Luftrötter är bra

2009-02-14  «C¬z®ú,¥x¿}¶éÃÀ¶é°Ï

 

Häromdagen skrev jag på min andra blogg, på Fibertiger, om den begåvade smyckekonstnären Amy Taverns utställning I Live Here Now.

Där ställer hon frågor om var man hör hemma, vad ett hem är. Och hur man hittar sitt hem när man är ständigt på resande fot.

Intressanta frågor som jag kände igen mig i.

Att bo på många olika ställen, att flytta omkring, bort från sitt ursprung, ibland utan fast adress, skapar ett speciellt förhållningssätt till begreppet hem och tillhörighet.

Amy Tavern har bott på många olika adresser.

Det har jag med.

Jag började räkna.

Fram tills jag fyllde fjorton bodde jag i 5 olika länder, i 14 olika städer eller platser. Jag bodde hos 6 olika familjer och på ett barnhem.

Jag har bott i gamla och nya hus, i lägenheter och våningar, i höghus och låghus, i villor, i andrahandsruckel, etagelägenhet och eget hus.

Det sistnämnda. Är detta således mitt hem, nu?

Jag menar på riktigt. Innerst inne. Tycker jag, att det är här jag hör hemma?

 

För mig är det de nio första åren i mitt liv som räknas mest. När jag bodde och levde och växte i samma gamla, eländiga lilla stad.

Det är där mina första minnen skapades. Det är där jag skapades.

364_1

Vi är många miljoner människor här i världen, som inte lever och bor där vi vill leva eller kanske borde leva, enligt somliga.

Av vitt skilda anledningar drar folk omkring. Hamnar än här än där. Av slump eller beräkning eller på grund av någon guds obegripliga vilja.

Med uppväxtorten begravt i hjärtat, en hemma-plats som hamrat ut och format karaktär och sinnelag, byggt och ordnat med värderingar och trossystem, men också inte sällan planterat ångest och skräck i hjärtat.

Blundar jag så är jag där.

Jag ser hur det ser ut, jag ser gatorna, jag ser byggnader, affärerna, skolan. Jag ser fält och jag ser tallskogarna.

Jag ser alla dessa ansikten, skumma ögon, min barndoms huckletanter och skitgubbar.

Är allt det där än? Inuti mig?

För i verkligheten ser det helt annorlunda ut där nu.

Faktiskt.

Man har rivit och byggt och ändrat och utvidgat och till och med lagt sig av med dialekten.

 

Jag har aldrig haft förmånen att vara ett helt vanligt barn.

Jag har varit allt detta, i tur och ordning: illegitim till att börja med, adoptivbarn, sommarbarn, styvdotter, barnhemsbarn, fosterbarn.

Alla dessa olika roller har lärt mig massor med olika saker. Och inget av detta kunde kullkasta min egen inre uppfattning om vem jag var.

Jag var jag.

Jag var dum och blyg och rädd ibland men jag hade en dröm om att en dag inte vara allt det där.

Och så har det blivit, inte för att jag stannade kvar, utan för att jag fick chansen att flytta på mig.

Att inte riktigt höra hemma där man är har jag haft med mig så länge, att det har blivit en icke-grej.

Ett normaltillstånd och inget att bry sig om.

Home is where the heart is, och mitt hjärta är där jag är.

 

luftrötter6

 

Alla förflyttningar har tagit ifrån mig förmågan (eller behovet), att på allvar längta tillbaks till något ursprung.

Jag gillar att tänka mig tillbaks, att ordna upp bland minnena, men jag längtar inte hem.

 

Andra har det säkert annorlunda. Besatta av sitt främlingskap blir hemlängtan den krok att hänga upp tillvaron på.

Som Muminmamman, som tvangs leva Muminpappans dröm på ön ute på havet.

Livet blir något att stå ut med.

 

Utan rötter har man två val.

1: Att tyna bort, att förtorka, att dö.

2: Att skaffa sig luftrötter.

luftrötter2

 

Luftrötterna rekommenderar jag. Man klänger sig fast vid vid ett lämpligt stöd, en livsuppehållande struktur, sen suger man i sig det man behöver för sitt fortbestånd.

Ett rangligt liv, men helt ok.

Det funkar.

Detta betyder inte att man blir en parasit, vad än vissa säger.

Man blir en epifyt.

En lian kanske, eller kanhända en orkidé.

Det är en form av kommensalism.

En biologisk term.

En form av vacker interaktion, där den ena arten gynnas medan påverkan på den andra arten är försumbar.

Ännu bättre: mutalism.

Två arter som gynnar varandra, en form av symbios. Båda vinner, ingen förlorar.

Det är det som är allra vanligast i naturen.

Det finns till och med tillfällen, då de båda arterna inte klarar sig utan varandra: obligat mutalism.

Gud, vad jag gillar sånt här.

 

Tänk om man såg främlingar på detta viset: vi klarar oss inte utan varandra.

 

En annan form är fakulativ mutalism.

Arterna kan samarbeta med de kan också klara sig utan varandra.

Tänk humlor och äppleblom.

Äppleblomman klara sig utan humlan, bin kan göra samma jobb, t ex.

Humlorna behöver inte äppleblomman, det finns andra blommor, lika goda.

Men samverkar de, funkar det.

 

luftrötter10

 

Det här är så typiskt mig. Att komma in på såna här saker.

Det är så det bara blir, jag är obotligt vetgirig.

Men lite mer social mutalism vore inte fy skam.

 

Nu är det faktiskt så, att det finns ekonomisk mutalism också, en spännande ekonomisk och anarkistisk teori från 1800-talet, som förespråkar en ömsesidig kreditbank med lån till ingen eller mycket låg ränta.

Det hör visserligen inte hit, men det visar, att mutalism är något vettigt och bra.

 

Men det var som sagt luftrötter jag pratade om.

 

Och vill det sig väl, kan luftrötter bli jordrötter, enligt trädgårdssajterna.

Om man anstränger sig, om man vill, om jordmånen är den rätta.

Då kan man faktiskt till slut växa fast.

 

Främlingskapet är en kofta som sitter nog så illa på många oönskade, medan det kan vara klädsamt snyggt på somliga andra.

En språklig brytning kan om man ha tur vara riktigt charmig. Då gäller det att komma från rätt land.

När jag kom hit som fjortonåring på sextiotalet fanns inte mycket hat och missmod, mest var det nyfikenhet jag mötte.

Och välvilja.

Det var märkbart andra tider då.

Man undrade, var jag kom ifrån, och gissade. Jag minns att någon drog till med Grönland. Det var trots allt lite apart.

 

Jag var ingen folkgrupp.

Jag var ingen flyktingström.

Jag var bara jag. Udda men nyfiken och lättlärd.

Anpassningsbar. En kameleont, en papegoja.

Till mångas glädje och till knappt någons förtret.

Jag oroade ingen. Möjligen de sociala myndigheterna i Uddevalla, som inte ville låta mig bo hos mina fosterföräldrar från början.

Så sent som på sextiotalet oroade de sig för att jag skulle förorena den svenska rasen.

Sen var det en driftig vän till familjen som hotade med Expressen, då gav de med sig.

Det fungerade redan då, långt innan Janne Josefsson.

 

Så jag stannade här och blev en sån där mysko orkidé som aldrig ger sig, aldrig dör, bara blommar och blommar med sina fula luftrötter stickandes ut åt alla håll.

Nu bor jag här sen länge.

Detta borde vara mitt hem.

 

Nu kommer tyvärr många som frenetiskt googlar sig fram för att ta reda på mer om sina brudorkidéers luftrötter hamna på denna sida, till ingen nytta och stor irritation.

Sorry men:

just idag handlade mitt inlägg om andra saker än trädgården.

luftrötter9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s