är det bara den alltigenom gråbruna, barvintertråkiga dagen utan minsta ork att glimma till inte ens lite, lite. Så helt utan medömkan.

Men det är väl lika bra det, det är lättare att bränna broar när det nsotalgiska filtret är lite solkig och ogenomskinligt.

För här kan jag väl aldrig bo igen?

Har jag verkligen bott här?

Jag har blivit främmande i min egen stad.

Då är man verkligen främling på riktigt.

På promenad genom stan trasslar min systers och mina minnen ihop sig, så som det gärna blir med syskons minnen. Vi var alldeles intill kyrkan nu.

Hon påstod att det bara var hon som gick i kyrkan. Vilket inte är sant. För jag vet, att jag gick nästan varje söndag, med tio pfennig till kollekten i fickan. Var det marknadsdag fick kyrkan bara fem pfennig.

Så okristlig var jag.

Min syster hade faktiskt en period i sitt unga liv då hon grovt överdrev sitt kristna intresse. (Det var också hon som med öppna armar tog emot välsignelsen i det ambulerande frikyrkotältet då det begav sig).

Det har hon glömt nu, undertonerna, skenheligheten.

Det hade passat hennes svärmiska sinnelag bättre än den stränga, tunga evangeliska.

Jag var mycket mer pragmatisk. Gick man tillräckligt många söndagar fick man en liten present när det blev jul.

10122015-DSC_2797

Det hon kom ihåg var att vi andra fick stanna hemma medan hon masade  iväg sig till gudstjänsterna. Hennes religiositet  var av den kalibern att hon borde blivit katolik, hon borde konverterat.

Sen kom vi ihop oss om hur det förhåller sig med korset respektive krucifixet i den protestantiska och katolska tron. Jag förvånas över att det finns en uppspikad Kristus i den evangeliska kyrkan. Jag trodde reformationen hade bildstormat klart en gång för alla. Det tomma korset skulle stå för uppståndelsen. Medan katolikerna fortsatte med den  korsfäste på plats.

Så varför detta krucifix i ”vår” kyrka?

Fast jag borde vetat bättre. Hon är en fena på att inte veta något och en expert att röra ihop allt. Det var ingen idé att diskutera sådana svåra religiösa frågor i grådaskiga kölden.

Förresten så låg den lite mindre katolska kyrkan för ovanlighetens skull i skuggan av den protestantiska, ovanligt alltså för en sydtysk stad.

Kyrkan var sig lik, även inuti. Den stora julkrubban var i vardande. Herdarna var på plats, och djuren.  Jag kom ihåg det nu: den byggdes upp allteftersom under advent. Lagom till julottan kom den heliga familjen och intog sin plats, med Jesusbarnet.

10122015-DSC_2790

På torget var den vackra brunnen från 1700-talet inpackat i ett brädhölje för att gömma den undan för vinterns tuffa tag. Men lilla vattenbärarskan fanns kvar, fast underligt nog inte där jag mindes att hon borde stå.

10122015-DSC_2830

10122015-DSC_2868

Och krigsmonumentet från första världskriget var där den alltid varit
Och lilla sockertoppfiguren.

Honom gillade jag.

Ett kulturhus finns numera, med galleri, med jazz och bluesmusik.

10122015-DSC_2874

Ett offentligt bibliotek finns numera, i  slottet. Schloss Ratibor, det gamal jaktslottet, byggt för fürstar och grevar som jagade björn i skogarna runtom.

10122015-DSC_2901

 

Kaféet där min mormor bjöd mig på te med rom fanns kvar, fast det var inte öppet. Kondiset där hon köpte en maffig granatslitter, en sort toppig jättebakverk som görs på samma sätt som punchbollar var också borta.

Och leksaksaffärerna, den var också borta, båda två. Det var det som var julskyltningens höjdpunkt, deras skyltfönster i december för oss barn.

10122015-DSC_2881

Vi körde bort igenom staden till Schleifweiher, en damm, ett ställe där man rodde eka på sommaren och åkte skridskor på vintern. Där finns en äkta Gaststätte, med genuint tyskt kök.

Trodde vi.

När vi väl satt hos visade sig att det hade blivit helgrekiskt. Både i inredningen och i menyn. Ägarinnan var från Tessaloniki. Så vi fick lite goda kreta-vibbar när hon kom med raki efter maten.

10122015-DSC_2931

10122015-DSC_2750

Sen hälsade vi på en gammal barndomsvän, grannflickan, jämngammal med min syster. Hon bor i en liten by en bit bort.

När hon var arton förlovade hon sig med killen hon känt sen hon var femton. De började då bygga på sitt hus, samma hus de fortfarande bor i. När hon var tjugoett, på bröllopsdagen, flyttade de in.

De har en stor trädgård, fullt med helt obegripliga dekorationer. Alla tycker det är jättevackert.

Utom jag.

Här finns en svimmingpool, en stor en. Tre, fyra olika grillställen i olika väderstreck.

Och så ett eget kapell. Båda är troende katoliker.

Utanför trädgårdsmuren finns böndernas fält, här sticker humlestörerna i skyn. Det är det de ser, dagligen.

De har aldrig varit på semester, aldrig lämnat sitt hus. Det behövs inte, tycker hon. De har ju allt de behöver. Hennes man kör visserligen omkring kors och tvärs, i tjänsten. Han handlar med vin och sprit. Importerar.

På en skylt står det: Bobby  biter verkligen.

10122015-DSC_2915

Fast hunden Bobby är död och begraven. De har en ny hund, en galet fryntlig valp, modell större, lurvigt glad.

Han bits inte. Inte än.

Man måste ha en pålitlig hund, säger hon. I dessa tider, med alla dessa flyktingar.

Allt blir så klaustrofobiskt väsenfrämmande, jag läppjar lite cola och undrar. Här hör jag inte hemma längre.

Alla mina åsikter och ställningstaganden och lärdomar oh erfarenheter gör det omöjligt. jag har vuxit åt ett helt annat håll och kan inte anpassa mig längre. Jag är en gren som huggit av mig själv.

(Sågat av den gren jag satt på).

 

Men dessa gamal vänner, de har allt de behöver i sitt hus och i sin trädgård. Och ingen ska komma och ta det ifrån dom.

Min barndomsvärld har blivit ruffigt skavd och illa hanterad.

Att stega runt på dessa gator, färglagda av minnets skiktmåleri, är inte alltid hälsosamt. ”Likt ett blixtlås förena det förflutna med nuet” för att ändra lite, att försöka att skapa en glatt yta där jag även fortsättningsvist kan projektera mina hågkomster på, omsorgsfullt hopsamlade och sparade i livets skavda balsalåda, är en omöjlig uppgift.

De passar plötsligt inte riktigt in längre, det blir spökbilder, förvridna, förkrympta eller allt för stora.

Medan livet kör på i den julpyntade gråa, lilla staden, allt är sig ändå lik fast faktiskt inte.

Det är det som är så bra med att kunna åka därifrån igen.

Väl därifrån, så återgår allt till det gamla, då blir allt som förrut.

 

10122015-DSC_2831

Syster och Sten

 

 

 

 

Mamma mia

 

images-11

Det är mors dag idag.

Mina söner har lydigt och väluppfostrat ringt och grattat. Ok, en skickade ett sms, men det räknas definitivt i denna min familj.

Men min mamma då? Min riktigt riktiga alltså.Hon skall här få sin lilla hyllning. Det må bära eller brista.

För det är ytterst sällan jag skriver om min mamma. Mormor, det är ok, hon tål det mesta sin lilla välförtjänta himmel, men jag dålig koll på i vilket hörn av ett eventuellt helvete min mor har hamnat i. Jag hoppas trots allt det finns ett speciellt avdelad plats i himlen för mödrar som trots allt aldrig borde blivit det.

Det känns lite läskigt, lite farligt till och med.

Som om blixten skulle kunna slå ner i datorn. Och jag har haft alldeles för mycket krångel med den för att utmana ödet. Trot sin obegripligt barnsliga livsglädje var hon alltid underligt mörk och oberäkneligt längst inne.

Lätt irriterad. Lätt antänd. Dyster aggressivitet kunde blossa upp precis när som helt, som små ständigt närvarande demoklessvärd dinglade hennes opålitliga humör över oss barn. Ett dåligt sopat golv, en borttappad vante. Det räckte.

Som mor betraktad fanns det mycket hon kunnat göra bättre.

Hon hade bruna ögon, det ena avsevärt ljusare än det andra, vilket bidrog till hennes framtoning av ett underligt väsen som kommit helt fel i tillvaron. Hon hade mörkbrunt tjockt tagelhår, underbart vackert. Det grånade tidigt och hon färgade det korpsvart. Som flicka hade hon det flätat i långa tyska flätor, som tyngde henne så, att hon gick med ständigt huvudvärk. Hennes far grät tårar av förtvivlan när hon till slut lät klippa av dom.

Hon var yngst i syskonskaran med två rediga bröder som beskyddade henne. Hon var bortskämt som få, van att få sin vilja igenom. Denna märkliga bortskämthet släppte hon, trots alla motgångar och trots att livet borde lärt henne annat, aldrig.

Hon var sin fars ögonsten, fulländad, oförvitlig.Vilket alltid har sina konsekvenser.

En gång hjälpte den ena brodern henne att gunga men han tog i för mycket och hon ramlade och slog sig. I huvudet.Efter det blev hon aldrig riktig normal, sa min krassa mormor.

Pappan klådde upp sonen naturligtvis, hårt och länge. Han var ju trots allt den med det legendariska våldsamma humöret som hade kostat honom fädernegården. Och just det genetiska arvet fanns hos min mor, inte det minsta utspätt och desarmerat av mormors jämnmod.

Att bli arg var hennes grej.

Som barn får man ta det man får. Man är sina föräldrars livegen. Det gällde att tidigt hitta en strategi som gynnade  överlevnaden.

Men:

Samtidigt som kunde vara galet arg utan minsta susning om anger management, var hon en fantasifull vacker fe full av upptåg. Hon var infallsrik, rolig och älskade att berätta och hitta på sagor. Och hon älskade att läsa högt.

På somrarna kunde hon ta oss ut på skogsutflykt. I en stekhet, solbelyst glänta grävde hon en svalkande grop i sanden åt vår löjliga lilla hund, även den något argsint, ett gläfsande spektakel som skulle föreställa en spets med mest var en vägkorsning både till utseende och humör.

Där och då läste hon sen i timmar ur Tarzanböckerna. Jag kunde riktigt se honom och hans apa svinga sig i tallkronorna ovanför våra huvuden.

När vi fyllde år bakade hon alltid en kaka åt oss. En oansenlig sak, men mycket god och med chokladglasyr.

Hon var också osedvanlig flitig och ohämmad arbetsam. Vår lilla stad var känt för och beroende av sin stora kopparfabrik. Jag tror att det var därför det fanns tre julgranspyntfabriker. De gjorde pynt av spillprodukterna.

I en av dem arbetade min mor. Hon hade dessutom extrajobb med hem. I vardagsrummet fanns en spinnrocksliknande mannick där hon tillverkade underbara silverstjärnor och vridna istappar av silvertråd.

Varje fredag fick hon sin lön för mödan. Då gick hon direkt till bokhandeln och köpte en Kalle Anka och en Fix och Foxi, den tyska motsvarigheten. Sen var det dags för högläsning hemma i soffan. Som små apungar klängde vi runt henne för att både se och höra allt. Vi fick aldrig läsa själv. Och jag tror, att hon älskade det mer än vi barn.

Själv läser jag än idag Kalla Anka, det finns ett gediget lager efter ungarna.

Jätteomoget.

Hon var omogen. Verkligen och totalt. Vissa saker i det där med att ha barn roade henne. Annat viktigt var för henne obegripligheter och ägde inte relevans. Trygghet. God uppfostran. Konsekvens. Lite pålitlig kärlek. Och helst borde det inte förkomma barnaga. Även om det var fullt lagligt och till och med skolfröken ägnade sig åt det med oförställd glädje och tysk konsekvens.

Men hon var också väldigt konstnärlig. Hon höll på för fullt att utbilda sig till keramiker, men kriget stängde skolan någon månad före hennes examen. Allt som fanns kvar från den tiden var en grå keramikhäst, väldigt bra gjort om än mycket traditionell. Med en tjock väldigt glansig  glasyr. Den skänkte hon i sin vildsinta givmildhet, ett annat av hennes märkliga egenskaper, till någon ganska orelevant person  periferin.

Troligen har jag ärvt min eventuella konstnärliga talang från henne. och det tackar jag henne för. Tack, Mamma! Även om du inte alltid trodde på den begåvningen. När min tomte inte blev tillräckligt bra enligt dig suddade du resolut ut den (vi hade griffeltavla första året i skolan) och ritade den själv. Fröken märkte aldrig något. Vilket skulle bevisas. Jag var bra.

Det var du i ett nötskal.

I skolan fick vi alltid rita de mest sockersöta och kraftfullt förljugna kort som våra mödrar skulle få på Mors dag. Det lades ner mcyket enrgi coh omsorg på detta. Som belöning för våra mödrars aldrig svikande kärlek.

För mig kändes det alltid som jag befann mig i en sorts sagobubbla. Omgiven av lyckligt lottade barn med strävsamma mödrar värt namnet. Jag präntade ord om kärlek och tacksamhet som jag på något skumt sätt inte riktigt kunde tro på. Och inte kände. Inte på ett normalt sätt i alla fall.

Visst älskade jag henne, och jag beundrade henne för det galna krutpaket hon var. Men jag var aldrig riktigt säker på om det var ömsesidigt.

Hon hade det helt enkelt inte i sig. Ibland hade hon kul med ungarna, men tidvis kunde hon liksom tröttna på sina barn. Hon kunde faktiskt adoptera bort dom, även om just det var en komplicerad historia där en lömsk förmyndare fanns med på ett hörn som utövade påtryckningar. (Ensamstående mödrar hade förmyndare för sina barn. Så var det).

Sen efter ett år blev det pannkaka av den adoptionen och lillsyster och jag var tillbaks vid modersbarmen.

Jag tror inte att min mor hade det lätt, trots allt. Hennes depressiva sinnelag stod alltid i vägen för den enklaste glädjen, som en svart skugga från svartaste skugglandet.

Ett tag var det ganska lugnt. Jag hade blivit lite äldre och under en tid var vi bundisar. jag fick vara uppe på kvällarna och lyssna på radioteatern med henne. Det var Schiller-år och jag lyssnade mig genom en massa obegripliga dramer och tragedier. Men det var spännande och kul. Jag menar, vad är väl Schillerpjäser för en elvaåring som hade tjatat sig in på mellanskolan och läste tegelstenboken av herr Schwab om den invecklade grekiska mytologin. Jag var trots allt även bundis och förtrogen med Hellas samtliga gudar.

Min mors koleriska humör bottnade tror jag i en förtvivlan över livet. Och hennes depressioner drev henne ständigt mycket när undergången. Hon blev mer och mer deprimerad och självmordsbenägen och jag visste detta och jag höll ögonen på henne och räddade henne mer än en gång med mormors hjälp.

För jag älskade henne, trots allt. Och en galen mor är trots allt bättre än ingen mor alls. Trodde jag då.

Så småningom övergav hon oss barn i alla fall. Gifte sig med sin danska äventyrare som inte ville ha oss barn i hasorna. Jag fick mina fina trevliga trygga och välkomnande fosterföräldrar. Livet fortsatte ochpå något konstigt sätt fortsatte vi ha kontakt och var vänner.

Hon tyckte mycket om sina barnbarn och gladdes åt dem. Hon var precis lika galen coh äventyrlig med dem. Men trots allt utan vredesutbrotten.

Men sen tog det plötsligt slut. Hennes liv på  denna jord.

Hon gjorde nästan allting fel men troligen fanns det rim och reson även i detta. Det blev folk av oss alla, på något sätt. Hon lärde oss mycket.

Massor med livsglädje.

Massor med galenskap.

Massor av fantasi.

Hon vässade min överlevnadsinstinkt. Sådant kan man också vara tacksam för. Det finns alltid de som har det värre, sägs det.även om jag aldrig hade lyckan av att ha ett sådant där rosendoftande förgämigejblått Mütterlein.

Kanske hade jag blivit en bättre människa, mer kärleksfull och trygg med en annan mor, en som tog mer seriöst på sin självvalda uppgift. Men man kan aldrig veta.

Que sera, sera.

Jag hade ju trots allt min starka, robusta, barska mormor som visste var skåpet skulle stå.

Så tack för allt, kära mor, det sa jag aldrig någonsin till dig. Hoppas du hör det, var du än befinner dig. En vildros är du värd, med taggar och allt. Och med underbar doft. Njut av den för jag tror faktiskt de släppte in dig i himmelriket.

På nåder. För jag vet att det var inte elakhet som drev dig. Kanske var det oförstånd.

Eller det där fallet från gungan.

Jag tror du är i din himmel.

Du är alldeles säkert lika hoppfull och lika hopplös än.

3288451_2048_1152

 

 

 

 

 

cykelfunderingar

17052015-IMG_4940

Min cykel och jag har inte det bästa förhållande, tyvärr.Underligt egentligen, för min cykel är riktigt fin. Vit och nästan ny och så heter den Darling.

Eftersom det är politiskt korrekt och helt och hållet ekovänligt och inte gör minsta skada och dessutom bygger upp konditionen så är det helt fel av mig att ignorera min cykel.

Jag har varit inne på det, för några år sedan, när jag gick in för det där med träning med liv och lust. Då tyckte jag att jag behövde en ny cykel, eftersom jag i min tävlingsinriktade iver gått sönder mitt ena knä under stegtävlingen på jobbet.

17052015-IMG_4941

Jag förverkligade cykeldrömmen genast och omedelbart för sån är jag. gJag omsatte ett gammalt guldarmband jag hade liggande i reda pengar. För tusenlapparna jag fick köpte jag darlingen, med all tänkbar utrustning och en inte speciellt klädsam cykelhjälm.

Som jag naturligtvis hatar.Jag klär inte i cykelhjälm. Möjligen skulle jag vilja ha en sådan som jag sett att Gudrun Skyman har, en eldröd med två horn på.

Sen började jag pliktskyldigast cykla till jobbet. Några gånger. Tungt var det, att ta sig över bron ner till staden. Tungt, mödosamt och svettigt.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag ville inte komma fram svettig till jobbet, även om det fanns en dusch.

Jag försökte göra det så glatt och roligt som möjligt genom att lyssna på uppiggande musik i hörlurarna. Vilket antagligen är otillåtet eller åtminstone så är det lite trafikfarligt.

Jag gav ganska snabbt upp detta idiotprojekt och återgick till att ta bussen.

Cykla verkar inte längre vara min grej, helt enkelt.

Möjligen då en elcykel.

17052015-IMG_4932

Jag minns när jag lärde mig cykla.

Vi hade trehjulingar och vi hade sparkcyklar, men små barnanpassade barncyklar med extrahjul och pedagogiskt sinnade, tålmodiga föräldrar hade vi inte.

Vi barn på gatan lärde varandra att cykla. Först schavade vi runt med gamla skraltiga och astunga vuxencyklar, alltid med tvärstång för att göra allt ännu svårare. Sedan hjälpte de äldre pojkarna till med att hålla i så att jag skulle kunna lära mig på riktigt. Det var jätteavigt och jättesvårt. Fortfarande med herrcykel som gjorde det knasunderligt att trampa, styra och hålla uppe farten samtidigt när man fortfarande var så liten som vi var då.

Någon höll i där bak, i pakethållaren, jag trampade tappert på. Och så plötsligt susade jag iväg. Pojken hade släppt utan att jag märkt det. Saken var biff, jag kunde cykla.

 

Dessförinnan minns jag åtminstone en märklig incident där jag satt bak på pakethållaren på min mammas cykel och hon rivstartade (hur man nu gör det på en damcykel) och jag satt plötsligt på asfalten, förundrad och smått mörmultad.

Min mamma gav min mormor en cykel i födelsedagspresent en gång. Innan dess hade mormor som alla andra, ett rejält, svart anonymt schabrak. Den hon fick var vackert röd.

Hon hoppade upp på den, glad i hågen, för att ta sig en provtur bort längs gatan tills gatan tog slut och övergick i lös sand. Där slirade hon naturligtvis och ramlade av sin nya, fina cykel.

Och så vred hon axeln ur led i fallet och efter det cyklade hon aldrig mer.

Hon var lite drastiskt lagt, min mormor, hon gick sällan in för halvmesyrer.

17052015-IMG_4937

Antingen eller.

Så den röda nya cykeln, den tog min mor över. Och jag fick strax därpå en egen ny cykel som var lindblomsgrön.

Med den cyklade jag omkring överallt, framför allt till skolan. Nu var jag elva år och orädd och cykel-modig. Med fartvinden i håret och jag kunde till och med cykla utan att hålla i styret.

Pojkslynglar brukade roa sig med att skruva loss sadeln när cykeln stod parkerad i skolans cykelställ. Så när jag skulle hem fick ofta ta en tur förbi cykelhandlaren som alltid och utan knot och helt gratis skruvade på den igen.

Annars var det aldrig så att man behövde oroa sig för sin cykel. Man låste den visserligen, med ett enkelt, löjligt lås. Och det fanns alltid en cykelpump fastklämd på cykeln, och en liten väska bakom sadeln med alla de nödvändiga cykelverktygen. Det var aldrig någon som tog dom här sakerna.

Inte cykeln heller.

17052015-IMG_4939

Just cykelturer med mamma är en av de trevligaste minnena jag har vad gäller vår inte alltid så problemfria samvaro. Hon tog mig gärna med ut på utflykter genom skog och mark till närliggande byar utan bestämt mål eller mening. Bara för att vi skulle komma ut. Hon på sin röda cykel, jag på min lindblomsgröna. Vi for fram i lagom takt, träden ovanför våra huvuden brusade och susade, blommande ängar och grönskande kullar for vi förbi. Ibland körde vi med ordlekar där vi for fram.

Sådant var vi bra på.

Det var den där sagoskimrande barndomens sommar, den som aldrig tog slut. Tiden var evig.

Sen tyckte jag inte det var lika roligt att cykla längre. I alla fall inte långt och i motvind.

När jag var sommarbarn på Själland i Danmark fick jag en väninna som ville att vi skulle cykla med henne upp till Tisvildeleje, långt upp på  kusten. Visserligen sägs det att  Danmark är platt och cykelvänligt, men jag fasade ändå för utsikten att kämpa mig fram upp- och nerför kullar, timme efter timme.

Trots allt, innerst inne är jag bekvm av mig. Ibland tror jag, att allt jag gör och håller på med bara är mitt underliga sätt att lura latmasken i mig.

Den gången räddades jag av välvilliga vädergudar, som såg till att det regnade hela den dagen.

Ibland har man tur.

17052015-IMG_4942

Som sent påkommet straff fick jag cykla riktigt extra-mycket när jag den sommaren jag praktiserade  på Svängsta mattfabrik. Som följdriktigt låg i  Svängsta. Jag befann mig den sommaren hos min föräldrar i Karlshamn. Så där och då tvingades jag cykla: jättelångt, fram och tillbaka, varje dag.

Det var hur segt som helst,men antagligen en skön naturupplevelseförbi blekingska fält och ängar och åkrar med raps på, fast underligt nog minns jag inget annat än det eviga trampandet.

När man är student cyklar man. När jag läste i Lund var jag en cyklande student. Jag hade ett sommarjobb där också och hela den sommaren cyklade jag konsekvent mot enkelriktad hela tiden utan att veta om det.

Men jag åkte aldrig fast.

17052015-IMG_4938

Senare i Göteborg skaffade jag mig en cykel som jag verkligen gillade. Den var brun, en Raleigh, en s k stadscykel. Det betydde, att den var liksom nätt och fin, hjulen var lite mindre, den hade en cykelkorg fram och praktiska cykelväskor på var sida om pakethållaren och så hade den  tre praktiska växlar. Varken mer eller mindre.

Jag cyklade avmätt och snyggt och anständigt på den. Upprätt och lagom snabbt.

Från denna fina lilla cykel gick jag vid ett obevakat ögonblick över till en racercykel. En Motobecane, ett fransk märke. Sju växlar tor jag den hade. Den var ju avgjort fräckare, med jättesmala, rasrena däck. Och bockstyre.

Som jag aldrig gillat. Jag fick det utbytt mot ett mer normalt styre, visserligen fortfarande racer, men jag behövde inte sitta så där krumt och nerböjt.

Cykellusten avtog men cykeln hade jag kvar ett bra tag. En olycksalig dag grävde jag fram den, en karl jag kände och jag skulle cykla till jazzklubben nere i stan. Då hade jag verkligen lagt av mig.

Jag var riktigt nervös, tveksam från allra första början och rädd för trafiken. Och mycket riktigt så fastande jag i spårvagnsspåret med dom eländiga, smala däcken och ramlade och slog knäet rejält och allt var ytterst pinsamt och förbaskat onödigt.

Så så var det med det. Inget mer cyklande för mig.

17052015-IMG_4926

Tills guldarmbandet förvandlades till en vit, stabil blank och fin femväxlat Darling. Som har fått tillbringa sina dagar i Friggeboden.

Många, många här i stan är jätteduktiga på att cykla. Studenterna, de unga. Och alla andra. Alla de som klarar att cykla till sina jobb utan att bli svettiga. Som ser snygga och fräna ut sina cykelhjälmar. Som klarar av att dra fantastiska kärror fullt med barn och ungar i.

Jag har t o m sett folk som cyklar liggandes ner.

Jag förstår inte hur dom vågar.

Jag tycker det är skräckinjagande att cykla i Göteborg. Av olika anledningar.

Det något skumt med cykelvägarna här. Ibland försvinner de bara,ut i tomma intet. Många andra delar man med fotgängarna, eller ännu värre med bilar, som förväntas köra med viss hänsyn till att det egentligen är på en cykelbana.

Som bilförare gör mig dess blandformer mycket osäker. Jag vill ogärna skada någon. Och som fotgängare vill jag inte heller själv bli skadad av snabbsusande cyklister. Som kan det där, med att cykla och ta för sig av det begränsade utrymmet.

Cyklister är lömska, tycker jag. De byter skepnad. Lite som varulvar, fast snabbare och utan fullmåne. De kan på nolltid förvandla sig, från (våghalsig) cyklist till bilist (utan trafikvett) eller till (oskyldiga) fotgängare (med hjul istället för fötter).

Faktiskt precis som transformers. Ögonblickligen och överraskande förvandlar de sig. Som bilist måste man se upp med dom. Hålla ett getöga på dom. Inte släppa dom med blicken.

 

 

 

Cykelbuden är de allra snabbaste, de flyger fram som vinden. De ser också ut som bevingade hermesfigurer, aerodynamiska från topp till tå. De är trafikens egna gudar, inget gäller för dom, bara farten, bara att snabbt ta sig fram från punkt a till punkt b. Imponerande och halsbrytande liksom.

17052015-IMG_4936

En mig närstående ung man har en cykel som är så slimmad och avskalad att den inte ens har bromsar. Jag tror inte, att det är lagligt, men framför allt är det dåraktigt. Men han klarar det, han har sina knep. Jag vet inte hur han gör, men han är än så länge vid liv.

Köpenhamn är annars cyklarna paradis. Ett av dom, numera finns det himmelska cykelstäder lite varstans i världen. I Köpenhamn finns cykelvägar som fungerar. Det var också där jag först träffade på något sådant som en cykelbana. Jag gick där på trottoaren trodde jag, intet ont anande, när jag fick ett hårt slag i ryggen av en arg förbipasserande cykel.

Jag hade spatserat omkring på cylebanan.

Det får man inte göra.

Då blir cyklisterna väldigt arga.

17052015-IMG_4935

 

 

 

 

I Köpenhamn finns också cykeltaxis. Det såg verkligen roligt ut, sist jag var där. Jag hade velat pröva, fast vi kom aldrig så långt. Nästa gång ska jag ta en sån. Det verkar så genuint miljövänligt. Och dom behöver inget ens något hö. Cyklarna alltså. 

Eftersom det har varit vår ett bra tag nu, och snart är det sommar, så har jag inga ursäkter kvar för att inte cykla. Ess har bänt ut den ur bråten i friggeboden, väckt den ur sin törnrosasömn. Nu står den där, fullt synlig i all grönska och omgiven av jublande fågelsång och bligar på mig.

Cykeln och Ess är i maskopi. Ess vill nämligen att jag ska träna och hålla mig i form. Han tycker inte att det är kroppsligt försvarbart att bara sitta och brodera.

Naturligtvis gör jag allt möjligt annat också. Men det är det onödiga sittande ha ser.  Så därför plockade han fram cykeln. En timme om dagen, ordinerar han med vad han tror är en myndig stämma. Jag försöker slå dövörat till.

Och förresten, först gäller det förstås att hitta cykelpumpen.

Och sen gäller det, när jag väl kommit igång, att precis som barnet skrev i sin uppsats: räcka ut armen och ge tecken när man ska svänga, så att ens efterkommande vet, vart man tagit vägen.

17052015-IMG_4931