Eldsjälar

 

images-15

I morse, lagom till frukostgröten, kom ännu ett meddelande om en brand i ett tilltänkt flyktingboende. Helt nära, i Floda.

Det är eldsjälarna som brer ut sig. De som i sin bottenlösa njugghet och med förkolnade hjärtan brer ut sig i nyhetsflödet. De som i sin urbota dumhet bränner tilliten till människan förmåga att överbygga mardrömmarna vi alla befinner oss i nu.

Hur ar vi hamnat här.

Och hur har jag blivit så förstockat ovillig att förstå och förlåta och begripa dessa handlingar.

För att det finns gränser för allt.

Det finns hur många bra förklaringar som helst. Hur rädslan och oron och vad vet jag griper tag i folk, hur eldsjälarna känner sig hotade, kringsnärjda, överkörda, ohörda, övergivna, bortkomna, övergivna, snuvade på konfekten.

Hur helt totalt omöjligt det är för dem att greppa det som händer,  hur deras värld raseras.

Vilken värld? Vilken av alla dess parallella världar är det som raseras av att vi omöjligt kan stå oförsonligt kalla inför folk på flykt?

Och det är precis här och nu min förmåga att förstå tillintetgörs.

Jag slutar med det nu.

Jag tycker inte synd om er längre, ni förfördelade krakar.

Er rädsla är en spott i havet i jämförelse.

I jämförelse med den nöd, både materiellt och själsligt, som knackar på vår dörr.

Jag ser framför mig människor, ett folk i folket, som helt förlorat perspektivet. Empatin, förmågan att förstå vad verklig rädsla, genuin fasa, är. Som ser problemet men som inte vill vara med.

Jag vill inte heller vara med. Med er, som värnar så om en så krampaktigt desperat myt.

Dag för dag, timme för timme, gör ni tillvaron till en trasa för oss andra. Minut för minut raserar ni ett samhällsbygge, som en gång skimrade av tilltro och solidaritet. Nyliberalismen har kört över er, manglat era själar till slamsor av misstro.

Ett parti vill gärna ta över, det gör sig till tolk för den kollektiva erfarenheten, tar till teatraliska utspel och rider fram på fruktans hästar, piskar och driver på.

Romantisk dravel, nationalistiskt och reaktionärt hokuspokus:

Låt oss stå enade – men på våra villkor.

Så här skriver den begåvade unga polska författarinnan Olga Tokarczuk i essän ”Återigen börja vi likna en stam”:

”En av psykologins teorier går ut på att extremt traumatiska situationer, individuella såväl som kollektiva, kan leda till en  abaisssement du niveau mental – att den mentala förmågan sjunker. De rationella försvarsmekanismerna försvagas, intellektet ger vika för det kollektiva psykets mörker. Skuggorna brer ut sig och gammal spindelvävstäcckta rädslor och spöken återvänder oavvisligt som tvångsmässiga och obotliga besattheter. Dt skräckslagna undernmedvetna famlar efter mening, låter sig lugnas och sänker garden. På nytt gräver det fram gamla tolkningar, fogar sig i de färdigstansade  åsikternas ofrihet, uppger sin tankeverksamhet. Dess förmåga att stå emot övertalning och manipulation försvagas — Det visar, i vilken omfattning den gamla myten alltjämt har oss i sin makt. Den som förmår ena oss endast genom människooffer, likkistor och kyrkogårdar. Den som grymt och hänsynslöst manar nya generationer till hopplös strid och som hyllar deras offerpositioner  på ett sätt som smittar ner de kämpande med smaken av nederlag innan striden eller spelet ens hunnit börja. Den som bidrar till en något svajigt självuppfattning – ena gången en alarmerande känsla av närmast total intighet, vid ett annat tillfälle ren megalomoni, för både dessa ytterligheter söker och finner stöd i myten. Det är ett sätt att tänka som kräver sina offer – ja, som livnär sig på blod.

Återigen börjar vi likna en stam, dansande runt sina gamla totempålar; likgiltig för de levande, endast i stånd att uppskatta de döda.”

Och hur ser den politiska scenen ut där där de dansande lämnar sina dyiga bruna spår?

Så här fortsätter Olga Tokarczuk (och hon talar specifikt om Polen. men underligt hur väl det stämmer också här)

”…politiskt stagnation, olösta problem, ältande och avsaknad av nya perspektiv som politiken befunnit sig i på sistone  – med  de politiska partierna hypnotiskt och med ömsesidig ovilja stirrande på varandra … För övrigt känner vi bara alltför väl till detta samhällstillstånd av entusiasm, berusning och svårdefinierbar känslosamhet, där en mycket tydlig bevarad beståndsdel dock är uppdelningen i Vi och Dom.

Och vi har inget att sätta emot, eller?

Inget nytt, inget som förenar oss bortanför dessa häxberättelser?

Så många som försöker och som kämpar, som försöker.

Ni är dagens hjältar.

Framför oss dyker de upp, de kollektivt kränkta, som slickar sina martyrskaps oläkta sår, som river i sina sårskorpor tills det åter blöder, rött och blått och gult och äktsvenskt.

Jag blir så trött, så less och nedslagen och betryckt.

”…hur sköra och anakronistiska fundamenten är som vårt samhälle är byggt på. Bilden av den demokratiska, moderna samhället visar sig vara en tunt påstruken fernissa. Därinunder flammar alltjämt stammens irrationella energier, som till råga på allt nu hänsynslöst utnyttjas i den politiska striden.”

Nej, det är inte flyktingsförläggningars edsvurna förgörare, det är inte er vi behöver. Det ni gör, det är inte det som bygger ett folk. Det är ren och skär idioti.

I mina ögon är ni fula. Jag tycker ni är genomfula: i trynet och i själen. Hjärtlösa kryp, med er rädslas enkla lösningar.

Jag bara känner så, jag rider vilt på mina egna fördomar: må sannfinnländarna supa ihjäl sig i sina ödsliga, andefattiga stugor, må dumdryga skåningar ta sina gyllene, vackra veteåkrar och återinlämna sig i det gemytliga och främlingsfientliga Danmarks famn.

Det brinner i Floda – och jag har slutat tycka synd om. Jag tillåter mig från och med idag att tycka illa om.

Det brinner eldar som lyser upp skyn.

Ett förkolnat själsligt landskap är det som blir kvar.

Olga Tokarczuk slutar sin essä så här:

” Jag skriver detta med stor nedstämdhet., utan att på något sätt känna mig delaktig i den påtvingade gemenskapen. Men jag  bor ju också i det här landet och är en del av dess samhälle. Jag vet dock, att det finns många som är som jag.”

Låt oss hålla ihop. Det år vårt enda hopp. Låt oss inte släppa varandras händer!

Eld

Nu brinner broar

nu brinner skepp.

Hela städer står i lågor.

Stäppen brinner milsvitt.

Myrmark och mossor pyr,

himlen glöder.

Träd står flammande,

hus, hyddor står i lågor.

Kyrktornen är brinnande fingrar

lyfta mot skyn:

själarna står i brand.

Så mycket eld som vi har skapat,

så många lågor vi fött fram.

Hela vår värld: en enda eldhärd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s