Hembesök

10122015-DSC_2754

”Ärligt talat kändes det alltmer frånstötande här. Det var ett fenomen som med ens förvånade henne – att människor av egen fri vilja så gärna vände tillbaka till sina ungdomsmiljöer. Men vad skulle de kunna hitta här, vad var det de måste få bekräftat – att de över huvud taget varit här? Eller att de gjort rätt i att sticka härifrån? Eller så hoppas de kanske att ett uppfriskat minne av de gamla platserna likt ett blixtlås skulle förena de förflutna och framtiden till en enda slitstark yta, tand för tand, med metallsöm.”

Så skriver Olga Tokarczuk i boken Löparna (måtte hon snart få nobelpriset, denna fantastiska författare).

Detta läste jag så sent som igår, och det klack till lite. Det beskrev mycket exakt hur det kan kännas.

Jag gjorde en kort tripp i mitten av december, hälsade på min tyska syster. Hon fyller år på Luciadagen, det var adventstider och varenaste stad oavsett storlek i hela Tyskland bjuder in till glühweinångande, korvdoftande julmarknader.

Så anledning fanns.

Plus att jag så gärna ville återse min gamla hemstad, min barndom fast punkt, tre mil bort, inne i den böljande sandiga tallbevuxna landsbygden.

Så naturligtvis åkte vi dit, jag alltid barnsligt full av förväntan. Årets julklapp till mig själv, liksom.

Roth, delstatens tror jag det var, industririkaste småstad, som på de åren jag varit borta vuxit från hemtrevliga 10 000 invånare till det tredubbla. Så mycket är förändrat, det visste jag, det hade jag ju sett förut.

Till och med den breda, gutturala, sydtyska dialekten är försvunnen från gator och torg.

men vad letar jag efter?

Det jag tror att jag letar efter, det mesta av det finns ju kvar: ibland liksom oanfrätt, men oftast märkligt främmande, som ett mynt man inte använder längre. Som att se en tiopfennig eller en tysk mark, i dessa EU-tider.

Allt är lite ömkligt, nu, när det inte längre befolkas av människor som är mig nära.

Vårt gamla hus t ex, så helt annorlunda: tillbyggt långt ner och in i trädgården och uppsnofsat med fula grå eternitplattor, nästintill oigenkännligt.

Men en ny olyckssaga inmejslat i husets minne. Hemska saker.

Helt okända människor befolkar nu vårt hus, en gång byggt av mormor och morfar. Ett hoppets och glädjens hus.

Fast det nästan genast blev ett olycksaligt, grälsjukt hus.

Rappat var det då, slitet var det. Och en stor grann blågran stod vid grinden, som morfar planterat.

Grönt var det, trädgård fanns det, träd, gunga, gräs och grönsaksodling.

 

10122015-DSC_2672

Syster

Gatorna vi härskade över finns kvar, men underligt hopskrumpna, märkligt asfalterade, med en främmande, opersonlig utstrålning.

Skogen är borta. Min skog. Min älskade tall-svamp-bär-fallveds-skog.

Floden, lilla floden som vi lärde oss simma i ser helt annorlunda ut, när vi väl hittar dit. Det som var slänt av  gräs, flodbrink av sand, frihet, sommar och äventyr, har blivit ett strövområde.

Rynkan kallade vi den, den vida kröken floden Roth gjorde, vårt paradis alla dessa heta somrarna på femtiotalet..

Pedagogisk skylt finns det nu, där man kan se vilka djur och växter som huserar här nu.som finns. Jaha.

10122015-DSC_2704

Och så har man byggt en bro över, så dagens barn slipper gå långa vägen till skolan. Min syster berättade, att hon och hennes gäng brukade gå över floden när den var isbelagt, på kalla vintern hade de en bra genväg.

Varför gjorde jag aldrig det? Varför berättade hon inte för mig?

Nu känns t. o. m. min syster lite främmande.

Så vad letar jag efter? Jag känner inte en kotte i hela stan. Jag skulle aldrig förmå mig till att hitta en enda gammal kamrat.

Så jag fotograferar grafitti istället. Något som inte fanns förut men som känns bekant och nutid. Även Roth har hängt med.

10122015-DSC_2686

Centrumet är sig likt men idag känns det som det stelnat lite i sin historiskt medeltida charm. Så välbekant, varenda hörn, vartenda hus, vartenda  korsvirkesdetalj. Konstigt nog är det lite spökigt med saker som inte förändras också.

Jag känner en krypande obehagskänsla som jag aldrig känt förut. Varför är det som om staden inte vill kännas vid mig längre?

Den känner inte igen mig.

Jag vill inte veta av den heller, förresten.

Tror jag. Inbillar jag mig.

Vill jag gärna tro.

Kanske är det bara den alltigenom gråbruna, barvintertråkiga dagen utan minsta ork att glimma till inte ens lite, lite. Så helt utan medömkan.

Men det är väl lika bra det, det är lättare att bränna broar när det nsotalgiska filtret är lite solkig och ogenomskinligt.

För här kan jag väl aldrig bo igen?

Har jag verkligen bott här?

Jag har blivit främmande i min egen stad.

Då är man verkligen främling på riktigt.

På promenad genom stan trasslar min systers och mina minnen ihop sig, så som det gärna blir med syskons minnen. Vi var alldeles intill kyrkan nu.

Hon påstod att det bara var hon som gick i kyrkan. Vilket inte är sant. För jag vet, att jag gick nästan varje söndag, med tio pfennig till kollekten i fickan. Var det marknadsdag fick kyrkan bara fem pfennig.

Så okristlig var jag.

Min syster hade faktiskt en period i sitt unga liv då hon grovt överdrev sitt kristna intresse. (Det var också hon som med öppna armar tog emot välsignelsen i det ambulerande frikyrkotältet då det begav sig).

Det har hon glömt nu, undertonerna, skenheligheten.

Det hade passat hennes svärmiska sinnelag bättre än den stränga, tunga evangeliska.

Jag var mycket mer pragmatisk. Gick man tillräckligt många söndagar fick man en liten present när det blev jul.

10122015-DSC_2797

Det hon kom ihåg var att vi andra fick stanna hemma medan hon masade  iväg sig till gudstjänsterna. Hennes religiositet  var av den kalibern att hon borde blivit katolik, hon borde konverterat.

Sen kom vi ihop oss om hur det förhåller sig med korset respektive krucifixet i den protestantiska och katolska tron. Jag förvånas över att det finns en uppspikad Kristus i den evangeliska kyrkan. Jag trodde reformationen hade bildstormat klart en gång för alla. Det tomma korset skulle stå för uppståndelsen. Medan katolikerna fortsatte med den  korsfäste på plats.

Så varför detta krucifix i ”vår” kyrka?

Fast jag borde vetat bättre. Hon är en fena på att inte veta något och en expert att röra ihop allt. Det var ingen idé att diskutera sådana svåra religiösa frågor i grådaskiga kölden.

Förresten så låg den lite mindre katolska kyrkan för ovanlighetens skull i skuggan av den protestantiska, ovanligt alltså för en sydtysk stad.

Kyrkan var sig lik, även inuti. Den stora julkrubban var i vardande. Herdarna var på plats, och djuren.  Jag kom ihåg det nu: den byggdes upp allteftersom under advent. Lagom till julottan kom den heliga familjen och intog sin plats, med Jesusbarnet.

10122015-DSC_2790

På torget var den vackra brunnen från 1700-talet inpackat i ett brädhölje för att gömma den undan för vinterns tuffa tag. Men lilla vattenbärarskan fanns kvar, fast underligt nog inte där jag mindes att hon borde stå.

10122015-DSC_2830

10122015-DSC_2868

Och krigsmonumentet från första världskriget var där den alltid varit
Och lilla sockertoppfiguren.

Honom gillade jag.

Ett kulturhus finns numera, med galleri, med jazz och bluesmusik.

10122015-DSC_2874

Ett offentligt bibliotek finns numera, i  slottet. Schloss Ratibor, det gamal jaktslottet, byggt för fürstar och grevar som jagade björn i skogarna runtom.

10122015-DSC_2901

 

Kaféet där min mormor bjöd mig på te med rom fanns kvar, fast det var inte öppet. Kondiset där hon köpte en maffig granatslitter, en sort toppig jättebakverk som görs på samma sätt som punchbollar var också borta.

Och leksaksaffärerna, den var också borta, båda två. Det var det som var julskyltningens höjdpunkt, deras skyltfönster i december för oss barn.

10122015-DSC_2881

Vi körde bort igenom staden till Schleifweiher, en damm, ett ställe där man rodde eka på sommaren och åkte skridskor på vintern. Där finns en äkta Gaststätte, med genuint tyskt kök.

Trodde vi.

När vi väl satt hos visade sig att det hade blivit helgrekiskt. Både i inredningen och i menyn. Ägarinnan var från Tessaloniki. Så vi fick lite goda kreta-vibbar när hon kom med raki efter maten.

10122015-DSC_2931

10122015-DSC_2750

Sen hälsade vi på en gammal barndomsvän, grannflickan, jämngammal med min syster. Hon bor i en liten by en bit bort.

När hon var arton förlovade hon sig med killen hon känt sen hon var femton. De började då bygga på sitt hus, samma hus de fortfarande bor i. När hon var tjugoett, på bröllopsdagen, flyttade de in.

De har en stor trädgård, fullt med helt obegripliga dekorationer. Alla tycker det är jättevackert.

Utom jag.

Här finns en svimmingpool, en stor en. Tre, fyra olika grillställen i olika väderstreck.

Och så ett eget kapell. Båda är troende katoliker.

Utanför trädgårdsmuren finns böndernas fält, här sticker humlestörerna i skyn. Det är det de ser, dagligen.

De har aldrig varit på semester, aldrig lämnat sitt hus. Det behövs inte, tycker hon. De har ju allt de behöver. Hennes man kör visserligen omkring kors och tvärs, i tjänsten. Han handlar med vin och sprit. Importerar.

På en skylt står det: Bobby  biter verkligen.

10122015-DSC_2915

Fast hunden Bobby är död och begraven. De har en ny hund, en galet fryntlig valp, modell större, lurvigt glad.

Han bits inte. Inte än.

Man måste ha en pålitlig hund, säger hon. I dessa tider, med alla dessa flyktingar.

Allt blir så klaustrofobiskt väsenfrämmande, jag läppjar lite cola och undrar. Här hör jag inte hemma längre.

Alla mina åsikter och ställningstaganden och lärdomar oh erfarenheter gör det omöjligt. jag har vuxit åt ett helt annat håll och kan inte anpassa mig längre. Jag är en gren som huggit av mig själv.

(Sågat av den gren jag satt på).

 

Men dessa gamal vänner, de har allt de behöver i sitt hus och i sin trädgård. Och ingen ska komma och ta det ifrån dom.

Min barndomsvärld har blivit ruffigt skavd och illa hanterad.

Att stega runt på dessa gator, färglagda av minnets skiktmåleri, är inte alltid hälsosamt. ”Likt ett blixtlås förena det förflutna med nuet” för att ändra lite, att försöka att skapa en glatt yta där jag även fortsättningsvist kan projektera mina hågkomster på, omsorgsfullt hopsamlade och sparade i livets skavda balsalåda, är en omöjlig uppgift.

De passar plötsligt inte riktigt in längre, det blir spökbilder, förvridna, förkrympta eller allt för stora.

Medan livet kör på i den julpyntade gråa, lilla staden, allt är sig ändå lik fast faktiskt inte.

Det är det som är så bra med att kunna åka därifrån igen.

Väl därifrån, så återgår allt till det gamla, då blir allt som förrut.

 

10122015-DSC_2831

Syster och Sten

 

 

 

 

Ett svar till “Hembesök

  1. Tack för att få följa med på din resa och för att du formulerar så på pricken den kluvenhet även jag känner med min barndoms Vasa och Österbotten, som jag lämnade vid 14 års ålder!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s