Jag har hittat en enhörning

Jag har en enhörning alldeles nära mig. Den går och betar i hagarna på 4H-gården uppe i Hisingskogen. Eventuellt är det en häst, men jag tror inte det.

Tydligen har den tappat sitt horn. Eller så är det osynligt.

Det som syns tydligt är siffran.

Nummer 1. Det finns inga numrerade hästar, vad jag vet. Därför tror jag, att det är en enhörning.

Någon vän av ordning har tagit det på sig att inventera de få enhörningar som finns kvar.

Roligt, att nummer 1 finns just här, där jag råkar bo.

När jag skulle ta en bild på den, vrickade jag foten. Den högra.

Det är alldeles förbenat onödigt. Jag håller nämligen på att promenera varje dag.

Dels för att träna, rygg, kondition, osv. Då blir det snabbt och effektivt och med spring-intervaller. Svettigt och begränsat till rent fysiska upplevelser som vind, dofter, underlag,   kallt, varmt, jobbigt.

Det lär inte funka nu, på några dagar.

men sen går jag också för nöjets skull. Långa promenader som egentligen är upptäcksfärder in i det som finns runt mig. Jag har fått en stort behov av magi och mystik från och till. Just nu är det behovet mycket påträngande. Det beror på att världen har blivit så tung och otymplig och elak och ovärdig. Om jag ska orka engagera mig i allt detta bottenlösa hopplösa, behöver jag hämta kraft någonstans. Någonstans måste jag kunna andas in och ut.

I naturen, hur den än ser ut och gestaltar sig, finns magin, i alla fall om man anstränger sig och letar lite. Och öppnar ögonen. Eventuellt också öronen.

Ständigt försöker jag se trollen och vättarna och tomtarna. Se det som borde finnas där. Det har jag alltid gjort, alltid, när jag passerar en skog i bil eller är i en skog och går omkring. Jag tittar och tittar och spanar.

En vacker dag kommer jag att ha bildbeviset.

Min ena hjärnhalva säger strängt åt mig att jag är fånig. Min andra hejar på mig med oemotståndlig entusiasm.

Enhörningar har jag inte aktivt letat efter, men idag gjorde de sig påminda.

Om man tror på konsten, så finner man beviset för deras existens där. Om man tror på poesin och människans skapande kraft: Enhörningar finns. Säkert finns de också i musiken, men jag är inte så där jättemusikalisk kunnig, så jag kan inte uttala mig om det.

Eller, om man vill modifiera påståendet, de har funnits och nu är dom borta. En gång såg jag en rolig skämtteckning om enhörningarna som blev akterseglade av Noa. De hade tagit fel på tiden för ark-avgången.

Självklart, sånt kan inte enhörningar hålla reda på. Så troligen var det precis så. Noa fick kanske inte med dom.

Men å andra sidan. Konsten. Dikten. Fantasin.

Vackraste enhörningar har Hieronymus Bosch målat.

enhörn bosch

Och de roligaste.

enhörningar bosch

Bilderna är från Lustarnas trädgård. Det är där dom hör hemma, inte i helvetet. Fast Hieronymus kanske tyckte att det är samma sak. Lustarna verkar vid närmare betraktelse ganska så avancerade.

En fin dikt om enhörningen har Harry Martinsson skrivit. Jag tror att han tänkte på gobelängserien Damen med enhörningen när han skrev den.

ENHÖRNINGEN

Helst gick han ensam, stolt och fin

i gobelängens lund.

Och betade sitt guldtrådsgräs

på slotten i Burgund.

 

Likt en heraldisk vävarmyt

han trivdes bäst bland trän

som aldrig susat för en vind;

i blåst fick han migrän.

damen med enhörningen

Damen med enhörningen har jag skrivit massor om på Fibertiger, för den som vill fräscha upp kunskaperna om denna makalösa gobelängserie.

Om man verkligen vill veta allt om enhörningen, kan man läsa Adele Schreibers underbara bok Enhörningen, djuret som ingen skådat men många skildrat.

Det är en ljuvlig bok, med många bilder och massor med kunskap. Det finns hur mycket som helst om enhörningar. Från kulturernas begynnelse.

Titelbilden på svenska boken har Agneta Flock gjort.

Adéle Schreiber är född i Rumänien men kom 1945 som flykting till Sverige. Hon är konstvetare och lärare, bosatt i Stockholm. Och hon verka kunna mer om enhörningar än någon annan.

I boken tar hon läsaren på en spännande resa genom årtusenden och kulturer i jakten på enhörningen. Hon berättar  om enhörningens utseende, egenskaper, förebilder och kulturkretsar liksom dess själsliga egenheter och popularitet. Hon sätter in allt i ett historiskt sammanhang.

Enhörningen träder fram inför våra ögon, symbol för det rena, det ädla, det goda och beskyddande, men också för ondskan lasten och döden.

Alldeles säkert är det en nyhet för de flesta att Sverige innehar en både enastående och rik samling enhörningsmotiv, i synnerhet i Upplands kyrkor.

Boken finns inte att köpa längre, vad det verkar, jag hittar den varken på bokus eller på adlibris. Däremot finns det några ex på Bokbörsen. Passa på, det är en pärla.

Min enhörning går där i sin egen lund med bara vanligt, ganska tråkigt gräs, inga blommor, inga örter, inga små kaninkompisar, inga andra heraldiska djur. Andra, vanliga hästar, ja, men inget annat extrapoetiskt.

Extrapoetiskt, för jag vill inte ta ifrån vanliga hästar deras självklara inneboende poesi.

Jag tror inte att den vet om det, nummer 1, att den är utvald. Av mig. Att den har ett osynligt horn, ett vapen som är ett tecken på dess särskildhet.

Min amputerade enhörning vänder sig bort, krafsar i marken och letar. Efter några av dom tråkiga stråna att äta. Eller efter sitt horn.

Det beror på hur man är tänker sig det.

Jag går hem med min vrickade fot utan smärta med med onda aningar.

Nu på kvällen är den svullen, bultande och svårgången.

Det är en varning: Kom inte för nära.

Enhörningar vill vara i fred. De har jagats alltför länge och alltför våldsamt. De har dödats om och om och om igen. I raseri. För människan har ett olidigt och obegripligt behov att förstöra det de inte begriper, inte tål, inte vill erkänna. (Titta bara på en annan berömd gobelängserie: Jakten på enhörningen)

De har offrat sig och de har offrats. Enhörningarana  har lidit och blött och tömts på all betydelse.

De har lämnats därhän. Och det är där de vill vara numera.

Med sina osynliga horn och med sin ångest.

Till slut, en sista enhörning. Lurvig och luden, lite som djävulen själv. Lite getaktig. Men välfriserad.

Det är en målning av Arnold Böcklin, han med Dödens ö. Bilden heter Skogens tigande.

Böcklin var schweizare och en av de viktigaste företrädarna för symbolismen. Han kunde se det osynliga i skogarna.

boecklin_silence_foret

Das Schweigen des Waldes Boecklin

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Vargnatt

23012015-DSC_8202

 

Vargen är ett dödsaktuellt djur just nu och helst alltid, om jägarna får säga sitt.

Jag vet vad jag känner, men jag skall inte lägga mig i den debatten.

Jag har inga får, ingen hund som kan bli slagen.

I Hisingsskogen finns inga verkliga vargar, vad jag vet.

 

Mina erfarenheter av varg är från sagornas värld och säkert lätta att avfärda.

Men jag tycker det är underligt, hur man kan projicera så mycket genuint hat på ett djur. Ingen hatar björnar på samma sätt, trots att björnar kan bli sturska och mycket arga och ge sig på människor.

Vilket ingen varg gjort på väldigt länge, bortsett den där i djurparken, där något gick snett.

Men det är klart, den ger sig på människorna djur. Får. Renar. Hundar. Älgar. Det är en anledning.

Men bortom den, finns det mystiskt oförklarliga, det nedärvda magiska. Något längst inne i reptilhjärnan.

Ordlös fruktan, kanske.

 

Jag har alltid alldeles för lätt att identifiera mig med de förföljda och trakasserade och illa omtyckta och utsatta. Min empati tvingar mig att hålla på förlorarna. Det måste vara en speciell känsla att känna igen sig i hjältarna i filmerna och hålla på dom.

Jag skulle gärna vilja att vargarna inte behövde skjutas. De är så vackert vilda och sköna och undanglidande.

Så jag valt vargen som mitt totemdjur, även om det finns de som inte tycker jag är en varg,  jag är ingen flockvarelse. Jag ylar inte ens när det blir fullmåne.

Jag väljer vargen inte för att jag vill vara en varg, utan för att jag inspireras av djurets hemlighetsfullhet, dess skygga beteende, dess sociala interaktion och dess mytiska, mystiska karaktär.

Ett tag, när jag gjorde tredimensionella masker med broderi på stålduksnät, gjorde jag gärna varghuvuden.

Svarta, som skuggor, kanske lite hotfulla.

Som den på bilden.

Sen skrev jag en dikt om vargar.

Jag gjorde en bild och broderade hela texten med silvertråd.

 

Den passar bra i dessa dagar.

Det är vargvintertider nu. På många sätt.

Även om vintern inte lever upp till det med lite mer av bitande iskyla och, i alla fall inte här, där jag bor.

Det brutalt obarmhärtiga, det oförsonliga, det hatfyllda finns mer hos oss i överförd bemärkelse.

Det är människors hjärtan som förhårdnar, det är inte vargarnas fel.

Min gamla vargdikt får var med idag.

Jag tycker den passar.

 

Jag vet inte riktigt på vilket sätt, men den passar.

 

Vargnatt

 

Det går ensamma vargar omkring i natten,

hemlösa djur,

jagande skuggor.

Deras andedräkt

bränner natten till aska.

Av aska

och av sot

bygger de sina tjut,

bygger de stegar

ut

mot ändlösheten.

 

Nu vässar de tänder mot klippan

biter

i berget

så att sten brinner.

Snön smälter

och blottar avgrunder

fyllda av ben och fågelvingar.

I natt gräver vargarna ner sina själar,

river i marken,

river upp jord.

Luften faller,

faller i svarta sjok

punkterad av ögon.

Självlysande.

Springor av eld.

Stjärnglans.

Gul vrede.

 

En natt som denna

skall tiden begravas.

I vargragg

skall timmarna gömmas.

En vargsmärta

skall spännas som en hinna,

som en hud

runt sömnen

och ljud skall rulla in i drömmarna,

vargljud,

skall i natten.

 

Jag skall lyssna,

jag skall yla,

jag skall tala vargspråk

med de inhägnade hundarna.

 

Vargvrede skall fräta hål,

vargblod skall flöda.

I natten utan måne

skall jag vaka

med gula ögon,

genomlysta av stjärnor.

 

Vargtid

och vintern som en kristall i natten.

En ny doft tar vid,

en doft av is.

Vargarna står som hägringar

mot horisonten,

deras spår har frusit fast vid trampdynorna.

Förstenade,

förtrollade

inväntar de sin gryning.

 

img077

 

Particularly cats och lite om en hund

Molly

Molly

Particularly cats, det är Dorris Lessing det. Hon kunde verkligen skriva om sina katter. Man förstår, hur mycket hon fascineras av och älskar katterna.

Och så idag måste faktiskt jag också få  skriva om mina katter.

För här sitter jag, långt hemifrån och undrar, vad min katt har för sig, just nu.

Förresten.

Jag har aldrig förstått det där tjafset med hundmänniskor och kattmänniskor. Att man liksom bara kan älska den ena sorten.

Jag gillar alla djur, vanliga utomhusdjur och såna man kan ha inne. Alla dom, som står ut med att leva med oss människor.

Med katter vet jag inte varför de stannar hos oss. Jag vet aldrig, om de egentligen trivs. Dom verkar trots allt klara sig ganska så bra på egen hand.

Hundarna viftar i alla fall glatt på svansarna, och det tyder väl på, att de tycker om oss.

Eller så är dom bara inställsamma.

Jag har alltid velat ha djur, ända sedan jag som liten trånade (förgäves) efter en sån där lövgroda som kunde förutsäga vädret.

Ibland hade vi katter. De var aldrig våra från början, utan strövarkatter, som bara råkade  komma förbi och som  blev bofasta lite godtyckligt så där.

En var svartvit och vi kallade honom Peter. Han blev väldigt bofast.

Mormor, den jordnära och krassa, hade varit med om en del i sitt liv. Hon hatade katter. Och då menar jag hatar, den grövsta formen av ogillande som finns. Under kriget, när maten ransonerades, hade en katt lyckats ta sig ner i källaren och käka upp den tilldelade ransonen kött. Efter det var mormor en katthatare av grövsta kaliber.

Likväl lät hon oss barn behålla Peter. Ett tag hade jag t o m fotobevis, en svartvit katt framför vår undulatbur.

Peter gillade jag. Mycket.. Och han fick som sagt stanna, ända till den dagen det visade sig, att han var en Petersilia.

Ändå hade vi tagit djuret till grannfrun som sa sig vara expert på katter för könsbestämning. En katta fick vi nämligen inte ha. Där gick gränsen.

Men även experterna kan ha fel. Som i detta fall.

En dag kröp katten undan i ett av uthusen, den där vi hade veden. Där inredde hon sig en barnkammare och födde en kull fina, små, blinda, kattungar.

Mor gick till mannen med voljärerna, herr Busch, fågeluppfödaren och kattdödaren i en och samma hotfulla person.

Jag hade fått ett högt och heligt löfte av mor.  Att jag skulle få behålla Peter(silia). Hon hade lovat. Högt och heligt. Herr Busch nackade även mammakatten. Till min stora, oförglömliga sorg. Ett stort svart hål i hjärtat, så kändes det. Ett dubbelhål.

Dels för att Peter(silia) var död, dels att mor hade svikit sitt löfte till mig. Båda sakerna var lika tunga att bära.
Katten kunde vi i alla fall begrava i ett hål i trädgården. Sätta dit ett kors och sörja på vedertaget sätt.
Sveket kunde jag aldrig begrav.
kattbegravning

kattbegravning

Vi fick en underlig hund så småningom. En blandras med en konstig, gulbeige färg, korthårig och raggig som en get. Med spets i blodet. Ettrig var han i vilket fall. Skällde och levde rövare. Lite som mormor.
Han hette Putzi och passade förträffligt in i vår familj. Udda och egendomlig. Inte som alla andra.
Han var väldig väldig skällig men ganska kul, men nån katt var han inte.
Nya katter fick jag först i vuxen ålder.
kretensisk katt

kretensisk katt

Den första var svart och han hette Morris.
Han var min studentkatt, då, när jag läste.
Han fick flytta med mig till Lund. Där bodde vi högst upp i ett hus i en liten, liten lägenhet. Han kunde ta sig inte bara över den smala, höga barriären mellan vår balkong och grannens, han promenixade också tvärs över taket till grannarna på andra sidan.
Ut fick han inte gå.
Men ibland, när det blev för stökigt inne hos oss, kunde jag hitta honom inne i lägenheten bredvid. Där låg han i fönstret, på exakt samma ställe som inne hos oss. Han tyckte, det var lugnare då. Grannen hade inte märkt något.
Min student-man lärde honom att be om och tacka för strömming. Studentmannen ville nog egentligen haft en schäfer.
Den katten fick bli smålänning så småningom. Tack och adjö.
När yngste sonen var lite mindre fick han sin kattönskan uppfylld, vi skaffade en stackars mager krake från en bondgård i Halland. Den hade levt sitt livs första tid bland gårdens djur, långt från mänsklig värme och kärlek. Något sånt visste han inget om, han var jätterädd. Liten, mager och jättegrädd. Och grårandig.
Som en skygg skugga gömde han sig längst in på de mest väggfasta möbler han kunde hitta.
Hans namn var Bus. Som hans förmodade far hade hetat.
Han förblev okastrerad och med livslusten i behåll sökte han sig upp mot de grönare jaktmarkerna på andra sidan asfaltsvägen.
Och han blev följdriktigt överkört efter några år.
Det blev vår första kattbegravning, en något olaglig sådan under hasselbuskarna på baksidan av huslängan vi bodde i då.
(Sonen gillar fortfarande katter. I dagsläget vill han ha en Bengal. Det förstår jag. Dom är skitsnygga. Vilda, halvt tiger, halvt leopard. Raskatter.
Såna kan inte jag ha. Mina måste få gå ut. Svindyra raskatter riskerar man inte livet på så lättvindigt.)
bengalkattunge

bengalkattunge

Sorgen måste bearbetas under några kattfria år. Sen flyttade bröderna Snus och Trasan in. Dom var bohuslänningar.
En svart (Snus) en vit med svarta fläckar, en långhårig, ljuvlig sak, (Trasan).
Snus blev fjorton år och fick uppleva mycket mer eller mindre spännande under sina kattår.
Trasan var det fel på.
Han far var likaledes hans farfar. Inavel bådar aldrig gott.
Han kunde inte styra sina bakben ordentligt. Ramlade omkring lite slarvigt, när katterna jagade varandra upp och ner för trapporna. En dag var de på balkongen och lilla Trasan störtade ner. Från tredje våningen. Slog sönder sin lilla gom och fick avlivas.
Ännu en kattragedi rakt framför mina ögon. Ännu ett litet djur som gav upp andan, denna gång  medan jag höll dess tass.
Ena stunden smeker man fröjdefullt en mjuk, päls, och så plötsligt, borta, kall, död, kommer aldrig att spinna mer.
Fast Snus fick vi ju ha jättelänge. Han blev sjuk i stället, hade plötsligt ont, kröp undan och slutade äta. Ett nytt svårt beslut började torna upp sig, Jag skulle leka Gud och bestämma över hans kattliv.
Ännu en liten kropp som låg där på britsen på Blå Stjärnan och andades allt långsammare. Ännu en katt borta ur mitt liv.
Djuravlivarskan sa, att hon trodde att katterna kom till katthimlen med gröna ängar och evig lycka. Evig frihet, eviga jaktmarker. Hon var tvungen att tro det, sa hon, annars skulle hon inte stå ut med att avliva de stackars kräken.
Så varför ger jag mig inte. Livet utan katt är betydligt enklare. Man kan åka bort när man vill och man behöver aldrig oroa sig för var katten håller hus. Man kan åka ut och segla i veckor. Man kan arbeta över hela kvällen och halva natten utan dåligt samvete. Man behöver inte släpa hem dyrt kattfoder som är bra för kattens njurar.
Men man har heller ingen mjuk päls att klappa, eller ha något i knäet som kan spinna.
Det är tomt i huset utan katt.
Freddy

Freddy

Så in på scenen kom Freddy. Freddy efter Freddy Quinn, den tyska sångaren som sjöng mycket sjömanslieder och om hjärta, smärta och ensamhet och livet under främmande stjärnhimlar. Med sin gudomligt vackra mörka röst.
Återigen en svartvit katt, en fräck, äventyrlig sak som gillade upptåg. Som gång på gång, ännu pytteliten, fick räddas ner från höga träd. Det var en katt med ett beundransvärt självförtroende. Nyfiken.
Curiosity kills the katt.
Sannerligen.
 Efter ett par års tid hamnade han under hjulen på en bil på stora vägen. Det blev vår första kattbegravning i trädgården. Ännu ett stort tomt hål i hjärtan.
Ess, sambon, hade aldrig varit kattfantast, men med Freddy började han mjukna. Och värre blev det, med Freddys syster ur nästa kull.
Hans mamma hade faktiskt nya kattungar på lut. Och hon födde den ljuvligaste kattflickan i världshistorian. En långhårig trefärgad skönhet som skulle bli min. Hon såg ut som om hon misslyckats med att få läppstiftet på plats.
Och som redan hade fått sitt namn inne i mig: Mimmi.
Mimmi

Mimmi

När vi hämtade Mimmi kom hennes otingade svartvita syster och krullade ihop sig i mitt knä och somnade. Det var bara att ta med henne också. Nu hade vi, efter alla dessa kattpojkar, två kattflickor. Som dom sa, skulle vara lugnare och hålla sig hemma och inte springa bort och inte dö.
Mimmi och Molly. Två på en gång. För säkerhets skull, liksom.
Molly och Mimmi

Molly och Mimmi

Mimmi var en prinsessa som stal Ess hjärta genom att lägga sig i hans knä och med stadig blick stirra på honom med klar, gulbrun blick och i allra största beundran. Det verkade, som hon aldrig hade sett något så tjusigt som Ess.
Vilken man kan stå emot en sådan dyrkan?
Mimmi blev två år. En kväll kom ett par i en bil med henne. Två katter hade jagat varandra borta vid vägen och  Mimmi hade sprungit rakt ut i gatan, Rakt in under deras hjul.
Vår andra kattbegravning i trädgården blev en jättesorglig historia. Ess höll gravöl i en veckas tid, många tårar flöt. Vi saknade henne som ingen annan av katterna. Hon var unik på ett hjärtskärande sätt.  Hon var oersättlig.
Jag hade hunnit köpa Nils Uddenbergs bok Gubbe och katt till Ess, men nu vill han inte läsa den. Det är för sent, säger han.
Fast vi har Molly kvar, så längtar vi efter Mimmi  varje dag.
Molly är en väldigt egendomlig katt, trumpen och osocial. Det där med att komma och rulla ihop sig i knäet var bara ett trick för att få komma med hem. Hon vill inte bli buren, då morrar hon och stretar emot. Hon lägger sig sällan i knäet numera. Är inte kelen av sig. Väldigt okattig.
Molly

Molly

Hon kan spinna, men hon gör det sällan och liksom på nåder.
Men hon är bilintresserad. Går gärna in i bilarna så snart dörrarna öppnas. En dag kanske någon får med henne. För bort henne ända till Haparanda.
Så frågan är, hur länge vi får ha henne kvar.
Och om det verkligen kommer att bli ytterligare en katt, om hon skulle vela bort sig också.
Vid det här laget kanske det börjar bli dags för en hund.
mimmi 3

En guldfisk gör ingen trädgård

goldfisch-gartenteich

En svala gör ingen sommar sägs det, varje år, ungefär vid den här tiden. Bara för att ingen ska få några falska förhoppningar.

Så att man lugnar ner sig och snällt inväntar resterande svalor, som i samlad trupp är pålitliga garanter för en underbar och fin sommar.

Och då kan jag ju passa på, att på samma gång tala om, att en guldfisk gör ingen trädgård.

Och framför allt inte en stulen guldfisk.

Jag menar, hur många idiotsaker kan man egentligen göra och skylla på att man var ung och dum.

Jag borde ju ha insett, att det var lönlöst, att stjäla grannens guldfisk.

Men så är det, med förespeglingar.

Jag förespeglade mig, att vår trädgård skulle få ett lyft värt namnet med en guldfisk.

Så här var det.

botaniska 095

Hemma på vår gata såg alla hus exakt likadana ut, även om rappningarna hade olika färger. Trädgårdarna var alla lika stora. Men inte lika fina.

Vår trädgård var en alldeles vanlig blandning av köksträdgård, blommor och fruktträd. Inget märkvärdigt alls.

Ungefär så det ut i alla trädgårdarna.

Men några hus längre bort bodde fru Zimmerer. Hon var rysligt, otroligt tjock. Mest var hon inomhus och satt vid sitt hemarbete.

Hon tillverkade skursvampar av stålull. Eller så tittade hon ut genom sitt fönster. Och eftersom hon var så kopiöst tjock, fick hon riktigt klämma in sig mellan fönsterkarmen.

Hon hade något mycket fint i sin trädgård: En fiskdamm.

Det var det ingen annan som hade. En  granne  hade en blind man inneboende, så han hade en hundgård med en vansinnig schäfer i. Men det var ju något helt annat än en guldfiskdamm.

botaniska 092

Än idag undrar jag, var jag fick idén ifrån. Att ta mig på ett mycket smart och hemligt sätt in i hennes staketomgärdade trädgård och med mina bara händer fånga hennes guldfisk, lägga den i en liten hink och ta den snabbt med hem.

Vi hade ju ingen damm.

Vi hade bara det där cementgjutna karet vid huset på baksidan, det som var bra att ha när man skulle vattna trädgården. Men det var ju inget välkomnande hem för en guldfisk.

Där jag tidigare hade härbärgerat den där stackars ålen jag hade fångat. Som antagligen på eget bevåg gav sig av igen.

Vad var det för konstiga idéer som fick mig att ständigt slänga ner fiskar i detta dystra tråg där väggarna var grönludna av alger.

Ingen näckros, inget roligt alls, för en guldfisk. Vattnet så mörkt och dunkelt att inget syntes, kanske blänkte den till lite grann, där den irrade omkring, villrådig, förvirrad och skräckslagen.

Som tur var, kom tjocka.fru Zimmerer rullande och räddade sin guldfisk, hämtade tillbaks den till den rena, fina guldfiskdammen, hans rättmätiga hem här på jorden.

botaniska 091

Två saker var ytterst förbryllande.

1 Hur visste hon, att det var jag som hade snott den? Var jag liksom ökänd som fisksnattare?

2 Varför var hon inte rosenrasande arg? Hon bara sa, att guldfisken genast skulle försmäkta på grund av det dåliga vattnet. Den behövde syre, sa hon. Och troligen mer omvårdnad i form av mat och sånt jag inte ens hade funderat över om jag kunde ge den.

Jag kom helskinnat undan, inget stryk, inga bannor. Jag fick ge upp mina önskedrömmar om en magisk trädgård med guldfisk, men det var för ovanlighetens skull allt.

Jag har egentligen ingen speciell känsla för just guldfiskar, inte ens då. Jag trodde väl bara, att vårt liv skulle bli lite finare med en guldfisk i trädgården.

Det jag egentligen ville ha och hett önskade mig, var en lövgroda. En sån där gräsgrön en, som bor i en glasburk med en liten stege i.

Stegen är det viktigaste, vid sidan av själva grodan. För lövgrodor kunde spå väder, sas det. Om den satt högt upp på stegen, blev det fint väder. Satt den längre ned, blev det inte fint väder. Som en levande barometer.

Jag tror, att det är lite sant. Att det har med lufttrycket att göra. Men om det funkade inne i glasburken vet jag inte.

För självklart fick jag aldrig någon lövgroda. Det var sånt killarna höll sig med. Dessutom fick jag  aldrig, vad jag önskade mig. Precis som med dom stärkta tyllkjolarna, som jag heller aldrig fick en.

Inte konstigt, att man då blir kriminell och börja stjäla. Lövgrodor var förstås svåra att hitta i det bayerska ekosystemet, och tyllunderkjolar skräpade heller inte omkring på gatorna. Bara till att ta.

Men en guldfisk levde farligt nära mitt begär. Men räddades i sista stund.

Jag tror inte, att jag lärde mig något av det äventyret. Mer, än att det mesta var dömt att misslyckas. Och att man nog bör tänka till ett par extra gångar, när man vill ha en guldfisk utan att ha en därtill passande damm.

botaniska 093

När pojkarna var små pojkar och vi höll till i Dalsland på somrarna fanns det i Upperud ett roligt ställe. Det var fiskhandlaren i Mellerud och hans son som hade tagit över ett stort, gammalt ställe (fabrik?) vid sjön.

Där hade de massor med Koikoi, japanska guldfiskar. De hade andra fiskar också, eftersom det var tänkt som ett akvarium.

Men det var de fantastiskt färggranna koikoierna som var roligast för pojkarna. Och att de alltid fick en glass av fiskhandlaren. Och att delar av Ronja Rövardotters filmborg fanns där.

Tyvärr bar det sig väl inte. Men fiskhandlaren var en man med visioner.

botaniska 090

Numera ska man ju helst ha damm, , enligt trädgårdstidningarna, trädgårdsböckerna och Hornbach. Lätt som en plätt gräver man djupa hål, helst i olika, komplicerade nivåer, slänger dit en stor, ful plastbalja och fyller allt med vatten.

Sen kommer det svåra: man måste plantera efter alla konstens regler.

Olika växter på olika nivåer. Lägga stenar och hålla på, tills det blir sagolikt fint.

Sen finns det en annan variant, som är ännu svårare. Den där man skapar en naturlig damm. Utan plastbalja. En som man kan bada i. Med andra ord, en baddamm istället för en vanlig, tråkig, fyrkantig, klorerad pool.

Men det är så avancerat, det är bara att glömma direkt.

Även om det skulle innebära, att jag kan ha massor med egna, ärligt inhandlade, o-stulna guldfiskar, så avstår jag från sådana projekt.

Om jag mot all förmodan skulle lyckas, kräver dylika dammar underhåll. Skötsel. Kunskap. och dessutom blir de ett tillhåll för myggor. Även för grodor, men framför allt för myggor.

Det finns säkert tricks för, hur man bli av med dom. Men allra bäst är, att avstå från trädgårdsdamm.

Jag är ju faktiskt inte attraherad av guldfiskar. Kanske botade min stöldrajd mig från det. Vad vet jag.

Jag kan numera klara mig utan både damm och fiskar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Naturtillstånd

11

Såna här bilder gör jag. Den här heter Naturtillstånd.

För jag tycker verkligen om naturen.

Men det har hänt saker.

Nuförtiden har jag hemskt svårt för djurprogram på TV. Det finns visserligen mycket annat också, som jag har svårt för på TV, men just djurprogrammen är inte vad de har varit.

Jag blev glad häromdagen när läste i GP en kolumnist som skrev precis som det var. Exakt så som jag upplever det.

Naturen har blivit så aggressiv.

Precis som författaren av kolumnen skrev (tyvärr, jag har glömt namn, dag och allt), förr visade man antingen älgar eller gnuer. Älgar om det var ett svenskt program, eljest var det gnuer.

Och på den tiden var det Korsnäsgården när det var inhemskt producerat.. Mysiga gubbar som pratade och grillade korv.

Gnuerna var utländska djur. Och de tog aldrig slut, de rusade fram över slätterna i Afrika, dammade till allt och förflyttade sig. Det var det ständiga framrusandet en masse som var själva grejen.

Jag förstod ju, att de mest var rovdjurens skafferimat. Lättfångade bytesdjur. En mer eller mindre, ingen som saknade dem som föll offer.

gnuer

För det mesta var det frid och fröjd.

Naturen var t o m gullig, på sina ställen. Djuren var rara, de låg och solade sig eller slickade snällt och kärvänligt på varandra. Hade ungar. Och ungarna var supersöta och drullade omkring och lärde sig saker.

Var det dumma djur med, var det krokodiler eller ormar. Som man ändå inte kände för.

Nuförtiden är det ett ständigt bloddrypande jagande. Äta eller ätas. Darwinismen i sin råaste form.

Djuren är också hela tiden på väg att svälta ihjäl av en eller annan anledning: av åldersskäl, för att de blev utstötta ur flocken eller för att klimatet går åt skogen. Mycket ofta är det det sistnämnda.

Så man kan få känna sig medskyldig och ännu mer bedrövad.

Nu är det plötsligt mitt fel.

Som faktiskt nästan aldrig flyger och absolut inte till Thailand.

Sambon Ess  har helt fastnat för Natgeo Wild. Ett fruktansvärt irriterande program, till nittio procent fyllt av väldigt högljudda trailers om det som strax, snart eller så småningom eller kanske en annan dag ska komma att visas.

Och där går det alltid fruktansvärt vilt till. Det spelar ingen som helst roll vad det handlar om för djur. Jakt, dödande, svält, mera jakt, mera svält.

Alla lejon är vansinniga av hunger. Isbjörnarna släpar sig fram på sina minimala isblock. Om jag ska nämna några exempel.

Ungarna blir övergivna eller så dör dom.

Det är så långt från det paradisiska man kan komma, det där där lejon och lammen vilar sida vid sida.

Jan Bruegel, Paradis

Jan Bruegel, Paradis

Det är det det går ut på.

Det är därför man äter, vilar sig, dricker. Man är ute efter att föröka sig.

Allt går ut på just det.

På mig verkar det lite som en galen uppfinnares idé om ett pertetuum mobile, en evighetsmaskin, som tickar på utan någon annan mening än att fortsätta att gå runt.

Och det gäller liksom allt i naturen.Man behöver bara se sig omkring, en dag som idag. Ännu kylslagen och med permafrosten kvar i marken. Först på plan, den oövervinnliga maskrosen. Knappt grönt gräs än, men nog blommar den första maskrosen!

maskros 2

Och så där  är det med alla blommor, de  kämpar mot regn, vind och torka, ohyra, gräsätande djur och klåfingriga människor, bara för att få tillfälle att slänga sin  frön omkring sig.

Varenda levande blomma,varenda grönsak, buske, träd vill befolka hela världen!

En elak, meningslös natur har ersatt min inre bild av tillvaron. Inte ett enda djur bor i små, rara stugor vid skogens slut, inte en enda fågel har rutiga hucklen.

Mössen bor inte på Björnbärstigen och lever sitt gemytliga liv i jättemysigt inredda rotsystem och trädstammar.

Mössen på Björnbärstigen av Jill Barklem

Mössen på Björnbärstigen av Jill Barklem

Det vet jag väl, det har jag vetat länge.

Men måste naturen fjärmar sig så, vända ryggen till och ignorera vårt behov av idyll?

Jag gillar ju naturen. Visserligen har jag, som alla stadsbor med trädgård, ett horn i sidan på rådjuren, och sniglar är inga favo-djur heller.

Eftersom jag envist kämpar på på min planhalva av skapelsen och försöker få till en fungerande  njutbar trädgård, vill jag gärna ha lite goda förebilder.

Utan drama och uppslitande elände.

Där jag och mina eventuella djur (katter, igelkottar, ekorrar, fåglar osv) kan leva i fred och i frid. Ja, jag vet, katter har svårt att förneka sitt genetiska arv och är gärna lite rovgiriga av sig.

Man måste ju få lov att försöka.

Bara jag slipper se på Natgeo wild.

Och helt ärligt, gnuerna var ganska ointressanta i längden. Och tråkiga.

260px-Gnu

Noanamn och totemdjur

Idag var jag och klippte mig igen, vilket är deprimerande och dessutom inte det jag tänker skriva om idag.

Idag ska jag skriva om björnar.

Om jag skulle välja ett totemdjur, skulle jag troligtvis säga varg. Vilket är helt fel, vid närmre eftertanke. Jag är inte minsta varg-lik, har inte gula ögon, är inte rovlysten och inte jagar jag i flock.

En gång för evigheter sen såg jag en förfilm om brunbjörnar. Den gjorde djupt intryck, det var mycket hos dessa björnar jag fann sympatiskt och älskvärt.

Björnhonan, som föder sin max tre ungar när hon fortfarande ligger i halvdvala i sitt vinteride. (bra idé).

Sen fostrar hon dom till lydiga småbjörnar, som följer hennes minst vink, är uppmärksamma, läraktiga och snälla. (god idé det med).

Hon har dom hos sig i två år, när det så är dags för nästa omgång. Då måste hon göra sig av med ungarna, på något sätt. Eftersom hon är en sträng och lydnadskrävande (men också kärleksfull) mor, använder hon sig förstås av det.

Hon jagar upp ungarna i ett träd, låtsas, att det är fara å färde. Sen går hon och kommer inte igen. Ungarna sitter lydigt och klamrar fast sig i grenarna, och väntar och väntar, för det har dom lärt sig. Sitta kvar tills mor kommer tillbaks. Till sist driver hungern ner dom från trädet och då har dom tydligen glömt allt och är redo för livet som självständiga varelser. (Också en bra idé, men svår att tillämpa. Mina ungar skulle aldrig suttit kvar i ett träd. Om jag ens hade fått upp dom dit).

Så för mig är björnen en bra förebild, stark, tålig, bestämd. Ser snäll ut, är varmt klädd och kan försörja sig på bär och fisk och annat som skogen ger. Gillar honung.

Och så heter jag ju faktiskt Björn som andranamn, Ursula, som kommer från latinska ursus, björn.

Om jag t ex hade kallat mig det, hade mitt ursprungsnamn nästan liknat namnet för stjärnbilden Stora björnen: Ursus Major: Ursula Meier. Det finns en Ursus minor också, som alla vet. Men den är ju så himla liten.

Ursa_Major2

I sagorna vimlar det av björnar. Ofta förtrollade prinsar, goda varelser, som hjälper och beskyddar. Och sen har vi den mysiga kärnfamiljen pappa Björn, mamma Björn och lilla Björn. Som får besök av Guldlock och som dom, vad jag minns, inte äter upp (vilket förstås vargen skulle ha gjort.)

Vi har också kloka, lilla Nalle Puh och alla hans kloka, om än barnsliga vänner. Vänligheten personifierad. Samma snällhet och godmodighet finns också hos björnen i Djungelboken. Vilket däremot man inte kan säga om Björnen i Kalle Anka, han som bor i samma skog som Zeke Varg och de tre små grisarna. Han är mer av en råbarkad redneck, en rå sälle med påk, ganska outbildad och småbrutal och med olämpliga kompisar (Räven). Fast ändå inte så durkdriven elak som Lilla Vargens far.

Här i landet har vi haft Björnes magasin, (Björne har jag faktiskt träffat, skådisen, han var väldigt bitter men det berodde på Sveriges Television som arbetsgivare och hade inget med rollfiguren att göra).

Och så har vi den sedelärande sången om Mors lilla Olle, han Olle  blir heller inte riven och uppätna blir bara hans blåbär. Och den andra sången, om björnen som sover är lite, lite hemsk i slutet, när han vaknar, men ändå barnvänlig nog att sjungas i förskolorna.

Och så finns den underbart rara barnboksserien av Janosch om Lilla Tiger och Lilla Björn, som bor ihop och har det bra och är hur snälla som helst mot varandra. Fast det höll på att gå lite illa i en av böckerna, när en av dom, jag tror det var Tigern, föll för Lilla Grisens charm men kom snart nog på andra tankar. Vänskapen går före kärleken. I det här fallet var det säkert bara sex det handlade om, det syntes tydligt på Lilla Grisen vad hon var för en. Det var inte direkt uttalat, men vi vuxna, vi vet ju hur landet ligger.

Så vad ska man säga annat än att björnen är att föredra framför illvilliga vargen.

Björnen har liksom en helt annan aura runt sig, även i den dagsaktuella debatten. Jag hör aldrig samma hätskhet vad gäller björnen som när det handlar om vargen. Även om björnar rivit jägare eller skrämt livet ur ungar som råkat trilla  lite otursamt rakt ner i idet. Björnen betraktar man med respekt, inte med hat.

Det finns en massa ord som inbegriper björnar. Björnkram t ex. Och så kan man suga på ramarna. Det uttrycket är extra roligt när man är konstnär eftersom det då får en rolig dubbelbetydelse.

Sen kan man göra folk en björntjänst. Jag vet inte hur det kommer sig. Varför man säger så.

Jag gjorde en gång ett broderi som hette Bädda för björntjänst. Jag tyckte det var en inspirerande titel.

Förra året gjorde jag en björnbild till: I de magiska djurens skog. Det här är en detalj.

björntavlan 010

Sen är det den här historien med björntavlan från loppisen. För några somrar sedan hittade min vän Britten och jag var sin målning som vi blev förtjusta i, på Tanums stora loppmarknad. Hennes var med snö, med en jägare och med en räv.  Underbart naivistisk och man märkte, att det fanns en stilig förebild gjort av någon naturlyrisk mästare från den svenska konsthistorien

Min ser ut så här:

tavlan

Också en grymt bra  blandning av total naivism och småskickligt målade träd och rötter. Stämningsfullt. Jag bara älskar den och blir glad varje dag jag går nerför trapporna och möts av den.

Och så idag sitter jag och små-googlar på björnbilder. Och då hittar jag detta! Jag blev helt förbluffat. Tanken, att det fanns en förlaga också till den här tavlan hade bara inte slagit mig.

Men naturligtvis, hur dum får man vara?

Den riktiga tavlan är gjort av en rysk konstnär, Ivan Shishkin, en riktig höjdare och jättekänd. Han har gjort massor med fantastiska naturscenerier, skogar och landskap, med och utan snö.

Så här ser originalet ut. Den heter Morgon i tallskogen:

morning-in-a-pine-forest-ivan-shishkin

Och hur jag hittade den? Jo, den fanns som bakgrund till en väldigt rolig bild. Då förstod jag, att jag bara måste leta mig fram till originalet.

putin-rider-bjorn

När jag stötte på det här, Putin ridande den ryska björnen fattade jag, att min lilla naivistiska tavla hade en storrysk förlaga!

Jag antar, att bilden är ironisk och inte storvulen. Men man vet som sagt aldrig med Putin.

Kanske blev jag lite, lite besviken, för jag tyckte det var så fint med en målare som kunde sitta framför staffliet i sin lilla stuga någonstans i Sverige och hitta på en sån fin bild alldeles själv.

Men det blir roligt på detta viset också. När saker uppenbaras.

Ordet björn är förresten ett noanamn. Det betyder brun. Noanamn var omskrivningar för ord som enligt folktron var tabu. Som djävulen och sånt hemskt. Man trodde, att om man använde det riktiga namn för björn, skulle man själv och ens tamdjur attackeras av den. Detta tabu var så starkt att man faktiskt förlorat det germanska ursprungsordet helt och hållet.

Och om jag ska återknyta till det jag sa inledningsvis, det om mitt mellannamn, som betyder björn. Om jag mot förmodan skulle hålla fast vid vargen som skyddsdjur, skulle jag kunna kalla mig Varga.

Det låter ganska fräckt.

Varga  Difteria Margarin. Vilket namn för en som egentligen ska hålla sig till björnarna.

Det är ingen ordning på katterna heller

katterna

Jag hade uppfattningen, att det skulle vara ungefär lika lätt att ha två katter som att ha en. Det var i alla fall det jag försökte inbilla mig, när vi var där för för ett par år sedan för att hämta lilla fluff-älsklingen som vi hade tingat. Men när den där andra, lilla ostyriga svartvita kattbesisen helt sonika la sig i mitt knä och somnade, var det liksom inte längre fråga om ett val.  Dessutom hade hon ingen om ville ha henne just då.

Dessa två systrar är så olika man kan tänka sig katter, trots sitt genetiska arv. Fast nog är det väl så, att de har olika fäder. Det kan ju katter ha, har jag hört. Inte kan man bli så totalt olika i päls, storlek och kynne.

Kanske har de utvecklats som små självgående inneboende just för att de hela tiden har varit två. Molly, den svartvita, är så osocial som man kan bli. Hon håller sig undan och gömmer sig på ställen som jag inte har reda på. Dessutom ser hon tuff ut. En faigther-dam, en ninja-fröken.

hämta (1)

Den fluffiga trefärgade Mimmi är helt annorlunda. Min sambo säger, att hon är en fjolla. Det är inte sant, hon är visserligen långhårig och liksom tjusig värre, men hon är stor, snabb och stark. Men hon ger ett gosigt intryck med all sin päls och all sina färger. Min syster kallar henne för Daisy, det funkar lika bra.

hämta (2)

Hon kommer gärna och lägger sig i knäet och spinner som en galen liten robot. Dessutom är hon kär i smabon. Den kärleken är besvarad, fast han låtsas inte riktigt om det.

Hon är dessutom den som hela tiden vill var ute. Hon kan vara borta hur länge som helst  medan Molly håller sig mer till trädgården. På så vis är Molly trots allt lite mera tillgänglig. Hon, som är så otillgängligt här hemma, hälsar dessutom på hos grannarna. Inomhus! En dubbelnatur. Eller störs hon av att Mimmi också finns här och inkräktar på hennes livsrum?

Mimmi vill dessutom gå ut så där vi fyratiden,PÅ NATTEN. Det är som att ha småbarn igen, man får inte sova igenom en hel natt, om man inte är smart, och slänger ut henne vid läggdags.

Det roliga youtube-klippet, det är precis så det är.

Det som också komplicerar förhållandet mellan mig och katterna, är att det inte är någon ordning på dom. Lite synk hade inte varit fel. Men det är allt som oftast som i visan ”jag är ute, när gumman min är inne..” Kan dom trassla till det, så gör dom det. En springer ut, en slinker in, och tvärtom. Alltmer sällan har man båda på plats samtidigt.

Det blir säkert lättare, när det våras tröstar jag mig med. När det inte är så erbarmligt kallt och mörkt och vinterdystert på nätterna. Då släpper jag ut dom och slutar undra om dom fryser. Som det är nu, tänker dom ju knappast på mig. Och bara för det, så ska jag nu visa, att inte ens den gulligaste, fluffigaste kattdam är söt hela tiden.

hämta

Tar man henne mitt i gäspningen kan man ju undra, vad hon ska föreställa…