Spegelbilder

spegel15

Speglar, så som vi möter dem i sagorna, är ting av stor magi.

Spegel, spegel, på väggen där….

Det var allt en bra spegel hon hade, drottningen. Dag efter dag, gång på gång, bekräftade den hennes allt överskuggande önskan, att vara vackrast i världen.

Det gick så länge det gick.

För även om det var sattyg och trolleri, ljuga kunde den lika lite som min egen, helt omagiska och högst normala badrumsspegel.

Med viss missmod kan jag där möta en bild av mig som inte överensstämmer med min verklighetsuppfattning. Speglar är inte av samma kvalitet som förr, det märks tydligt. För visst måste det vara spegeln som åldrats, krakelerat, mörknat och missfärgats?

För jag är det då inte.

Ja, jag vet.

Att förneka sin spegelbild är bara ett fegt sätt att inte våga möta döden.

Eller åtminstone åldrandet.

Eller kanske bara att inte alla dagar är perfekta-underbara-jag-dagar.

spegel20

Narkissos, son till en flodgud i den grekiska mytologin, blev förälskat i sin spegelbild. Det är så vi minns honom, en sådan där underskön, egenkär brat.

Fast egentligen var det ju mycket mer komplicerat än så.

Att han var underskön var sant. Alla som såg honom, blev kära i honom. Sådant kunde vara lite jobbigt redan då.

Det tyckte i alla fall den unge, vackre Narkissos att det var. Speciellt när nymfen Eko stalkade honom genom skogen. Det gillade han inte. Till slut gav han fan i hennes påträngande lekar.

Vilket skulle straffa sig, som allt i den grekiska mytologin, så full av hämndgiriga och snarstuckna gudomar.

Afrodite (vem annars) blev sur och hittade på ett vad hon tyckte lämpligt straff. När Narcissos råkade böja sig över en silverklar källa för att släcka sin törst, råkade han se sin spegelbild, trodde det var en annan, för honom okänd yngling och förälskade sig strax i honom.

Eftersom han aldrig kunde få tag i denna sköna man men heller inte slita sig från källan som visade hans bild, tynade han bort och förvandlades till en pingstlilja.

Så var det med det. För evigt ska narcissistisk kärlek bära hans namn, fast han aldrig fattade, att det var sig själv han såg.

(Nymfen Eko tynade för övrigt också bort, det är bara hennes röst som finns kvar och som vi fortfarande kan höra.)

magritte1

Magritte

 

Inte så mycket nu, men förr, var man lite till mans övertygat om det magiska med speglar.

Man trodde till  exempel, att spegeln både reflekterade och höll kvar en människas själ. Därför täckta man för eller ställde undan speglarna, när någon dog, för att ge själen fri lejd in i evigheten.

En hel spegel betydde äktenskaplig lycka, men gick den i kras betydde det skilsmässa, och för både gift och ogift vankades sju eländiga år av olycka.

spegel14

Demoner (och vampyrer) syntes inte i en spegel, men djävulen och hans inkarnationer sprack som trollen i solsken när de mötte sin bild i en spegel. Därför hade man gärna små speglar som amuletter.

Man lär kunna spå i speglar lika bra som i en kristallkula. Men då ska man se till att hölja den i en svart och dyster duk, när den inte används.

 

I HC Andersens underbara saga Snödrottningen börjar det också med en spegel. Det är djävulen som har en spegel som spricker och pojken i sagan får en flisa av den i ögat. Och allt vackert och gott och mänskligt försvinner för honom, hans hjärta blir kallt och ensamt.

Det är en isande vacker berättelse, så egenartat skön och  troligtvis självbespeglande masochistiskt som bara HC Andersen kan få till det.

Om man inreder sitt hus enligt den gamla kinesiska läran Feng shui har man inte bara fullt sjå med att göra sig av med alla vassa hörn och arrangera rätt föremål i rätt hörn av rummen, man måste också hålla sig med speglar rätt placerade.De skall fånga upp onda, negativa strömmar och kasta tillbaks dem ut ur ens boning.

Så speglar kan man ha till mycket.

Narrspeglar som visar oss världens som en vrångbild, att förfasas över eller skratta åt.

I tivolits spegelhus går vi vilse bland alla speglar, sakta förs vi mot galenskapens avgrund.

I lustiga husets skrattspeglar bjuds vi in i förvrängningens befriande värld, där vi plötsligt och för en gång skull får se ut precis så vansinniga som vi av och till känner oss.

Inuti.

Backspeglar. Så bra att ha fungerande sådana på bilen, men livets backspeglar är inte alltid lika prosaiskt funktionella. De är ofta belupna av förgångenhetens dimma. Skumma och mörka eller rosenskimrande disiga förmedlar de verkligt och förvridna minnen om vartannat.

De buktiga myskospeglar uppsatta vid utfarter och vi kruxiga vägkrokar ska hjälpa oss att se det som inte syns, men på något konstigt sätt gör de mig bara ännu osäkrare. Den verklighet de skildrar har jag svårt att lita på.

Speglar är ofta dörrar in i parallella världar, fulla av spännande äventyr, underliga varelser och trolldom, men risken finns alltid  att man blir fast för evigt bakom glaset, i ångestens gastkramande grepp. En bild av hur vansinne och psykisk sjukdom kan hålla själen kvar i nevernever-landet.

Magiska eller inte, idag är vi omgivna av dem och vi har svårt att undkomma vår spegelbild. I skyltfönstrens trollspeglar fångar vi i förbigående och lite oväntat en glimt av ett okänt jag och det dröjer en stund innan man blir varse att det är sig själv man ser.

spegel4

Magritte

I provhyttens klaustrofobiska elände finns det en annan sorts magiska speglar, sådana som bara visar upp våra skavanker. Helt i paritet med morgonspeglarna i våra badrum.

 

Och så finns det finns spegelneuroner.

Det räknasav somliga till en av de viktigaste upptäckterna inom neurovetenskapen de senaste tio åren.

Det är nervceller, hos människan placerade i pann- och hjäss-loben.

Spegelneuronerna avger nervimpulser både när vi utför en handling och när vi ser andra göra den. Den speglar andras beteenden så som om vi själva gjorde saken.

Några exempel:

det smittande skrattet

när någon gäspar

obehaget vi känner när någon annan gör sig illa

när man speglar en gest som någon annan gör.

spegelHarpo_and_Lucy_1217

Harpo och Lucy

Och då är vi där, vid psykologin och dess stora fäbless för speglingen. Överallt predikas det om förträffligheten med att spegla den andre. Då lär man skapa samtycke, avspändhet och ömsesidig sympati.

Om du vill få någon att tro, att du är på hans eller hennes sida, spegla. Spegla din motparts gester, ticks och egenheter. Då kanske han/hon tror att du är han/hon och känner sig lugn. Och bekräftad.

Eftersom även jag har dessa spegelneuroner, antingen jag vill eller inte, så händer det faktiskt, att jag kommer på mig med att spegla den jag pratar med. Armar i kors, en hand som stöder huvudet, knäppta händer och gud vet vad.

Jag blir illa berörd och slutar genast. Det här är ju trots allt ingen hermetiskt bevarad hemlighet, vi vet alla om detta med spegling.

Jag vill faktiskt inte, att den som finns där mittemot mig ska tro, att jag försöker mig på en grej.

spegel1

Magritte

Däremot tror jag mycket på, att man speglar sig i sina föräldrar. Man känner igen sig själv i deras beteenden och lär på så vis känna sig själv. Det är bra, men det kan vara nog så sorgligt, om man hela tiden misslyckas med att avvärja beteenden man lokaliserat och inte vill kännas vid.

Man bygger sig en bild av sig själv. Därför är det bra, att man vet, vem ens föräldrar är. Det är bra att underligheter får sin förklaring. Antingen man gillar dem eller inte.

Om man saknar en förälder, så blir man liksom aldrig riktig hel. Det finns ett oförklarat mörker, egenheter, fallenheter, konstigheter som aldrig får sin förklaring i en spegling.

Man får gå omkring och undra hela sitt liv.

Och sen kan det ju vara så illa, att vissa saker aldrig upptäcks, att egenheter aldrig får blomma ut och komma till sin rätt, eftersom ingen har hållit fram spegeln och sagt, det här är också du.

Det tror i alla fall jag. Speglar är identifikation, inte bara fåfänga och egenkärlek.

spegel22

Slutligen, när jag nu skriver om speglar:

I min trädgård finns en silverkula, en sån, som Muminfamiljen har.

I den mjuka buktningen, i det silverklara ljuset speglas hela min värld, behändigt förminskad och greppbar. samtidigt: Imaginär och onåbar, den verkligt sanna bilden av trädgården.

Lite som den magiska speglingen i en daggdroppe, världen återgiven i den kvicksilverlika vattenpärlan.

I år har jag dessutom skaffat en spegelkula i guld. En uppgradering till det fullkomliga.

Perfektion.

spegel24

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s