Myrgångare

012uLXBSfFoJ

 

Det skulle ju bli vår, den var ju på gång, så såg det i alla fall ut ett tag. Det jag undrar över är hur det gick för myrstackarna, när det plötsligt vände tillbaks till vinterläge. Jag menar själva de små krypen, även om det säkert var liv och rörelse i själva stackarna också.

Ångrade de sitt övermod att vakna upp ur vintersömnen och börja trassla omkring, på skakiga ben, lite sömndrucket okoncentrerade.

Plötsligt var de bara där igen, i sovrummet, fast vi hade silikonat igen deras ingång vid elementröret.

Vimsade in som objuda gäster,inget hade de med sig, såg sig nyfiket omkring och började sitt något oorganiserade letande efter föda. Spatserade på sängtäckena, kittlade lite när de tog genvägar över bart skinn.

Mest blev det dammansamlingar där de smet ut och in. Jag vet inte, vad de har detta damm till. Kanske till isolering.

07032016-IMG_0907

Till och med upp till övervåningen förirrade det sig en och annan ensam en, tapper i sitt försök att betvinga soffkuddarna som tornar upp sig som ett blågrått fjällmassiv, full av lömska sprickor och avgrunder. Ute äventyr, långt från sin flock, en rekognissör, spejaren, spanaren.

Jag brukar blåsa på dom som kommer kravlande, men vind och storm bekommer dom bara tillfälligt, envist , sin vana troget, kämpar den sig tillbaks till den utlagda kursen.

Jag undrar vad dom är ute efter. Vad äter myror? Liken efter alla mördade fruktflugor? Damm? Hudflagor? Kattens torrfoder?

Dom bor strax utanför, i ett parallellt universum under plattorna på terassen. Lyfter man på skifferskivorna syns hisnande gångar och välförgrenande tunnlar som leder troligtvis långt, långt ner till en diffus, mörk underjord.

Vi brukar förgifta dom, även om det smärtar i mig. Ess är mer kallhamrad. Han tror att de underminerar.

Huset.

Förhållandet.

Samhället.

Jag bodde det där året i Kalifornien som barn, där var det är behagligt att vara, varmt och skönt, subtropiskt och fullt av insekter. Alla dörrar hade en extra myggnätsdörr, så att det kunde stå öppet och luften rotera. Det höll flugfän ute. Men inte myrorna.

I alla hus fanns det en motorväg utifrån och in i köket in till avfallshinken. En mångfilig väg, oavbrutet trafikerad av myriader av väldisciplinerade myror.

Ut och in, ut och in.

Ingen brydde sig, det var som det var. Lite roligt var det, som att ha ett ytterst minimalt husdjur multiplicerat i det oändliga. Kul att titta på och undra över, svårare att involvera i meningsfulla lekar.

Myrgångar finns också inom broderivärlden. Långt innan jag hade minsta idéflinga om att på allvar syssla med det textila gjorde jag den obehagliga bekantskapen med myrgångarna. När jag kom till Göteborg höll klassen på att sy linnetabletter som pryddes med myrgångar som det kallas, detta ovanligt tråkiga, repetitiva stygn som inte gör mycket väsen av sig.

07032016-IMG_0900

Eftersom jag genast gjorde fel och bort mig när jag kom med mörkgrönt linne och ljusgrått garn (det skulle vara cremefärgad linne och svart garn) fick jag missbelåtna blickar och muttrande kommentarer av slöjdlärarinnan, hon med världen största blå, allseende ögon bakom de allratjockaste glasögonlinser.

Sånt minns man.

Jag hade turen att tappa dessa eländiga tabletter på spårvagnen, vilket inte sågs med blida ögon, heller. Jag togs för en inbiten lögnare, som fullt medvetet hade slängt myrgångarna. Jag fick sticka en ljuslila glittrig kofta i stället, vilket inte heller var roligt.

Flitig som en myra. När blir en myra inte bara en myra utan en flitig sådan?

Någon har tagit reda på det, hur många myror det behövs för att en myra ska fatta galoppen och myrgänget börja fungera som det är tänkt. Som en liten levande modul i ett gigantiskt samhällsbygge, där alla strävar åt samma håll. Där alla vet vad som gäller.

En enda myra är bara en diffus idé. Två, tre, fortfarande inget. Alla irrar åt olika håll, ingen kommunikation.

Sen pang, den kritiska massan: myrorna hakar ihop sina myrhjärnor, som ett enda stor pussel blir dom, där alla passa in i varandra. Och pusslet bild: den perfekta fungerande organism, myrsamhället.

07032016-IMG_0901

Vi människor jämförs ibland med myror. Är det alltså likadant med oss? En enda människa är bara en möjlighet. En enstörig vilding utan fasoner eller insikter. Först när vi blir tillräckligt många börjar vi fungera.

Fast aldrig lika bra som myrorna, som tur är.

Hos dom finns inget eget funderande. Inga egna idéer, även om det verkar så, när en ensam myra tragglar sig upp för soffkudden, när man tror att den vill något.

Något eget och originellt.

Hos myrorna finns inga lögnhalsar och inga sanningssägare, inga som känner för att sova lite längre en och annan morgon och inga duktighetsnissar. Inga politiker som uppviglar eller kverulerar eller kommer med förslag på lag och ordning. Inga blådårar, inga byfånar, inga lea egoister och inga altruistiska välgörare.

Inga bakåtsträvare, inga världsförbättrare och förändringsivrare.

Myrornas samhälle kan bara utvecklas på ett sätt, genom eventuella mutationer.

Och sådant sköter sig självt.

Möjligen slår det slint ibland på myr-individnivå och de blir mördare. Jag vet inte, men jag kan föreställa mig det. Våldtäkt, övergrepp, skräckspridning, medveten tortyr, nej. Men kanske kan det gå så illa att en myra börjar se rött och biter omkring sig.

De är ju väldigt bitglada. Det vet var och en som satt händerna i ett rödmyrebo vid grävandet i trädgårdslandet.

Och så alla dessa ettermyror, eländiga pissmyror. Med sin gadd som gör det extra smärtsamt när man går i klinch med dom.

De som förstörde sommarglädjen för Mumintrollet och där det krävdes en lilla My med strikt kontroll över sin eventuella sentimentalitet för att utrota dom.

Myrorna fungerar perfekt, visserligen på bekostnad av egna tankar och personlig frihet, men perfekt fungerar de. Hittar en myra något, en stor död skalbagge t ex, så vips, är samtliga tillgängliga myror där och hjälper till att få hem bytet. Hur de kommunicerar vet ingen. Antagligen så beror det på att deras hjärnor har kopplats ihop till en superdator då, i den stunden de blev en mångbenad helhet.

De har ett alldeles eget internet och trådlös uppkoppling.

Försvar är de jättebra på. Det finns t o m en speciell sort, soldatmyror, som verkligen kan sina saker.

Stenhårda, galet målmedvetna och hundra procent självuppoffrande.

De marscherar bättre än mänskliga soldater. Outtröttligt. Alltid på krigsstigen, låter det som.

Oövervinneliga.

De kan till och med bygga broar av sig själva. Genom att på ett intrikat sätt klumpa ihop sig. Som extremt skickliga akrobater

ant-bridge_2302146k
Cirkusmyror kan vi kalla dom.

Disney hade tagit fast på det där envetna marscherande, fast han gjorde om sina tecknade myrkollonier till svarta afrikanska infödingar. Som trummade sig fram och gav gutturala order. Antagligen hade han hittat förebilden hos zuluerna i Sydafrika, ett riktigt äkta krigarfolk, med en ledare, Shaka, som var lika skicklig strateg som Napoleon.

Men Disneys myrinfödingar var väldigt rasistiskt tecknade, på riktigt, mycket mer än den lilla svarta juldockan.

Sen finns vävarmyror, som kan sy ihop blad till snygga bon. De använder sina larver att limma ihop löven med. När de stryker på larverna, avsöndrar dessa ett sekret, en tunn silkestråd, som myrorna använder att sy ihop boet med. Vattentätt och fint blir det.

Det är något futuristiskt med myror och deras liv. Om en människovärld skulle fungera som myrans skulle det nog vara en totalitär vansinnesvärld. Ungefär som Nordkorea fast utan pompa, ståt och hysterisk avgudadyrkan. Och utan den där mysko damen med den fascinerande intonationen som tycks vara deras enda och allenarådande TV-hallåa.

07032016-IMG_0904

Myrsymboler använder vi mest för att beskriva en sorts oro i kroppen. Myrkrypningar, myror i byxorna, myror på hjärnan: vi blir tydligen nervösa av deras ständigt pågående aktivitet. Det är något märkligt osunt med så mycket riktad energi.

De tillhör ju gallsteklarna, släkt med bin och getingar. Men binas flit är mycket mera uthärdlig och beundransvärd för oss. Kanske för att vi har nytta av dom på ett helt annat sätt än av myrorna.

För att de arbetar åt oss.

Jag brukar låta myrarna sköta sig själv, dom som huserar i trädgården. De klättrar omkring på pionerna, utan att skada dom. Så dom får hållas.

Fast jag har förstått, på alla gifter som finns på hyllorna på Hornbach att myror helst ska utrotas.

Sen tycker jag det är nästintill lite gullig att de håller bladlöss som kor, som de mjölkar på deras söta sekret. Minimala små strävsamma mjölkbönder.

Fast: bladlössäggen får faktiskt skydd inne i stackarna och när de kläcks sätter dom genast ut dom på lämpliga växter.

Mina rosor t ex.

Ess har ont av att de finns lite för nära vår omedelbara närhet, han irriterar sig på dom när de tar sig olovandes in i huset. Så vi ställer ut myrdoser. I dom finns ett gift som de sen bär iväg till sin myrdrottning, långt nere i myrboet. Och så dör hon och med henne hela samhället.

Så går det till.

Det tycker jag är ett ojust sätt att lura dessa strävsamma stackare.

Men vad så med denna man, som gör skulpturer genom att hälla flytande aluminium ner i myrstackarna? Hur känns det för myrorna, mån tro? Jag ser ju, att de är kvar, några kryper ju omkring fullt synligt.

Tänk att göra konst av deras samhällen. Obehagligt, på något vis. Även här har myrorna gjort allt arbete. Det enda människan gör är att hälla flytande metall ner i stacken.

Då hjälper det inte att de har vassa käftar eller gaddar eller kan spruta stark myrsyra omkring sig.

Myrsyran fick jag känna på redan i första klass. Vår fröken tog ut oss i skogen där fick vi kasta en näsduk på första bästa myrstack. Sen tog vi upp den, skaka av myrorna och lukta på tyget. Det var en upplevelse.

Väldigt pedagogiskt och ett minne för livet.

Underbart är det, fast lite konstigt också, när myrorna får sina vingar och börjar svärma. Plötsligt har de befriats från mull och slit och barr och skitjobb.

Fast så är det förstås inte.

Inte för alla.

Det är bara prinsarna och prinsessorna som få flyga. Arbetsmyrorna får inte ha roligt. De finns till för att slitgörat:

grävningen

byggarbetet

anläggning av vägarna

fixa maten

vårda avkomman, bladlössen och myrgästerna

bevaka honor och hannar

transportera larver och puppor

försvara alltihop.

 

En del sorters myror har speciella slavar som de har knyckt när de var puppor.

Känns det igen? En del får fixa allt det tråkiga. På ett eller annat sätt. Oftast har de ingen talan.

Andra föds till att ha roligt.

När det är flygdags börjar festen, dansen i luften, sex, dårskap och berusning. Sen döden. Alltid denna död som väntar runt hörnet när det är som mest hedoniskt.

Flygmyror är inte en egen art, men skulle kunna kvalificeras som en egen art med många underkategorier. Dessa myror som man kan se flygandes på varma sommardagar är i själva verket nya ”prinsar” och ”kronprinsessor” ute för att para sig. När dessa har parat sig letar kronprinsessorna upp en lämplig boplats, där hon sedan gräver ned sig och lägger sina ägg. Under denna tid biter hon även av sina vingar, och blir en drottning. Hanarna däremot dör kort efter befruktningen, då deras livsuppgift är fullbordad.

 

Tänka sig, prinsar, prinsessor, bita av vingarna, herregud, kan det bli mer dionyssiskt?! Jag hade verkligen gillat om alla myror hade fått denna chans: att skåda evigheten, frihetens sötma, innan vingarna bits av. Att åtminstone i slutet, en enda gång, lyftas av egen kraft ur det jordbundna elände och det konstanta slitet.

Tänk om det skulle vara så underbart inrättat även för oss! Att vi mot slutet fick våra vingar lite i förskott, prova på änglatillvaron redan i detta vårt ynka jordeliv.

Utan utsvävningar och trassel. Bara lite skönt flaxande. Som i flygdrömmarna.

I stället för att tyna bort i skröplighet bjuds vi chansen till en sista utflykt upp i det blå innan vi biter av oss våra vingar och lägger oss till ro.

Det vore en variant.

07032016-IMG_0902

 

Jag vet en tysk författare jag tycker om. Han heter Johannes Muggenthaler. Han har kanske inte skrivit så mycket, jag har bara läst en enda tunn bok. Men jag tycker om hans poetiska stil.

Novellsamling heter Wie mann sich glücklich verirrt. – Hur man lyckligt går vilse.

I denna novellsamling fanns också en och annan dikt. Fina dikter. Den här t ex.

Om myror.

 

Nachts

 

Die Ameisen plündern.

Sie schleppen Regenwürmer

auf den Schultern,

tragen sie wie gerollte Teppiche

hinunter in den Keller.

 

Manchmal bleiben sie stehen

und schauen auf von ihrer Last:

Sterne glänzen am Himmel,

zahlreich und weiss

wie Ameiseneier.

 

Om natten

 

Myrorna plundrar.

De släpar daggmaskar

på axlarna,

bär dem som ihoprullade mattor

ner i källaren.

 

Ibland

blir de stående

och ser upp från sin börda:

Stjärnor glänser på himlen,

talrika och vita

som myrägg.

 

 

 

 

 

Ett svar till “Myrgångare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s