Hembesök

10122015-DSC_2754

”Ärligt talat kändes det alltmer frånstötande här. Det var ett fenomen som med ens förvånade henne – att människor av egen fri vilja så gärna vände tillbaka till sina ungdomsmiljöer. Men vad skulle de kunna hitta här, vad var det de måste få bekräftat – att de över huvud taget varit här? Eller att de gjort rätt i att sticka härifrån? Eller så hoppas de kanske att ett uppfriskat minne av de gamla platserna likt ett blixtlås skulle förena de förflutna och framtiden till en enda slitstark yta, tand för tand, med metallsöm.”

Så skriver Olga Tokarczuk i boken Löparna (måtte hon snart få nobelpriset, denna fantastiska författare).

Detta läste jag så sent som igår, och det klack till lite. Det beskrev mycket exakt hur det kan kännas.

Jag gjorde en kort tripp i mitten av december, hälsade på min tyska syster. Hon fyller år på Luciadagen, det var adventstider och varenaste stad oavsett storlek i hela Tyskland bjuder in till glühweinångande, korvdoftande julmarknader.

Så anledning fanns.

Plus att jag så gärna ville återse min gamla hemstad, min barndom fast punkt, tre mil bort, inne i den böljande sandiga tallbevuxna landsbygden.

Så naturligtvis åkte vi dit, jag alltid barnsligt full av förväntan. Årets julklapp till mig själv, liksom.

Roth, delstatens tror jag det var, industririkaste småstad, som på de åren jag varit borta vuxit från hemtrevliga 10 000 invånare till det tredubbla. Så mycket är förändrat, det visste jag, det hade jag ju sett förut.

Till och med den breda, gutturala, sydtyska dialekten är försvunnen från gator och torg.

men vad letar jag efter?

Det jag tror att jag letar efter, det mesta av det finns ju kvar: ibland liksom oanfrätt, men oftast märkligt främmande, som ett mynt man inte använder längre. Som att se en tiopfennig eller en tysk mark, i dessa EU-tider.

Allt är lite ömkligt, nu, när det inte längre befolkas av människor som är mig nära.

Vårt gamla hus t ex, så helt annorlunda: tillbyggt långt ner och in i trädgården och uppsnofsat med fula grå eternitplattor, nästintill oigenkännligt.

Men en ny olyckssaga inmejslat i husets minne. Hemska saker.

Helt okända människor befolkar nu vårt hus, en gång byggt av mormor och morfar. Ett hoppets och glädjens hus.

Fast det nästan genast blev ett olycksaligt, grälsjukt hus.

Rappat var det då, slitet var det. Och en stor grann blågran stod vid grinden, som morfar planterat.

Grönt var det, trädgård fanns det, träd, gunga, gräs och grönsaksodling.

 

10122015-DSC_2672

Syster

Gatorna vi härskade över finns kvar, men underligt hopskrumpna, märkligt asfalterade, med en främmande, opersonlig utstrålning.

Skogen är borta. Min skog. Min älskade tall-svamp-bär-fallveds-skog.

Floden, lilla floden som vi lärde oss simma i ser helt annorlunda ut, när vi väl hittar dit. Det som var slänt av  gräs, flodbrink av sand, frihet, sommar och äventyr, har blivit ett strövområde.

Rynkan kallade vi den, den vida kröken floden Roth gjorde, vårt paradis alla dessa heta somrarna på femtiotalet..

Pedagogisk skylt finns det nu, där man kan se vilka djur och växter som huserar här nu.som finns. Jaha.

10122015-DSC_2704

Och så har man byggt en bro över, så dagens barn slipper gå långa vägen till skolan. Min syster berättade, att hon och hennes gäng brukade gå över floden när den var isbelagt, på kalla vintern hade de en bra genväg.

Varför gjorde jag aldrig det? Varför berättade hon inte för mig?

Nu känns t. o. m. min syster lite främmande.

Så vad letar jag efter? Jag känner inte en kotte i hela stan. Jag skulle aldrig förmå mig till att hitta en enda gammal kamrat.

Så jag fotograferar grafitti istället. Något som inte fanns förut men som känns bekant och nutid. Även Roth har hängt med.

10122015-DSC_2686

Centrumet är sig likt men idag känns det som det stelnat lite i sin historiskt medeltida charm. Så välbekant, varenda hörn, vartenda hus, vartenda  korsvirkesdetalj. Konstigt nog är det lite spökigt med saker som inte förändras också.

Jag känner en krypande obehagskänsla som jag aldrig känt förut. Varför är det som om staden inte vill kännas vid mig längre?

Den känner inte igen mig.

Jag vill inte veta av den heller, förresten.

Tror jag. Inbillar jag mig.

Vill jag gärna tro.

Kanske är det bara den alltigenom gråbruna, barvintertråkiga dagen utan minsta ork att glimma till inte ens lite, lite. Så helt utan medömkan.

Men det är väl lika bra det, det är lättare att bränna broar när det nsotalgiska filtret är lite solkig och ogenomskinligt.

För här kan jag väl aldrig bo igen?

Har jag verkligen bott här?

Jag har blivit främmande i min egen stad.

Då är man verkligen främling på riktigt.

På promenad genom stan trasslar min systers och mina minnen ihop sig, så som det gärna blir med syskons minnen. Vi var alldeles intill kyrkan nu.

Hon påstod att det bara var hon som gick i kyrkan. Vilket inte är sant. För jag vet, att jag gick nästan varje söndag, med tio pfennig till kollekten i fickan. Var det marknadsdag fick kyrkan bara fem pfennig.

Så okristlig var jag.

Min syster hade faktiskt en period i sitt unga liv då hon grovt överdrev sitt kristna intresse. (Det var också hon som med öppna armar tog emot välsignelsen i det ambulerande frikyrkotältet då det begav sig).

Det har hon glömt nu, undertonerna, skenheligheten.

Det hade passat hennes svärmiska sinnelag bättre än den stränga, tunga evangeliska.

Jag var mycket mer pragmatisk. Gick man tillräckligt många söndagar fick man en liten present när det blev jul.

10122015-DSC_2797

Det hon kom ihåg var att vi andra fick stanna hemma medan hon masade  iväg sig till gudstjänsterna. Hennes religiositet  var av den kalibern att hon borde blivit katolik, hon borde konverterat.

Sen kom vi ihop oss om hur det förhåller sig med korset respektive krucifixet i den protestantiska och katolska tron. Jag förvånas över att det finns en uppspikad Kristus i den evangeliska kyrkan. Jag trodde reformationen hade bildstormat klart en gång för alla. Det tomma korset skulle stå för uppståndelsen. Medan katolikerna fortsatte med den  korsfäste på plats.

Så varför detta krucifix i ”vår” kyrka?

Fast jag borde vetat bättre. Hon är en fena på att inte veta något och en expert att röra ihop allt. Det var ingen idé att diskutera sådana svåra religiösa frågor i grådaskiga kölden.

Förresten så låg den lite mindre katolska kyrkan för ovanlighetens skull i skuggan av den protestantiska, ovanligt alltså för en sydtysk stad.

Kyrkan var sig lik, även inuti. Den stora julkrubban var i vardande. Herdarna var på plats, och djuren.  Jag kom ihåg det nu: den byggdes upp allteftersom under advent. Lagom till julottan kom den heliga familjen och intog sin plats, med Jesusbarnet.

10122015-DSC_2790

På torget var den vackra brunnen från 1700-talet inpackat i ett brädhölje för att gömma den undan för vinterns tuffa tag. Men lilla vattenbärarskan fanns kvar, fast underligt nog inte där jag mindes att hon borde stå.

10122015-DSC_2830

10122015-DSC_2868

Och krigsmonumentet från första världskriget var där den alltid varit
Och lilla sockertoppfiguren.

Honom gillade jag.

Ett kulturhus finns numera, med galleri, med jazz och bluesmusik.

10122015-DSC_2874

Ett offentligt bibliotek finns numera, i  slottet. Schloss Ratibor, det gamal jaktslottet, byggt för fürstar och grevar som jagade björn i skogarna runtom.

10122015-DSC_2901

 

Kaféet där min mormor bjöd mig på te med rom fanns kvar, fast det var inte öppet. Kondiset där hon köpte en maffig granatslitter, en sort toppig jättebakverk som görs på samma sätt som punchbollar var också borta.

Och leksaksaffärerna, den var också borta, båda två. Det var det som var julskyltningens höjdpunkt, deras skyltfönster i december för oss barn.

10122015-DSC_2881

Vi körde bort igenom staden till Schleifweiher, en damm, ett ställe där man rodde eka på sommaren och åkte skridskor på vintern. Där finns en äkta Gaststätte, med genuint tyskt kök.

Trodde vi.

När vi väl satt hos visade sig att det hade blivit helgrekiskt. Både i inredningen och i menyn. Ägarinnan var från Tessaloniki. Så vi fick lite goda kreta-vibbar när hon kom med raki efter maten.

10122015-DSC_2931

10122015-DSC_2750

Sen hälsade vi på en gammal barndomsvän, grannflickan, jämngammal med min syster. Hon bor i en liten by en bit bort.

När hon var arton förlovade hon sig med killen hon känt sen hon var femton. De började då bygga på sitt hus, samma hus de fortfarande bor i. När hon var tjugoett, på bröllopsdagen, flyttade de in.

De har en stor trädgård, fullt med helt obegripliga dekorationer. Alla tycker det är jättevackert.

Utom jag.

Här finns en svimmingpool, en stor en. Tre, fyra olika grillställen i olika väderstreck.

Och så ett eget kapell. Båda är troende katoliker.

Utanför trädgårdsmuren finns böndernas fält, här sticker humlestörerna i skyn. Det är det de ser, dagligen.

De har aldrig varit på semester, aldrig lämnat sitt hus. Det behövs inte, tycker hon. De har ju allt de behöver. Hennes man kör visserligen omkring kors och tvärs, i tjänsten. Han handlar med vin och sprit. Importerar.

På en skylt står det: Bobby  biter verkligen.

10122015-DSC_2915

Fast hunden Bobby är död och begraven. De har en ny hund, en galet fryntlig valp, modell större, lurvigt glad.

Han bits inte. Inte än.

Man måste ha en pålitlig hund, säger hon. I dessa tider, med alla dessa flyktingar.

Allt blir så klaustrofobiskt väsenfrämmande, jag läppjar lite cola och undrar. Här hör jag inte hemma längre.

Alla mina åsikter och ställningstaganden och lärdomar oh erfarenheter gör det omöjligt. jag har vuxit åt ett helt annat håll och kan inte anpassa mig längre. Jag är en gren som huggit av mig själv.

(Sågat av den gren jag satt på).

 

Men dessa gamal vänner, de har allt de behöver i sitt hus och i sin trädgård. Och ingen ska komma och ta det ifrån dom.

Min barndomsvärld har blivit ruffigt skavd och illa hanterad.

Att stega runt på dessa gator, färglagda av minnets skiktmåleri, är inte alltid hälsosamt. ”Likt ett blixtlås förena det förflutna med nuet” för att ändra lite, att försöka att skapa en glatt yta där jag även fortsättningsvist kan projektera mina hågkomster på, omsorgsfullt hopsamlade och sparade i livets skavda balsalåda, är en omöjlig uppgift.

De passar plötsligt inte riktigt in längre, det blir spökbilder, förvridna, förkrympta eller allt för stora.

Medan livet kör på i den julpyntade gråa, lilla staden, allt är sig ändå lik fast faktiskt inte.

Det är det som är så bra med att kunna åka därifrån igen.

Väl därifrån, så återgår allt till det gamla, då blir allt som förrut.

 

10122015-DSC_2831

Syster och Sten

 

 

 

 

Tomten, hästen och arga mamman

Jag skriver ofta om min mormor, och även om hon kunde vara lite underlig, så tänker jag gärna på henne, minns henne med vemod och saknad.

Annat är det med min mor, henne försöker jag tänka på med största försiktighet.

Som ett glödande kolstycke känns det i munnen, jag vet inte varför, det kan vara en stressreaktion.

Det kan vara rädsla, till och med fasa.

Men troligtvis är det stress.

Hon hade, i all sin förryckta godhet och grymhet i förening och hennes överambition en underlig oroande inverkan på oss barn.

Inte mycket av sinnesfrid, oftast ett ständigt spekulerande, en kalibrering av läget, för att komma underfund med hennes humör.

En gång läste jag, att franska föräldrar gärna kör det tricket. Att barnen aldrig riktig vet var dom har dom. På så vis utvecklar dessa franska barn fantasi och självständigt tänkande.

Det är lite onödigt tufft, men det ligger något i det. Man lär sig var om och kring sig.

Smidig, listig och då och då osynlig.

 

Min mamma höll faktiskt en gång i början när hon var ung och målmedveten att utbilda sig till keramiker. Så konstnärligheten lär jag ha ärvt efter henne.

När det var bara tre månader kvar till examen stängdes skolan på grund av kriget. Så hon fick aldrig något yrke utan hamnade i stället i julgranspyntsfabriken.

Det enda som hon hade kvar som bevis på dessa omkullvräkta drömmar var en keramikhäst.

häst 1

Den var  förstås inte av samma raffinerade elegans som denna kinesiska tang-häst, men den var vackert sidengrå, mycket blank och verkade frisk och potent.

Jag var omåttligt imponerad av denna häst, det var en artefakt som verkligen  förgyllde och mystifierade min barndom.

Den och en underlig keramiska ölsejdel i bayersk stuk med snirkligt tennlock , målade folkliga motiv och en naken dam i botten. Inuti.

Som man bara kunde se, om man höll upp sejdeln mot ljuset.

Då var den förhoppningsvis tom.

Mor hade inte gjort denna sejdel. Den hade hittat hem till oss på andra, skumma vägar.

Jag tyckte, mor var obeskrivligt begåvad och värt all beundran på grund av hästen. Även om hon sanningsenligt berättade, att hennes lärare hade hjälpt henne ganska mycket.

Denna häst försvann ur mitt liv när hon i generöst övermod skänkte den till den där tysk-danska sommarmamman som jag bodde hos några månader när jag var elva.

Hon hjälpte min mamma med en ganska så dubiös och ödesdiger sak, så hon fick hästen.

Jag hade gärna haft den kvar. Men i vår familj led vi inte av ovidkommande sentimentalitet. Hade man äntligen kommit på en sak man ägde, som man kunde ge bort, så var det så det blev.

Själv skickade jag den enda bilden på mig som riktigt liten till en mycket perifer brevvän. Hon hade absolut ingen som helst nytta och antagligen heller inget intresse av detta studiofoto av en ängsligt blickande ettåring som hon inte ens kände.

Vår brevvänskap dog ut efter ett par tre brev och bilden var för evigt borta.

Precis som hästen.

 

Men som sagt, tecknandet lär jag ha fått från morssidan.

Mor övervakade min teckningsiver med ytterst sträng blick. Hon var noga med att saker skulle bli rätt.

Det kanske låter otroligt ålderdomligt, men långt in på femtiotalet fick barnen i Tyskland där jag växte upp under de först två åren släpa med sig sina griffeltavlor. Det var fortfarande pappersbrist då, så den gamla griffeltavlan kom till heders igen.

På framsidan fanns linjer för skrivövningar och rutor, för siffrorna. Baksidan var slät och där fick man rita.

Vi fick ofta rit-hemläxor.

Det var det allra trevligaste. Så här års, med julen runt hörnet, fick vi en gång till uppgift att rita en tomte.

St Nikolaus.

Hej och hå, så energiskt jag kastade mig in i uppgiften! Rita och ritade så att skolkritdammet yrde!

Nej, förresten, det gjorde det inte. Vi använde hårda, tunna griffelpennor som inte dammade.

Däremot kunde de gnissla väldigt obehagligt.

Bakom ryggen på mig stod mor, allt mer kritisk, alltmer irriterad. Inget var hon riktigt nöjd med. Inte den linjen, inte den detaljen och absolut inte den där skeva tomteluvan.

Man blir nervös av sånt. Det gynnar inte kreativiteten, tvärtom, det hämmar den skapande lusten. Varje ord av kritik som kom över hennes läppar ökade min olust och min oförmåga.

Hon blev allt mer uppbragt, jag blev alltmer oförmögen och rädd.

Hela historien slutade med, att hon ritade hela tomten själv.

Jag minns att jag var ambivalent.

Den var förstås mycket finare än min, men det var inte jag. Det kunde ju vem som helst se. Sckräck-lärartanten skulle få ännu en anledning att fördöma mig, att skämma ut mig och att bestraffa mig.

Jag vet faktiskt inte hur de gick.

Jag överlevde, kanske  gick hon på det. Hon tittade antagligen aldrig.

Men så där var mor jämt. Glad, trallande ena stunden och dunkelsvart galen i den andra. Rasande för att jag inte ritade en fånig jultomte tillräckligt bra. Så där nära en livfarlig krutdurk befann vi oss för det mesta, petitesser och oviktigheter blåste hon upp till oigenkännlighet.

Min bra-att-ha-mormor sa alltid att det berodde på att hon hade ramlat av en gunga som barn och slagit i huvudet. Hennes bror, han som sen dog i kriget, hade gungat henne alltför högt.

Eftersom mor var sin fars gullegris fick brodern jättemycket stryk. Så mycket, att han fick en lätt stamning av det.

Så jag har alltid vetat från vilken sida av släkten denna extrema koleriska läggningen kommer.

Morfar var så uppflammande vansinnes-argsint att han inte fick ärva fädernegården eftersom han misshandlade djuren.

(Det var nog tur, att han dog innan jag föddes. Två av samma kaliber hade varit lite jobbigt).

 

Så det var nog inte på grund av gungningsolyckan som mor var så som hon var. Det hade hon säkert ärvt av sin gulle-far.

tomte

Jag har målat en ruta med griffelfärg på ytterdörren. Så att vi kan skriva upp viktigheterna där.

Idag snabbritade jag en tomte. Som senkommen hämnd och upprättelse. Nu får jag rita tomteskrället precis som jag vill, men jag tar det ändå lite piano.

Jag vill inte väcka några spöken till liv som ställer sig bakom min rygg.

Och skrattar hånfullt.

Eller skäller.

Mitt liv har ju trots allt blivit lugnare, pålitligare och mer förutsägbar.

På gott och ont.

Men eftersom jag ändå alltid gillat min mor, trots allt detta, så har jag köpt en reservhäst. En stand in för den gråa, blanka, bortsprungna fålen.

häst2

Av keramikern Linda Karlsson.

Visserligen är det bar ett huvud. Och faktiskt en ljusstake.

Men den får duga.

För mig är den ett minne.

häst1

mobbmentalitet

mobb

Igår var vännen B och B’s vän K på bio, vi var och såg Anna Odells film Återträffen.

Det var en stark och oroande och viktig film,  en film som tar upp en verklighet som är alldeles för verklig och outhärdlig för många.

 

Efteråt behövde vi gå och ta en stilla fika och prata lite om det vi sett.

Det skulle inte var något dyrt ställe, istället för Evas Paley valde vi Ljungans men dom skulle precis stänga.

Så vi hamnade på ett kafé som bara strålade av lyx och dröp av ett överflödande neonljus. Franskt var det visst. Oerhört påkostat, verkade det vara, men vadå, det såg dyrt ut men nu hade vi bestämt oss.

Med Britten på film 005

Vi hittade ett bord och det visade sig vara en lyckoträff. Ingen kom och tog upp beställning. Det blev oerhört billigt. Visserligen fick vi inget te, men vi kunde sitta i lugn och ro och prata.

 

Om filmen, ja.

Mobbing, hierarkier bland barn, skoltidens alla fasansfyllda fallgropar.

Det är sånt vi alla har erfarenhet av.

Titta bara på hönorna. Där kan vi tydligt se, hur vi bär oss åt.

Den eviga kampen om att hitta rätt sittpinne i hönshuset.

mobbing_170809_726

Alla vill (naturligtvis) stoppa mobbingen bland barn. De flesta vill också få slut på mobbingen bland vuxna, på arbetsplatserna, i grannskapet, i familjen.

Mobbingen släpar vi med oss som en skugga från skolgården till styrleserum och kaffehörnet på jobbet.

Det är när man tänker på det, som man slås av tanken.

Att mobbingen visserligen är vedervärdigt vedervärdig, både för den som drabbas och för utövarna, men det verkar vara en alltigenom  grundbult-egenskap.

Till och med bland djuren. Bland fåglarna t ex.

Nog mobbar dom varandra så det gnistrar och sprakar om det.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Och människan gör likadan. För det handlar om att inte hamna utanför. Man måste gadda ihop sig i tid med likasinnade och hittar snabbt en som är tillräckligt annorlunda. Så att  allt är upplyst och solklart.

Vem som har rätt till sitt livsutrymme. Vem som är herre på täppan, kung och tupp på gödselstacken.

Vi och dom.

Det gäller att hitta, särskilja, bortsålla och sen aktivt trakassera för att få sin egen lilla futtiga bekräftelse.

Det är inte bara barnen.

Det är bara där det börjar. Redan i sandlådan.

Så hur ska vi göra för att få ett slut på detta?

 

Hur lätt är det inte, att man blottar en svaghet som sen förstärks, speglas, återkastas, grävs fram, penetreras, hudflängs, skrattas år, sen står man där inklämt i hörnet och hånas, retas, hotas.

Görs illa, fysiskt eller psykiskt.

Alla kan hamna där. I  blickfånget. I brännpunkten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla kan hatas och hånas. Fattiglappar, menlösa, handikappade, tunna, feta, dumma. Rika också. Allt beror på omständigheterna.

Prinsar kan mobbas. Prinsessor. Kungar.

Det finns inget självklart skydd mot andras behov av kamrattrygghet och självhävdelse.

Och alla dessa regler, dessa oskrivna lagar.

Alla dessa pojkgäng med självklara ledare och självklara, hunsade följare.

Alla dessa flickor som man påstår bara kan leka två och två.

Bästisvärlden.

Ogenomtränglig.

Ständiga triangeldramor, där en alltid får spela rollen som extra, som inhoppare. När spelet hela tiden organiskt och förutsägbart vajar fram och tillbaks.
Mellan intimitet och skamlig utanförskap.

judith scott 17

konstverk av Judith Scott

Jag höll mig hela barndomen igenom med en enda riktig vän, och det var en pojke. Han hette Gerhard. Vi var själsfränder. Vi kunde inte leva utan varandra.

Vi var icke isärtagbara.

Men vi lekte med alla andra barn också.

På vår gata fanns faktiskt ingen mobbning.

Det fanns retstickor. Det fanns sårande och ovänliga och obetänksamma ord. Men inget regelrätt trakasserande.

 

Sen i skolan, jag minns att det gällde att ha dom rätta verktygen för att klara sig undan. Är man iögonfallande, måste man vara stark.

Barn är sällan starka.

Då behöver man magiska sköldar som skydd.

Jag kunde två bra saker: jag kunde rita bra och jag kunde skämta.

Sånt hjälper.

Att kunna rita osedvanligt bra imponerar för det mesta.

Och clownmentalitet är avväpnande och gör en ofarlig. Om man får folk att skratta med en och inte åt en är mycket vunnet.

Det skrev t o m Joan Baez om i sin självbiografi Det sorgsna nöjesfältet. 

Jag kände igen mig där.

Hon var en utsatt en eftersom hennes diplomatföräldrar hela tiden flyttade och bröt upp och Joan fick ständigt anpassa sig till nya miljöer och nya människor.

Så hon lärde sig att skämta.

I skolan där jag gick stod ju annars lärarinnan för den grövsta mobbningen. Eftersom hon var en nog så stört individ som trodde sig ha rättigheter och att barn var till för att klämmas åt och tryckas ner, så var det inte mycket hon gjorde rätt. Hennes psykiskaoch fysiska övergrepp borde ha stått henne dyrt.

Henne skriver jag om då och då, för att jag vill, att hon ska rotera som en trissa i sin grav.

Hon ska inte ha en lugn stund.

mobb 4

så, vad är allt det du har gjort fel, eftersom man har behandlat dig så illa?

 

Det året jag bodde i USA bytte jag skola två gånger. Där var jag farligt nära att utvecklas till det perfekta mobboffret. Så annorlunda. Så utifrån. Så icke-amerikanskt.

Det fanns en svart flicka på den första skolan som gillade att knuffa mig och jävlas med mig. Det var oroande och irriterande. Henne var jag rädd för.

Och när jag sen bytte skola, så fanns där en precis likadan. Det var inte så kul.

 

Jag hörde aldrig till de tjusiga, självklara, självsäkra ledarna.

Jag befann mig långt nere i smeten av de som tolererades och som tur var lämnades i fred.

Och som kunde vara bra att ha, ibland.

I gymnastiken slapp jag den där alldeles speciella nesan att inte bli vald förrän allra sist. När det gällde dessa evinnerliga lagsporter med boll.

mobbning

För jag var även en jävel på just bollspel. Jag var jättebra att ha.

Snabb och pigg och orädd. Och med bollsinne.

Och så kunde jag kasta boll, inte så där tjejigt, utan som en kille, långt, i en vid, fin båge. Och hårt.

Det ger en hel del pluspoäng.

 

Vad är det som gör, att barn som mobbas inte vill berätta? Skam? Fasan för hemska påföljder?

Så var det i bok jag just läst. Den lille pojken var ett skräckslaget offer som hellre tog stryk därhemma också, för stulna klädpersedlar t ex. Han kunde absolut inte tala om någonting.

För då skulle grabbarna döda honom.

Tänk denna skräck.

 

Vad hade han råkat ut för, den lille, underbara snälla pojken jag en gång kände och som sen tog livet av sig, fortfarande bara ett barn?

Vad hade han fått stå ut med, en annan snäll och lite långsam, lite udda pojke, som sen snörde vita skosnören i sina doctormartins och blev nynasse i unga år?

 

Det är klart man måste göra allt för att stävja detta mobbande. Men går det? Någonsin?

När inte ens de vuxna kan ha respekt och vara inkännande nog för att inte utsätta sina arbetskamrater som irriterar dom eller upplevs som skrattretande för detta helvete?

judith2 (1)

konstverk av Judith Scott

Anna Odells film var bitvis något av en plåga. Hennes beteende framkallade såna olustkänslor. Jag skruvade på sig, jag vände mig mot henne, jag ville, att hon för sin egen skull skulle sluta.

Där på festen.

Inte frammana alla dessa sanningar, alla dessa spöken.

Inte utsätta sig för allas avsmak igen. Efter tjugo, långa år.

Men vissa saker glömmer man inte.

Och det är bra att söka svar. Att lyfta fram och avtäcka:

titta hur dom vrider sig, maskarna, larverna, vidrigheterna, där under den polerade glättigheten.

 

Anna Odell verkar inte vara av den sorten som kan skämta bort sig från otrevligheterna.

Fast humorn finns i filmen, om än subtilt. Den finns i blickarna, i leenden, i spelet vi alla känner igen.

Och den finns i det som tillåts stå oemtosagt, bortförklaringarna, lögnerna, sopandet under mattan.

Utan dessa humorisktiska glimtar skulle filmen blivit välgjord, välspelad, väl iscensatt men outhärdlig.

 

Och sen kunde Anna faktiskt rita bra, redan då, som barn.

Men i hennes fall räckte det tydligen inte.

 

mobbing 1

Hur man slarvar bort en pappa

Idag är det fars dag.

Det ska väl firas det med, även om jag har för mig, att det handlar mer om en marknadsekonomisk konstruktion än om lika rättigheter.

Men det finns så många fina farsor som är värt en liten blomma.

Eller en slips.

Mors dag var ju liksom grejen när jag var barn. Den dagen fick en massiv uppbackning i skolan, gud, vad vi knåpade ihop mer eller mindre märkliga gratulationskort med hälsningar och ett stort tack till våra mammor.

muttertag_oberhausen3

Det var framför allt liljekonvaljer, vad jag minns. och förgätmigejor. Och hjärtan och små fåglar.

Och hjärtknipande verser.

Som jag trodde på. Jag trodde på allt som dom sa till oss. Om det gynnade min tro på mänskligheten.

Påstod man, att mammor var det bästa, det mest kärleksfulla, det flitigaste och det mest självförsakande på jodens yta, så trodde jag på det.

Även om jag på mycket nära håll upplevde en helt annan verklighet.

Som tur för mig, firades inte pappor då, på den tiden. Då hade jag suttit på pottkanten.

Med gratulationskort och ingen att skicka dom till.

Jag hade alltså ingen pappa, det var stigmatiserande nog  i en så kärnfamiljspräglad tid som då. Och i ett land där idealet var dom tre auktoritära K:na:

Kinder Küche Kirche.

Inget visserligen om några pappor, dom stavas ju inte med K, men dom ingick, det var dom som försörjde.

Utan pappor var det ett elände.

Fäder var, trots att de faktiskt fanns i en eller annan form tätt inpå, för mig mytologiska varelser.

Visserligen utan vingar och utan trollerikrafter, men nog så magiska.

Har man ingen pappa saknas det något. Det kan kännas lite ledsamt, att vara en halv person. Det är så mycket jag aldrig kommer att få reda på, om mig själv – egenskaper, talanger, dåliga och bra saker.

Nu kan jag bara relatera till de sidor i min karaktär som härrör från min mors sida, motverka eller bejaka, vilket som. Men det kanske hade funnits helt andra saker att förhålla sig till, odla och utveckla?

Det är liksom inte läge för släktforskning.

Den andra halvan av mig är ett mysterium.

Och ouppnåligt.

Och det är min knas-mamma som bär skulden till detta.

Hon var som hon var och jag är den sista som skulle komma på tanken är att klandra henne för det.

Men nog har det påverkat mitt liv.

Jag vet bara väldigt väldigt få saker om min far.

Att han var smal.

Att han kunde hoppa över vårt staket.

Att han kom ridandes på en häst in i staden och hälsade på alla tanter som stod och glodde, gömda bakom trådgardinerna.

Att han körde en slamrande amerikansk jeep.

Han var amerikansk soldat och min mamma var alldeles galen i honom och det var inte ömsesidigt.

Men det blev en jag och jag kom först efter att han åkt hem igen och han fick aldrig reda på något.

Förutom en barnslig förmätenhet kunde min mor utmärka sig av en beundransvärt envishet och en helt malplacerad stolthet.

Jag fick inte ens veta, vad han hette.

Det hade hon glömt.

Så var det med den kärleken.

Sen kommer den dagen, jag är elva år.

Min mor städar en gammal byrå. Och så plötsligt:

hon räcker mig en papperslapp.

”Här får du din fars adress”, säger hon.

Bara det.

Jag stoppade lappen i bakfickan på mina första jeans.

Och glömde bort den och sen tvättade min mormor byxorna.

Där sköljdes den bort, möjligheten att hitta min far.

Man kan tycka att det var ett underligt och bakvänt beteende. Att ge mig den där lappen så där i förbigående.

Jag var elva år, underligt förbryllad, jag hade aldrig ens vetat, att hon hade min fars adress.

På så vis blev jag för evigt utan far.

Det är bisarrt och lite sorgligt, men inte oöverkomligt hemskt.

Det finns så otroligt mycket värre saker i livet. Som kan drabba en människa och krossa en människa och göra slamsor av henne.

Jag valde att mytomspinna min far. Att göra honom till just en sån där krok där man kan hänga upp sina barnsliga drömmar och fantasier på.

Lite av Prins Valiant var det nog över honom.

Tjusig och med rustning.

Jag överlevde trots allt och klagar inte. Min mamma hade det bra mycket värre än vad jag någonsin kommer att fatta. Det utgår jag ifrån, efter att genomlevt barndomen med henne vid min sida.

Och hur det än var, hon hade en massa goda sidor. Hon var faktiskt väl värt sina morsdagkort.

Hon gjorde sitt bästa även om hon gjorde allt på sitt eget bakvända och underliga sätt. Hon var extremt slarvig med att hålla reda på sina barn och även sina barns fäder.

Det är trots allt en fascinerande egenskap. Att vara så laid back när det gäller så viktiga sker.

Laid back var hon förresten aldrig annars. Mest var hon lättretlig och opålitligt kolerisk.

En sak vet jag i alla fall.

Alla barn ska om möjligt få lov att ha reda på sina fäder. Dom ska få veta vilka dom är och om möjligt, träffa dom och umgås med dom och lära sig av dom.

Även om dom är si så där.

Att modern är förbannat på fadern är ingen som helst försvarbar anledning att undanhålla dom för sina barn. Det är bara egoistiskt och barnsligt.

Jag har sett sånt på förfärligt nära håll och det gjorde mig absolut förtvivlad och i dess förlängning alldeles rödglödande förbannad.

Jag vet, att man klarar sig med bara en förälder. Och även om denna förälder har de absolut allra bästa intentionerna:  barn mår bäst av att känna till båda.

Det är bra att få umgås, träffas, lära sig veta vem man är.

Inte bara på omvägar, utan på riktigt. Face to face.

Jag hade tur som hade en livsduglig mormor som höll mig om ryggen.

Alla har inte det.

En del är helt och hållet i händerna på bara en. Ibland på en argsint, långsint, omogen och feltänkande individ.

Så jag bara säger det.

Bär er inte åt som idioter.

Stoppa aldrig undan adresser.

Och ge aldrig en så viktig och livsavgörande lapp till en överraskad elvaåring med jeansfickor.

bild 2

min son Viktor, när han var liten med sin far, bildväv från slutet av 70-talet

brott, straff och bokmärkesänglar

svarta-tavlan1

Man kan ju alltid hoppas, att det är åtminstone lite roligt, att få börja skolan igen, efter en lång och underbar lov.

Det tyckte i alla fall jag.

(Även om detta som kommer är en lite sorglig historia).

Att det är roligt, att få träffa sina kompisar igen, att få öppna nya, aldrig lästa böcker. Att skaffa nya skrivhäften, nya mappar. Lukta på nya suddgummin.

Kanske få ett nytt klassrum.  En ny bänk.

Nya lärare.

Det klart, att det inte känns så för dom som utsätts för nollning och pennalism på Lundsberg.

Den underliga andan av tillåtna övergrepp och föråldrade uppfostringsidéer som ger den äldre, den starkare, den överlägsna rätt att trycka ner och t o m skada andra hör inte hemma i dagens skola.

Det hör inte hemma någonstans.

Fostra högdragen överlägsenhet som kan ta sig rättigheter var kanske något man kunde hålla på med på feodaltiden.

Alla vet ju hur det gått till innanför murarna i de välrenommerade engelska internat. Hur pennalism har fått breda ut sig i alla tider. Hur det knäckt och förstört unga människor.

Och hur man på ett vedervärdigt snedvridet sätt har fått för sig att det var bra, naturligt och inget att hojta om.

Att tilldela varandra skador som ger ärr var förresten ett populärt nöje i det tyska internaten på den tiden det begav sig. Då använde man värjor och tyckte sen att de s k mensa-ärren var något alldeles speciellt häftigt att skryta med.

Man tillhörde en elit av supertuffa, superklyftiga.

Det förbjöds, men det tog sin lilla tid, att få slut på egenheterna.

Det gällde att få så många ärr som möjligt antagligen. Hårdvaluta i en värld där du måste bevisa, att du är finare och bättre och en som förtjänar sina privilegier.

Att tycka det är helt ok att äldre plågar yngre eftersom det innebär att dom yngre sen i sin tur får plåga på när det väl kommit upp sig i hierarkierna, ses av vissa sturska lärarna och av en del korkade föräldrar som en vettig form av fostran.

Att man lär sig något värdefullt.

Jag undrar bara vad.  Är det värdefull fostran att lära sig gilla sadistiska lekar?

sts_svarta_tavlan_hjalp

En annan variant:

Att börja skolan igen och veta, att man återigen kommer att hamna i klorna på samma eländiga mobbare är inte heller något att hoppa högt för.

Att ständigt utsättas för andras grymma lekar och skändningar är inget barn förtjänt av.

Alla, precis alla, vad det än är för fel på en, var man än kommer ifrån, hur man än ser ut, alla har rätt att få vara i fred.

Det ska lärarna ser till.

Det ska stå absolut högst upp på tavlan med jättestora bokstäver:

Budord 1:

Du ska icke djävlas med någon bakom, framför, under, över eller bredvid dig. På det att det må gå bra för dig i skolan och du ska slippa stigmatiseras som en eländig mobbare för all framtid.

Det där kan man göra något åt. Det kan man, faktiskt. Rensa upp i Mobb-träsket.

Budord 2, som kommer sen, handlar om att det är absolut förbjuden för lärare att ägna sig åt förnedrande särbehandling, elakt förtal av elever eller hålla fast vid hårdnackade fördomar att vissa barn  inte har rätt att ta upp deras dyrbara tid eftersom det ändå aldrig kommer att bli till något av  dom.

På grund av arv och ohejdad vana.

Såna lärare finns inte längre. Hoppas jag innerligen.

bokmärken 3

Men min första fröken, hon från helvetet, hon var sån.

Mot mig. Och med all sannolikhet mot många fler.

Ändå tyckte jag om, att börja igen, efter sommarlovet.

För att jag var oknäckbar.

Dessutom trodde jag, att det var ett naturligt, följdriktigt och helt och hållet oundvikbart beteende hos en lärare.

Att man fick ha favoriter, att det var helt rätt att de rika behandlades med vördnad och respekt, att man skulle veta sin plats, att man skulle tiga och lyda och finna sig.

Jag accepterade hela konkarongen, fann mig, teg och fortsatte att lära mig saker och var oknäckbar.

PAP

Till den eländiga madammens förtrytelse.

Hon kunde tre saker väldigt bra: att var skenhelig, att ställa in sig och att vara elak som synden själv.

Dessutom var hon stor som ett slagskepp och så gammal att hon hade haft min mor som elev. Henne ogillade hon starkt och det överförde hon  på mig. Direkt.

Jag minns liksom bara elaka saker när jag tänker på henne.

bokmärke 7

Och jag minns hennes namn. PALMEDO. Inte hennes förnamn. Det hade hon antagligen inget.

Hon var lärar-fröken och hon var inte värt ett ha ett förnamn.

Pli var väldigt viktig för henne.

Hon hade en massa oskrivna lagar, som vi var tvungna att följa om livet var oss kärt.

För hon hade redskap till sitt förfogande. Attribut hon kunde slå oss med.

Aga var tillåtet. Yes.

-Vet-reglerna--handskriven-med-vit-krita-på-svarta-tavlan--vintage--varning-623649

Ett av hennes underliga påhitt var, att vi fick inte ha mer än tre bokmärken i vår läsebok.

Vad hon byggde detta påbud på för logiskt begripbara motivering vet jag inte.

Vi kanske kunde bli blinda av allt för många glansbilder.

Eller distraherade.

Eller inleda en bytesverksamhet som tog fokus från undervisningen.

Eller var det ur luthersk synpunkt inte försvarbart med för mycket bländverk i form av blomsterkransar och hjärtan med banderoller.

Tre små Rafael-änglar som stötte sina små feta armar mot tussiga moln gick an.

bokmärke

Fler bokmärken var synd.

Och troligtvis skam.

En dag kom mor hem med tre helt underbara bokmärken. Som jag fick av henne.

Det var stora bokmärken, mycket större än änglarna och mycket snyggare.

Det var tre blomsterflickor. En blåklocka. En prästkrage, en ros.

bokmärke2

Jag blev helt förälskat i dessa bokmärken.

Jag hade aldrig ägt finare.

Jag la dom i min läsebok. Där skulle dom få bo.

Ett helt och hållet felaktigt beslut. När det kom till kritan.

I skolan såg fröken ett av bokmärkena. Och hon slog ner på mig som en hök.

Hon tog upp min bok.

Och hon bläddrade och hon letade.

Och hon fann.

bokmärken 2

Samtliga tre blomsterflickor.

Plus tre små bokmärken till.

Som jag i min stora iver och min stora glädje hade glömt ta bort.

”Ni får bara ha tre bokmärken”, sa hon strängt och tydligt skadeglatt.

Vilket inte var någon nyhet för mig. Vi kunde alla reglerna.

Och så tog hon blomsterflickorna, rev sönder dom och slängde dom i papperskorgen.

Jag behövde inte föreställa mig, hur hon gladde sig inombords. Jag såg det på henne.

Hur det strålade om henne.

Jag blev inte bara ordentligt förnedrad.

Jag blev också helt, totalt, kolossalt förkrossad.

Och nästan knäckt.

Detta om något, är mobbing. Storstilad, uträknad och oförlåtlig  psyk-mobbing.

Man kan straffa och djävlas med små barn på så många sätt.

Man kan se mellan fingrarna när ungar ger sig på ungar och kallar det oskyldigt lek.

Man kan låtsas som inget när barn plågar barn.

Inget av detta hör hemma i våra skolor.

Och definitivt inte sadistiska lärare.

Dom ska man bara slå ihjäl.

Måtte hon aldrig någonsin få ro i sin grav. Måtte hon bli osalig för evigt.

Och en sak vet jag.

I himlen, där kommer hon inte in.

Det kommer bokmärkesänglarna att sätta stopp för.

bokmärken 1

säg mamma!

kalaset 134

På årets kulturkalas var det speciellt roligt på ”barnkalaset” i trädgårdsföreningen. Där alla barnen hade så roligt.

Där fanns också Linda Spåmans utställning ”Ett dockhem”.

Linda Spåman är konstnär, författare och illustratör.

Den var en alldeles speciell upplevelse, detta dockhem.

Alla dessa dock-öden, alla dessa misshandlade och lemlästade inuti sitt lilla växthus.

Demonterade, remonterade, felmonterade. Hopträngda, flämtande efter luft och liv bortom glömskan.

Att få synas och få vara, trots defekterna.

Det var starkt.

Och otäckt. Och bra.

Bilderna i detta inlägg är alla från denna magiska installation. (utom rödluve-dockan. Den är min)

 

Och det fick mig att minnas.

Mina dockor.

Eller alla de dockor jag inte har haft.

Antagligen är det inte så ovanligt, men jag har aldrig varit bra på att leka med dockor.

Det uppfattar jag inte direkt som en fläck i min karaktär, men kan möjligen kan det vara en miss i min tidigaste  uppfostran.

Möjligen kan det också bero på ren och skär brist på dockor.

Jag blev medveten om detta en av de första dagarna i skolan.

Alla vi flickor skulle fotograferas så vi uppmanades, att ta med oss vår älsklingsdocka. Det skulle bli så fina, mysiga bilder på söta, små flickor i flätor och med dockor i ett hårt grepp.

kalaset 125

Det blev en desperat dag i min mors liv.

Det fanns inte ett enda dockliknade föremål i hela huset. Det var nästan kusligt onormalt. Här levde inte bara en, utan två små flickor, och ingen av dem ägde en docka.

Det var bara att kasta sig ut på stan och försöka få tag på en.

Hon kom hem med en liten sköldpaddsdocka, dom där typiska, tyska, formpressade dockor i ett visst material som inte kunde ha varit plast men inte heller sköldpadda.

Celloid var det, kom jag just på. Så hette det.

Sköldpaddan var bara märket som fanns bak i nacken.

Ett varumärke.

Dockan var alldeles för liten. Förtvivlat på gränsen till förnedring satt jag där framför kameran, skrämt tittande in i linsen, med orolig blick och i förhoppning om, att den lilla dockan mot förmodan skulle komma till sin rätt.

Att det skulle se någorlunda näpet ut.

kalaset 133

Alla andra hade stora, tjusiga dockor. Praktexemplar av en dignitet som jag aldrig tidigare hade sett.

Vad det blev av ynk-dockan minns jag inte. Hon lektes aldrig med, troligen glömdes hon bort och så dog hon en långsam dockdöd av vanskötsel och ointresse.

 

Fast en gång fick både min lillasyster och jag en docka i julklapp. Båda var av samma sort, båda hette Hannelore. De såg exakt likadana ut, fast lillasystern docka hade blonda lockar, min hade svarta flätor.

Dockornas ansikte var av porslin, vilket var fint och såg ömtåligt ut. Dom hade ögon som kunde blunda.

Och dom kunde säga Mamma, om man tippade dom fram och tillbaka.

kalaset 123

Jag kommer ihåg, att jag en dag gjorde ett seriöst försök att leka en docklek. Jag svepte min docka i en gammal trådgardin och bar fram henne, ömt och högtidigt.

Jag minns att en stol var inblandad i leken. Och att det skulle föreställa ett barndop. Kanske tyckte jag det var dags att ge dockan ett eget, ett av mig påhittat namn.

Jag gick upp i leken och tyckte alltihop var ganska tjusigt och lyckat. Jag lekte. Med min docka.

Det var kul en mycket kort stund.

Sen kom mor och såg undrande på mig.

”Vad leker du?” frågade hon, lagom förbryllad och lagom intresserad. Och lagom ironisk: ”Begravning?”

 

Där och då och omedelbart tog mitt intresse i den leken slut. Att missuppfattas så  kopiöst visade min brist på dockleksbegåvning.

Efter det gav jag upp. Fast jag släpade med mig dockeländet Hannelore, gladdes trots allt åt hennes svarta flätor och tappade henne på gången utanför huset.

När jag lyfte upp henne och vände på henne stirrade ett hemskt och avskyvärt ansikte mot mig. Helt krakelerat. Bortom all räddning. Fruktansvärt och hur skrämmande som helst.

Jag minns hur tydligt som helst skräcksuget i magen chocken orsakade. Jag reagerade med att omedelbart hata dockan av hela mitt hjärta.

Vad jag gjorde med henne minns jag däremot inte. Naturligtvis var jag livrädd för repressalier. Troligen gömde jag henne.

Eller så kom dom på mig och jag fick mitt rättmätiga straff.

För vanvård.

kalaset 120

Så någon bra dockflicka har jag alltså inte varit.

Jag var mer en trädklättrartjej.

Jag har alltså aldrig ägt en babydocka och har således missat ut av att lära mig grundläggande småbarnskötsel.

Det gick bra sen ändå, när jag väl fick riktiga barn att ta hand om.

Jag har inte ens haft en trasdocka.

Mormor hade antagligen aldrig hört talas om trasdockor och det enda mor kunde göra var små möss som hon knöt av näsdukar.

Jag har aldrig ägt en Barbiedocka och på så vis har jag missat ut av ett identfikationsobjekt.

Det gick bra ändå, sen, när jag blev tillräckligt vuxen för att trassla med pojkarna.

kalaset 122

Däremot höll jag mycket på med klippdockor.

Ritade tjusiga figurer och en uppsjö av olika kläder till dom. Det var både kreativt och lustfyllt. Och något ingen la sig i eller misstolkade. Alla kunde se, att jag var ganska bra på att rita klippdockor.

När min äldste son var liten och på grund av underliga omständigheter hamnade på ett Steiner-dagis blev jag bekant med waldorfdockorna. På dagiset fanns en hel armada av dom, alla samma modell.

Samma koncept, hela vägen.

På ett waldorf-dagis finns bara waldorfdockor. Vid sidan av kottarna.

Mitt barn och även andra barn, ville hellre leka med stjärnornas krig-figurer. Det var det fräckaste som fanns då.

Men det var inte enligt Steiner.

En dag berättade den milda och väna och lite underliga personal att alla dockorna hade åkt bort på semester. Barnen hade varit dumma mot dom, så nu hade dockorna surnat till och gett sig av.

På obestämt tid.

Senare, långt senare, när sonen var mer eller mindre vuxen, fick jag reda på, vad som hade hänt.

Barnen hade hittat på en egen, visserligen kreativ men onödigt brutal lek.

De lekte slakteri med dockorna.

Jag förstår att fröknarna fick ingripa och rädda det som räddas kunde.

Vilket bevisar, att min son heller inte kunde konsten att leka med dockor.

När andra sonen var på väg, försökte  jag göra avbön och sy en waldorfdocka till han födelse. Jag gick verkligen in för det.

kalaset 126

Med att klippa till i hudfärgad trikå och med att stoppa upp den med walldorf-ull och sy på ett näpet ansikte med broderigarn efter att först ha format huvudet enligt alla konstens regler och virat garn vertikalt sen horisontell runt en bollformad klump så att ett sorts huvud formades.

Sen var det bara att mödosamt sy fast hårstrån med ullgarn i en färg som jag trodde att det ännu ofödda barnet skulle få. Det hörde till, man skulle liksom skapa ett det blivande barnet i dockform.

Sen skulle babyn och dockan sammanföras och allt skulle bli så bra.

kalaset 135

Det kan däremot inte kallas att leka med dockor. Det här var ett allvarligt företag. Barnet skulle känna sig trygg och älskad.

Den lilla dockan, som blev precis så söt som det riktiga barnet också blev hängde med ett bara tag. Sen plötslig var den alldeles full med små, små  hål. Det såg konstigt och lite otäckt ut.

Som om den fått en sjukdom.

Jag tror, det var katten, som hade fått tag på den och använde den som klösbräde.

kalaset 129

Det här barnet lekte kanske också med stjärnornas krigs-figurer, men det tyckte faktiskt väldigt mycket om gosedjur.

Jag har dom kvar, allihopa. Nallar, rävar, igelkottar, möss, här finns hela menageriet.

De påminner mig om, att inte bara fick jag växa upp i stort sett utan dockor, jag hade heller aldrig någon nalle.

Nu har jag, alla dom sparade och några jag köpt själv. Och några som jag har hittat, fast den ena var ett litet vitt lamm.

 

Jag köpte också en i mitt tycke mycket fin rödluve-docka av en kompis när hon hade loppis.

Den är äkt-tysk.

Schildkröte-modell.

En nostalgisk kompensation för alla dockor jag aldrig hade. Eller ett svagt minne av det där första skolfotografiet.

kalaset 130

Fast fortfarande har jag inga speciella känslor för dockor.

Trasdockor däremot är jag lite svag för, dom ser så där patetiskt fattiga ut att jag kan identifiera mig med dom om jag skulle vilja.

Fast vadå.

Då är det bättre, att skaffa en sån där katt.

Levande, stor, burrig och snäll.

En ragdoll.

 

Och ps: läs gärna på Linda spåmans blogg, sodomochgommorgon.

opedagogiskt värre

När jag skrev om Struwwelpeter, då glömde jag det värsta varnande exempel av alla: Daumenlutscher, han som sög på tummen. Den sedelärande berättelse är så hemsk, så jag förträngde den antagligen.

För att bota Konrad, som sög på sina tummar så snart han lämnades ensam, från detta oskick, fick man ta till ordentligt. Skräddaren kom med sin allra största sax och klippte av honom tummarna.

Ritsch, ratsch, filibombombom.

Det kan man kalla hårda bandage.

Och så var det lite hela tiden, hemma hos oss, på den tiden det begav sig.. Vuxna pekade med hela handen, när det gällde att lära oss små ett och annat.

Här handlade det om skrämselpropaganda i stället för varligt, barnpedagogiskt handlag.

Det var ju mycket, vi skulle hållas borta ifrån.

Vatten.

Djupa skogar.

Gödselgropar.

Sädesfält.

Det var framförallt förbjudet att gå och vada omkring i sädesfälten. Men hur skulle man förklara det för oss osnutna ungar som inte ansågs kapabla till den enklaste logiska tankegång.

Man besjälar naturen med tillräckligt skrämmande varelser.

Kornflickan satt långt inne i säden och fångade alla barn som vågade sig in,  behöll dom där. Möjligen åt hon upp dom också.

Hur skulle man få lekrusiga barn att komma ihåg att gå hem klockan sju, när kyrkklockorna ringde för vesper?

Natt-tuppen kom och fångade dom i sin säck. Möjligen åt han upp dom, han med.

tupp-2-vindflojel

Ibland skickades jag till närmaste affär på kvällen, efter stängningstid. Det gick bra att knacka på på bakdörren, handlarskan kom ner och öppnade, hon bodde ju i samma hus., i övervåningen.

Men alltid var jag lite ängslig. Det var mörkt, i ändan av gatan tecknade sig tallskogen mot den nattbleka himlen. En silhuett såg ut precis så som jag föreställde mig natt-tuppen. Skräckinjagande.

Jag var själaglad när jag väl var hemma igen, i ett stycke, ouppäten.

Även de vuxna hade sina idéer. Där fanns nattmaran, som red dom på nätterna. Mor bankade alltid på väggen och ett dovt dunsande hördes. Det var nattmaran, som bodde där innanför, påstod hon. Men hon gav sig aldrig på barn, lovade man skenheligt.

Kunde man verkligen tro på det, kunde man lita på nattmarans urskiljningsförmåga, där vi låg huller om buller under våra tyska fjäderbolstrar?

Man skulle sova med strumpstickor under huvudkudden, då stack maran sig, som på dagen var en vanlig människa. Som visserligen kunde förvandla sig till svart katt men som inte var osårbar. På dagen visste man så vem som var maran för hon gick omkring med ett bandage någonstans.

wpid-svart+katt+målad+3+liten

Jag var alltid lite rädd, speciellt som alla var övertygade om, att min pojk-kompis sjuka, sängliggande mormor var mara och häxa och trollpacka om vartannat.

Och som om inte det räckte, med alla underliga varelser som var ute efter oss, tog man till barnagan som pedagogiskt hjälpmedel.

För att vara på den säkra sidan.

Att få stryk hörde vardagen till. Det skadade ingen, tvärtom. Alla hade dom fått stryk påstod dom och ingen av dom hade mått dåligt av det.

Påstod dom.

I själva verket hade de utvecklat en klart sadistisk drag som gjorde att dom fann ett visst mått av tillfredsställelse när de klådde upp sina ungar. Det tror i alla fall jag.

När frustrationerna som byggts upp i deras strävsamma men ointressanta och ofta ogina  liv inte kunde ges utlopp genom att konsumera våldsstinna TV-program eftersom TV ännu inte fanns, fick man hitta sina mentala ventiler på annat håll.

Att ta ifrån den dåtida tyska medborgaren rätten att slå sina ungar skulle antagligen setts som en kriminell handling rakt av. Som en kraftig och oförlåtlig inskränkning av hans/hennes mänskliga rättigheter.

Till och med jultomtsvarianten St Nikolaus i den protestantiska versionen hade alltid riset i högsta hugg. ”Finns det några snälla barn här”, var ingen fråga man tog lättvindigt på. Kunde man inte med rent och ärligt hjärta svara ja var man illa ute.

ruprecht

Och så fick man varken nötter eller äpplen.

(Som tur var, kunde man alltid lita på Jesusbarnet som kom på julafton. Det var en mer barnvänlig figur med skimrande änglavingar och med en mer förlåtande inställning till barn).

I skolan gällde spöstraffet långt in på femtiotalet. Fröken hade en bambukäpp med den rätta snärten och hon kastade ofta sitt onda öga på mig.

Det räckte att hennes vattnigt blåa gammalblick föll på mig, så var det alltid något hon kunde reta sig på. På den tiden var det helt ok att ha aversion mot någon av eleverna, speciellt mot dom som inte kom från rikemansvillorna.

Dom man ogillade av en eller annan anledning fick man gärna banka vett i. Speciellt om de var lite tröglärda eller allmänt obegåvade.

Eller bara irriterande i allmänhet.

Men vem är jag att klaga. Jag lyckades trots detta lära mig tillräckligt för att undvika det värsta straffet, att bli skickat i hjälpklass. Det drabbade alltför många dyslektiska barn, sånt tjafs hade man inget tålamod med. In i hjälpklass med dom bara och så var de stämplade resten av sitt skolliv som idioter.

Jag tänker, att hur knasvansinnigt det än går till i dagens skola, så är det väl ändå bra, att man inte kör med rådisciplin och spöstraff?

Och att man faktiskt varken får skrämma barnen från deras sinnen eller slå dom.

Barn som blivit slagna slår gärna sina barn i sin tur. Sägs det. Fast det har inte jag gjort. Faktiskt inte.

För jag minns, hur hemskt det var. Och att det gjorde ont.

Och att man inte kan värja sig, när man är ett litet barn.

Däremot har jag gärna försökt inbilla pojkarna, att det finns troll. Inte för att skrämma dom till lydnad utan för att göra tillvaron en liten, liten aning osäker.

I fall att.

Körde vi på guppiga småvägar genom skogar och stenar dundrade upp mot bilen underifrån, sa jag att det var trollen som kastade sten på oss.

Sån var jag.

För jag är själv inte helt övertygat om, att trollen inte finns.

Varje gång jag åker förbi en skog kollar jag efter dom. I hopp om att få se något, en dag. Trollen, eller eventuellt tomtarna eller vättarna eller vad det nu kan vara för sorter.

En gång läste jag om en teori, som sa, att det var neandertalare, trollen. Att de inte alls hade dött ut, förintats av cromagnongerna utan flytt djupt in i skogarna. Och där lever kvar, fast vi tror, att det är troll.

Neanderthal-001

Så man kan aldrig vara helt säker.

Kanske finns det kornflickor därinne bland säden som kammar sina rågblonda hårsvallar i väntan på olydiga barn.

kanske finns tokgalna natt-tuppar som härjar på gatorna om nätterna.

Det skulle vara helt ok.

Så länge de inte äter upp våra barn eller slås. Med bambukäppar eller soppslevar.

Det tycker jag är lite overkill med tanke på dagens mer humana inställning till barnuppfostran.