Evigt tacksam

fluga

Jag vet inte, om flugorna, de där tjocka, svarta, har dött av värmeslag eller om tricket jag tog med mig hem från Fridhems folkhögskola häromsistens faktiskt funkar.

Glas med vatten med hela kryddnejlikor i, som man ställer i fönstren.

Det blir ganska snabbt en mörkbrun vätska som ser ut att duga till färgning av små tyglappar.

När man nu håller på med det textila, tänker man gärna i de banorna.

DSC01311

 

För övrigt sitter jag här i sommarvärmen och förbereder nästa workshop, den på Sätergläntan.

Mossa, mylla, murket trä. (Är min titel)

Jag måste komma på något som funkar att genomföra på elva lektionstimmar.

DSC01318

Så jag har experimenterat och kommit på sätt att sy som är så roligt, att jag inte kan sluta.

I väntan på att vi om en stund ska sticka ut några dagar till sjöss drar jag pustande från plats till plats i och runt huset för att hitta ett ställe att sitta på som är någorlunda uthärdligt. För svalt är det verkligen ingenstans.

Ja, det är varmt nu.

Så varmt var det alltid där jag kommer ifrån, från det centraleuropeiska inlandet med heta, heta somrar. I alla fall var det så förr. Allt en förnuftig människa kan ta sig till i detta gassande är till är att hitta vatten, hålla sig där och bada, bada, bada.

DSC01221

Det är så varmt att sniglarna torkar ihop på terassplattorna, allt som är kvar är små, svarta snigelfossiler. Lite ömkligt att se. Jag tycker nästan synd om dom.

 

Det är lite dit, jag ville komma.

Att jag är evigt tacksam.

Att jag lever här, i ett land där mina s k bekymmer är reducerade till att klaga på värmen. Eller på flugorna, som så där obehagligt dunsar mot fönsterglaset.

Att det enda s k krig jag behöver uthärda är mitt krig mot mördarsniglarna.

Att de enda irriterande ovälkomna varelserna i mitt liv är rådjuren i min trädgård.

 

Jag är evigt tacksam, att jag hela mitt liv har sluppit verklig fasa.

Att jag bor i en världsände, i ett land, där det är fred.

En massa andra bekymmer finns det förstås, men de är uthärdliga, de är hanterbara, de går att åtgärda med lite god vilja.

Men Palestina Israel?

Nog var det ett gäng smarta män som kom på  idén, att skapa en stat, där det redan fanns en annat land, där det redan bodde folk.

Jag är medveten om förutsättningarna. Jag vet, hur det var för det judiska folket i förskingring. Ingen, i alla fall inte i min generation, har kunnat undgå att veta, vad som drabbade judarna. Och känna djup och svår sorg och skuld.

MEN.

Det är väl bara gamla inbitna kolonisatörer som kan få för sig, att man bara kan ge bort andra människors land? Det finns ju liksom inte tomma arealer tillräckligt stora liggandes för fäfot att man bara kan ta för sig.

Om avsikten med gåvan till det judiska folket var behjärtansvärt och god så kanske den var det bara på ytan? Kanske man bara ville ha en västvänlig liten enklav mitt i all denna torra öken. Politik är politik.

Ett välutbildat folk,men västligt know-how och med en massiv militär och ekonomisk uppbackning västerifrån. Det bådar inte gott.

Då krävs det förmåga att samverka, att bjuda till, att acceptera, att inte härska och söndra. Fingertoppskänslighet.

Jag kommer ihåg hur gärna unga människor åkte till israeliska kibbutz och jobbade för fred och hur de trodde på möjligheterna.

 

Jag är bara så evig tacksam att jag slipper vara ständigt rädd, ständigt springa till skyddsrum, ständig känna oro för mina barn.

Jag är bara så glad över, att inte bo och leva inlåst, trakasserad och frihetsberövad bakom höga murar.

Att vara kringskuren, på alla sätt. Kringskuren och utsatt för godtycke. Kringskuren och utan möjligheter,

Att inte ha någonstans att ta vägen.

 

Att utsättas för ständig propaganda, statlig och/eller religiös, där giftiga lögner sprids och  hat sås, och okunskap och som gör, att hjärnor förvirras och hjärtan blir till sten.

Den gamla, vreda, gravt neurotiska ökenguden med sitt dåliga humör och sitt usla självförtroende dundrar på. Öga för öga. Visst.

Men: man kan se det så här: för ett öga massakrerar man inte hela människan, för ett brott dödar man inte ett helt folk. Det handlar om proportioner. För en tand lemlästar och dödar man inte en hel befolkning.

Medkänsla.

Empati. Jag känner för båda sidorna men står förundrad och förfärad inför denna våldsamma utveckling.

Fast egentligen, inte längre. Jag har vant mig.

 

OCH: ja har aldrig varit där, aldrig sett med egna ögon, känner ingen där. Vet jag de rätta sakerna? Får jag rätt information?

 

Finns det ingen annan, bättre väg?

Det finns massor med människor, överallt runt om i världen, även i Israel, som tycker att detta inte är rätt väg. Man har tappat bort sig för länge sen, och gått vilse. Och nu har man ingenstans att ta vägen. Inget annat att ta till än bomber och granater. Man har blivit ärkefiender och man vrider sig hat och hämndbegär. Man vill ha skydd och trygghet och man skapar kaos och ett Harmageddon.

Utanför bränner solen gräs, sten och buskar men koltrasten, som lärt sig en telefonsignalslinga utantill och inkorporerad den i sin sång, sjunger glatt.

Jag vill så gärna njuta och vara glad och nöjd och tacksam för det man har.

Men jag kan inte slippa tankarna på det som händer, inte här, där jag är, men trots allt, på alltför många ställen på vårt ynkliga, våldsbenägna klot.

Det är inte såna tider, att vi har råd att bygga murar, bygga ghetton, stänga in, avskärma, skrämma bort folk och göra livet outhärdligt för varandra.

DSC01187

Det finns inte utrymme för något vi och de.

Jag tänker på dikten av Bo Bergman. Jag läste den första gången jag var arton. Och jag kan den fortfarande utantill. Den är från samlingen Gamla Gudar.

(Och bara för att var en besserwisser: Klio är en av de nio muserna, historieskrivningens musa).

 

MÄNSKLIGHETEN heter den.

Passande nog.

 

Du levde länge på din gloria

av ett förfalskat himmelskt adelsbrev.

Nu vet du, att du kommit nedifrån, djup nedifrån.

Och att det mesta Klios griffel skrev

är kriminalhistoria.

 

Stämmer nog så bra.

Hett som själva helvetet är det i alla fall nu.

Och då pratar jag inte bara om vädret.

DSC01317

 

En fallande ängel. Av min vän, Patrik Andiné.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 svar till “Evigt tacksam

  1. Håller på! Med min webb-sida alltså. Under tiden läser jag dina. Fint!!!! Måste läsa nåt bra för att bli inspirerad att fortsätta. Ringer dej i helgen,lite att prata om kanske inför sept., kul bara att prata. Va fint det var i juni!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s