En sorts programförklaring

164

Jag har ett namn (Henriette) som jag har tvingats leva med och som jag definitivt inte hade valt själv. Jag har aldrig gillat det eller vant mig vid det.

Det har ingen familjeanknytning, det står liksom självlysande för sig självt, förkortas till outhärdliga smeknamn och i Disneys värld förlänas namnet till beskäftiga hönor.

Det var så, att min mamma råkade läsa en bok, när hon väntade mig, där hjältinnan hette så.Det var så det gick till. Nästan lite gulligt.

Boken var antagligen eländigt dåligt, men det var indirekt första gången, litteraturen satte sina spår hos mig.

Och förresten. Jag gjorde nästan precis samma sak. Jag kom just på det. När jag väntade son nr 2, såg jag en tårta i ett tyskt magasin. Det stod Felix på tårtan. Det var (nästan) ingen som hette så då. Min syster tyckte, det var ett kattnamn.

Felix, i motsats till mig, gillar sitt namn. Som tur är.

Son nummer 1 fick sitt namn efter gatan vi bodde på. Och för att han föddes några månader efter kronprinsessan. Han har heller aldrig klagat.

Den här bloggen har fått sitt namn efter en saga. RUMPELSTILZCHEN. Om mjölnardottern, som skulle spinna halm till guld. Det skulle jag också vilja göra. Spinna halm till guld.

Tar allt vardagligt, vanligt, sånt där som finns runt omkring oss alla och göra något fint av det. Beskriva det, så att det syns, att det finns skönhet överallt, i allt.

Sånt skulle jag vilja skriva om. Om Transformationer.

Men det blir lite allt möjligt. Mycket minnen. Eftersom det är det de är, tranformationer av det upplevda.

Sånt, som kanske var hemskt, otäckt, dumt, enfaldigt, barnsligt, omoget, skrämmande, orättvist, och fullt möjligt traumatiserande. Men som tiden förvandlat till guldkorn.

Så ser jag det.

Och så gillar jag att skriva. Fast jag egentligen jobbar med bild, som textilkonstnär. Och så är jag kommunalkulturarbetare. Den sidan av mig försöker jag undvika. För att inte blanda ihop korten. Bloggen är bara min. Där är bara jag.

Ett tag till är jag kommunalkulturarbetare. Sen är jag fri.

Faktaruta: jag är inte född här. Jag är hälften tysk och hälften amerikan. Jag kom hit på 60-talet som ett okunnigt barn,  från ett skuldtygnt land som då ännu inte hade repat sig från krigets ok. Där vi då fortfarande fick lära oss skriva på griffeltavlor på grund av pappersbrist.

Jag kom till ett land som flöt av mjölk och honung.

Det var så det kändes.

Här fanns hur mycket papp. er som helst.

Och här har jag slagit rot och här blir jag kvar.

I alla falla ett tag till.

jag2

Ett svar till “En sorts programförklaring

  1. Hej! Läser med nöje och hjärtans lust! Fiiiint!!! Tack! …..från Inger boendes i Aten! (Vi gick HDk tillsammans)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s