Lilla råttan medelmåttan

12122014-IMG_2215

Ingen vill vara medelmåttigt, det säger sig självt. Jag är mycket hellre urusel, eländigt värdelös än en tråktrist medelmåtta, denna tvivelaktiga symbol för det ytterst och absolut anpassade.

Så här var det:

Då när det begav sig, när jag gick och utbildade mig till textilare, satt jag vid ett tillfälle på vårt dåtida favoritkafé Flygarns Haga och fikade med en klasskompis från gymnasiet.

Med sig hade hon sin tjusige man, han gick på Valand och skulle bli konstnär.

Och så här sa han:

”Varför går du på Slöjdis”?

(egentligen hette det Konstindustriskolan då, numera är det HDK)

”Där går ju bara tekniskt skickliga medelmåttor”.

Vad svarar man på det?

Skulle jag genast kasta mig i stoftet: ja, jag erkänner och finner mig i min underordnade roll, jag är och kommer alltid att vara vida underlägsen de ”riktiga” konstnärerna, de som gått på Valand.

Det gjorde jag inte. Jag hörde inte ens förolämpningen till att börja med.

För redan då var jag en onödig positiv person som inte alltid genast anade oråd.

Vad jag hörde var: tekniskt skicklig.

Jag blev riktigt glad över erkännandet. Jag hade redan tidigare degraderats hemma från intelligent till en person med sunt bondförnuft. Nu föll jag med hög fart rakt ner i total nollkoll.

12122014-IMG_2218

Det var senare jag funderade på det hela.

Jag tyckte inte ens att jag var speciellt tekniskt skicklig. När jag bestämde mig för att bli textilare hade jag i stort sett aldrig sysslat med textil. Jag hade t  ex inte ens suttit framför en symaskin.

Så där rök det erkännandet. Det jag således var, var en helt vanlig, värdelös medelmåtta.

En liten parantes:

Konstnären i fråga blev aldrig konstnär. Han blev allt möjligt annat, kock, uppfinnare, galenpanna. Att eftersträva genistadiet kan få obehagliga konsekvenser.

Man kan råka ut för psykisk stress, man kan mista förståndet, man kan dö i förtid och en massa annat elände.

Jag däremot klamrade mig fast vid min medelmåttiga talang, bet mig fast och släppte aldrig. Trots att jag – säkert på grund av min ocharmiga otillräcklighet – försörjde mig på andra jobb, så fortsatte jag oförtrutet. Jag skapade bilder.

Och egentligen var det inte ens envishet eller ett senkommet försök att bevisa något.

Jag höll (och håller) på för att jag tycker det är roligt, stimulerande, lärorikt, underbart, kul, utmanande. Och för att det är något jag kan ganska bra. (Numera).

Jag har aldrig strävat efter att leva upp till konstnärsmyten, för det var väl det han hade fått om bakfoten. Konstnärsmyten. En underlig övertygelse om att alla som kan hålla i en penna och använda den ovillkorligen när en önskan att bli en gudabenådad konstnär med stort K. Fast sen är man bara en medelmåtta och kommer inte in på Valand och får bita i det sura äpplet.

Och då tvingas man bli konsthantverkare.

Vilka utbildade sig på min” skola, på den tiden?

Silversmedar, industridedigners, reklamare, keramiker, textilkonstnärer och formgivare.

Tänka sig, alla dessa medelmåttor.

Jag vet, han var en idiot. Men utan att älta hans oförståndiga och felaktiga uttalande så har det ändå satt sina spår. Jag tror, att någonstans i det omedvetna har det legat och skickat ut lite rottrådar hit och dit.

”Vissa är födda medelmåttiga, andra lyckas uppnå medelmåttighet och andra får medelmåttigheten kastad över sig”.

sa Joseph Heller.

Man påverkas av vad andra tycker, även om det är så dumt att man baxnar.

Jag minns alla de ändlösa och ganska så fruktlösa diskussioner som fördes bland konsthantverkarna om vad som var konst och vad som var konsthantverk. På Konsthantverkshuset, som vi höll på! Den diskussionen pågår än. Mellan alla möjliga yrkesgrupper inom det kulturella.

Själv föll det mig inte ens in att söka till Valand. Jag hade ingen lust, även om min entusiastiska och lätt försupne teckningslärare tyckte att det var ett självklart val. (Han hade inte alls samma framförhållning som min engagerade svensklärare som avrådde mig från att ägna mig åt skrivande, det skulle bara sluta i fattigdom och evig ångest).

Så jag valde att bli textilare. En gyllene, medelmåttig(?) medelväg.

Skulle någon kunna tycka.

12122014-IMG_2211

Men strunt i det nu.

Jag tror inte helt och fullt på det där med medelmåttligheten. Det är något så statistiskt över det, något som egentligen inte finns.

Om man har ett gäng människor där hälften är kärnfriska och andra hälften döende så är det statistiska medeltillståndet att alla mår halvbra. Så kan man inte se världen. Vi är urusla på det mesta, mediokra på mycket och så har vi alla våra solskenssidor vi kan briljera med.

12122014-IMG_2222

Så låt oss alla värna om vår medelmåttlighet i måttliga doser plus våra begåvade sidor. Så vi blir lite mer färgglada råttor.

Dessutom behövs den medelmåttiga medarbetaren, har jag läst. En arbetsplats med enbart självlysande supernovor skulle vara ett mycket underligt och odugligt ställe. Den mer vanliga knegaren skapar trygghet, kontinuitet och ser till att saker och ting blir gjorda.

I tid och i rätt ordning.

Det lär också finnas två sätt att vara medelmåttigt på:

1: de som kan mycket men inte har insett det själva.

2: de som inte vill göra mer än nödvändigt.

Och det är inte speciellt upplyftande läsning, att det finns unga människor som definierar sig som medelmåttor redan från början.

Som här (lånat från någon av nätets alla chatsidor):

”Jag har svårt att acceptera att jag är en medelmåtta. Jag är inte väldigt begåvad på någonting särskilt. Vad jag än gör eller har för intressen så finns det andra som gör samma sak, fast dom gör det bättre.

Samma gäller i det sociala livet. Visst kompisarna gillar en, men det finns så många bra, schyssta, roliga, spännande, underbara, perfekta människor där ute.

Ibland känner jag bara för att lägga mig ner och ge upp. Kanske bli riktigt jävla fet och bara leva framför datorn (den riktningen mitt liv går mot).

Hur fan ska jag komma över det här?”

Ett resultat av vår nutids överfokusering på den unika individen, på kändisskap och en övertro på personlig briljans?

Det finns  också de som nyktert ser sin medelmåttighet som ett ovälkommet och mycket konkret hinder i jakten på lyckan:

”Jag har länge legat och filosoferat om vad man pluggar till ifall man inte exakt vet vad man vill bli och har medelmåttiga betyg. Finns det någon utbildning man kan ta som verkligen kommer ge avkastning? Killar kan bli hantverkare, tjejer kan bli frisörer, och allt vad de kallar sig, men finns det verkligen inga utbildningar kvar för medelmåttiga gymnasiebetyg som kommer ge en schysst lön? Det jag letar efter är som t.ex. flygledare var för ett tiotal år sen, man blev sponsrad med utbildning, fick till och med pengar för att gå utbildningen, sen kunde man få jobb var man ville eftersom det fanns så pass stor brist”?
Ett av svaren han fick:

”Vill du bli rik får du slita hårt, ärva eller ha tur på triss. Taskigt läge. Medelmåttor brukar bli revisorer, skaffa sig fula fruar, irriterande barn och dreglande hundar. Sen måste du verkligen se till att aldrig komma loss eller göra något kul, enklast med ett villalån som du får betala av på tills du är 62”.

Ord och inga visor. Krasst och lite obehagligt. Medelmåttighet drar en ner i ett grått och tråkigt hål. Hur man än vänder och vrider på det, definitionen medelmåttighet suger.

Medelmåttigheten är en liten grå råtta. (Det säger jag bara för att det rimmar så bra).

Käre vän som jag citerar här ovan, vore du bara lite mer tekniskt skicklig kunde du ju alltid bli textilkonstnär. Fast det förstås, några större pengar ger det inte.

12122014-IMG_2229

”People who are unable to motivate themselves must be content with mediocrity, no matter how impressive their other talents” 

läser jag i ett citat. Och det kan man lugnt säga.

I vårt nuvarande samhälle, som enligt vad jag kan se inte alls går åt rätt håll, är motsatsen till det medelmåttiga livet kändisskap och att vältra sig i pengar. Icke- medelmåttighet måste väl trots allt vara något helt annat?

Orginalitet?

Optismism?

Oräddhet?

Civilkurage?

Integritet?

Men så har vi ju den där glädjedödaren.

Att låta gamla, elaka Jante råda och ingjuta i människorna att man inte skall sticka ut, briljera, avvika eller känna stolthet och tillförsikt till den egna förmågan, det skapar bara ett samhälle av avundsjuka, förtalsglada och ogina medborgare.

Där alla känner sig lurade. Och börjar jaga syndabockar och offerlamm. För rätt ska vara rätt. Tycker man i slott och framför allt i koja.

Hur har jag nu hamnat här, i denna diskussion? Det ena leder tydligen till det andra.

Det är bäst jag ger mig.

Med ett slutcitat:

 

”All good is hard. All evil is easy. 

Dying, losing, cheating, and mediocrity is easy.

Stay away from easy”.

 

(sa Alexander Scott).

 

12122014-IMG_2235

PS: tygråttorna är från min tid på Konsthantverkshuset. Varje jul sydde jag dessa färgglada ”regnbågsråttor” (det var på den tiden det fanns leksaken Rainbow Ponnies).

Det var väldigt roligt att sy dem, fast pilligt. Och de sålde bra. Bäbisar gillade dem.

Dessa är de enda exemplaren som finns kvar inom familjen. Den rutiga är orginalråttan. Sytt av västtyger.

Men det är klart. Sånt här skulle väl aldrig någon teknisk oskicklig men grandios konstnär från Valand ägna sig åt.

 

 

4 svar till “Lilla råttan medelmåttan

  1. Henriette, du har gjort det igen! Formulerat så träffande och genialt något som bara du kan och som angår fler av oss – medemåtteråttor eller ”underdogs”. Den gyllene medlvägen är trots allt inte så dum o inte ens förbehållen svenska Jantar. Högsta dygdevägen enl somliga ju. Dina råttor är suveräna – torde betinga höga priser idag! Hade de funnits på julmarknaden på Röda sten istf mängder av tekniskt skickliga o kreativa skärbrädor så hade jag ägt en glänsande färgglad medelmåtteråtta idag.

      • Toppen! Den m gula skimrande ben är min favvo o betydligt mer intressant än Koons upphaussade ballonghund

      • Jag menar att jag är medelmåtta eller underdog i filosofi – vad gäller textilkonst kommer jag aldrig att nå så långt ens. Min teckningslärare hjälpte mig skära paspartouter till Konstfacks textillinje. Men han trodde inte på mig längre när jag fick bra betyg i matte mm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s