cykelfunderingar

17052015-IMG_4940

Min cykel och jag har inte det bästa förhållande, tyvärr.Underligt egentligen, för min cykel är riktigt fin. Vit och nästan ny och så heter den Darling.

Eftersom det är politiskt korrekt och helt och hållet ekovänligt och inte gör minsta skada och dessutom bygger upp konditionen så är det helt fel av mig att ignorera min cykel.

Jag har varit inne på det, för några år sedan, när jag gick in för det där med träning med liv och lust. Då tyckte jag att jag behövde en ny cykel, eftersom jag i min tävlingsinriktade iver gått sönder mitt ena knä under stegtävlingen på jobbet.

17052015-IMG_4941

Jag förverkligade cykeldrömmen genast och omedelbart för sån är jag. gJag omsatte ett gammalt guldarmband jag hade liggande i reda pengar. För tusenlapparna jag fick köpte jag darlingen, med all tänkbar utrustning och en inte speciellt klädsam cykelhjälm.

Som jag naturligtvis hatar.Jag klär inte i cykelhjälm. Möjligen skulle jag vilja ha en sådan som jag sett att Gudrun Skyman har, en eldröd med två horn på.

Sen började jag pliktskyldigast cykla till jobbet. Några gånger. Tungt var det, att ta sig över bron ner till staden. Tungt, mödosamt och svettigt.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag ville inte komma fram svettig till jobbet, även om det fanns en dusch.

Jag försökte göra det så glatt och roligt som möjligt genom att lyssna på uppiggande musik i hörlurarna. Vilket antagligen är otillåtet eller åtminstone så är det lite trafikfarligt.

Jag gav ganska snabbt upp detta idiotprojekt och återgick till att ta bussen.

Cykla verkar inte längre vara min grej, helt enkelt.

Möjligen då en elcykel.

17052015-IMG_4932

Jag minns när jag lärde mig cykla.

Vi hade trehjulingar och vi hade sparkcyklar, men små barnanpassade barncyklar med extrahjul och pedagogiskt sinnade, tålmodiga föräldrar hade vi inte.

Vi barn på gatan lärde varandra att cykla. Först schavade vi runt med gamla skraltiga och astunga vuxencyklar, alltid med tvärstång för att göra allt ännu svårare. Sedan hjälpte de äldre pojkarna till med att hålla i så att jag skulle kunna lära mig på riktigt. Det var jätteavigt och jättesvårt. Fortfarande med herrcykel som gjorde det knasunderligt att trampa, styra och hålla uppe farten samtidigt när man fortfarande var så liten som vi var då.

Någon höll i där bak, i pakethållaren, jag trampade tappert på. Och så plötsligt susade jag iväg. Pojken hade släppt utan att jag märkt det. Saken var biff, jag kunde cykla.

 

Dessförinnan minns jag åtminstone en märklig incident där jag satt bak på pakethållaren på min mammas cykel och hon rivstartade (hur man nu gör det på en damcykel) och jag satt plötsligt på asfalten, förundrad och smått mörmultad.

Min mamma gav min mormor en cykel i födelsedagspresent en gång. Innan dess hade mormor som alla andra, ett rejält, svart anonymt schabrak. Den hon fick var vackert röd.

Hon hoppade upp på den, glad i hågen, för att ta sig en provtur bort längs gatan tills gatan tog slut och övergick i lös sand. Där slirade hon naturligtvis och ramlade av sin nya, fina cykel.

Och så vred hon axeln ur led i fallet och efter det cyklade hon aldrig mer.

Hon var lite drastiskt lagt, min mormor, hon gick sällan in för halvmesyrer.

17052015-IMG_4937

Antingen eller.

Så den röda nya cykeln, den tog min mor över. Och jag fick strax därpå en egen ny cykel som var lindblomsgrön.

Med den cyklade jag omkring överallt, framför allt till skolan. Nu var jag elva år och orädd och cykel-modig. Med fartvinden i håret och jag kunde till och med cykla utan att hålla i styret.

Pojkslynglar brukade roa sig med att skruva loss sadeln när cykeln stod parkerad i skolans cykelställ. Så när jag skulle hem fick ofta ta en tur förbi cykelhandlaren som alltid och utan knot och helt gratis skruvade på den igen.

Annars var det aldrig så att man behövde oroa sig för sin cykel. Man låste den visserligen, med ett enkelt, löjligt lås. Och det fanns alltid en cykelpump fastklämd på cykeln, och en liten väska bakom sadeln med alla de nödvändiga cykelverktygen. Det var aldrig någon som tog dom här sakerna.

Inte cykeln heller.

17052015-IMG_4939

Just cykelturer med mamma är en av de trevligaste minnena jag har vad gäller vår inte alltid så problemfria samvaro. Hon tog mig gärna med ut på utflykter genom skog och mark till närliggande byar utan bestämt mål eller mening. Bara för att vi skulle komma ut. Hon på sin röda cykel, jag på min lindblomsgröna. Vi for fram i lagom takt, träden ovanför våra huvuden brusade och susade, blommande ängar och grönskande kullar for vi förbi. Ibland körde vi med ordlekar där vi for fram.

Sådant var vi bra på.

Det var den där sagoskimrande barndomens sommar, den som aldrig tog slut. Tiden var evig.

Sen tyckte jag inte det var lika roligt att cykla längre. I alla fall inte långt och i motvind.

När jag var sommarbarn på Själland i Danmark fick jag en väninna som ville att vi skulle cykla med henne upp till Tisvildeleje, långt upp på  kusten. Visserligen sägs det att  Danmark är platt och cykelvänligt, men jag fasade ändå för utsikten att kämpa mig fram upp- och nerför kullar, timme efter timme.

Trots allt, innerst inne är jag bekvm av mig. Ibland tror jag, att allt jag gör och håller på med bara är mitt underliga sätt att lura latmasken i mig.

Den gången räddades jag av välvilliga vädergudar, som såg till att det regnade hela den dagen.

Ibland har man tur.

17052015-IMG_4942

Som sent påkommet straff fick jag cykla riktigt extra-mycket när jag den sommaren jag praktiserade  på Svängsta mattfabrik. Som följdriktigt låg i  Svängsta. Jag befann mig den sommaren hos min föräldrar i Karlshamn. Så där och då tvingades jag cykla: jättelångt, fram och tillbaka, varje dag.

Det var hur segt som helst,men antagligen en skön naturupplevelseförbi blekingska fält och ängar och åkrar med raps på, fast underligt nog minns jag inget annat än det eviga trampandet.

När man är student cyklar man. När jag läste i Lund var jag en cyklande student. Jag hade ett sommarjobb där också och hela den sommaren cyklade jag konsekvent mot enkelriktad hela tiden utan att veta om det.

Men jag åkte aldrig fast.

17052015-IMG_4938

Senare i Göteborg skaffade jag mig en cykel som jag verkligen gillade. Den var brun, en Raleigh, en s k stadscykel. Det betydde, att den var liksom nätt och fin, hjulen var lite mindre, den hade en cykelkorg fram och praktiska cykelväskor på var sida om pakethållaren och så hade den  tre praktiska växlar. Varken mer eller mindre.

Jag cyklade avmätt och snyggt och anständigt på den. Upprätt och lagom snabbt.

Från denna fina lilla cykel gick jag vid ett obevakat ögonblick över till en racercykel. En Motobecane, ett fransk märke. Sju växlar tor jag den hade. Den var ju avgjort fräckare, med jättesmala, rasrena däck. Och bockstyre.

Som jag aldrig gillat. Jag fick det utbytt mot ett mer normalt styre, visserligen fortfarande racer, men jag behövde inte sitta så där krumt och nerböjt.

Cykellusten avtog men cykeln hade jag kvar ett bra tag. En olycksalig dag grävde jag fram den, en karl jag kände och jag skulle cykla till jazzklubben nere i stan. Då hade jag verkligen lagt av mig.

Jag var riktigt nervös, tveksam från allra första början och rädd för trafiken. Och mycket riktigt så fastande jag i spårvagnsspåret med dom eländiga, smala däcken och ramlade och slog knäet rejält och allt var ytterst pinsamt och förbaskat onödigt.

Så så var det med det. Inget mer cyklande för mig.

17052015-IMG_4926

Tills guldarmbandet förvandlades till en vit, stabil blank och fin femväxlat Darling. Som har fått tillbringa sina dagar i Friggeboden.

Många, många här i stan är jätteduktiga på att cykla. Studenterna, de unga. Och alla andra. Alla de som klarar att cykla till sina jobb utan att bli svettiga. Som ser snygga och fräna ut sina cykelhjälmar. Som klarar av att dra fantastiska kärror fullt med barn och ungar i.

Jag har t o m sett folk som cyklar liggandes ner.

Jag förstår inte hur dom vågar.

Jag tycker det är skräckinjagande att cykla i Göteborg. Av olika anledningar.

Det något skumt med cykelvägarna här. Ibland försvinner de bara,ut i tomma intet. Många andra delar man med fotgängarna, eller ännu värre med bilar, som förväntas köra med viss hänsyn till att det egentligen är på en cykelbana.

Som bilförare gör mig dess blandformer mycket osäker. Jag vill ogärna skada någon. Och som fotgängare vill jag inte heller själv bli skadad av snabbsusande cyklister. Som kan det där, med att cykla och ta för sig av det begränsade utrymmet.

Cyklister är lömska, tycker jag. De byter skepnad. Lite som varulvar, fast snabbare och utan fullmåne. De kan på nolltid förvandla sig, från (våghalsig) cyklist till bilist (utan trafikvett) eller till (oskyldiga) fotgängare (med hjul istället för fötter).

Faktiskt precis som transformers. Ögonblickligen och överraskande förvandlar de sig. Som bilist måste man se upp med dom. Hålla ett getöga på dom. Inte släppa dom med blicken.

 

 

 

Cykelbuden är de allra snabbaste, de flyger fram som vinden. De ser också ut som bevingade hermesfigurer, aerodynamiska från topp till tå. De är trafikens egna gudar, inget gäller för dom, bara farten, bara att snabbt ta sig fram från punkt a till punkt b. Imponerande och halsbrytande liksom.

17052015-IMG_4936

En mig närstående ung man har en cykel som är så slimmad och avskalad att den inte ens har bromsar. Jag tror inte, att det är lagligt, men framför allt är det dåraktigt. Men han klarar det, han har sina knep. Jag vet inte hur han gör, men han är än så länge vid liv.

Köpenhamn är annars cyklarna paradis. Ett av dom, numera finns det himmelska cykelstäder lite varstans i världen. I Köpenhamn finns cykelvägar som fungerar. Det var också där jag först träffade på något sådant som en cykelbana. Jag gick där på trottoaren trodde jag, intet ont anande, när jag fick ett hårt slag i ryggen av en arg förbipasserande cykel.

Jag hade spatserat omkring på cylebanan.

Det får man inte göra.

Då blir cyklisterna väldigt arga.

17052015-IMG_4935

 

 

 

 

I Köpenhamn finns också cykeltaxis. Det såg verkligen roligt ut, sist jag var där. Jag hade velat pröva, fast vi kom aldrig så långt. Nästa gång ska jag ta en sån. Det verkar så genuint miljövänligt. Och dom behöver inget ens något hö. Cyklarna alltså. 

Eftersom det har varit vår ett bra tag nu, och snart är det sommar, så har jag inga ursäkter kvar för att inte cykla. Ess har bänt ut den ur bråten i friggeboden, väckt den ur sin törnrosasömn. Nu står den där, fullt synlig i all grönska och omgiven av jublande fågelsång och bligar på mig.

Cykeln och Ess är i maskopi. Ess vill nämligen att jag ska träna och hålla mig i form. Han tycker inte att det är kroppsligt försvarbart att bara sitta och brodera.

Naturligtvis gör jag allt möjligt annat också. Men det är det onödiga sittande ha ser.  Så därför plockade han fram cykeln. En timme om dagen, ordinerar han med vad han tror är en myndig stämma. Jag försöker slå dövörat till.

Och förresten, först gäller det förstås att hitta cykelpumpen.

Och sen gäller det, när jag väl kommit igång, att precis som barnet skrev i sin uppsats: räcka ut armen och ge tecken när man ska svänga, så att ens efterkommande vet, vart man tagit vägen.

17052015-IMG_4931

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s