Vargnatt

23012015-DSC_8202

 

Vargen är ett dödsaktuellt djur just nu och helst alltid, om jägarna får säga sitt.

Jag vet vad jag känner, men jag skall inte lägga mig i den debatten.

Jag har inga får, ingen hund som kan bli slagen.

I Hisingsskogen finns inga verkliga vargar, vad jag vet.

 

Mina erfarenheter av varg är från sagornas värld och säkert lätta att avfärda.

Men jag tycker det är underligt, hur man kan projicera så mycket genuint hat på ett djur. Ingen hatar björnar på samma sätt, trots att björnar kan bli sturska och mycket arga och ge sig på människor.

Vilket ingen varg gjort på väldigt länge, bortsett den där i djurparken, där något gick snett.

Men det är klart, den ger sig på människorna djur. Får. Renar. Hundar. Älgar. Det är en anledning.

Men bortom den, finns det mystiskt oförklarliga, det nedärvda magiska. Något längst inne i reptilhjärnan.

Ordlös fruktan, kanske.

 

Jag har alltid alldeles för lätt att identifiera mig med de förföljda och trakasserade och illa omtyckta och utsatta. Min empati tvingar mig att hålla på förlorarna. Det måste vara en speciell känsla att känna igen sig i hjältarna i filmerna och hålla på dom.

Jag skulle gärna vilja att vargarna inte behövde skjutas. De är så vackert vilda och sköna och undanglidande.

Så jag valt vargen som mitt totemdjur, även om det finns de som inte tycker jag är en varg,  jag är ingen flockvarelse. Jag ylar inte ens när det blir fullmåne.

Jag väljer vargen inte för att jag vill vara en varg, utan för att jag inspireras av djurets hemlighetsfullhet, dess skygga beteende, dess sociala interaktion och dess mytiska, mystiska karaktär.

Ett tag, när jag gjorde tredimensionella masker med broderi på stålduksnät, gjorde jag gärna varghuvuden.

Svarta, som skuggor, kanske lite hotfulla.

Som den på bilden.

Sen skrev jag en dikt om vargar.

Jag gjorde en bild och broderade hela texten med silvertråd.

 

Den passar bra i dessa dagar.

Det är vargvintertider nu. På många sätt.

Även om vintern inte lever upp till det med lite mer av bitande iskyla och, i alla fall inte här, där jag bor.

Det brutalt obarmhärtiga, det oförsonliga, det hatfyllda finns mer hos oss i överförd bemärkelse.

Det är människors hjärtan som förhårdnar, det är inte vargarnas fel.

Min gamla vargdikt får var med idag.

Jag tycker den passar.

 

Jag vet inte riktigt på vilket sätt, men den passar.

 

Vargnatt

 

Det går ensamma vargar omkring i natten,

hemlösa djur,

jagande skuggor.

Deras andedräkt

bränner natten till aska.

Av aska

och av sot

bygger de sina tjut,

bygger de stegar

ut

mot ändlösheten.

 

Nu vässar de tänder mot klippan

biter

i berget

så att sten brinner.

Snön smälter

och blottar avgrunder

fyllda av ben och fågelvingar.

I natt gräver vargarna ner sina själar,

river i marken,

river upp jord.

Luften faller,

faller i svarta sjok

punkterad av ögon.

Självlysande.

Springor av eld.

Stjärnglans.

Gul vrede.

 

En natt som denna

skall tiden begravas.

I vargragg

skall timmarna gömmas.

En vargsmärta

skall spännas som en hinna,

som en hud

runt sömnen

och ljud skall rulla in i drömmarna,

vargljud,

skall i natten.

 

Jag skall lyssna,

jag skall yla,

jag skall tala vargspråk

med de inhägnade hundarna.

 

Vargvrede skall fräta hål,

vargblod skall flöda.

I natten utan måne

skall jag vaka

med gula ögon,

genomlysta av stjärnor.

 

Vargtid

och vintern som en kristall i natten.

En ny doft tar vid,

en doft av is.

Vargarna står som hägringar

mot horisonten,

deras spår har frusit fast vid trampdynorna.

Förstenade,

förtrollade

inväntar de sin gryning.

 

img077

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s