Medan jag lukar, funderar jag

trädgårdsarbete 006

Det vore lögn att säga, att jag tar det lugnt. Trots undersköna dagar och hängmattestunder och långa förmiddagar vikt åt enbart läsning, så stämmer Hornbachs slogan: det finns alltid något att göra.

Det tar aldrig slut.

Fast det är sant, från nio till ett läser jag böcker – alla dessa trofasta böcker som tålmodigt väntat in mig.

Som människor är de: tjocka och smala, breda och tunna, kloka och dumma, gulliga, trevliga, en del är väldigt allvarsamma, en del till och med förmanande. Eller påstridiga som fan och överfulla av ibland onödigt vetande.

De flesta är trevligt sällskap och underhållande.

De står i hyllorna här och de har som sagt, väntat på mig.

Som en full pralinask, svårt att välja, allt ser lika gott ut.

trädgårdsarbete 020

Men de lurpassar också lite lömskt på biblioteket, när jag intet ont anande råkar passera. Så jag kommer hem med ännu en hög oemotståndlig litteratur.

trädgårdsarbete 022

Förmiddagarna har således blivit stunder av ren och skär lycka. Det är livet, som fallit på plats.

Jag är som en törstande som länge varit på väg genom öknen, som nu kommit fram till den svalkande oasen.

Men sen, när de börjar prata på för mig obegripliga språk på P2 efter att i timmar tillhandahållit kontemplativ bakgrundsmusik, då hoppar jag upp och går från viloläge direkt till full-rulle-aktivitets -mode.

Det är dags att ta itu med mina dagslistor.

JA, jag är en av de där människor som fullt och fast tror, att bara genom att strukturerat skriva ner allt jag tänker mig hinna med under en dag, så ordnar det sig.

Vilket det aldrig gör, men att-göra-listorna är mina kryckor i vardagen och mina ledstänger uppför livets branta trappa.

Vid det här laget har jag klarat av den genomgripande storstädningen (som ju samtidigt fungerade som en tvättlapp och dammtrasa för inre rening), är det nu dags för den eftersatta trädgården.

Nu är det slut med trädgårdsdarwinismen, som någon så bra uttryckt det.

Från och med nu är det jag som bestämmer.

Fast det är lite, lite tråkigt, att jämt behöva ARBETA i trädgården. Den har skärpt till sig, i år som alla år och gått från brungrågul sorglighet till en ganska så bra bild av något paradisiskt.

tvätt och björkbild 053

Om man bortser från ogräs och icke-klippta kanter. Döda grenar och vildsinta rosor, daggkåpa och brunnäva som försöker att ta över.

Det känns lite som om allt vackert trädgården bjuder på bara är en kuliss och bakgrund till mitt dagliga slit.

Jag rensar och lukar och vattnar och planterar, ständigt omgiven av beundrande koltrastar.

De uppskattar min nit.

trädgårdsarbete 007

Jag tror de vill, att jag ska gräva fram maskar åt dem.

När kvällen kommer, är jag stigmatiserad av elaka taggar och annat som gör ont, sönderstungen av oätliga jättenässlor och är full kliiga myggbett eller jordloppsbett.

Även myrorna är folkilskna, otrevliga varelser som man ska akta sig för.

Och de är alltid så många, samtidigt, och alltid jätteirriterade för att jag lyft just deras fåniga sten.

 

Jag planterar.

Jag försöker så frön.

Framför mig ser jag en palissad av högresta, leende solrosor, någonstans i utkanten, bortom den  blommande gräslöken som ingen äter.

trädgårdsarbete 015

Men jag har sniglarna emot mig. De små groddarna hinner knappt visa sig i krukorna, så är de borta igen.

Och i år har jag många sniglar. Kanske för att jag inte satte in motstöten i rättan tid, kanske på grund av väder och årstidernas nycker.

Jag har just varit ute på mördartur. Med giljotinpinnen.

Det är vedervärdigt och kladdigt och mot min natur. Men det måste göras. Mördarsniglarna har ingen naturlig fiende här i landet, sägs det, men det stämmer inte.

De har mig.

Jag är deras fiende, jag lovar.

De har gjort mig till en förhärdad mördare.

 

När trädgården fått sitt kommer nästa projekt. Att måla om huset.

Det är, i ärlighetens namn, egentligen inte mitt projekt.

Men jag ska hjälpa till. Jag har alltid varit en fena på att måla.

Sen finns det en friggebod att städa och inreda. Till en trevlig miniateljé, översållad av honungsrosen, kanske.

 

Drömma bör man, annars dör man.

Eller så är man redan död, om man inte tillåter sig drömmandet.

Ibland tänker jag så.

Ibland tänker jag faktiskt precis tvärtom.

trädgårdsarbete 011

Varför i all världen bry sig?

Antagligen för att jag är en grundmurad optimistidiot.

När jag istället borde inse, att det finns gränser.

För tillvaron.

För möjligheterna, för förmågan.

 

Och så finns det tidsbestämda gränser.

 

Fast frågan är inte hur ska jag hinna utan varför.

Varför jaga runt på detta vis?

Det är fullt legitima, existentiella spörsmål.

Jag var för ung, när Sartre och gänget hade sin storhetstid.

Jag släpptes ut lagom till det glada, positiva sextiotalet.

Plötsligt fanns massor av mening. Med allt.

Och dessutom trodde vi på det.

Att det skulle gå.

Att förändra.

Till det bättre.

Och nu sitter jag här, med en massa varför som inte går att sopa under mattan.

 

Varför blev det som det blev, till exempel.

Plötsligt finns de där: hårda ansikten, intolerans, oginhet, egoism i full blom.

JAG-samhället har hunnit i kapp sig själv nu, det har lagt manken till och lyckats springa om VI-samhället.

Till slut står kan alla stå där, var och en på sin alldeles egna mittpunkt, genomborrad av var sin stråle.

Så som Quasimodo så fint skrev.

Genomborrad av kortsynthetens skarpa ljus.

Och plötsligt är det afton.

 

Kanske inser man då, att det inte var rätt. Att det bara ledde till elände. Till mentalt mörker och snöpliga slut.

Googlar jag på bilder på mörkermän, kommer han upp direkt, Jimmi.

 

Så om jag tänker på just detta, känns det som om det kvittade.

Att städa, luka, plantera.

Jag läste precis nyss en bok av Elsisabeth Kübler Ross, en sen bok, Att Leva livet, hon har skrivit den tillsammans med David Kessler.

Hon är förvånansvärt nyandlig, vilket jag inte trodde om henne.

Så här skriver hon:

Att vända sig bort från sin situation är att ge upp. Att gå in i den är att ge efter.

Att ge efter är bra, att överlämna sig. Att lita på att det blir bra. Att någon, troligtvis försynen, eller något åt gud-hållet, fixar det.

Jag vet inte, om det är så lätt.

När jag tog studenten, skulle vi sista terminen gå med våra skolmössor. Alla gymnasier hade sådana då. Och så skulle man brodera något käckt, en slogan, något roligt.

I alla fall var det så här i Göteborg.

Jag broderade: Bättre fly än illa fäkta.

Med ett frågetecken efter. Omgiven av massor fina, broderade lazy-daisy-blommor.

Det var ett skämt, jag gav mig inte utan strid.

Nu känns den slogan aktuell igen.

10 000-kronors frågan är bara:

Vart ska man fly?

bätte fly

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett svar till “Medan jag lukar, funderar jag

  1. Som alltid skriver du så bra och tänkvärt och … helt underbart. Nu sitter jag här med massa tankar och idéer som du har satt igång. Vart ska man fly? Ja-a du … den frågan låter jag stå. Låt stå! På min mössa innan studenten stod det broderat (mammas broderi) på latin (jag var latinare) om jag inte missminner mig totalt: Quo vadis? (Vart går du?) … och det vet jag banns mig ännu inte. Det är det som är livet liksom 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s