Hälsa snyggt

hälsa7

Med handen på hjärtat:

Så hälsade vi på flaggan i skolan i USA, då i slutet på femtiotalet. Där stod vi små, pojkarna kunde välja mellan det och honnör, vi flickor la alltid handen på hjärtat och rabblade plight to the flag.

Så började vi varje morgon. Stint stirrande på de två viktigpettrar till presidenter på bild på var sin sida om flaggan, Washington och Lincoln.
Det var så vi fostrades till patriotiskt tänkande.

Med handen på hjärtat.

Och än idag ser jag det: alla gör så, Obama, Clinton, Trump.

Här har det varit ett politiskt getingbo under några dagar -en muslimsk miljöpartist inte ville ta kvinnor i hand. Så nu hatar alla alla, som vanligt. Det är dramatik inför öppen ridå, panik bakom stängda dörrar.

1355474980-0

Alltmedan vissa känner sig kränkta, vissa är förbannade, andra försvarar allas rätt till att göra som man vill, åter andra inte bryr sig ett jota.

Rent spontant hade jag inget emot handen på hjärtat-hälsningen. Om någon lägger sin hand mot sitt hjärta och ser mig i ögonen uppfattar jag det som ett mycket artigt sätt att bli bemött. Men vid närmare eftertanke kan det ju vara fel att inte hälsa på alla lika i detta nu, i detta land, i denna inflammerade politiska **vardag**.

Så Yasri Khan, synd att du inte var smart nog och tog och anpassade dig. För om det är något vi här i landet håller högt och heligt, så är det att man tar seden dit man kommer.

Jag blev lite illa till mods när stadsministern hötte till och lät osedvanligt betongpatriakaliskt när han förkunnade sitt slutgiltiga påbud:

I Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand.

Så nu vet vi det.

hälsa

Det kröp och ryckte lite motfallsnervtrådarna när jag hörde det. Men det kanske bara var jag.

Som tog anstöt av ett sådant tvärsäkert påstående.

Handen på hjärtat, men nog knixas det och nigs och bockas och skrapas väldigt olikt även i dessa dagar. I vissa fall är båda könen underordnade varelser i mötet med glittrande kungligheter t ex.

Än idag.

Själv blev jag uppfostrat att niga och hälsa på alla från det jag var liten. I en småstad där alla antogs känna alla hade vi fullt upp med knixandet. Det slutade jag med när jag växt ur kortstrumporna och flyttat långt därifrån.

Ersatte det med hej och goddag och sellektivt handhälsande.

Det tog mig lång tid att vänja mig vid kramandet, oavsett kön. Jag hade svårt med detta intrång i min privata sfär av folk jag knappt kände. Jag vill gärna ha lite luft emellan mig och en mer eller mindre obekant människokropp.

Det hade med min inbitna blyghet att göra, ingen kulturellt påtvingat ovilja, alltså.

Bara fysiskt obehag. Som jag kunde jobba bort. I viss mån.

kram

Jag tror faktiskt att jag fortfarande har lite svårt för det. Helt avspänt är jag inte med denna sydländska sed som nästlat sig in även här i landet.

Jag minns att det var roligt att se småpojkarna bli vuxna någon gång i tonåren, när de plötsligt började hälsa på varandra genom att ta i hand. Denna enkla, självklara artighet markerade en gräns.

Att ta i hand är god ton så som vi ser det just nu. Allt är i ständig förvandling, så räkna inte med att det är inristat i sten, att det är för evigt just så.

Nya seder tar vid. Alltid.

Handskakandet lär visserligen vara uråldrigt. Man visade fram sin tomma högra vapenhand som tecken på fredliga avsikter.

Ordet att hälsa kommer av att man tillönskade varandra god hälsa. Engelskan hi och svenskan hej kommer båda från tyskans heil. Som betyder hel, frisk.

Ett ord, som, liksom den romerska utsträckta högerhanden, Hitler gjort helt omöjligt och icke-rumsrent.

hälsa3

Det är kanske något Löfvén kan förkunna lite tydligare:

I Sverige hälsar vi inte med utsträckta högerhänder.

Förresten läser jag att denna romerska hälsning i verkligheten uppfanns av franska 1700-talsmålare. Så inget går att lita på.

Hälsningskoden är föränderligt. Från en norm till en annan norm. Niga, bocka, lyfta på hatten, handkyss, kindpuss, dolskt blängande på främlingar.

Kramar och invecklade hiphophälsningar.

I takt med att vi möter varandra, olika kulturer, i vårt ivriga resande, i takt med att planeten krymper, så påverkas vi.

hälsa2

Det sydafrikanska sättet att handhälsa, med vridningar och tumkrokar som jag mötte då det begav sig ingav mig en lätt känsla av att jag stött på någon som ingick i ett hemligt sällskap.

Som höll på att värva mig.

Nu börjar man här och var bli riktigt ordentligt orolig för att vi ska kastas tillbaks till ett segregerat hälsande som inte passar sig. Det är faktiskt inte bara muslimerna. Det är ortodoxa judar också. Och en och annan inbiten retrokristen.

Som inte vill ta kvinnor i hand.

I många länder hälsar man utan kroppskontakt. Det är bäst, att Löfvén läser på. I fall han ska ut och resa i tjänsten. Det är inte bara Märkel som ryggar undan franska kindpussar. Det finns många falluckor om man stirrar sig blint på handskakningen.

Handslaget ska vara kort och bestämt. Säger reglerna. Men inte järnhårt. Och inte heller löst och obehagligt. Och så ska det inte pågå mer än någon sekund.

Så håll reda på tiden. Oändligt långt handskakande kan vara extremt obehagligt, inte extra vänligt, bara extra påfrestande.

Och så ska man ha ögonkontakt.

Och handen på hjärtat, dessa benkrossande handslag som vissa (oftast män) kör med får mig inte bara att stöna av smärta inombords, det får mig att känna mig ynklig också.

Nedtryckt.

Jag har råkat ut för många obehagliga handhälsningar. Både privat och i jobbet. Kalla, slappa fiskar. Blickar som svajat och vikt undan. Blickar som inte vill se på en.

hälsa6

Ska man prata om diskriminering så ta en titt på mannen som möter mig i dörren, räcker fram sin obehagligt motvilliga hand och sedan pratar enbart med min manlige medarbetare vid min sida.

Även om det var jag som höll i rodret.

Då kan t o m jag bli irriterad.

Gubbtjuv. Eller pojkslyngel.

Lär dig vett och etikett. Läs Margareta Ribbing. Eller gå en kurs i likabehandling, om du vill ha kvar ditt jobb.

Det finns några välinarbetade könsolikheter, trots allt. T ex det manliga ryggdunkandet.

Ska vi kvinnor kräva att bli ordentligt mörbultade i översvallande gemytlighet när vi möts?

Rätt ska ju vara rätt. Kramar är ju numera inte reserverade för kvinnor enbart, även om det i vissa manliga kretsar (och hos mig) sitter långt inne.

Jag mötte en gång en lustig italiensk tandläkare, vän till min svärsfar. Ytterst latinsk väluppfostrat. Han kom nog från en speciell gräddfil från ett extra belevat samhällsskikt.

Han handkysste alla kvinnor, okritiskt. Det var extremt läbbigt, för han grep tag i ens hand, lyft upp den till munnen men kysste sen ungefär tre kilometer ovanför handen i luften.

Jag vande mig aldrig. Det var lika överraskande varje gång. Och ganska könsrelaterad. Så bar han sig verkligen inte åt mot svärfar.

Nog skriver han oss det på näsan, vår gode landsfader, hur vi ska hälsa.

Inte handlar det om om vi tar i hand eller inte. Inte vill vi tvinga t ex en med bacillskräck eller beröringsfobi att nödvändigtvis ta en annan människa i hand.

Jag menar, visst handlar det om att vi inte är bekväma med åtskillnad. Ska vi böja oss för religiösa fixa idéer i vårt sekulära samhälle som vi är så stolt över?

Det känns dumt att hålla fast vid sin uppfostran, även om det sitter långt inne, kom igen, sträck fram näven också till kvinnorna.

Och förresten så finns det kvinnor som inte vill hälsa på män. De får också på nöten. Det blir så krångligt med alla avarter ute i det allmänna umgängesrummet.

Då och då måste man göra avkall.

Då och då måste man göra avbön.
Handen på hjärtat, då och då ligger det både vett och etikett i att ta skeden i vacker hand, följa strömmen, inte väcka den björn som sover.

I alla fall om man vill ha framgång som politiker. Dom syns ju så väl.

Så hur gör vi nu, när handskakningen är så viktig. Vågorna i ankdammen går höga och skvalpar över åt alla håll och kanter.

Det bästa är kanske att införa en Eu-direktiv, som det stod någonstans.

En och en halv handskakning om 0,8 sekunder under ögonkontakt.

Det känns inte speciellt trevligt när någon avvisar ens utsträckta hand, oavsett av vilken anledning, oavsett vem.

Men att tvinga folk?

I detta land som utomlands har rykte om sig att ingen hälsar på någon. Här, där man inte ens hälsar på folk man trängs med i hissen.

Det viktiga är väl ändå att vi hälsar på varandra, inte sant?

Handtag, famntag, klapp eller kyss.

Det kan kvitta.

Sedan kan vi gå vidare och lägga energi och krut på viktigare, mer angelägna saker.

Jag menar, nog har vi tillräckligt med storpolitiska alternativ att välja på.

hälsa5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s