Spara. laga, rata, slänga och lite kintsugi

 

FL1PFRPHKVKTQ5Q.MEDIUM

Så är det hela tiden, tycker jag. En ständig kamp mot entropin, ett stilla krig mot överbelamringen.

Jag trivs inte med igenproppade utrymmen, ställen som Gud glömt som hör till mitt direkta ansvarsområde. Jag vill inte äga saker som jag inte längre minns att jag har.

Jag vill inte ha söndriga saker i diverse underliga lådor, kassar och korgar.

Jag vill inte ha all sorts ratade kläder i säckar som blockerar mitt kreativa flöde.

Därför blir jag alltid lite förskräckt och ångerfullt glad när något går sönder och jag har legitim anledning att slänga det.

Men det är inte så det ska behöva vara.

Så här tätt intill den förestående julstädningen tog vi idag itu med friggeboden.  Detta stackars uthus som aldrig blir den där välbehövliga gäststugan den försöker utge sig för att vara. Som ständigt få stå där med öppet gap och ta emot allt vi skyfflar in i den.

Det är inte roligt inne i friggeboden. det är helvetiskt trångt och olustigt.

Så idag var det en tur-till-tippen-dag.

Det som var mest deprimerande var att hitta den undanställda gamla textilbilden från tiden på Konstindustriskolan. Den har levt kvar på väggen hemma i Danmark tills nyligen, när huset såldes och jag fick tillbaks saker jag en gång skänkt bort.

Den här bilden har sannerligen överlevt sig självt.

Ett stort maskinbroderi, ett lilablåttrosa landskap, där det regnar guldtrådar. Och som changerat så gruvligt att jag totalt tappar tron på den textila konsten och aldrig mer vill hålla på med det.

Textil åldras sällan vackert. Vita tyger gulnar, drar åt sig smuts, trådar brister, hänger löst, trådarnas färg tappar tron på sig själv och slocknar och alltihop ser så alltigenom sorgligt ut.

Kunde jag då, som ivrig ung student på väg att lära sig nya saker, förställa sig, att jag många år senare skulle köra bilden till tippen och lite skamfyllt men utan minsta sorg smussla in det i containern för brännbart mellan brädskivor och masonit?

Jag är otroligt osentimental. Det är inte första gången jag hystar ut min egen konst. Gobelänger har hamnat på tippen, broderier, målningar jag gjort som sextonåring.

Så är det med allt. Jag är utan förbarmande, jag slänger utan förbarmande, jag gör mig av utan minsta tvekan.

Det som stör mig är, hur saker som är så undanskuffade ens kommit in i mitt liv. Bråte.

Från andra sidan järnvägen.

Så här föreställer jag mig det: i den bästa av världar skaffar jag bara vackra saker, bara nödvändiga saker, bara sånt som är värt att ta hand om och vårda. Fast jag tror inte det funkar för någon.

Alltid smyger det sig in onödigheterna, konstiga presenter, felköp, habegär, offergåvor till marknadsföringens stora gud.

Att reducera och att vårda.

En gång hörde jag någon på radion, det var länge sedan, att man kunde klara sitt behov av köksporslin med en skål. Ur en skål kan man äta allt, även soppa.

Och går skålen sönder, kan man laga den lika kärleksfullt som japanerna.

Japaner, ja. Med sin överjordiska känsla för estetik, enkelhet och finess.

Japan skulle man ha blivit.

Och allt de gör  har hänförande mystiska namn:

(Jag har nämnt det förut, men det tål att upprepas)

Kintsugi:

Den gyllene föreningen.

Att laga det söndriga med guld.

Istället för att slänga den söndriga koppen, lagas den med lackharts blandad med guld, silver eller platina.

Istället för att dölja framhäver man det som gått itu. Skadan och lagningen ger föremålet mervärde, ger den status, historia.

En sådan vacker och fullständig självklar tanke. Det skulle man kunna tillämpa på allt möjligt annat i ens liv: på revor i tyg, i älsklingsklänningen, i de slitna jeansen, på jumperns nötta armbågar, på kappans rediga kanter, på blusens fransiga kant.

I hudens ärr. I hjärtesorgens sår.

Tänka att laga sina sår med guld. Att inte gömma undan dem, inte skämmas för dem, inte sticka under stol.

Inte skratta bort och låtsas som ingenting. Utan tillåta det att synas: sorgeguldet.

Men intet guld ska slösas på bråten som finns i friggeboden. Japansk estetik skulle skämmas livet ur sig därinne. För alla saker som ständigt går sönder på ett så oskönt och oreversibelt sätt.

Det gäller framför allt elektroniska prylar. Och just Japan är bra på sånt också.

Idag slängde jag tre kompaktkameror. Tre. Inget guld i världen skulle kunnat rädda dom. Det är svårt att veta var på kameror som inte funkar längre som man ska anbringa guldet. Det finns inga synliga sprickor, den döljer sina skavanker omorgsfullt.

Så är det med modern teknik. Den stora tjock-TVn går säkert att förgylla på alla möjliga sätt, men det gör den inte livsduglig i den nya världen.

Kassar med böcker som inte ens är söndriga har jag ratat och ingen, absolut ingen tycks vilja ha dem. Jag vågar inte ens försöka skänka dem till stadsmissionen. Böcker är som tjock-TVn känns det som ibland. Världen drunknar i överblivna böcker i det digitala flödet.

Klädkassar: alla dessa onödiga kläder som irriterar mig för att ha samlat på mig. Inte ens några snygga guldbroderier skulle göra dem användbara, ingen guldspets, inga gyllene band, inga pärlor av guld och silver. De går att skänka bort, som tur är. En stor container från Emmaus som man kan gå in i finns på tippen och tar emot mig med öppna armar (dörrar).

Underbart. Åtminstone lite vettig återvinning.

Det finns en mycket noggrann person på tippen som idogt går omkring och inte direkt läxar upp folk men ger stränga råd och förhållningsregler. Exakt var man ska slänga sitt skräp, och sen måste man hämta en sopborste och sopa upp efter sig.

Smått brännbart och stort brännbart och plast och gips och metall och obrännbart och grenar och trä och sen ner till glaskrossen.

Aldrig känner jag mig mer själsligt lössläppt som på återvinningen. Någon tar hand om mitt bråte, någon som ställt upp stora containrar och som tillhandahåller ett system.

Att bli av med saker är en befrielse, nu kan jag andas lite lättare och börja mitt estetiska och strängt begränsande liv.

Aldrig mer gå med i bokklubben, inte för böckernas skull, och framför allt inte för den snygga röda kaffemaskinen, nu när den gamla gett upp andan.

Sen kommer kaffemaskinen, snygg röd är den men också totalt oanvändbar med en glaskanna med feldesignad pip som gör att allt vatten man försöker hälla i hamnar bredvid och allt kaffe sen hamnar inte i kopparna men överallt annat.

Det är sånt som gör mig skamsen och ångerfull, som gör så att jag känner mig lurad och det med all rätt. För man får inte vara så dum. Man ska gå ut och handla sin kaffemaskin själv, välja noggrant och hitta rätt och satsa på kvalitet och förhoppningsvis komma hem med en pryl där designern kunde sitt jobb.

Eller också struntar man i alltihop och fortsätter med presson, den tar mindre plats och kaffet blir godare. Den förgyller tillvaron med sin smarta enkelhet.

Trots dagens utrensning är vi på intet vis klara. Fler utrymmen väntar. T ex den alltigenom negligerade sportgardroben. Där finns åtminstone en stor korg fullt med sladdar och elektronik som vi inte rört på nio år.

Det ska bli väldigt intressant och väldigt befriande det med.

För att sedan inte bli totalnojig för att man inte kan komma upp till den ultimata perfektionen kan man ta till sig ett annat japanskt uttryck:

WASI SABI.

Det låter nästan lite skojigt med det är seriöst. Här handlar det om att acceptera det icke perfekta. Man godtar det övergående, men erkänner skönhet som vara bristfällig, tillfällig och ofullständig.

Skönt.

Jag skulle ändå vilja pröva att laga med guld. Någonting jag äger måste ju gå att rädda på detta vis, istället för att ratas. Någonstans måste det finns krackeleringar  jag skulle kunna förgylla.

Och har man inget guld, kan man lämna sprickan vidöppen.

För att det är som Leonard Cohen sjunger:

There is a crack in everything

That’s how the light comes in.

Och ljus behöver man. Ljus och luft att andas.

Därför är det så underbart upplyftande där ute på återvinningen.

(Även om jag delat den förut, håll till godo):

 

 

 

 

 

3 svar till “Spara. laga, rata, slänga och lite kintsugi

  1. Oj, vad jag känner igen mig! Trots flera utrensningar finns massor kvar att slänga, återbruks-skänka. Men jag blir så ledsen över din reflektion över din textilkonsts öde. Var du verkligen tvungen att lämna dina tidiga verk på tippen?

    • ja, tyvärr! Den bilden såg förfärligt ut. och det är sant som jag skriver: just då tappar all lust till det textila. Men det går fort över. Gobelängen jag slängde för några år sedan aha hängt i trettio år i ett vardagsrum där det röktes pipa. Färgerna var mycket ljusa och vitt dominerade. Allt hade blivit obehagligt gult. Då gick det som det gick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s