Duvor

 

29102015-IMG_8736

 

Det är världspoesidagen idag, sa dom just på radion.

Så därför blir det en dikt idag.

 

Den här skrev jag för länge sedan.

Varför så dystert, så dystopiskt, jag som är så glad i hågen för det mesta.

För att ett visst mått av mörkerseende rensar upp i den mentala bråten och ger plats att dansa och luft att andas.

Jag har kvar den lilla dikten och då och då undrar över den.

Den passar, till mycket.

 

Duvor

Det faller duvor från himlen

döda duvor och levande.

Jag hör de fuktiga vingslagen

och ilningarna i marken

när näbbar och klor borrar ner sig

i mjuk mylla.

 

Allt är över.

 

Våra barn, våra ättlingar

kommer att

plocka döda duvor

frå marken.

död-svart-duvafågel-35699528

Naivt optimistisk

27022015-DSC_9793

To have and to hold, broderi av Kent Henricksen

 

 

Med lite hjälp hittade jag häromdagen fram till en stor loppis.

Där hittade jag en tunn liten bok.

 

den boken hittade jag en dikt.

Och i den dikten hittade jag lite av mig.

(Det är ungefär allt jag tänkte skriva idag).

 

Naivt optimistisk

jag är väl naivt optimistisk

i min prickiga blus

Det är knappt jag hör

tidens taktfasta harklingar

påminnande

klapprande steg

jag breder ut armarna för att hejda fallet

Hejdlöst entusiastiskt

omfamnar jag nuet

Dess odödlighetsdoft är

– balsam

Jag inbillar mig

en tidlöshet

en tyngdlös trygghet

Jag är väl naivt optimistisk

men jag har lärt mig att ta varje dag

med en nypa socker

(Solja Krapu)

27022015-DSC_9798

To have and to hold, detalj, broderi av Kent Henricksen

Vargnatt

23012015-DSC_8202

 

Vargen är ett dödsaktuellt djur just nu och helst alltid, om jägarna får säga sitt.

Jag vet vad jag känner, men jag skall inte lägga mig i den debatten.

Jag har inga får, ingen hund som kan bli slagen.

I Hisingsskogen finns inga verkliga vargar, vad jag vet.

 

Mina erfarenheter av varg är från sagornas värld och säkert lätta att avfärda.

Men jag tycker det är underligt, hur man kan projicera så mycket genuint hat på ett djur. Ingen hatar björnar på samma sätt, trots att björnar kan bli sturska och mycket arga och ge sig på människor.

Vilket ingen varg gjort på väldigt länge, bortsett den där i djurparken, där något gick snett.

Men det är klart, den ger sig på människorna djur. Får. Renar. Hundar. Älgar. Det är en anledning.

Men bortom den, finns det mystiskt oförklarliga, det nedärvda magiska. Något längst inne i reptilhjärnan.

Ordlös fruktan, kanske.

 

Jag har alltid alldeles för lätt att identifiera mig med de förföljda och trakasserade och illa omtyckta och utsatta. Min empati tvingar mig att hålla på förlorarna. Det måste vara en speciell känsla att känna igen sig i hjältarna i filmerna och hålla på dom.

Jag skulle gärna vilja att vargarna inte behövde skjutas. De är så vackert vilda och sköna och undanglidande.

Så jag valt vargen som mitt totemdjur, även om det finns de som inte tycker jag är en varg,  jag är ingen flockvarelse. Jag ylar inte ens när det blir fullmåne.

Jag väljer vargen inte för att jag vill vara en varg, utan för att jag inspireras av djurets hemlighetsfullhet, dess skygga beteende, dess sociala interaktion och dess mytiska, mystiska karaktär.

Ett tag, när jag gjorde tredimensionella masker med broderi på stålduksnät, gjorde jag gärna varghuvuden.

Svarta, som skuggor, kanske lite hotfulla.

Som den på bilden.

Sen skrev jag en dikt om vargar.

Jag gjorde en bild och broderade hela texten med silvertråd.

 

Den passar bra i dessa dagar.

Det är vargvintertider nu. På många sätt.

Även om vintern inte lever upp till det med lite mer av bitande iskyla och, i alla fall inte här, där jag bor.

Det brutalt obarmhärtiga, det oförsonliga, det hatfyllda finns mer hos oss i överförd bemärkelse.

Det är människors hjärtan som förhårdnar, det är inte vargarnas fel.

Min gamla vargdikt får var med idag.

Jag tycker den passar.

 

Jag vet inte riktigt på vilket sätt, men den passar.

 

Vargnatt

 

Det går ensamma vargar omkring i natten,

hemlösa djur,

jagande skuggor.

Deras andedräkt

bränner natten till aska.

Av aska

och av sot

bygger de sina tjut,

bygger de stegar

ut

mot ändlösheten.

 

Nu vässar de tänder mot klippan

biter

i berget

så att sten brinner.

Snön smälter

och blottar avgrunder

fyllda av ben och fågelvingar.

I natt gräver vargarna ner sina själar,

river i marken,

river upp jord.

Luften faller,

faller i svarta sjok

punkterad av ögon.

Självlysande.

Springor av eld.

Stjärnglans.

Gul vrede.

 

En natt som denna

skall tiden begravas.

I vargragg

skall timmarna gömmas.

En vargsmärta

skall spännas som en hinna,

som en hud

runt sömnen

och ljud skall rulla in i drömmarna,

vargljud,

skall i natten.

 

Jag skall lyssna,

jag skall yla,

jag skall tala vargspråk

med de inhägnade hundarna.

 

Vargvrede skall fräta hål,

vargblod skall flöda.

I natten utan måne

skall jag vaka

med gula ögon,

genomlysta av stjärnor.

 

Vargtid

och vintern som en kristall i natten.

En ny doft tar vid,

en doft av is.

Vargarna står som hägringar

mot horisonten,

deras spår har frusit fast vid trampdynorna.

Förstenade,

förtrollade

inväntar de sin gryning.

 

img077

 

Utantill och innantill

utantill1

Jag har fått lära mig ett och annat utantill. Fast jag blir lite osäker: när är det utantill och när är det innantill?

Båda former finns, man kan något utantill samtidigt som man läser något innantill.

Lite mysko är det.

Det var populärt att få barnen att lära sig saker utantill, då.På den tiden. I den typen av skola.

I Tyskland var det nästan basen i allt lärande. Och helst skulle det var långt, oändligt långt, och skrivet av någon gudabenådad nationalskald.

Friedrich von Schiller var populärt. Han skrev otroligt mycket, otroligt långt, obegripliga dramer och många,många ballader.

Och det var mycket hellenistiska kulturreferenser. Klassiskt tid, ädelt och moraliskt högtstående.

En av hans ballader skulle vi kunna.

 

Die Bürgschaft.

Jag var elva, när jag lärde mig den. Och jag kan den än.

Inte hela, men början, de första två, tre verserna.

Hela dikten består av tjugo mastiga verser med sju klangfulla rader i varje. Så det fanns att ta av.

 

Zu Dionys dem Thyrannen schich

Damon, den Dolch im Gewande…

Hur bar man sig åt? Nuförtiden lyckas jag inte lära mig något utantill. Men den gamla dikten sitter som berget.

Och ärligt talat, den var spännande.

Det tyckte jag i alla fall då. Men jag var å andra sidan ganska så lättroat.

 

Så här var det:

Det är på de gamla grekernas tid, det var det ofta, när det gällde Schiller. Nyklassiskt, liksom. Vitt marmor, tempel, pelare, kolonner. Ädla känslor.

Moral.

Tyrannen är skitelak mot sitt folk och hjälten Damon smyger sig upp till palatset, med dolken gömt i kläderna. Han åker fast, vakterna tar honom, han kastas framför tyrannen som genast dömer honom till döden.

Då upphäver Damon sin röst, bedyrar, att han är helt och hållet införstått med domen, han dör gärna, det var liksom värt ett försök, men nu  gick det som det gick. Dock ville han be om tre dagars frist, så att han hann hem och vederbörligen enligt landets sed och lag ge bort sin syster som ska gifta sig.

Hon hade tydligen ingen annan, så det var väldigt, väldigt viktigt. På stående fot och utan att först ha hört sig för, lovar  han att hans bäste vän träder in i hans ställe.

Om det skulle vara så, att han inte kom tillbaks i tid, var det fritt fram för tyrannen att strypa vännen.

Tyrannen som är en både ondskefull och listig, går med på saken. Kommer han inte tillbaks, dödar han vännen och Damon går fri.

Eftersom de var bästa vänner i livet som i döden, tvekade vännen naturligtvis inte, utan knallar i sin tur upp till slottet. Damon ilade åstad för att gifta bort systern, så långt var allt väl.

Det är nu, efter bröllopet, allt händer och berättelsen förvandlas till rena rama Indiana Jones.

Hemvägen blir ett enda stort logistiskt jätteproblem.

Först börjar det hällregna, floden fylls till bredden, vrålar och bär sig åt. Ingen båt i sikte, trots hans böner och till Zeus om hjälp.

Tiden går, timmarna tickar iväg, till slut kastar ha sig desperat och dumdristig i floden och med ohemula krafter klyver han vågorna och lyckas ta sig till andra stranden.

För att väl över genast bli stoppat av ett rövargäng. Återigen ger desperationen honom oanade krafter, han sliter kedjan ur någon dum rövares hand, dräper raskt tre stycken, resten flyr.

Men nu brakar han samman, mentalt och fysiskt, han är helt slut, han behöver vederkvickas med vatten. Och han har flax, alldeles intill hörs det underbara ljudet av ett porlande källsprång.

Nu gäller det, han måste hinna. Solen håller på att gå ner, än är han inte framme. Utanför staden hör han rdan ryktena: nu spikar de upp vännen på korset. Han är för sent ute, han kan lika väl vända om och rädda sig själv, säger folk.

Nix, replikerar han, ska vännen dö, skall han också dö.

Han tar sig in till torget, där hissas han upp på korset, den trogne vännen, i rep.

Stopp, ropar Damon, det är mig ni ska döda! Vännen blir, förståeligt nog, väldigt glad över att se honom, de omfamnar varandra gråtande.

utantill3

Intet öga är torrt nu i den ansamlade, blodtörstande folkhögen. Även tyrannen nås av historien, han befaller vännerna att komma upp till honom, han vill snacka med dem.

Och han är mycket förbryllad. De har rört vid han stenhjärta och han har blivit en människa, säger han.

Han benådar båda. Samt, han är så imponerad av att sådan trohet finns i sinnevärlden att han ber att få bli den tredje i deras vänskapsförbund.

Och allt slutar väl.

Fast jag undrar, om jag någonsin skulle ha litat på en som varit tyrann.

 

Det är inte konstigt, att man blir som man bli, när man måste lära sig dessa tjugo rafflande verserna utantill i en så späd ålder. Det ansågs väl upplyftande och karaktärsdanande och skulle ge oss barn alla de rätta värderingarna så vi hade en rejäl grund att stå (gå) på på vår väg ut i livet.

Vi hade en flickkör också.

Där sjöng vi jättelånga musikstycken, vackert trestämmigt, t ex Johann Strauss den yngres valser. Då skulle vi alltså lära oss både melodin och texten.

utantill4

Yes, det finns texter till både An der schönen blauen Donau och G’schichten aus dem Wienerwald. Jättemånga verser.

Men det var ju så lätt att lära sig i detta fall, det var ju musik till och då är det ju rytmiskt och enkelt att komma ihåg. Och allt var väldigt glatt och entusiastiskt.

Mein Wien, mein Wien, wie bist du schön…tralala

Även detta minns jag, stora sjok finns kvar i långtidsminnet. Speciellt An der schönen blauen har fastnat. Där kan jag fortfarande sjunga med i de flesta partier.

Texterna är lustfyllda, berättande och mycket bildrika. Här finns både glimmande guld och sjöjungfruar, borgar och vinodlarstränder. och i Wien är det alltid vår och syrénerna blommar för fullt.

 

Den tredje dikten jag fick lära mig utantill, och det var den jag egentligen ville komma fram till. Det andra var bara själva inledningen.

(Här går jag rask och oförvägen, precis som jag fått lära mig av Schiller, från allvarliga, fundamentala och ädla saker till något som kan ses som en vårlig trädgårdsbetraktelse.)

 

Den tredje dikten fick jag lära mig på gymnasiet här i Göteborg, på engelskalektionen.

Det var William Wordsworths största, mest berömda och högst älskade ( i alla fall av engelsmännen) dikt

 

I wandered lonely as a Cloud

I wandered lonely as a Cloud
That floats on high o’er Vales and Hills,
When all at once I saw a crowd
A host of dancing Daffodils;
Along the Lake, beneath the trees,
Ten thousand dancing in the breeze.

The waves beside them danced, but they
Outdid the sparkling waves in glee: –
A poet could not but be gay
In such a laughing company:
I gaz’d – and gaz’d – but little thought
What wealth the shew to me had brought:

For oft when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude,
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the Daffodils.

 

utantill10

Den kommer tillbaks till mig varje vår, den dikten, när påskliljorna slår ut.

Då tänker jag på hur underbart det måste vara, att ha ett helt landskap fyllt till bredden av solgula, lysande påskliljor.

Daffodills, överallt!

(Alldeles nyss ville jag ha krokusar överallt. Jag är således både flexibel och ombytlig).

Jag har haft idéer om att min trägård skulle vara ett daffodillo-land i miniatyr. Varje år gräver jag ner, med stor möda och med stort besvär, vagnslaster med lökar i gräsmattorna.

Det brukar inte bli så vansinnigt effektfullt som jag har för mig i min vilda fantasi. Inte alls som Wordworth.

Nu är det åter snart dags, att se, om det blir något i år.

Framför huset har jag satt massor av min älsklingssort: Thalia. Den är visserligen inte gul, utan oskuldsfullt vit. Och skir och inte det minsta pråligt.

IMG_1706

En orkidénarciss.

Vi får väl se. Kanske lyckas jag någon gång.

För det är en sak till, som är bra med narcisser: rådjuren äter inte upp dem.

Det borde han faktiskt ha tagit med i sina lovord, gamle Wordsworth.

 

utantill14

Dagens dikt

(Idag ska det inte handla om min mormor).

Idag blir det bara denna dikt.

Den är precis så outgrundlig och lite tuff och gripande och ganska vemodig, så som jag (ibland) vill att poesi ska vara.

Och så frågar jag mig: vem är Iain Crichton Smith?

Jag tog reda på det.

Han är skotsk diktare som skrev på både skotskt gaeliska och på engelska. 1928 -1998.

Allt om honom finns här, på länken.

Värd att läsa mer av.

Nu kommer dikten.

krumelur

Nr 24 Ur Robinson Crusoes anteckningar.

————————————————————————————————-

Jag ska bita ihop tänderna.

Jag ska icke åderlåta språket.

Om min situation tycks absurd så låt den förbli det.

————————————————————————————————-

Låt mig bli stål. Ironi är inte tillräckligt.

Jag ska ner i min grav

under dessa främmande blomster.

————————————————————————————————-

Stjärnljuset hägrar framför mig. Låt mig vifta

med min näsduk till universum.

Detta är ingen plats för vrede.

————————————————————————————————-

Jag är en papegoja för glömda vanor.

Jag har en fantastisk bur

mitt i detta gröna.

————————————————————————————————

Detta är en kosmisk plats.

Jag ska karva mitt namn i barken

gång efter annan.

————————————————————————————————

Tänk dig den på gaeliska. Skotskt gaeliska.

chrichton 1

Tidsinställda bomber

bok 002

Internet är fantastiskt.

Jag är bara så glad för det.

Jag använder den gång på gång för att kartlägga det jag plötsligt kommer ihåg att jag inte får glömma.

För där får man tag på saker.

Tidigare har jag påstått, att jag inte är någon samlare. Det är sant.

Fast ändå inte.

Jag samlar faktiskt.

På urklipp, på bilder, på berättelser, minnen, dikter.

Som jag klipper ut och klistrar in i mina kom-ihåg-böcker.

Jag har flera stycken och dom är till ständig glädje.

Mycket, mycket roligare än min före detta grissamling.

 

På 70-talet, i den tysk damtidningen jag läste då, fanns alltid dikter insprängda, bland artiklar och reklam.

Många var väldigt fina, och alla var förstås på tyska.

En gång hittade jag en poet jag gillade skarpt, Roswitha Hamadani.

Hon var ung då, hon också, och såg alltigenom tuff ut, fräck men trevlig.

Lite okammat och säkert var hon en som rökte, ofta och gärna.

 

Fast egentligen visste jag absolut ingenting om henne.

Nu vet jag lite mer, för jag har googlat, och hon finns på Wikipedia. Nu vet jag att hon är från Österrike.

Jag ville faktiskt ha tag på en av hennes böcker. Det kändes som ett behov.

Det kändes också, som om hon hade något att säga mig, att det hon sagt håller än.

 

Dikterna är från 70-talet, som sagt, och hennes böcker går inte att köpa på vanligt sätt.

Det är ju så det är med lyrikböcker.

Dagsländor, snabbt utrangerade.

Nedkastade i glömskan brunn.

 

Det är då Internet är så oumbärligt bra. Man kan få tag även på det som är nästan glömt.

Jag har fiskat i den där brunnen och fått napp.

Boken fanns på tyska Amazon, antikvariskt. För en oerhört överkomlig penning blev den min och några dagar senare, dvs idag, låg den i brevlådan. Ett litet paket, extremt välinpackat i lager på lager, vältejpat och nästan inbrottssäker.

Men det gick att få upp. Med en vass sax.

 

Så idag blir det ett mycket kort inlägg.

Det blir en dikt av Roswitha Hamadani.

Först på tyska.

 

Zeitbomben

Jeder Frustrierte,

den wir frustrieren,

kann explodieren.

 

Der eine

bringt sich um,

der andere

stirbt

vor Trauer

oder an Krebs.

 

Der dritte

zahlt es

unversehens

seinem Kind heim

mit einem Blick.

 

Häufig aber

kommt es auch vor,

dass sie einen

oder sogar mehrere

andere umbringen.

 

Seien wir froh,

wenn eienr

nur

den Hund schlägt

oder die Frau.

 

Och nu på svenska. Jag ska försöka mig på en översättning. Bara för att dikten är så bra.

 

Tidsinställda bomber

Varje frustrerad

som vi frustrerar,

kan explodera.

 

Den ena

tar livet av sig,

den andre

dör av sorg

eller av cancer.

Den tredje

 

hämnas

utan att mena det

på sitt barn

med en blick.

 

Men ofta

händer det

att de tar livet av någon

eller  till och med

av flera.

 

Vi får vara glada

när någon

bara

slår hunden

eller sin fru.

Madrigal

Just hemkommen från en tids semester på Kreta. Inte riktigt i fas än.

Här kommer det en Tranströmer-dikt.

Madrigal

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och de levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men i dag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

av Tomas Tranströmer ur Dikter och Prosa 1954-2004 (Albert Bonniers förlag)

delsjön 57 - Kopia