två års tid

30042016-DSC_5307

Idag första maj var det exakt två år sedan jag blev fri. Jag minns att jag tog ungefär samma promenad då, och det var ungefär samma väder.

Det var genomlyst vackert, solen sken, då som idag.

Våren är förföriskt skir. Grönskan är nymålad och oförstörd.
Vitsippor ligger som nyfallen snö i drivor under träden.
30042016-DSC_5342

30042016-DSC_5324

Svalört, kabbeleka och blommande pors med sitt brunröda flor.

30042016-DSC_5302

Ormbunkarnas spiror.

30042016-DSC_5368

Svärdsliljor som sticker upp sin tungor vid vattnet.

30042016-DSC_5372

30042016-DSC_5349

Skuggor som faller över stigarna som snubbelrötter.

30042016-DSC_5210

Jag minns att jag tänkte det då, för första gången på fullaste allvar, hur otroligt underbart det kändes att få rå över sin tid. Att inte behöva klyva sig i två delar, att vara ett välförtjänt ett.

Jag hade inga direkta planer eller större ambitioner än vanligt. Bara att jag kunde fokusera på ett nytt sätt. Och hinna med onödiga saker.

Dagen innan hade jag fortfarande sörjt över att behöva lämna mitt arbetsrum och att inte få träffa arbetskamraterna varje dag i veckan. Inte kunna prata med dom, inte skratta tillsammans, inte planera dagen ihop.

Men sen på första maj, när solen sken så barmhärtigt vackert, kom jag genast ikapp mig och gladdes.

Idag tog jag inte riktigt samma runda. Först kämpade jag mig över stock och sten in i skogen och upp på berget. Det var fint där, trädens och buskarnas skuggor på de grå klipporna var så vackert.

30042016-DSC_5214

30042016-DSC_5219

30042016-DSC_5221

30042016-DSC_5225

30042016-DSC_5222

Mjuka mossan på gråsten, lingon- och blåbärsris, gamla grenar och efterhängsna kvistar som fastnade i håret. Svårforcerade stigar.

Björkskimret i ljusaste grönt mellan mörk tall. Avstånd och närhet.
Allt så begripligt och så naturligt, så bortanför tidningsrubriker, oro, politik och dränerande dumhet.

30042016-DSC_526630042016-DSC_5240

Min riktiga mamma tog oss alltid ut till skogen på första maj, när hon för en gångs skull var ledig från jobbet. Det kanske förkom demonstrationer även i vår lilla stad, men jag fick aldrig se dom, mamma tog oss ut i naturen. Det var lite likadant, med mycket tall, sälg med sina tusentals tända lampor och musöron på björk.

Där gick vi tillsammans, hoppandes och skuttandes och smittades av hennes entusiastiska glädje över allt nyutsprunget och ljuvligt. Och solen, den sken alltid, varje år.

30042016-DSC_5270

Så jag gör samma sak, ger mig ut och kollar in våren denna första majdag. Min runda runt Klara Mosse borde jag kunna utantill nu, men den känns lika uppfriskande inspirerande och ny varje gång, oavsett årstid, oavsett väder.

Alltid olika.

Idag var det svanar och änder. Ibland kan man få se häger, och så finns det bävrar vid vattnet, det kan man se på de välvässade trädstumparna lite här och var.

30042016-DSC_5242

Jag försöker koncentrera mig och tänka efter hur dessa två år har blivit. Och jag känner mig precis lika glad och tacksam, att jag har all denna tid i min jackficka.

Jag kanske slarvar med min tid så som med allt annat: pengarna och matvanorna och träningen. Jag kanske inte tar vara på varje minut som jag borde, jag kanske trivs med att ha det precis så.

30042016-DSC_5373

För man måste alltid lära sig att inse saker. Att man inte behöver. Man kanske inte ens behövs längre.

Så känner nog många, den dagen de slutar jobba. Den dagen de förlorar en identitet som man ställt sig bakom, iklätt sig, hur illa den än passar.

Att man inte behövs. Den riktigt gruvliga insikten kan sen vara att man aldrig behövts. Att man lyckats leva i kraft av sina egna behov. Drivits framåt och överlevt på grund av lusten att finnas till.

30042016-DSC_5375

Så nu får jag tillåta mig att strunta i saker. I det tråkiga och trista. Även om tillvaron i stort aldrig är livet på en pinne, det finns elände mer än nog åt var och en av oss. Någon gång i det mytiska förflutna har någon klåfingrig öppnat Pandoras ask och vi har nu allt sjå i världen att försöka hitta locket så vi kan stänga in allt igen, allt det som slunkit ut.

30042016-DSC_5316

Min frihetens tideräkning börjar numera den första maj 2014. Ett nytt år börjar här och nu och vad det blir är svårt att sia om. Det kanske blir ett jättebra år, helt i överensstämmelse med min föresats att lära mig nytt, engagera mig i det som är viktigt och för övrigt har så roligt det bara går.

30042016-DSC_5388

Det gångna året var alldeles för beskäftig. Alldeles för övermaga och för mycket.

Av det har jag lärt mig att säga nej: nej, nej nej. Till sådant jag inte mäktar med eller inte kan något om eller är ovillig att lära mig något om.

Därför tror jag, att detta nya år kan bli bättre, lugnare, trevligare. Jag kanske hinner teckna och skissa och anteckna och skriva jättemycket. Jag kanske skaffar mig hunden detta år.

Jag kanske knyter tätare band med min tyska syster. Jag har ett viktigt uppdrag åt henne. Hon måste hjälpa mig hitta en viss person som jag slarvat bort.

Jag kanske lär mig att hålla reda på folk och saker detta år. Jag kanske lär mig att intappa dyra kameraobjektiv i golvet hela tiden.

30042016-DSC_5379

Och sen kanske jag lär mig att hålla igen.

Det vore underbart. Att först hålla igen och sen släppa loss. Ordentligt. Så att jag känner g-kraften ända in i märgen.

Fortfarande skiner solen, lyser på mig, känns som en varm hand i nacken. Det är som en bekräftelse på att den har hört, att den har förstått och att den vill mig väl.

Så jag tar min tid och stoppar tillbaks den i fickan.
Där ligger den i gott förvar.

Min riktiga mamma hade gillat att följa med på mina promenader. Och min mormor hade älskat att få en bukett riktiga vitsippor.

30042016-DSC_529530042016-DSC_5274

 

Storartat och extremt dimmigt

25032016-DSC_4099

Detta är vad man (om man är lika med jag) kan göra när man (jag) är i fjällen och det är påsk och blandat väder, ibland si, ibland så:

Man kan läsa

man kan brodera

man kan – i nödfall – lösa korsord

och så kan man fördriva tiden med att elda i braskaminen och äta påskgodis.

Man kan självklart också åka skidor. Det är ju därför vi har kommit hit. Det, och att fira en åttioårsfödelsedag.

Men det som alla andra gör med största entusiasm gör jag enbart av nödtvång och för att inte betraktas som motfalls och udda.

Plikttroget och med en viss tillfredsställelse (trots allt) åker jag längd. Mina gamla skidor har Ess försett med nya bindningar och jag fick också nya, fina, vita pjäxor.

Så  lite roligt är det.

25032016-DSC_4097

 

Man kan också gå och hälsa på det ”riktiga” fjället, en bit bortom de vanliga skidbackarna som är strösslade med myrstora, påskglada slalomåkare.

Nipfjället håller liksom på sig, är grandiost vackert, förnämt ödsligt och oberört.

Precis så som ett fjäll ska vara. Det ska slå ned en i skona med sin oändliga storhet, det ska nagla fast en mot marken och samtidigt ska det få oss att tappa andan.

Av respekt, förtjusning och tacksamhet.

Här är gudagott, bedövande ensamt. Här är storartat tyst.

Och idag, extremt dimmigt.

26032016-DSC_4154

Så såg det inte ut när jag avlade besök senast, i augusti. Då var det höstfagert, praktfullt, med himmelshög, himmelsblå luft.

Idag tog vi en promenad inuti ett moln.

Dimmigt vitt, knappt genomskinligt, med ett silvergrått luftlager som ett mjölkigt filter.

26032016-DSC_4156

26032016-DSC_4153

26032016-DSC_4152

Bistert blåste en liten men ettrigt vrång vind rakt igenom jackan. Snö yrde upp och omkring i sidensjalstunna sjok.

Ett tag lekte Ess och jag att vi var barnen från Frostmofjället men allteftersom fjällvinden bet omkring sig tappade vi lite av entusiasmen.

26032016-DSC_4148
26032016-DSC_4145

Vi orkade inte gå så långt idag, jag i mina lånta näbbstövlar och ess i rödrutig jacka som den värste skogfjällsbonden.

Dimman gjorde att händelselösheten nästan slog knut på sig själv. Det var bara vi, varken mus, människa eller ren syntes till. Spår fanns det i mängder: skidspår, skoavtryck, märken efter olika stora tassar med klor.

26032016-DSC_4137

26032016-DSC_4135

26032016-DSC_4134

26032016-DSC_4137

Inga renar idag, fast här finns faktiskt landets sydligaste sameby. Idre heter Eajra på samiska, och det står det på vägskyltarna till och med.

Och renar ser man jämt.

Och lite längre ner längs landsvägen vajar den vackra samiska flaggan. Fast då i ett nytt spektakulärt fjällstugebyggnadsjippo – sammanhang för turisterna.

Jag som hade propsat på denna utflykt hade en liten, liten, svag förväntan på att få se troll. Jag hade ju nyss läst Stallo och visste, att de gömmer sig i olika djurhamnar.

26032016-DSC_4122

26032016-DSC_4126

26032016-DSC_4114

Men allt var enbart dimma, allt var tomt.

Träden var idag osedvanligt grafiska, avstånden omärkliga och opålitligt diffusa.

Det var det som var: träd, snö, klippblock, allting i svart och grått. Enda färgen som fanns var Ess i sin röda jacka och vandringsledsmarkeringarnas röda kors.

26032016-DSC_4151

26032016-DSC_4149

Ett förtrollande sagoland var det. Lite ogästvänligt men vackert, underskönt, hemlighetsfullt.

Som tagen ur en fantasybok.

Och vi två, som stövlade omkring här, blev en del av det, en del av berättelsen.

En ytterst liten flisa i Nipfjällets oändligt långa, ödsliga berättelse.

Jag tog mina bilder. Sen vände vi.

26032016-DSC_4143

Åkte ner, hemmåt. Mot bättre väder och en ljusare dag.

Visserligen idag en timme kortare än annars, men ändå.

Det är ju sommartiden som har börjat.

26032016-DSC_4124

 

 

 

FOTOPROMENAD: vägmålningar

08032016-DSC_3831

Gav mig ut på en lång promenad i den tvekande, försiktiga vårsolen.

För visst är det vårsolen.

För visst håller det på att vända, dagarna blir allt ljusare: det första, tydliga tecknet:

torr asfalt.

Det är mitt allra vårligaste tecken:

Jag går på alldeles torr asfalt.

Och fåglarna sjunger sina skalor.

I mina öron låter det lycksaligt.

Talloxarna: min mormor lärde mig en gång för länge sedan hur de låter:

TSITSI BE, TSITSI BE.

08032016-DSC_3833

Solens intensitet och temperatur påminner mig.

Att jag varit med om detta många gånger.

Även vårens ankomst har blivit nostalgi.

Tillbakablicken viker inte från min sida.

Den känner igen och det känns underligt tungt.

En sorts sorg, eller uppgivenhet.

Mitt i nöjdheten.

 

På Palmsöndagen  fick alla  barn en ny boll.

Vi studsade den mot husväggen. Räknade.

Hade knästrumpor på, frös lite, men ändå inte.

 

Idag är jag ute och gå på gator jag inte upptäckt än, på tio år i området.

Jag bara följer vägen, in i ett nytt, okänt villasamhället. Återvändsgator.

Sen plötsligt kommer det en liten skog.

Med envisa snörester och gurglande porlande vatten.

 

Jag fotograferar gärna mönstren på gatorna:

Solens silverreflexer i vattenfläckar.

08032016-DSC_384008032016-DSC_383408032016-DSC_3829

Skuggor.

Klara, tydliga. Ränder.

Diagonaler.

 

Skuggor, odefinierbara. Organiska.

08032016-DSC_3871I

 

I mönstren finns figurerna, djuren, monstren.

Allt inbjuder till fantasiberättelser.

10032016-IMG_0957

08032016-DSC_3830

Det grafiska svartvita inspirerar mig, även om jag har svårt att få grepp om det.

Jag försöker koncentrera mig och tänka klart.

Jag försöker lösa problem.

Men tankarna svindlar omkring.

Leker med allt de ser, Griper tag i allt, släpper det genast.

 

Stigens  svarta streck, draget med bred pensel.

06032016-DSC_3815

Bakom det glesa staket brukar det finnas höns. Igår var de inte där, då var det fortfarande vinter.

Idag är det vår och de ute och pickar och struttar omkring.

För långt borta för att jag ska nå dom med kameran.

Fågelskrämman fyller säkert sin funktion. Eller så står den kvar av glömska.

06032016-DSC_3817

Solen målar sin bilder på asfaltgrå gator. En svartvit, vacker värld.

08032016-DSC_382608032016-DSC_3832

Jag kom inte fram till någonting vettigt. Min tankar lydde mig inte. De är som yra höns.

De bara pickar och struttar omkring.

Men vackert är det.

Att bara gå.