Winter Wonderland

18012016-DSC_3415

I helgen blev det vinter på riktigt, det var snö och vitt och det var så in i vassen soligt. En önskedag.

Och idag vaknade vi här i väst till en värld helt begravd i det vi så innerligt längtat efter, massor med vit, underbar snö.

Winter Wonderland och julstämmning en hel tråkig månad för sent.

18012016-DSC_3420

Plötsligt är det som man minns det, barndomsdrömmar och barnboksvintrar.

Sådana här vinterdagar har dagar andra namn:

snödag

tödag

dimdag

frostdag

halkdag

fåkdag

soldag.

Och en extra dag ska vi ha, en brådd-dag. Inklämd som extra helgdag mellan f d söndag och måndag, hela vintern lång.

16012016-DSC_3301

Så i förrgår var det soldag på riktigt och alla människorna var ute och gladdes, upplivade av den skoningslöst glada solen.

(Kors vad det vimlar av mänskor idag, är det rea nej det är soldag) så skulle man kunna travestera. Det var riktigt hemtrevligt med så mycket folk, man behövde inte känna sig det minsta övergiven.

Man var omgiven. Av alla dessa lyckliga mänskliga varelser i vinterkläder och rosig hy.

Det var de spänstiga, ensliga springarna, de som aldrig ger sig, oavsett väderlek, de tvångsmässigt drivna. Men också de med nyårslöftet om en sundare livsstil fortfarande aktuellt.

Sedan så var det det trogna, tappra hundfolket.

Och de med pulkor och välpacketerade barn.

Men mest var det par som spankulerade, unga och äldre och gamla, mer eller mindre fort och målmedvetet drog de genom den vintervackra Hisingsskogen.

16012016-DSC_3338

Jag är som alltid ensam ute, jag är den som går för mig själv, inte speciellt snabbt, som stannar till, som tittar, som betraktar.

Just den här Soldagen tog jag turen ända bort dit där alla husen tar slut, där staden liksom upphör och en liten stig leder in i djupa skogen.

16012016-DSC_3337

Precis där känner jag mig alltid en anings aning våghalsig, eftersom väldigt, väldigt få går just den vägen.

Här brukar det vara bara jag, plus alla fina träd och alla de osynliga djuren.

Så snart jag känner att det finns någon bakom mig som närmar sig med ack så raska steg griper småpaniken mig i nackskinnet, jag tänker: mörkermän, mördare, pervon, galningar.

16012016-DSC_3334

Jag behöver en hund. Definitivt. Jag vill ha en hund.

Jag vill inte begränsas av misstänksamhet och rädsla. Jag vill gå just den här vägen, jag vill gå genom granskogen, ut på ängen, möta de stora stiliga ekarna med bänken under och ridån med björkar längre bort.

Jag vill gå förbi hägnen med ardennerhästarna och nordsvensken och säga hej. Utan att se mig om över axeln.

16012016-DSC_3349

Så det får bli en hund snart.

En gång, när vi skulle köpa huset, provgick jag Hisingsskogen för att se om jag skulle kunna trivas här. Jag kom ju från östra stadsdelarna, med Delsjöområdet som granne.

Jag är intensivt beroende av skog.

16012016-DSC_3348

Då mötte jag trevliga människor som sa hej och som log. Det avgjorde saken.

Numera är jag inte lika självklart övertygad om allas trevlighet. Jag är inte bara lite rädd för vanliga dårmördare, jag är minst lika skeptisk mot eventuella politiskt triggade mörkermän.

Jag har liksom blivit en aning paranoid. Och det är liksom inte jag.

Har jag lurat mig själv under alla dessa år, som tillåtit mig att känna mig trygg?

16012016-DSC_3343

Idag, denna vykortsvackra vinterdag (inte tisdag: snödag!) med snö av sällan skådad mängd, var meningen att ta åtminstone en liten promenad. Men jag valde fel kängor, redan direkt klämde och knep de så det var bara att vända om och gå hem igen.

(Det finns alla möjliga ursäkter).

Så det blev en eremitdag, en läsdag i soffan.

Det var det bästa alternativet, för att åka till centrum finns inte på kartan dagar som dessa, när staden sin vana trogen grips av vintersnö-katastrofen. Någonstans vid två decimeter snö går ju kaosgränsen.

Då bryter kollektivtrafiken ihop, det har liksom blivit en vana och ett signum för staden.

16012016-DSC_3352

Som i en grotta kurar jag ner mig i soffan med allt det vita strax utanför bakom treglasrutan. Långsamt blåtonas världen av skymningen som faller som en indigofärgad sidenskarv från ovan.

I och för sig är ju faktiskt alla dagar läsdagar nuförtiden och just nu är alla läsdagar Olga Tokarzcuk-dagar.

Jag sträckläser hennes böcker, ja, det är sex som är översatta. Nu håller jag på med näst sista och sen är det bara tusensidorsromaen Jakobsböckarna kvar.

Ingen annan författare får klämma sig in och emellan.

För att befinna sig i hennes sällskap är som att vistas i ett magiskt land tillsammans med en vän som man mer än gärna lyssnar på och som berättar så svindlande vackert och bra.

18012016-DSC_3422

Så nu har jag två polska författare jag ser upp till: Ryszard Kapuściński, den absolut bästa utrikeskorrespondenten någonsin i hela världen och  som tyvärr gick bort härom året, och så Olga T.

Det känns bra, i dessa tider när Polen gör allt för att förvirra oss och väcka vår avsky med sina kusliga politiska påfund.

Vad jag ska göra sedan, när böckerna är lästa, vet jag ännu inte, jag oroar mig redan, författarabstinens, kan man lida av det?

18012016-DSC_3421

Nu, när så mycket är tungt och spretigt att bära är det skönt att ha ett litterärt rike att dra sig undan till. Gömma sig i, några timmar varje dag.

Det är som att andas ren och stärkande luft.

Nu när verkligheten har blivit så ansträngt att till och med vädernyheterna känns skrämmande.

När man med en dåres envishet klamrar mig fast vid glitterpunkterna och glimret i tillvarons stålgrå granit.

16012016-DSC_3340

Och Olga kan uttrycka mycket så genialt bra:

”Jag växte upp under den vackra epoken, den är tyvärr förbi nu. Under den fanns det en stor beredskap för förändringar och kunnighet i att spinna revolutionära visioner. I dag  vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar. Verkligheten har föråldrats och blivit och blivit sur och vresig, den lyder definitivt under samma lagar som varje annan levande organism – den åldras.”

(Olga Tokarzcuk, ur Styr din plog över de dödas ben)

Varför kan inte världen bli gammal med stil och elegans och utvecklas i filosofisk vishet och pragmatisk klokhet? Och lära sig och reflektera och dra vettiga slutsatser? Och minnas allt den genomgått och genomlidit och allt ont den gjort och allt som blivit så skrämmande fel?

16012016-DSC_3339

Världen sprider sig som en mögelkultur på den arma jorden, som mer och mer infekteras av den absolut mest misslyckade biologiska avart som styr och ställer och anser sig ha rätt till det, att förgöra sig själv.

”Jag betraktar den genom min rädsla och trots skenat av optimism som folk naivt och godtroget tillskriver mig ser jag allting som i en mörk spegel, som när andra betraktar en solförmörkelse. 

Ja, jag ser en Jordförmörkelse”

(Olga T, Styr din plog över e dödas ben)

16012016-DSC_3341

 

Snön ligger tyst, jag har utspisat mina vinterfåglar, trastar, finkar, mesar, domherrar, skator, duvor, harar, rådjur (ja, dom låtsas vara fåglar).

18012016-DSC_3418

Jag har skakat snön från prydnadsbuskarna, Ess har skottat lite framkomlighet längs staketet så gott det nu går. Plogbilen har ännu inte hittat till vår lilla gata.

Inget kom idag, snön isolerar oss från omvärlden, man kan knappt tro det.

Vi måste inte bara bereda vägen, kanske inte för Herran, men väl för tidningsbudet och postbilen.

Trots allt, det är lugnade och tryggt att reta sig på enkla, begripliga saker.

16012016-DSC_3324

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s