Supersöndag

013

En sån söndag.

Till exempel: det är min yngste sons födelsedag, detta lyckligt lottade majbarn, född i blomstertiden, i solens tid, i de långa ljusa dagarnas tid, i koltrastens tid.

Sen tar livet vid, han får sina törnar, han som alla andra barn. Han är anledning till oro som alla andra ungar, men sällan till bekymmer. Han har alltid varit ett solskensbarn.

Alldeles nyss kommen till världen fick han komma med till landet och jag la honom bland förgätmigejen. Jätteförsiktigt, la jag honom där.

Som en liten rund och go människohumla log han där.

Felix 0år 009

Varför gjorde jag så?

Kanske inte sånt man bör göra med spädbarn, men spontaniteten överträffar förnuftet då och då.

Han flög inte iväg, han dog inte och han blev inte sjuk.

Möjligen grundlade jag hans björkallergi, men egentligen tror jag inte på det heller. Det finns inget direkt pollenbiologiskt samband mellan förgätmigej och björk.

Det var fint på landet, då.

Dalsland.

Ein Schweden in Miniatur.

Så sant som det är sagt i turistbroschyren och i verkligheten.

 

När barnet väckte mig på sennatten, var det redan ljust ute.

Maj, juni. Dessa dagar, nätter utan gränsdragning. Allt ett töcken av vidunderlighet.

 

Jag tog honom med mig ner till sjön. Solen hade gått upp, vattnet låg spegelblankt, längs den hundkäxtäta stigen  med det höga gräset mötte vi rådjur. De stod kvar, tuggade liknöjt, bara mycket lite nyfikna.

De trodde inte, att vi var människor. Inte så här tidigt, så här stilla.

Det var på den tiden jag inte hade trädgårdsångest och fortfarande kunde se enbart skönhet i rådjuren.

 

Nästa supersöndagsak: morsdag.

Inget jag fäster stor vikt vid.

Min egen mor finns lite mer, inte sen länge. Hon dog några månader innan majbarnet föddes för 32 år sedan.

Jag har ingen att gratulera, det har aldrig varit aktuellt vad gäller min fostermor.

Mycket roligt har vi haft, och officiellt har jag varit som ett barn i familjen, men den känslomässiga relationen som medför att jag lyfter luren och grattar på mors dag har aldrig funnits.

Mitt fel?

Vissa saker är som dom är. Vissa gränser är osynliga men oöverstigliga.

Av äldste sonen, han som bott i tio år i New York grattades jag redan för några veckor sen, på amerikanska Mothers Day. Det är helt ok. Han fick gratta en gång till idag.

Jag minns dom fina, lätt sentimentala mors dags kort vi fick tillverka i skolan.

”Till finaste mor i hela världen”.

muttertag

 

Tack för att du tar hand om mig, ungefär. Tack för din omsorg och din uppoffring. Tack för sin aldrig sinande kärlek.

Jag plitade på. Ritade blommor och dekorerade. Men jag kände hela tiden, att det var på låtsas. Alla mödrar är inte änglar med osynliga vingar.

Min mor var det inte. Hade hon vingar, var dom lite luggslitna och tillknycklade.

Hon var bra på sitt underliga sätt, men inte på just det. Att ta hand om.

Men jag ville gärna, att det skulle vara så.

Att jag var trygg och omhändertagen. Att inget ont skulle kunna hända mig, för en moders allomfattande kärlek skyddade mig.

Det hade varit bra, men det var inte så.

Hon älskade oss säkert, alla sina barn.

På sitt sätt.

Men hon hade en underlig, för en mors otypiska beteende, att vid flera tillfällen ge bort oss barn till andra.

Säkert i någon form av välmening och med omtanke om vårt bästa, men det ingav inte direkt känslor av tillitsfull trygghet.

Det finns alla sorters mödrar.

Må de leva, allihopa.

 

Sen var det valdag idag. Till EU-parlamentet.

En viktig sak. Säga vad man vill.

Att inte rösta finns inte för mig.

Jag är så glad och stolt för min rätt att få rösta. Det har jag alltid varit. Sedan allra första gången.

I en värld, där det finns människor som förvägras denna rätt finns ingen orsak att stanna borta från vallokalen.

Många före mig, har kämpat för min rätt att få ge min röst. Jag kommer till dukat bord.

Det är bara att ta skeden i vacker hand.

Länge tänkte jag mig FI.

Jag gillar FI,  jag hejar på FI.

Jag ser absolut och gärna Soraya Post i EU-parlamentet. Hon behövs där.

Men:

jag lyssnar, jag läser.

Så idag: tyvärr, FI fick inte min röst.

Det är ett parti som inte har ett program för viktiga frågor som jobben och miljön.

Jag röstar inte på ett enfrågeparti.

Ledsen.

Det finns väldigt, väldigt många frågor som jag vill att de jag röstar på ska ha tagit ställning till.

 

När jag var liten, var val alltid förknippat med högtidlighet. Med allvar. Och med hemlighetsmakeri.

Det var lite förbjudet att snacka om, vad man röstade på.

Ingen skulle få veta.

Lite så är det fortfarande.

Man tar av (nästan) alla lappar.

Man gömmer sig i de gröna båsen.

Man lägger sin röst och slickar igen.

Man har gjort sitt och ingen vet.

På lätta, högtidliga fötter nästan dansar man hem.

 

Och nu kommer valresultatet.

Jag hurrar och våndas och skäms.

40% röstar ute i Europa.

 

Eu-fientligheten står som spön i backen.

Högerpopulismen frodas och gnuggar händerna i nästan alla länder.

Marine Le Pens Front National blir Frankrikes största parti i EU.

Grattis.

Vi går gyllene tider till mötes.

 

Men i Sverige röstar vi för miljön och för feminism. Det gläder mig.

Men också här: 9,8% för SD.

Det är den smutsbruna sidan av saken.

 

Men i trädgården skiner en ljuvlig majsol och jag ger mig ut i rabatterna på ogräsutrotning.

Jag kan ju alltid låtsas att det är nynassarnas rötter jag river upp.

 

Det är en mission impossible här som där. Och jättejobbigt.

Men också skönt.

Jag blir så där härligt skitig. Det är jordig balsam för själen.

Och det blir fint.

Väldigt sakta men definitivt säkert.

 

Jag är omgiven av prunkande överflöd.

Överallt slår det ut nya saker.

Dalslandrosen är på gång.

059

Engångsblommade. Outrotbar. Sprider sig med nästan onödig frodighet.

Single Cherry. på g. Och den där vita. Och den där fint rosa som varje år tar ytterligare ett steg längre ut ur skuggan och in i solen.

022

Och över mig, ett bedövande doftande moln från våra sju stora, gamla guldregnsträd.

Bollökarna står som välavvägda, komplementära, lila klot i rabatterna.

003

015

Lökklockorna vad dom nu kan heta vecklar ut sig på sitt konstifika sätt. Och Lungörtens underbara självsådda blåhet.

026

032

En kort tid av ljuvlighet.

Till och med de oövervinnerliga daggkåporna håller sig inom rimligheternas gräns just nu. Senare, snart, kommer de att översvämma trädgårdsgångarna med sin limegröna blomning.

 

I bortersta hörnet sänker sig solen sakta mot horisonten.

Efter mitt envetna slit sätter jag mig i de sneda strålarnas förlängning med ett glas vin, med en bok och med et skål mer eller mindre förbjudna med ack så ekologiska, närproducerade chips.

Man måste få unna sig.

Man måste passa på och njuta.

Oavsett hur det blir med detta första val detta supervalår.

073

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett svar till “Supersöndag

  1. …….som en liten människohumla…..underbart! En av de vackraste bilder jag sett! Den och mycket mer från allt fint du delar med oss härute…..läggs till hjärtat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s