Nya stigar

04112014-DSC_6185

Nu pratar jag för en gångs skull inte metaforer. Jag menar verkligen att jag, efter nio år här i huset, upptäckt nya stigar att gå i närområdet..

Det trodde jag faktiskt inte. Jag trodde inte, det fanns o-gångna stigar in i snår och undangömd vildmark. Nåja, in i bångstyrig undervegetation, kanske man kan säga.

Det var en gråmulen, ja, riktigt hederligt surmulen novemberdag, med grinigt regn på lur i molntäcket. Ljuset var erbarmligt oinspirerande att det bara var min obändiga tro på och övertygelse om att det trots allt skulle funka att fotografera lite.

Blad, strån, träd, risiga buskar, mossa, ruttnande svarta löv, you name it.

Så idag blir det ett bildreportage från Hisingens egna urskog.

04112014-DSC_6246

Det var nu jag på ett infall bara böjde av från den breda vägen. In på en avväg, en rödluvelik utflykt in i det okända.

Marken blev omedelbart lömskt vattensjuk, fast den på ytan låtsades vara fullt framkomlig. Det avskräckte inte mig det minsta, fast jag hade stadpromenadstövlarna på mig, i mocka. Det var trots allt ojämförligt torrare än när jag ville plåta svanar i mossen och mossen verkligen visade dig vara precis så gungflyigt våt som man kan utgå ifrån.

Den gången fortsatte jag målmedvetet långpromenaden med gyttjiga vattenindränkta gympaskor. Så småningom blev det riktigt behagligt varm om tåna, så nog överlever man det mesta.

Det här kunde ju inte vara värre.

04112014-DSC_6123

Och så befann jag mig plötsligt på baksidan av kollonistugeområdet.

Jag har gått förbi den hur många gånger som helst, Anemonen nedre,  men från den här sidan hade jag aldrig upplevt dessa prydligt välordnade stugorna.

Det var här var AVIGSIDAN.

04112014-DSC_6196

Det här var andrasidanjärnvägen-sidan. (Som jag skrev om en annan gång).

Det var en sådan miljö jag är så förstulet förtjust i, fascinerad och förtrollad av.

Det är här man SLÄNGER saker:

tunnor

rostiga fat

bevattningsslangar

trädgårdsprylar i icke nedbrytningsbart material

men också saker som äts upp av rost och väder och vind.

Köksredskap

persienner

pottor

flaskor, massor med flaskor.

04112014-DSC_6204

04112014-DSC_6202

04112014-DSC_6190

04112014-DSC_6269

04112014-DSC_6240

04112014-DSC_6229

04112014-DSC_6226

Stolarna är ett kapitel för sig.

De ser så utsatta ut.

Både bildligt och bokstavligt.

De ser så övergivna ut. Utlämnade åt naturens krafter.  Få stolar är gjorda för det. Stolar får inte överges så här, inte lämnas ensamma.

Stolar behöver människor för att överleva utomhus.

04112014-DSC_6243

04112014-DSC_6242

04112014-DSC_6238

Sen upptäckte jag några skjul, lättvindigt kamouflerade av skogens ris.

De var så där som skjul ska vara, som hopkomna på måfå, som från civilisationens utkant. Ihopfogade av allsköns oumbärligt bråte, korrigerad plåt, plast, brädor, masonit.

Här fanns prylarna som fortfarande var värda att låsa in med hänglås.

04112014-DSC_6230

Och återigen. Stolar utanför. Ingen där. Inte på länge verkar det att någon suttit här.

Beundrat utsikten eller tagit sig ett bloss.

Fantasin svingar sig mot skyn på vingar: jag sr det framför mig, gubbtjuven med geväret tvärsöver knäna.

No tresspassing.

Här vaktar jag.

Nej, nu var det ingen som vaktade.

04112014-DSC_6209

Jag knatar omkring i mina genomdränkta mockastövlar. Jag snokar vidare. Bland det bortsorterade och ratade.

Vem eller vilka av alla prydlighetsnissar i de små färgglada stugorna har gjort allt detta? Skräpat ner så, alldeles kant i kant med den  prydliga idyllen.

Här är så det så förvildat.

Jag gillar det men kan inte låta bil att undra lite. Jag gillar det för att det triggar mig att komma ihåg. Det finns något spännande i förfallet, i att inte mäkta med godborgerlig ordning.

Rost och hopspikade tillfälligheter, saker man vill glömma bort och undanstuvat bra-att-ha-skräp, sånt påminner mig och fascinerar mig. Har man i liten mån vuxit upp med det formar det inte bara ens självuppfattning, det främjar också det tillåtande äventyret i upptäckarglädjen.

04112014-DSC_6214

04112014-DSC_6236

Som barn hittade jag och mina kompisar aldrig till tennsoldatersfabrikens stora avfallshög. Det gick rykten om att man kunde hitta defekta tennsoldater. Troligtvis var det en vandringsmyt bland oss ungar.

Kanske letar jag fortfarande, än idag.

Efter lemlästade tennsoldater.

Här finns de inte. Jag hittar inget, jag tar inget. Bara bilder.

04112014-DSC_6218

Sen vidare in i skogen, till det ordentligt naturvänliga, mossbelupna, till stenarnas magi och rotvältornas trollformationer.

04112014-DSC_6265

04112014-DSC_6236

Jag stövlar på.

Och får ett leende i samförstånd av den väderbitna stengubben. förstulet och pillemariskt, men jag ser det.

Inget undgår mig.

04112014-DSC_6155

Ett svar till “Nya stigar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s