Winter Wonderland

18012016-DSC_3415

I helgen blev det vinter på riktigt, det var snö och vitt och det var så in i vassen soligt. En önskedag.

Och idag vaknade vi här i väst till en värld helt begravd i det vi så innerligt längtat efter, massor med vit, underbar snö.

Winter Wonderland och julstämmning en hel tråkig månad för sent.

18012016-DSC_3420

Plötsligt är det som man minns det, barndomsdrömmar och barnboksvintrar.

Sådana här vinterdagar har dagar andra namn:

snödag

tödag

dimdag

frostdag

halkdag

fåkdag

soldag.

Och en extra dag ska vi ha, en brådd-dag. Inklämd som extra helgdag mellan f d söndag och måndag, hela vintern lång.

16012016-DSC_3301

Så i förrgår var det soldag på riktigt och alla människorna var ute och gladdes, upplivade av den skoningslöst glada solen.

(Kors vad det vimlar av mänskor idag, är det rea nej det är soldag) så skulle man kunna travestera. Det var riktigt hemtrevligt med så mycket folk, man behövde inte känna sig det minsta övergiven.

Man var omgiven. Av alla dessa lyckliga mänskliga varelser i vinterkläder och rosig hy.

Det var de spänstiga, ensliga springarna, de som aldrig ger sig, oavsett väderlek, de tvångsmässigt drivna. Men också de med nyårslöftet om en sundare livsstil fortfarande aktuellt.

Sedan så var det det trogna, tappra hundfolket.

Och de med pulkor och välpacketerade barn.

Men mest var det par som spankulerade, unga och äldre och gamla, mer eller mindre fort och målmedvetet drog de genom den vintervackra Hisingsskogen.

16012016-DSC_3338

Jag är som alltid ensam ute, jag är den som går för mig själv, inte speciellt snabbt, som stannar till, som tittar, som betraktar.

Just den här Soldagen tog jag turen ända bort dit där alla husen tar slut, där staden liksom upphör och en liten stig leder in i djupa skogen.

16012016-DSC_3337

Precis där känner jag mig alltid en anings aning våghalsig, eftersom väldigt, väldigt få går just den vägen.

Här brukar det vara bara jag, plus alla fina träd och alla de osynliga djuren.

Så snart jag känner att det finns någon bakom mig som närmar sig med ack så raska steg griper småpaniken mig i nackskinnet, jag tänker: mörkermän, mördare, pervon, galningar.

16012016-DSC_3334

Jag behöver en hund. Definitivt. Jag vill ha en hund.

Jag vill inte begränsas av misstänksamhet och rädsla. Jag vill gå just den här vägen, jag vill gå genom granskogen, ut på ängen, möta de stora stiliga ekarna med bänken under och ridån med björkar längre bort.

Jag vill gå förbi hägnen med ardennerhästarna och nordsvensken och säga hej. Utan att se mig om över axeln.

16012016-DSC_3349

Så det får bli en hund snart.

En gång, när vi skulle köpa huset, provgick jag Hisingsskogen för att se om jag skulle kunna trivas här. Jag kom ju från östra stadsdelarna, med Delsjöområdet som granne.

Jag är intensivt beroende av skog.

16012016-DSC_3348

Då mötte jag trevliga människor som sa hej och som log. Det avgjorde saken.

Numera är jag inte lika självklart övertygad om allas trevlighet. Jag är inte bara lite rädd för vanliga dårmördare, jag är minst lika skeptisk mot eventuella politiskt triggade mörkermän.

Jag har liksom blivit en aning paranoid. Och det är liksom inte jag.

Har jag lurat mig själv under alla dessa år, som tillåtit mig att känna mig trygg?

16012016-DSC_3343

Idag, denna vykortsvackra vinterdag (inte tisdag: snödag!) med snö av sällan skådad mängd, var meningen att ta åtminstone en liten promenad. Men jag valde fel kängor, redan direkt klämde och knep de så det var bara att vända om och gå hem igen.

(Det finns alla möjliga ursäkter).

Så det blev en eremitdag, en läsdag i soffan.

Det var det bästa alternativet, för att åka till centrum finns inte på kartan dagar som dessa, när staden sin vana trogen grips av vintersnö-katastrofen. Någonstans vid två decimeter snö går ju kaosgränsen.

Då bryter kollektivtrafiken ihop, det har liksom blivit en vana och ett signum för staden.

16012016-DSC_3352

Som i en grotta kurar jag ner mig i soffan med allt det vita strax utanför bakom treglasrutan. Långsamt blåtonas världen av skymningen som faller som en indigofärgad sidenskarv från ovan.

I och för sig är ju faktiskt alla dagar läsdagar nuförtiden och just nu är alla läsdagar Olga Tokarzcuk-dagar.

Jag sträckläser hennes böcker, ja, det är sex som är översatta. Nu håller jag på med näst sista och sen är det bara tusensidorsromaen Jakobsböckarna kvar.

Ingen annan författare får klämma sig in och emellan.

För att befinna sig i hennes sällskap är som att vistas i ett magiskt land tillsammans med en vän som man mer än gärna lyssnar på och som berättar så svindlande vackert och bra.

18012016-DSC_3422

Så nu har jag två polska författare jag ser upp till: Ryszard Kapuściński, den absolut bästa utrikeskorrespondenten någonsin i hela världen och  som tyvärr gick bort härom året, och så Olga T.

Det känns bra, i dessa tider när Polen gör allt för att förvirra oss och väcka vår avsky med sina kusliga politiska påfund.

Vad jag ska göra sedan, när böckerna är lästa, vet jag ännu inte, jag oroar mig redan, författarabstinens, kan man lida av det?

18012016-DSC_3421

Nu, när så mycket är tungt och spretigt att bära är det skönt att ha ett litterärt rike att dra sig undan till. Gömma sig i, några timmar varje dag.

Det är som att andas ren och stärkande luft.

Nu när verkligheten har blivit så ansträngt att till och med vädernyheterna känns skrämmande.

När man med en dåres envishet klamrar mig fast vid glitterpunkterna och glimret i tillvarons stålgrå granit.

16012016-DSC_3340

Och Olga kan uttrycka mycket så genialt bra:

”Jag växte upp under den vackra epoken, den är tyvärr förbi nu. Under den fanns det en stor beredskap för förändringar och kunnighet i att spinna revolutionära visioner. I dag  vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar. Verkligheten har föråldrats och blivit och blivit sur och vresig, den lyder definitivt under samma lagar som varje annan levande organism – den åldras.”

(Olga Tokarzcuk, ur Styr din plog över de dödas ben)

Varför kan inte världen bli gammal med stil och elegans och utvecklas i filosofisk vishet och pragmatisk klokhet? Och lära sig och reflektera och dra vettiga slutsatser? Och minnas allt den genomgått och genomlidit och allt ont den gjort och allt som blivit så skrämmande fel?

16012016-DSC_3339

Världen sprider sig som en mögelkultur på den arma jorden, som mer och mer infekteras av den absolut mest misslyckade biologiska avart som styr och ställer och anser sig ha rätt till det, att förgöra sig själv.

”Jag betraktar den genom min rädsla och trots skenat av optimism som folk naivt och godtroget tillskriver mig ser jag allting som i en mörk spegel, som när andra betraktar en solförmörkelse. 

Ja, jag ser en Jordförmörkelse”

(Olga T, Styr din plog över e dödas ben)

16012016-DSC_3341

 

Snön ligger tyst, jag har utspisat mina vinterfåglar, trastar, finkar, mesar, domherrar, skator, duvor, harar, rådjur (ja, dom låtsas vara fåglar).

18012016-DSC_3418

Jag har skakat snön från prydnadsbuskarna, Ess har skottat lite framkomlighet längs staketet så gott det nu går. Plogbilen har ännu inte hittat till vår lilla gata.

Inget kom idag, snön isolerar oss från omvärlden, man kan knappt tro det.

Vi måste inte bara bereda vägen, kanske inte för Herran, men väl för tidningsbudet och postbilen.

Trots allt, det är lugnade och tryggt att reta sig på enkla, begripliga saker.

16012016-DSC_3324

 

 

 

 

 

 

 

Att fastna med tungan och inte komma loss

img136

isvintertid, bildväv

Egentligen skulle jag skriva Isvintertid som rubrik, för det låter gnistrande, frostigt och kallt. Så som jag försökt gestalta det, i den gamla bildväven här ovan.

Ungefär sånt väderlek jag har längtat efter under lång tid denna vinter.

Som hållit regnslussarna fullt öppet under lång tid.

Fast det har ju varit ett försök till vinterväder de sista dagarna, det har varit kallt, det kom ett tunt täcke snö. Julgranen ute med sina blå ljus såg äntligen lite mer julig ut.

Men än ska vi inte rop hej.

Och för tydlighetens skull, jag vill ju inte verka förmäten, jag pratar bara om göteborgsvädret.

img046

isblommor, snö, applikation, broderi

När vi var barn var det alltid riktig vinter. Med snö, med is och allt, kälkåkning och skridsko.

När jag var barn var det också väldigt bra med en rustik mormor som kunde hålla fyr i vedspisen, för någon annan värmekälla fanns inte, förutom kakelugnen i vardagsrummet.

I sovrummet var det genuint iskallt, men vi hade rejäla tyska fjäderbolstrar och trevliga värmeflaskor i sängarna, med hemmavirkade fodral så vi inte brände fötterna.

Ditlagda i god tid för att hålla oss vid friskt liv även under natten.

Varje morgon gick mormor upp först och eldade. Även om det inte var svensk-kallt, d v s 15-20 grader under noll, så var det kallt nog.

Fönstren var enkla, fönsterluckorna i trä isolerade säkert på något litet sätt, men det hindrade inte isblommorna att slå ut varje natt. På morgonen var det sagovackra mönster.

frost-glass-pattern

Vi ungar värmde et pfennigstycke på spisen och tinade upp tittgluggar med de varma mynten.

Det fanns också gott om istappar vi slog ner och sög på, fast vi inte fick.

En annan sak min mamma hade varnat oss för var att slicka på frusna järnräcken.

Det hade hon gjort, berättade hon, när hon var ung och dum.

 

Och som sagt, man gör mycket dumt och obetänkt och underligt, som barn.

frost4

Min skolväg gick genom en liten dal mitt i staden, där ån flöt fram, i stilla mak för det mesta. En gång i tiden måste det ha varit en strid och kraftfull flod som grävde sig genom den sandiga naturen, för dalen var ganska omfångsrik.

Först sprang man med snabba, glada ben nerför, förbi friluftsbadet.

Hade man otur kom fröken anställt av djävulen  ut vid en sidogata en bit nerför backen. Då låg man risigt till, om man nu hade laddat för att ta nerförsbacken i full galopp.

Om hon kom ut precis då, förväntades man stanna, niga och be om att få bära hennes portfölj ända till skolan.

Hann man inte stanna föll man i onåd.

Naturligtvis.

Det hände mig jätteofta. Det bidrog alldeles säkert till hennes allmänna ogillande av mig. Att jag var så dålig på att bromsa.

Det behövdes inte mycket för att ses som en odåga.

Hade man väl kommit ner för backen gick vägen över ån innan den gick uppför igen, och kanterna var här försedda med ett järnräcke.

Det är detta räcke det handlar om.

Alla vet, att när det är frostigt ute, är järnräcken plötsligt förföriskt vackert kristallinska.

Mamma sa, att det såg ut som socker.

Så hon slickade på det och tungan frös fast direkt.

Gör aldrig det, sa hon.

Frost-Leaves

Jag tyckte också det såg ut som socker, jag ville i alla fall, trots varningen, vara riktigt, riktigt säker på, att det inte var socker.

Lite empirisk erfarenhet är aldrig fel.

Men det var faktiskt inte socker.

Det var bara kallt och metalliskt och även min tunga frös fast.

De som aldrig gjort detta misstag: det är en mycket obekväm och besvärlig situation. Man sitter faktiskt fast på riktigt. På ett extremt obehagligt sätt.

Jag har googlat lite på fenomenet, för jag var övertygat om, att detta är ganska vanligt. Även om man är lite äldre och borde lämnat den orala fasen bakom sig faller ett och annat barn för frestelsen.

Visst fanns det nog så skrämmande artiklar om fastfrusna tungor. En flicka fick man liksom skrapa av och hon blev t o m av med sin tungspets.

frost-wallpapers_12130_1600x1200

Så illa gick det inte för mig.

Fast det var svårt att komma därifrån, helskinnad. Jag förstod, att det skulle bli blodigt, och att det troligen skulle göra ont.

Nu stod jag alltså där, i full vintermundering, skolväskan på ryggen, tumvantarna på, men med tungan fastfrusen på ett isigt järnräcke.

Och vad händer?

Jo, satansfröken närmar sig, stor och svart som den olycksaliga, iskalla Mårran, vaggandes och med skadeglädjen klart urskiljbar i de elaka ögonen.

Detta borde trots allt innebära en viss hjälp i nöden.

Det blev inget med det.

frost1

Hon bara gick förbi, småleende på sitt förebrående sätt: tssk, tssk, tssk. Vad har du nu hittat på, dumma flicka?

Och så vadade hon vidare.

Medan jag stod kvar där, fastfrusen och vid det laget något förtvivlad.

Det fanns bara en sak att göra, slita loss tungan, spotta ut överflödigt blod och svälja resten, även stoltheten och följa efter fröken mot skolan.

Det här var alltså första grejen: hon ville inte hjälpa mig, inte trösta mig, hon brydde sig inte.

Andra slaget kom ett tag därefter.

Frost-03

Nästa gång vi hade teckning.

Då säger hon så här:

Idag mina barn, ska vi teckna Henriette när hon sitter fast med tungan på järnräcket.

Så alla fick teckna mig med en jättelång tunga. Jag också.

Antagligen tyckte jag att det var lite roligt. En viss pirrande tillfredsställelse över att få stå i centrum för allas uppmärksamhet.

Jag har trots allt alltid varit en fena på att tolka allting på ett positivt sätt.

Det är en överlevnadsgrej.

frost_1680x1050

Jag hade inte så bra perspektiv på saker och ting på den tiden. Jag utgick ifrån, att allt var som det skulle.

Om inte annat var jag värt detta som inte kunnat ta lärdom av min mammas erfarenhet.

Men är det pedagogiskt försvarbart, så här i backspegeln.

Det tycker inte jag numera.

Man gör inte så med barn som är sex år gamla och går i första klass och som tror, att fröken alltid är klok och alltid har rätt.

Hon var i alla fall rätt förslagen.

Jag tror inte hon hade gjort så mot de ordentliga barnen.

Möjligen riffraffet från barackerna.

Knollarna t ex, dom där rödhåriga, fräkniga. Dom var inte vatten värda för dom var fattigast och hade jättemånga syskon.

Dom ansågs också rent allmänt tillräckligt dumma för att fastan med tungan. Fast oturligt nog, var det det just mig som hon kom på.

Troligen höll jag tand för blodig tunga och berättade inget hemma. Med tanke på hur lätt min mor kunde brusa upp hade jag säkert bestraffats en gång till.

Det skulle trots allt vara kul, att ha kvar den teckningen.

Självporträtt med fastfrusen tunga.

På nätet läste jag, att bästa sättet att komma loss när dylikt händer, är att kissa på det som är fastfruset.

Lite äckligt är det, men man kommer loss.

Men Hallå; hur ska det gå till?

För det första var jag inbyltat i en massa otympliga, värmande vinterkläder.

För det andra är det rent anatomiskt totalt omöjligt för en tjej att kissa på sin egen tunga.

Jag tror, man utgår ifrån, att man har med sig någon med ett hjälpande sinnelag.

Helst då en pojke som kan kissa en välriktad stråle.

Jag kan liksom inte se det framför mig, att satansfröken drar ner sina mammelucker, kliver upp på räcket och kissar på min tunga.

Det hade annars ett roligt ut.

Och varit något intressant för oss små barn att teckna.

img086

vinterväder, applikation, broderi