Jag har hittat en enhörning

Jag har en enhörning alldeles nära mig. Den går och betar i hagarna på 4H-gården uppe i Hisingskogen. Eventuellt är det en häst, men jag tror inte det.

Tydligen har den tappat sitt horn. Eller så är det osynligt.

Det som syns tydligt är siffran.

Nummer 1. Det finns inga numrerade hästar, vad jag vet. Därför tror jag, att det är en enhörning.

Någon vän av ordning har tagit det på sig att inventera de få enhörningar som finns kvar.

Roligt, att nummer 1 finns just här, där jag råkar bo.

När jag skulle ta en bild på den, vrickade jag foten. Den högra.

Det är alldeles förbenat onödigt. Jag håller nämligen på att promenera varje dag.

Dels för att träna, rygg, kondition, osv. Då blir det snabbt och effektivt och med spring-intervaller. Svettigt och begränsat till rent fysiska upplevelser som vind, dofter, underlag,   kallt, varmt, jobbigt.

Det lär inte funka nu, på några dagar.

men sen går jag också för nöjets skull. Långa promenader som egentligen är upptäcksfärder in i det som finns runt mig. Jag har fått en stort behov av magi och mystik från och till. Just nu är det behovet mycket påträngande. Det beror på att världen har blivit så tung och otymplig och elak och ovärdig. Om jag ska orka engagera mig i allt detta bottenlösa hopplösa, behöver jag hämta kraft någonstans. Någonstans måste jag kunna andas in och ut.

I naturen, hur den än ser ut och gestaltar sig, finns magin, i alla fall om man anstränger sig och letar lite. Och öppnar ögonen. Eventuellt också öronen.

Ständigt försöker jag se trollen och vättarna och tomtarna. Se det som borde finnas där. Det har jag alltid gjort, alltid, när jag passerar en skog i bil eller är i en skog och går omkring. Jag tittar och tittar och spanar.

En vacker dag kommer jag att ha bildbeviset.

Min ena hjärnhalva säger strängt åt mig att jag är fånig. Min andra hejar på mig med oemotståndlig entusiasm.

Enhörningar har jag inte aktivt letat efter, men idag gjorde de sig påminda.

Om man tror på konsten, så finner man beviset för deras existens där. Om man tror på poesin och människans skapande kraft: Enhörningar finns. Säkert finns de också i musiken, men jag är inte så där jättemusikalisk kunnig, så jag kan inte uttala mig om det.

Eller, om man vill modifiera påståendet, de har funnits och nu är dom borta. En gång såg jag en rolig skämtteckning om enhörningarna som blev akterseglade av Noa. De hade tagit fel på tiden för ark-avgången.

Självklart, sånt kan inte enhörningar hålla reda på. Så troligen var det precis så. Noa fick kanske inte med dom.

Men å andra sidan. Konsten. Dikten. Fantasin.

Vackraste enhörningar har Hieronymus Bosch målat.

enhörn bosch

Och de roligaste.

enhörningar bosch

Bilderna är från Lustarnas trädgård. Det är där dom hör hemma, inte i helvetet. Fast Hieronymus kanske tyckte att det är samma sak. Lustarna verkar vid närmare betraktelse ganska så avancerade.

En fin dikt om enhörningen har Harry Martinsson skrivit. Jag tror att han tänkte på gobelängserien Damen med enhörningen när han skrev den.

ENHÖRNINGEN

Helst gick han ensam, stolt och fin

i gobelängens lund.

Och betade sitt guldtrådsgräs

på slotten i Burgund.

 

Likt en heraldisk vävarmyt

han trivdes bäst bland trän

som aldrig susat för en vind;

i blåst fick han migrän.

damen med enhörningen

Damen med enhörningen har jag skrivit massor om på Fibertiger, för den som vill fräscha upp kunskaperna om denna makalösa gobelängserie.

Om man verkligen vill veta allt om enhörningen, kan man läsa Adele Schreibers underbara bok Enhörningen, djuret som ingen skådat men många skildrat.

Det är en ljuvlig bok, med många bilder och massor med kunskap. Det finns hur mycket som helst om enhörningar. Från kulturernas begynnelse.

Titelbilden på svenska boken har Agneta Flock gjort.

Adéle Schreiber är född i Rumänien men kom 1945 som flykting till Sverige. Hon är konstvetare och lärare, bosatt i Stockholm. Och hon verka kunna mer om enhörningar än någon annan.

I boken tar hon läsaren på en spännande resa genom årtusenden och kulturer i jakten på enhörningen. Hon berättar  om enhörningens utseende, egenskaper, förebilder och kulturkretsar liksom dess själsliga egenheter och popularitet. Hon sätter in allt i ett historiskt sammanhang.

Enhörningen träder fram inför våra ögon, symbol för det rena, det ädla, det goda och beskyddande, men också för ondskan lasten och döden.

Alldeles säkert är det en nyhet för de flesta att Sverige innehar en både enastående och rik samling enhörningsmotiv, i synnerhet i Upplands kyrkor.

Boken finns inte att köpa längre, vad det verkar, jag hittar den varken på bokus eller på adlibris. Däremot finns det några ex på Bokbörsen. Passa på, det är en pärla.

Min enhörning går där i sin egen lund med bara vanligt, ganska tråkigt gräs, inga blommor, inga örter, inga små kaninkompisar, inga andra heraldiska djur. Andra, vanliga hästar, ja, men inget annat extrapoetiskt.

Extrapoetiskt, för jag vill inte ta ifrån vanliga hästar deras självklara inneboende poesi.

Jag tror inte att den vet om det, nummer 1, att den är utvald. Av mig. Att den har ett osynligt horn, ett vapen som är ett tecken på dess särskildhet.

Min amputerade enhörning vänder sig bort, krafsar i marken och letar. Efter några av dom tråkiga stråna att äta. Eller efter sitt horn.

Det beror på hur man är tänker sig det.

Jag går hem med min vrickade fot utan smärta med med onda aningar.

Nu på kvällen är den svullen, bultande och svårgången.

Det är en varning: Kom inte för nära.

Enhörningar vill vara i fred. De har jagats alltför länge och alltför våldsamt. De har dödats om och om och om igen. I raseri. För människan har ett olidigt och obegripligt behov att förstöra det de inte begriper, inte tål, inte vill erkänna. (Titta bara på en annan berömd gobelängserie: Jakten på enhörningen)

De har offrat sig och de har offrats. Enhörningarana  har lidit och blött och tömts på all betydelse.

De har lämnats därhän. Och det är där de vill vara numera.

Med sina osynliga horn och med sin ångest.

Till slut, en sista enhörning. Lurvig och luden, lite som djävulen själv. Lite getaktig. Men välfriserad.

Det är en målning av Arnold Böcklin, han med Dödens ö. Bilden heter Skogens tigande.

Böcklin var schweizare och en av de viktigaste företrädarna för symbolismen. Han kunde se det osynliga i skogarna.

boecklin_silence_foret

Das Schweigen des Waldes Boecklin

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Hästar i min väg

Jag har aldrig ridit, aldrig varit hästtokig och aldrig känt någon häst personligen. Synd, det verkar vara trevliga, trofasta djur.

Mytomspunna, liksom, de finns med lite här och var, cowboys och indianerna har hästar, det finns såna med vingar och dom som har ett horn framtill.

I min gud så gröna ungdom, ny i landet och alltid på jakt efter en vettig identfikation hittade jag mycket läsvärt på biblioteket på Dr Fries torg. Till och med ungdomslitteratur på tyska. En bok speciellt gjorde outplånliga spår i mitt literata minne: Zu Gast bei Ponnyglück.

Boken handlade om två flickor och två pojkar som buntats ihop tack vare deras respektive mamma och pappa fann varandra. De bodde idylliskt på landet och där fanns det hästar, ponnisar. Jag minns hur barnen red omkring i vintriga, snötyngda skogar. Det var något av ett lyckorike, ett ouppnåbart tonårs-Shangri-La. Någon bättre barndom kunde jag inte föreställa mig.

Jag undrar än idag vem som skrev denna bok, men jag har inte lyckats spåra upp den. Den är för länge sedan utrangerad och på nätet får jag heller inga träffar.

Kanske lika bra, om jag skulle läsa den idag skulle den underbara minnesbilden krossas och aldrig bli hel igen.

Då får jag nöja mig med hästarna jag träffar på min skogspromenad. Här möter jag faktiskt en och annan, de fina ridhästarna på 4- H gården som rids och sköts om av gulliga  flickor. Här finns små ponnyhästar, och en fin champinjonfärgad med randig man…(Fjording, har ajg fått veta)

Det finns också en gammal bondgård som har två riktiga hästbjässar, en ardenner och en nordsvensk.

På en skylt kan man läsa om hästarna, fast jag vet faktiskt  inte vilken som är vilken. Det står om hur dom har det, att de kan välja själva om de vill vara ute eller inne i sitt stall. Och att de sover i omgångar, liksom vakar över varandras sömn. Ibland hyrs dom tydligen ut, till evenemang.

Ofta står de alldeles stilla, djupt försjunkna i sina egna tankar.Jag tror, de begrundar världen , de tänker långsamma och djupa tankar. Fina tankar om hö och vatten och om hur vädret ska bli. Och kanske de ibland undrar, var den andra är, fast inte alltid orkar de vända sig om och titta efter. Det är fina hästar. Hoppas de aldrig dör.

En helt annan sak med 4-H-gårdens hästar: tillsammans med de andra djuren så bidrar de till att gårdens gödselhög blir allt större. Där kan man till en billig peng hämta så mycket trädgårdsnäring man vill ha. Än har det inte blivit av. I slutändan handlar det om släpvagnar och invecklad logestik.

Men vilken vår som helst kommer det att ske och min trädgård kommer att prunka ihjäl sig!