Jag börjar vänja mig

treblad, promenad 100

Det har gått förvånansvärt fort.

Trots allt och mot allas förmodan.

Jag trodde själv, att det skulle vara lite mer längtan och saknad, lite mer ruelse och förtvivlan, lite mer ångest, helt enkelt.

Fast jag hade sett så fram emot denna dag under en lång, lång tid.

 

Sista arbetsdagen var det lite så. Det var en underligt ihålig känsla, att städa bort sig själv.

Ungefär som trollkarlen i Indialand, som drack upp sig själv.

Gå igenom alla lådor, tömma datorn. Städa i hyllorna. Inse, att jag måste bereda plats hemma, för ytterligare några hyllmeter böcker.

Plocka samman i påsar och kassar, det som var mitt. Kolla maillådan en sista gång.

Om några dagar skulle allt släckas ned.

 

Det var Valborg, alla gick hem tidigare än vanligt. Jag skulle komma tillbaka igen, lite senare, med bilen och skyffla in all bråte.

Då var det tomt, ingen var där. Ensam var jag. Övergiven.

 

Och sen skulle jag låsa och larma en sista gång och gå hem på allvar.

Det var så stilla och ödsligt och sig likt på ett kusligt likgiltigt sätt. Ödesmättat på ett diskret sätt.

Jag kunde höra de dova, rytmiska trummorna. Och något som brast.

Kedjorna? Var jag inte slav längre? Var jag fri, nu?

 

Hemma vankade jag omkring, smådeppig med myror över hela kroppen. Myror överallt och fjärilar i magen.

Vem skulle jag nu prata med, framöver? Ess räknas inte, det är inte den sortens samtal, gemenskap jag menar. Jag tänkte på det där andra, som man har, när man har ett jobb med arbetskamrater.

Prat, skratt, smågräl, ilska och stormande glädje, sånt man kan dela med sina arbetskompisar, det var det jag fasade för att sakna, inte själva jobbet.

Jobb är ändå bara jobb, men människor är något annat.

Vem, eller vad, skulle kunna ersätta mina underbara arbetskamrater?

Det var sånt jag gick och grämde mig för, den där sista dagen.

 

Det tar åtminstone ett år, sa somliga, såna som visste.

Eller också inte.

Jag vet ju trots allt, hur jag är. Jag är en jävel på att ta mig samman.

Jag faller, då och då faller jag, snabbt, andlöst.

Och som en katt, innan jag slår i marken, har jag vänt mig och kommer ner på fötter (och händer).

Jag hade inte kommit så här långt i livet om jag inte hade lärt mig att anpassa mig till förändringarnas snålblåst.

treblad, promenad 058

Dagen efter var det sköna första maj.

Många sökte sig till de rafflande demonstrationstågen och upplyftande talen nere på stan.

Jag känner tyvärr ett fruktansvärt obehag när det gäller folkmassor. Ren och skär klaustrofobi. Jag gillar inte, vad folk i en enda stor klump kan få för sig. Gripas av. Idéerna må vara nog så bra, men resultatet kan man aldrig vara säker på.

Jag har en ganska bra föreställning om vad masspsykoser kan leda till. Jag var inte med då. Men i hela min barndom har jag känt av sviterna och lärt mig.

Därför ägnar jag mig åt en alldeles egen tradition på första maj, en gång initierat av min kära, galna mor. Hon tog oss barn med ut i naturen, på skogspromenad.

Och det är lika underbart än idag. Speciellt just denna första maj. Dagen var verkligen som en sån dag ska vara. Lövsprickningen var i stort sett avklarad, det var grönt, grönt grönt. Och blommigt överallt.

Och solen sken.

treblad, promenad 072

Så jag gick ut med frisk mod och modet bara steg och steg för vare steg jag tog. Runt mossen gick jag. Naturen som en öppen bok, stigen som en väg rakt in i min nya framtid.

treblad, promenad 057

Just tiden: den var min nu, bara min.

Om jag känner för det, kan jag gå så här i all evighet. Om jag vill, kan jag nu jobba i ateljén närhelst andan faller på och den obändiga lusten tar stryptag.

Jag kan ligga på sofflocket och läsa tills ögonen poppar ur.

Jag kan göra ingenting.

Jag kan göra precis vad jag vill.

treblad, promenad 063

Känslan är härligt underbar, att få kränga av sig kommunalkoftan efter alla dessa år.

Visst var den snygg och av god kvalité,men nog hade den blivit lit obekväm, lite trång här och där.

Den hade börjat skava lite illa, det kommunala ylletyget hade börjat klia oroväckande.

 

Nu kan jag äntligen sjava omkring i min egen underliga kofta. Lite hipp och lite happ är den, sitter lite snett, känns lite ovan. Lite stor är den också, något jag måste växa in i den igen.

Materialblandningen är väl inte riktigt haute couture, och dessa plötsliga, håresande färgblandningar! Ska jag verkligen gå omkring i sånt nu?

Det ska jag. Det är, trots allt, lite mera jag.

Nu, när jag får vara bara jag.

Nu får jag äntligen vara bara konstnär igen. Helt och hållet.

Hel och odelad är jag nu.

Jag får:

 

Tycka vad jag vill.

Säga vad jag vill.

Skriva vad jag vill.

 

Bära mig åt.

 

Det är befriande med frihet.

Fast jag har haft oändligt roligt i 29 år i kommunens våld.

Jag valde det själv. För att det var en utmaning, för att det var intressant och för att det gav mig en försörjning, framför allt när barnen var små och det är liksom lite kul att kunna betala räkningarna.

Jag var lyckligt lottat att få jobba med något som jag kunde (någorlunda), som jag gillade (mycket) och som jag lärde mig otroligt mycket på under årens lopp.

Ovärderliga erfarenheter.

Det var irriterande ibland, och lite tjuvtråkigt då och då.

Ofta fick jag höra mantrat om att om man inte gillar att jobba i en politiskt styrd organisation så ska man inte göra det.

Jag gillade aldrig att jobba i en politikerstyrd organisation. Jag säger det nu. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag hade svårt med just den delen av jobbet.

Kanske för att jag bor i Göteborg och varken politiker eller tjänstemän har gjort speciellt mycket för att få mig att trivas eller känna stolthet över att jobba för kommunen.

Kanske för att jag har svårt för bedrägeri och inkompetens. Allt det där, som valsats och knådats till leda i media.

 

Men resten var roligt. Konsten, kulturen, kompisarna.

Och nu har jag bara mitt.

Vad är det bästa jag kan hitta på då? Jo:

Jag kastar mig in i en gigantisk, delvis mycket symbolladdad men framför allt väldigt prosaisk (och nödvändig) storstädning.

Sån är jag.

Jag rensar mitt hus. jag rensar alla rum. Jag rensar alla skåp och alla mina lådor.

Men det jag egentligen rensar, är mitt huvud.

Jag dammar av, torkar rent, öppnar upp, bereder plats för nya stordåd.

 

Det är precis så det känns.

Som en bal på slottet.

Jättetråkigt och helt underbart!

treblad, promenad 107

 

 

 

 

 

4 svar till “Jag börjar vänja mig

  1. Tack fint nu känns det bra. Du har det fint. Det gör mig glad. Hoppas vi råkas snart någon stans. Men tack för att du delar med dig av allt. Kram Mia

  2. Dina ord får mig att minnas 1 maj det året min förstfödda dotter upplevde sin första vår. Hon och jag gick ut tidigt, tidigt på morgonen. Allt var skirt, nyutslaget och hänförande vackert. Jag var så otroligt lycklig över det nya lilla livet som lagts i min vård.
    Nu kan jag se tillbaka på över 30 år tillsammans. År som har varit fyllda av glädje men också stor sorg.
    Att hälsa nya tider gör man med fördel ute i naturen tycker jag. Jag önskar dig allt gott i din nya fria tid!
    En av dina tacksamma elever

    • tack för sina ord, Susanna! Jag firar just idag min yngste sons födelsedag, han är ett lyckligt och soligt majbarn. Jag känner igen din glädje och lycka över det nya lilla livet man håller i sina armar! Ett litet barn man ganska så snart får lämna över till livet, med all dess oro och odäkerhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s