Mamma mia

 

images-11

Det är mors dag idag.

Mina söner har lydigt och väluppfostrat ringt och grattat. Ok, en skickade ett sms, men det räknas definitivt i denna min familj.

Men min mamma då? Min riktigt riktiga alltså.Hon skall här få sin lilla hyllning. Det må bära eller brista.

För det är ytterst sällan jag skriver om min mamma. Mormor, det är ok, hon tål det mesta sin lilla välförtjänta himmel, men jag dålig koll på i vilket hörn av ett eventuellt helvete min mor har hamnat i. Jag hoppas trots allt det finns ett speciellt avdelad plats i himlen för mödrar som trots allt aldrig borde blivit det.

Det känns lite läskigt, lite farligt till och med.

Som om blixten skulle kunna slå ner i datorn. Och jag har haft alldeles för mycket krångel med den för att utmana ödet. Trot sin obegripligt barnsliga livsglädje var hon alltid underligt mörk och oberäkneligt längst inne.

Lätt irriterad. Lätt antänd. Dyster aggressivitet kunde blossa upp precis när som helt, som små ständigt närvarande demoklessvärd dinglade hennes opålitliga humör över oss barn. Ett dåligt sopat golv, en borttappad vante. Det räckte.

Som mor betraktad fanns det mycket hon kunnat göra bättre.

Hon hade bruna ögon, det ena avsevärt ljusare än det andra, vilket bidrog till hennes framtoning av ett underligt väsen som kommit helt fel i tillvaron. Hon hade mörkbrunt tjockt tagelhår, underbart vackert. Det grånade tidigt och hon färgade det korpsvart. Som flicka hade hon det flätat i långa tyska flätor, som tyngde henne så, att hon gick med ständigt huvudvärk. Hennes far grät tårar av förtvivlan när hon till slut lät klippa av dom.

Hon var yngst i syskonskaran med två rediga bröder som beskyddade henne. Hon var bortskämt som få, van att få sin vilja igenom. Denna märkliga bortskämthet släppte hon, trots alla motgångar och trots att livet borde lärt henne annat, aldrig.

Hon var sin fars ögonsten, fulländad, oförvitlig.Vilket alltid har sina konsekvenser.

En gång hjälpte den ena brodern henne att gunga men han tog i för mycket och hon ramlade och slog sig. I huvudet.Efter det blev hon aldrig riktig normal, sa min krassa mormor.

Pappan klådde upp sonen naturligtvis, hårt och länge. Han var ju trots allt den med det legendariska våldsamma humöret som hade kostat honom fädernegården. Och just det genetiska arvet fanns hos min mor, inte det minsta utspätt och desarmerat av mormors jämnmod.

Att bli arg var hennes grej.

Som barn får man ta det man får. Man är sina föräldrars livegen. Det gällde att tidigt hitta en strategi som gynnade  överlevnaden.

Men:

Samtidigt som kunde vara galet arg utan minsta susning om anger management, var hon en fantasifull vacker fe full av upptåg. Hon var infallsrik, rolig och älskade att berätta och hitta på sagor. Och hon älskade att läsa högt.

På somrarna kunde hon ta oss ut på skogsutflykt. I en stekhet, solbelyst glänta grävde hon en svalkande grop i sanden åt vår löjliga lilla hund, även den något argsint, ett gläfsande spektakel som skulle föreställa en spets med mest var en vägkorsning både till utseende och humör.

Där och då läste hon sen i timmar ur Tarzanböckerna. Jag kunde riktigt se honom och hans apa svinga sig i tallkronorna ovanför våra huvuden.

När vi fyllde år bakade hon alltid en kaka åt oss. En oansenlig sak, men mycket god och med chokladglasyr.

Hon var också osedvanlig flitig och ohämmad arbetsam. Vår lilla stad var känt för och beroende av sin stora kopparfabrik. Jag tror att det var därför det fanns tre julgranspyntfabriker. De gjorde pynt av spillprodukterna.

I en av dem arbetade min mor. Hon hade dessutom extrajobb med hem. I vardagsrummet fanns en spinnrocksliknande mannick där hon tillverkade underbara silverstjärnor och vridna istappar av silvertråd.

Varje fredag fick hon sin lön för mödan. Då gick hon direkt till bokhandeln och köpte en Kalle Anka och en Fix och Foxi, den tyska motsvarigheten. Sen var det dags för högläsning hemma i soffan. Som små apungar klängde vi runt henne för att både se och höra allt. Vi fick aldrig läsa själv. Och jag tror, att hon älskade det mer än vi barn.

Själv läser jag än idag Kalla Anka, det finns ett gediget lager efter ungarna.

Jätteomoget.

Hon var omogen. Verkligen och totalt. Vissa saker i det där med att ha barn roade henne. Annat viktigt var för henne obegripligheter och ägde inte relevans. Trygghet. God uppfostran. Konsekvens. Lite pålitlig kärlek. Och helst borde det inte förkomma barnaga. Även om det var fullt lagligt och till och med skolfröken ägnade sig åt det med oförställd glädje och tysk konsekvens.

Men hon var också väldigt konstnärlig. Hon höll på för fullt att utbilda sig till keramiker, men kriget stängde skolan någon månad före hennes examen. Allt som fanns kvar från den tiden var en grå keramikhäst, väldigt bra gjort om än mycket traditionell. Med en tjock väldigt glansig  glasyr. Den skänkte hon i sin vildsinta givmildhet, ett annat av hennes märkliga egenskaper, till någon ganska orelevant person  periferin.

Troligen har jag ärvt min eventuella konstnärliga talang från henne. och det tackar jag henne för. Tack, Mamma! Även om du inte alltid trodde på den begåvningen. När min tomte inte blev tillräckligt bra enligt dig suddade du resolut ut den (vi hade griffeltavla första året i skolan) och ritade den själv. Fröken märkte aldrig något. Vilket skulle bevisas. Jag var bra.

Det var du i ett nötskal.

I skolan fick vi alltid rita de mest sockersöta och kraftfullt förljugna kort som våra mödrar skulle få på Mors dag. Det lades ner mcyket enrgi coh omsorg på detta. Som belöning för våra mödrars aldrig svikande kärlek.

För mig kändes det alltid som jag befann mig i en sorts sagobubbla. Omgiven av lyckligt lottade barn med strävsamma mödrar värt namnet. Jag präntade ord om kärlek och tacksamhet som jag på något skumt sätt inte riktigt kunde tro på. Och inte kände. Inte på ett normalt sätt i alla fall.

Visst älskade jag henne, och jag beundrade henne för det galna krutpaket hon var. Men jag var aldrig riktigt säker på om det var ömsesidigt.

Hon hade det helt enkelt inte i sig. Ibland hade hon kul med ungarna, men tidvis kunde hon liksom tröttna på sina barn. Hon kunde faktiskt adoptera bort dom, även om just det var en komplicerad historia där en lömsk förmyndare fanns med på ett hörn som utövade påtryckningar. (Ensamstående mödrar hade förmyndare för sina barn. Så var det).

Sen efter ett år blev det pannkaka av den adoptionen och lillsyster och jag var tillbaks vid modersbarmen.

Jag tror inte att min mor hade det lätt, trots allt. Hennes depressiva sinnelag stod alltid i vägen för den enklaste glädjen, som en svart skugga från svartaste skugglandet.

Ett tag var det ganska lugnt. Jag hade blivit lite äldre och under en tid var vi bundisar. jag fick vara uppe på kvällarna och lyssna på radioteatern med henne. Det var Schiller-år och jag lyssnade mig genom en massa obegripliga dramer och tragedier. Men det var spännande och kul. Jag menar, vad är väl Schillerpjäser för en elvaåring som hade tjatat sig in på mellanskolan och läste tegelstenboken av herr Schwab om den invecklade grekiska mytologin. Jag var trots allt även bundis och förtrogen med Hellas samtliga gudar.

Min mors koleriska humör bottnade tror jag i en förtvivlan över livet. Och hennes depressioner drev henne ständigt mycket när undergången. Hon blev mer och mer deprimerad och självmordsbenägen och jag visste detta och jag höll ögonen på henne och räddade henne mer än en gång med mormors hjälp.

För jag älskade henne, trots allt. Och en galen mor är trots allt bättre än ingen mor alls. Trodde jag då.

Så småningom övergav hon oss barn i alla fall. Gifte sig med sin danska äventyrare som inte ville ha oss barn i hasorna. Jag fick mina fina trevliga trygga och välkomnande fosterföräldrar. Livet fortsatte ochpå något konstigt sätt fortsatte vi ha kontakt och var vänner.

Hon tyckte mycket om sina barnbarn och gladdes åt dem. Hon var precis lika galen coh äventyrlig med dem. Men trots allt utan vredesutbrotten.

Men sen tog det plötsligt slut. Hennes liv på  denna jord.

Hon gjorde nästan allting fel men troligen fanns det rim och reson även i detta. Det blev folk av oss alla, på något sätt. Hon lärde oss mycket.

Massor med livsglädje.

Massor med galenskap.

Massor av fantasi.

Hon vässade min överlevnadsinstinkt. Sådant kan man också vara tacksam för. Det finns alltid de som har det värre, sägs det.även om jag aldrig hade lyckan av att ha ett sådant där rosendoftande förgämigejblått Mütterlein.

Kanske hade jag blivit en bättre människa, mer kärleksfull och trygg med en annan mor, en som tog mer seriöst på sin självvalda uppgift. Men man kan aldrig veta.

Que sera, sera.

Jag hade ju trots allt min starka, robusta, barska mormor som visste var skåpet skulle stå.

Så tack för allt, kära mor, det sa jag aldrig någonsin till dig. Hoppas du hör det, var du än befinner dig. En vildros är du värd, med taggar och allt. Och med underbar doft. Njut av den för jag tror faktiskt de släppte in dig i himmelriket.

På nåder. För jag vet att det var inte elakhet som drev dig. Kanske var det oförstånd.

Eller det där fallet från gungan.

Jag tror du är i din himmel.

Du är alldeles säkert lika hoppfull och lika hopplös än.

3288451_2048_1152

 

 

 

 

 

5 svar till “Mamma mia

  1. Så rörande… alla dessa kvinnor – och män – som inte får plats i mainstream-livet (eller hur jag ska uttrycka det) – kram ❤

  2. Du har ju berättat för mig tidigare, men jag blir lika tagen igen, nu när jag läser om din uppväxt. ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s