Allting är ännu dolt bakom stjärnbeströdda dok

27122014-DSC_7456

Detta skulle ha skrivits på det nya årets första dag, igår, alltså.

Men det kom en annalkande storm i vägen.

Storm är nog den enda väderleken jag inte riktigt klarar av. Jag hyser en viss förfäran för allt vinande och knakande i träd och grenar och hus och att mina bambuvindspel i äppleträdet ballar ur totalt ochlåter som vansinnesklockor.

Jag råkade släppa ut katten lite för sent och då fick jag oroa mig för henne, att hon skulle komma hem i tid. Jag ville inte att hon skulle blåsa bort. Till landet Oz, till exempel.

Eftersom jag är ensam hemma var min största oro att vår gigantiska björk skulle fällas av stormen och ramla ner över huset. Vilket i och för sig är en naturvetenskaplig omöjlighet när det blåser från väster.

Möjligen ramlar den och blockerar vägen.

Vilket är illa det också.

 

Och eftersom jag har nu varit ensam hemma i några dagar, så har jag, på denna korta tid, lyckats vända på dygnet.

Det gör jag alltid. Och vilket just igår var alldeles utmärkt, eftersom det skulle innebära, att jag skulle lägga mig klockan fyra på morgonen (tidigast) och på så vis sova bort hela stormen.

När jag sedan vaknade, stod björken kvar och stormen hade dragit förbi.

Så var det med det dramat.

Men även om det redan är dag två idag, så är fortfarande det mesta av det som komma ska höljt i dunkel och ovisshet. Detta att inte veta, som alla andra år inneburet ren och skär förväntan är i år utbytt mot en gnagande oro.

För det är för mycket apokalyptiskt elände överallt, för många dystra ryttare, mörkermän på svarta hästar med dolda agendor.

Tolkinskt domedagsstämning utan trivselskapande och pålitliga hober att sätta sin lit till.

 

De sista kvarglömda nyårssmällarna har äntligen smält färdigt, de sista överblivna raketerna har ringlat ner lite försenat patetiskt nyårsglitter över oss och allt är ännu dolt.

Bakom isblommorna skymtar skuggor.

Som kan vara annalkande katastrofer och mörka hot. Eller gåtfulla utmaningar som väntar runt hörnet.

Kantrade nyårslöften kan det också vara. Vraken efter våra högt ställda förväntningar på bättre tider, bättre hälsa, bättre socialt liv, bättre ekonomi, bättre allt kan vara de första stötestenarna vi kommer att snubbla över.

Så här vid den artificiella skiljelinjen, detta tillfälliga stopp i tidens flöde, önskar sig de flesta en nystart.

Vi stannar upp och hämtar andan och lovar saker.

Fast inte jag. Inte nu längre.

Efter att jag slutat röka för ett antal år sedan, för gott och för alltid, finns inget lika angeläget kvar att lova mig själv. Inget som är en lika vettig utmaning. Att träna mer är visserligen politiskt och rent medicinskt helt korrekt, men alldeles för trätråkigt för att göra till ett nyårslöfte.

Hela förra året lärde jag mig att skriva med alla tio fingrar utan att titta på tangenterna.

Jag tänkte det var bra att lära sig, när jag nu skriver så mycket. Och det var något jag alltid velat kunna, ända sen jag som elvaåring fick min första skrivmaskin och gick i mellanskolan där både stenografering och maskinskrivning stod på läroplanen.

Jag misslyckades i båda ämnen kapitalt och fick som tur var lägga ner det och flytta till Danmark istället.

Men nu, efter ett års tränande kan jag det någorlunda och det känns bra och det var inte ens ett nyårslöfte. För stunden kan jag inte komma på någon ny motsvarande utmaning, vilket är lite synd men lika bra.

Det kanske vore en lysande idé att gå in för att inte lära mig något nytt i år.

Istället kunde jag ta det lugnt, andas in och ut, skruva ner veken och sitta i mental halvskymning och inte göra något alls.

Eller kan jag lägga ner min själ på att hitta en vettig utväg. Någonstans att ta vägen, i fall mörkrets ryttare kommer närmare.

Så för att hitta ett fredligt hörn i tillvaron, ställer jag  mig att stryka. Det är trots allt en av mina sinnessjuka favoritsysselsättningar. Jag gillar när rena plagg och prylar blir släta och fint vikta. Jag gillar mitt ångstrykjärn.

Jag står och stryker underliga näsdukar som jag inte sett på år och dag. Dem hittade jag längst ner i en korg när jag städade sportgardroben.

Det ena ger det andra. När använde jag en tygnäsduk senast? De är inte ens snygga. Jag stryker dem ändå. Jag stryker också en trådsliten cerise/svart handduk köpt i Tunisien för så där tjugosex år sedan.

Minnen, bitterljuva minnen.

Bakåt har man fri sikt.

Framåt är allt höljt i dunkel oro. Det kommer en vår, en sommar en ny höst. Det är säkert och det är meningen, att vi ska glädjas åt det.

Men om det blir ljusare och mörkare på samma gång?

Allt är möjligt, ungefär som det där med Schrödingers katt. Så länge vi inte tittar efter är allt möjligt.

Så länge den med isrosor smyckade glasrutan skiljer oss från morgondagen.

Så snart vi rör oss framåt, in i det kommande, börjar rota i saker, då vet vi.

Om vi lyckas hålla våra löften.

Om vi lyckas hålla ihop världen.

Vem som lyckas i spelet om världsherraväldet.

Om vi lyckas hata ihjäl varandra.

Om vi lyckas tränga oss ut ur alla våra egobubblor.

Girighet, hat, dumhet.

Förnuft och kärlek eller bara vanlig hygglighet.

Vem eller vad vinner?

 

Jag ska inte måla fan på väggen.

Jag ska måla änglar.

Låt oss alla måla änglar.

 

Och hålla tummarna och låt oss hålla vettet i styr inför detta nya, obesudlade år.

I brist på annat kan man alltid hoppas.

 

2 svar till “Allting är ännu dolt bakom stjärnbeströdda dok

  1. Henriette, jag vidhåller. Dina blogginlägg är fantastiska och borde som så som de är samlas i en bok. Eller ännu hellre två en för Spinna halm och en för Fibertiger. Basta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s