två års tid

30042016-DSC_5307

Idag första maj var det exakt två år sedan jag blev fri. Jag minns att jag tog ungefär samma promenad då, och det var ungefär samma väder.

Det var genomlyst vackert, solen sken, då som idag.

Våren är förföriskt skir. Grönskan är nymålad och oförstörd.
Vitsippor ligger som nyfallen snö i drivor under träden.
30042016-DSC_5342

30042016-DSC_5324

Svalört, kabbeleka och blommande pors med sitt brunröda flor.

30042016-DSC_5302

Ormbunkarnas spiror.

30042016-DSC_5368

Svärdsliljor som sticker upp sin tungor vid vattnet.

30042016-DSC_5372

30042016-DSC_5349

Skuggor som faller över stigarna som snubbelrötter.

30042016-DSC_5210

Jag minns att jag tänkte det då, för första gången på fullaste allvar, hur otroligt underbart det kändes att få rå över sin tid. Att inte behöva klyva sig i två delar, att vara ett välförtjänt ett.

Jag hade inga direkta planer eller större ambitioner än vanligt. Bara att jag kunde fokusera på ett nytt sätt. Och hinna med onödiga saker.

Dagen innan hade jag fortfarande sörjt över att behöva lämna mitt arbetsrum och att inte få träffa arbetskamraterna varje dag i veckan. Inte kunna prata med dom, inte skratta tillsammans, inte planera dagen ihop.

Men sen på första maj, när solen sken så barmhärtigt vackert, kom jag genast ikapp mig och gladdes.

Idag tog jag inte riktigt samma runda. Först kämpade jag mig över stock och sten in i skogen och upp på berget. Det var fint där, trädens och buskarnas skuggor på de grå klipporna var så vackert.

30042016-DSC_5214

30042016-DSC_5219

30042016-DSC_5221

30042016-DSC_5225

30042016-DSC_5222

Mjuka mossan på gråsten, lingon- och blåbärsris, gamla grenar och efterhängsna kvistar som fastnade i håret. Svårforcerade stigar.

Björkskimret i ljusaste grönt mellan mörk tall. Avstånd och närhet.
Allt så begripligt och så naturligt, så bortanför tidningsrubriker, oro, politik och dränerande dumhet.

30042016-DSC_526630042016-DSC_5240

Min riktiga mamma tog oss alltid ut till skogen på första maj, när hon för en gångs skull var ledig från jobbet. Det kanske förkom demonstrationer även i vår lilla stad, men jag fick aldrig se dom, mamma tog oss ut i naturen. Det var lite likadant, med mycket tall, sälg med sina tusentals tända lampor och musöron på björk.

Där gick vi tillsammans, hoppandes och skuttandes och smittades av hennes entusiastiska glädje över allt nyutsprunget och ljuvligt. Och solen, den sken alltid, varje år.

30042016-DSC_5270

Så jag gör samma sak, ger mig ut och kollar in våren denna första majdag. Min runda runt Klara Mosse borde jag kunna utantill nu, men den känns lika uppfriskande inspirerande och ny varje gång, oavsett årstid, oavsett väder.

Alltid olika.

Idag var det svanar och änder. Ibland kan man få se häger, och så finns det bävrar vid vattnet, det kan man se på de välvässade trädstumparna lite här och var.

30042016-DSC_5242

Jag försöker koncentrera mig och tänka efter hur dessa två år har blivit. Och jag känner mig precis lika glad och tacksam, att jag har all denna tid i min jackficka.

Jag kanske slarvar med min tid så som med allt annat: pengarna och matvanorna och träningen. Jag kanske inte tar vara på varje minut som jag borde, jag kanske trivs med att ha det precis så.

30042016-DSC_5373

För man måste alltid lära sig att inse saker. Att man inte behöver. Man kanske inte ens behövs längre.

Så känner nog många, den dagen de slutar jobba. Den dagen de förlorar en identitet som man ställt sig bakom, iklätt sig, hur illa den än passar.

Att man inte behövs. Den riktigt gruvliga insikten kan sen vara att man aldrig behövts. Att man lyckats leva i kraft av sina egna behov. Drivits framåt och överlevt på grund av lusten att finnas till.

30042016-DSC_5375

Så nu får jag tillåta mig att strunta i saker. I det tråkiga och trista. Även om tillvaron i stort aldrig är livet på en pinne, det finns elände mer än nog åt var och en av oss. Någon gång i det mytiska förflutna har någon klåfingrig öppnat Pandoras ask och vi har nu allt sjå i världen att försöka hitta locket så vi kan stänga in allt igen, allt det som slunkit ut.

30042016-DSC_5316

Min frihetens tideräkning börjar numera den första maj 2014. Ett nytt år börjar här och nu och vad det blir är svårt att sia om. Det kanske blir ett jättebra år, helt i överensstämmelse med min föresats att lära mig nytt, engagera mig i det som är viktigt och för övrigt har så roligt det bara går.

30042016-DSC_5388

Det gångna året var alldeles för beskäftig. Alldeles för övermaga och för mycket.

Av det har jag lärt mig att säga nej: nej, nej nej. Till sådant jag inte mäktar med eller inte kan något om eller är ovillig att lära mig något om.

Därför tror jag, att detta nya år kan bli bättre, lugnare, trevligare. Jag kanske hinner teckna och skissa och anteckna och skriva jättemycket. Jag kanske skaffar mig hunden detta år.

Jag kanske knyter tätare band med min tyska syster. Jag har ett viktigt uppdrag åt henne. Hon måste hjälpa mig hitta en viss person som jag slarvat bort.

Jag kanske lär mig att hålla reda på folk och saker detta år. Jag kanske lär mig att intappa dyra kameraobjektiv i golvet hela tiden.

30042016-DSC_5379

Och sen kanske jag lär mig att hålla igen.

Det vore underbart. Att först hålla igen och sen släppa loss. Ordentligt. Så att jag känner g-kraften ända in i märgen.

Fortfarande skiner solen, lyser på mig, känns som en varm hand i nacken. Det är som en bekräftelse på att den har hört, att den har förstått och att den vill mig väl.

Så jag tar min tid och stoppar tillbaks den i fickan.
Där ligger den i gott förvar.

Min riktiga mamma hade gillat att följa med på mina promenader. Och min mormor hade älskat att få en bukett riktiga vitsippor.

30042016-DSC_529530042016-DSC_5274

 

5 svar till “två års tid

  1. Som konstnär är jag aldrig fri – men också alltid fri. Jag tar vara på stunderna som ger mig glädje. Älskar den kreativa sidan som ger så mycket glädje och nyfikenhet. En vacker text till bilderna som stämmer med sinnets tillvaron, tack.
    Tulpanornas färg som blev fel, jag förstår din besvikelse men de är riktigt vackra där de står rakryggade. Troligtvis ser du något i rätt röd färg som du kan plantera i en kruka vid dina vackra trädgårdstolar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s